Vilka rollspel älskar ni och varför?

[Mekanurg]

Space 1889: Mars med kanaler, dekadenta marsianer och massor av ruiner. Venus med djungler och dinosaurier. Merkurius med två ansikten och en mellanzonsflod. Britter med strama överläppar, tyskar med spänstiga mustascher, fransyskor med överväldigande hattar, detektiver med förstoringsglas, solkraftsdrivna rymdskepp, galna uppfinnare och mycket annat. Jules Verne möter Indiana Jones.

Expert Nova: Min färska och välpolerade version av samtids-BRP. En stadig verktygslåda för SL.

Star Wars D6: Be there, do your stuff, save the galaxy.

 

[bortom12e]

Old School Essentials: Jag vet att jag tjatar om det och jag vet att det är en klon, men ändå.. Vilket kärleksarbete. Jag har aldrig sett något så välorganiserat någonsin. Och det är som en nyckel för att kunna spela decennier av utgivna D&D-scenarion och annat. Jag har den superfina läderinbundna rules tome och den är verkligen en tome, en välorganiserad sådan. Det är så löjligt mkt potential i den. Varenda kvadratcentimeter är relevant.

Svärdets sång: Speldjävulen i mig älskar mekaniken med att kunna pressa slag, plus att det lägger upp för så spännande narrativa underlag av att pressa sina slag.
Ett av de smidigare fantasysystemen jag sett överlag. Idén med att man tar skada direkt på sina grundegenskaper är briljant. Idén med att monster har en lista med attacker som man slumpar från. Gullikssons teckningar.. Känslan i böckerna.. Rollformuläret. Jag tycker det är så snyggt och inbjudande.

 

[pingas]

Har inget absolut älsklingsspel men här är några som är nära.
Eon 2, 3 och 4
Mutant År Noll
Fantasy! Old school gaming
Götterdämmerung
Kult

 

[Bifur]

Kul tråd, den har verkligen fått mig att inse att jag gillar många spel. Några stycken.

Mutant Undergångens Arvtagare För att det är ett så fantastiskt och tematiskt konsekvent världsbygge med en begränsad och spelvänlig geografi. För att det tar en utmärkt idé (Pyri) och fulländar den. Och för den tidvis underbara kampanjen med samma namn.

Symbaroum Egentligen i mångt och mycket samma motiv som för MUA men här har konstruktörerna lyckats skapa en lika mångbottnad spelvärld men lyckas ändå göra den än mer tillgänglig genom att i Törnetronen mer direkt knyta ihop spelvärldens olika grupper och samtidigt göra dem tillgängliga för spelarna att interagera med.

Warhammer Fantasy Så enkel i sin set-up men ändå genial i sitt helt ogenerade plagierande. Lättillgänglig men ändå öppen för många olika typer av ansatser. Lider möjligen av det finns det inte finns så många riktigt bra äventyr i omlopp. (Vet inte om jag bryr sig så mycket om version, allt utom 3an funkar)

Star Wars D6 Fångar verkligen allt som är bra och roligt med originalfilmerna - och det finns en uppsjö av bra äventyr till. Ofta rälsade men med glimten i ögat och sådan fart under hjulen att ingen hinner tänka på det. Spelade introäventyret från den Äventyrsspels svenska box senast igår med min son och hans kompis. Fungerade som ett urverk..

Cthulhu-spel En ganska ny kärlek. Egentligen är det väl CoC och ToC jag pratar om men jag kan vara benägen att inkludera fler. Reglerna kan kvitta men här verkar finns en sådan skatt av bra äventyr och bra settingmaterial att välja på att det skulle gå att strunta i andra spel och ändå vara rätt nöjd (eller nä, men lite ditåt). Jag kan bli lite bitter att jag inte upptäckte CoC redan på 80-90-talen och även på att Äventyrsspel inte gav ut det istället för Chock. (Min rollspelshjärna säger mig att det var ett strategiskt misstag - ja CoC var okänt och i Sverige men Chock blev väl i slutändan ingen hit ändå, och tänk vilken skatt de gett oss svenska rollspelare... utöver allt fint vi fick ändå .

Hedersomnämnande för Svavelvinter och Oktoberlandet. Spel som på många vis gör allt rätt men som tyvärr inte blivit tillräckligt spelade för att jag ska kunna säga att jag älskar dem.

