Rollspelstriangeln revisited:
jag håller med om att samberättande var dåligt beskrivet av mig, men så är det också en dålig term som ingen vet vad den innebär
Om någon av våra nya forumiter undrar vad som menas med termen så kan jag försöka förklara:
Alla de val vi gör i ett rollspel kan göras utifrån ett av tre olika perspektiv: Det som är enklast att förklara är när vi försöker gissa vad som vore trovärdigast och rimligast givet omständigheterna. När vi försöker leva oss in i våra rollpersoner och leva ut vad som händer i världen på ett sätt som känns hudnära och "på riktigt". Det här perspektivet är ett
gestaltande perspektiv - ett skådespelarperspektiv - och det kallar vi Rollgestaltande eller
Simulationism.
Vi kan också utgå från oss själva; Ibland menar vi att det blir mer inlevelsefullt om vi inte försöker
skådespela hur handlingarna skall fortsätta, utan att spelet skall
försätta oss i fiktionen. Såsom när vi spelar en detektiv som brottas med en mordgåta; de flesta spelare menar att det blir mer inlevelsefullt om vi
spelare får försöka lösa mordgåtan på toppen av
vår egen förmåga, istället för att man bara skall rollgestalta hur gåtlösandet går till efter att med ett tärningsslag ha avgjort huruvida rollpersonen löser gåtan eller inte med
sin intelligens. Det här perspektivet är alltså ett där vi tänker som
spelare; där vi styr våra rollpersoner likt spelpjäser. Där vi inte
låtsas vara våra rollpersoner, utan där vi vill att spelet skall få oss själva att uppleva känslor som påminner om de som våra rollpersoner känner. Såsom att vi skall klandra vår egen dumhet när vi begått ett strategiskt misstag. Det här perspektivet handlar mycket om gåtor, om spelmekanik, om strategi och avvägningar. Det utgår från att vi spelare skall stimuleras av att lösa problem, och därför kallas perspektivet för
Problemlösning.
Det tredje och sista perspektivet avslutar triangeln, och utmärks av att vi inte betraktar fiktionens skeenden såsom
händelser utan som delar av en
berättelse. I såväl verkliga världar som spel så
händer saker, men i en berättelse så
berättas de. Det tredje perspektivet får oss alltså att tänka som en publik, som en läsare, som en regissör och som en berättare. Ur det tredje perspektivet kan vi tänka "nu skulle historien behöva livas upp genom att min rollpersons plan gick i lås", vilket ju är helt främmande för de två tidigare perspektiven.
Rollpersonen själv vill ju inte hamna i problem, och detsamma gäller för oss själva som problemlösare. Men vi kan ändå vilja att saker och ting skall hända för historiens egen skull - om vi ser på den ur ett metaperspektiv som varandes en
berättelse. Alla vanliga rollspelare gör vissa saker för berättelsens skull (såsom att försöka hålla ihop gruppen, även när det vore trovärdigare eller framgångsrikare att dela upp sig), men somliga är hårt inriktade på berättelseperspektivet och låter det dominera spelsessionen. Ibland kan spelarna till och med få överta delar av spelledarrollen (eller så upplöser man spelledarrollen helt och hållet), men det är inget krav för detta tredje perspektiv. Det viktiga är huruvida spelaren
tänker som en berättare eller inte - även om han bara sitter och meddelar vad hans rollperson säger och gör. I detta tredje perspektiv så ser man alltså på händelserna i fiktionen som en
berättelse som man skapar
tillsammans; mycket riktigt så kallas också denna spelstil för
Samberättande.
---
De flesta spelare blandar lite av vart och ett av de olika perspektiven, och somliga kombinationer är vanligare än andra. Somliga spelare (såsom Måns) gillar exempelvis när det finns berättelsefunktioner i spelets regler som tvingar fram just den typen av skeenden som är relevanta och viktiga för honom i positionen som rollgestaltare (= alltså är det en blandning av Samberättande + Simulationism).
Dessutom råder det förstås också stor skillnad på olika spelstilar
inom vart och ett av hörnen på triangeln. Mordgåtelösande och sifferoptande riktar sig exempelvis ofta till två helt olika typer av spelare, trots att de har gemensamt att de utgår från sitt eget perspektiv och försöker lösa problem så framgångsrikt som möjligt (= de är alltså båda Problemlösare).
---
Hur enkelt som helst.