Det finns så klart fler exempel men dessa känns i varje fall hyfsat aktuella, en ren nostalgisk tillbakablick kan vänta. Inser att det är mycket setting och äventyr som styr, inte en enda rad om bra regler, men det är så jag funkar.

 

[kaptendral]

Apocalypse World är mitt bästa spel nånsin. Herregud så bra.

Drakar och demoner, men bara grundreglerna från 87. Expert och 91 går då rakt bort. 87 var lagom komplicerat, bra skrivet och snygga bilder. Har såklart en hel del brister också men dom suddas liksom ut av det rosaskimrande nostalgi-filtret.

Warhammer 40k, men bara världen. Så överdrivet så det blir bra. Sen gillar jag egentligen inte tomtar och troll i rymden, men psykiska zombie-gudakungar, katedraler till rymdskepp och space marines är ju bara för häftigt för att inte gillas.

 

[krank]

Nu när jag tittar efter så står det ju faktiskt att man kan prata om moduler också, och då måste jag faktiskt passa på att skriva om min stora rollspelskärlek Tatters of the King till Call of Cthulhu.

Jag minns inte riktigt varför jag köpte den ursprungligen, men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Framför allt den första, lite (mycket) mer matiga delen av den här tredelars-kampanjen är antagligen det bästa jag stött på när det gäller tryckta äventyr. Grundstoryn är att rollpersonerna anlitas av en psykolog för att ge en second opinion om en patient, samt försöka utröna hur det kommer sig att patientens familj så hårt motsätter sig att patienten får flyttas till ett konvelescenshem, vilket psykologen förordar.

Äventyret har sina svagheter, absolut. Men grunden är riktigt, riktigt bra. Det är en väldigt väl fungerande struktur där rollpersonerna har en hel del olika trådar att nysta i redan från början, och där de relativt fritt kan pussla runt och följa spår och försöka räkna ut vad som egentligen pågår. Sedan leder det nästan oavsett vilken väg de tar till ungefär samma slutpunkt, men den punkten kan se lite olika ut beroende på vilken info man lagt vikt vid, vad man brytt sig om att undersöka och så vidare.

Det finns väldigt, väldigt mycket information i äventyret – det är rikt och fyllt med göttigheter. En regissör som ärligt talat inte spelar superstor roll i äventyret levereras komplett med bakgrund och tidigare verk (med titlar och sammanfattning av handlingen) till exempel. Det finns alltså gott om detaljer och mer eller mindre irrelevant information att begrava de viktiga ledtrådarna i. För mig som uppskattar att inte behöva improvisera så mycket detaljer är det här mumma. Det blir en rik, levande värld med närmast fraktalt djup, där spelarna kan undersöka det mesta utan att SL behöver dra speciellt mycket ur hatten. Och när man väl behöver improvisera så har man fått såpass mycket bra info om allting att det faktiskt går ganska lätt.

En annan bra grej är att det nästan inte är någon strid någonstans i äventyret. Det finns ett par, men de är superlätta att modda bort. När jag kört äventyret så har det tagit 8-12 spelmöten ungefär, och det är en fröjd att kunna gå så länge utan att behöva slå ett enda skadeslag.

Så, det här äventyret – den första delen alltså – har jag spellett flera gånger. De små svagheterna det dras med har jag vid det här laget slipat bort, och det arbetet har helt klart varit värt besväret.

Mitt rollspel Kutulu skapades ursprungligen för att jag skulle kunna spelleda Tatters of the King utan att behöva använda CoC eller ToC.

 

[krank]

spelstilar får det att spinna i bröstet på er? Vad gör er exhalterade och glada? Vad är ni besatt av?

Jag tycker väldigt mycket om att få känna mig smart. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att det är en av mina stora drivkrafter här i livet, att få känna mig – välförtjänt eller inte – smart. Jag tycker om att lösa pussel och har t.ex. klarat alla utom ett av Myst-spelen med bara en eller två hintar per spel. Det är något oerhört tillfredsställande över att grunna på något, utforska olika möjligheter, testa sig fram, forma hypoteser och testa dem och så BAM så faller allt på plats och man hade rätt och var smart.

Det här gör att jag föredrar ickevåldsamt rollspel som fokuserar på mysterielösande och utforskande. Jag behöver ingen osäkerhet utöver att det finns saker jag inte vet; slumpen intresserar mig inte. Jag brukar generellt försöka hitta sätt att slippa slå tärning när jag spelar rollspel.

Det här gör också att jag, till skillnad från många, tycker att det är som roligast när mina smarta planer går i lås. En del tycker tydligen att det är roligare när man planerar och så händer något oväntat och allt går åt olika grader av helvete – men bland det bästa jag vet är att spendera ett par timmar med att förbereda den perfekta heisten och försöka förutse allt som skulle kunna gå fel, skapa reservplaner och backups och försöka täcka upp för allt – och så bara funkar det. Det dyker upp en del "oväntade" saker men planen var robust nog för att kunna hantera dem. Det är en ljuvlig känsla. Det finns spelledare som tycker att det aldrig ska få gå så bra, och som därmed skapar motstånd specifikt designat för att fucka upp just den plan rollpersonerna har… sånt slipper jag gärna. Jag vill inte i första hand känna spänning eller att jag blir stress-utmanad och måste hantera jobbiga situationer. Jag vill känna mig sval, logisk, rationell, smart, väl förberedd.

---

En sak jag gillar i rollspel överlag är när jag som SL faktiskt får hjälp av spelet att spelleda. När det finns "såhär skapar du ett äventyr"-mekanik. Tyvärr är det extremt få köpespel som faktiskt gör sådant.

Men Mutant City Blues' Quade-diagram till exempel. Även om det inte är tänkt som det, så kan ju det diagrammet användas väldigt enkelt för att generera grunden till äventyr. Tales from the Loop har ganska explicita tekniker, som jag hade god nytta av när jag skrev "Maskinerna är våra vänner". Nu kommer jag inte på så många fler som faktiskt gör det här bra, men sånt gillar jag, det är min sylt (my jam, alltså), det som får mig att spinna, det jag tycker om att lägga tankemöda på när jag designar mina egna spel.

 

[Christoffer]

Tre story now-klassiker och sen en avstickare.

Sorcerer - Det har som haft sina demoniska klor i mig sen jag läste det. Fantastiskt, flexibelt där det behöver vara flexibelt och så otroligt fokuserat överallt annars.

In a Wicked Age - Så fantastiskt fint litet spel, konfliktresolutionen är så otroligt smidiga och bara en kastar av sig lite indiebagage så som att sätta stakes och annat så, ojoj mums så bra! Men, det är inte bara konflikterna, och det är absolut inte heller bara oraklen (slumpade element som avgör saker som platser och karaktärer som kommer med i spel) som gör det här spelet, utan istället We owe-listan. För den som inte spelat spelet är spelets ambition att skapa en antologi med flera berättelser centrerat kring återkommande karaktärer och settingdetaljer. Om du går in i en konflikt mot någon starkare än dig själv, skrivs du upp på en lista, du kan också om du så önskar stryka ditt namn på listan för att få en bonustärning i konflikter. Så, ett spelmöte avslutas, listan viks ihop och plockas sen upp till nästa spelmöte, det översta namnet skall nu komma med i denna berättelse tillsammans med nya detaljer från orkalen.

Burning Wheel - Beviset på hur mängd sidor inte dikterar hur tungrott ett spel är. Så otroligt smidigt och enkelt att ha att göra med vid spelbordet. Älskar hur regelsystemet fungerar bra för kortare kampanjer likväl årslånga berättelser, hur karaktärer växer, förändras både genom tärningarna och vad de utsätts för och hur spelaren spelar sin karaktär, men också för hur denne uppfattas av alla oss andra vid spelbordet genom ex. trait vote-delen. Så mycket i detta som kan älskas för att det skapar sådana där situationer som dyker upp i litteraturen den tar avstamp ur.

Traveller - Ah detta är verkligen en av mina favoriter. Men bara de tre grundböckerna och lite av de andra som underlättar att spelleda med lite slumpmässig möten, spelledarpersoner och uppdrag. Settingen har jag aldrig brytt mig om. Inte för att jag ogillar den i sig utan för att det som fascinerar med Traveller är att slumpa fram allt, att slå fram några sektorer och tillsammans upptäcka dem i spel.

 

[lilonjo]

Mutant och Mutant 2 var en tidig förälskelse som drog mig in i hobbyn. Det var något med Mutant som verkligen attraherade mig. Kanske att det var så hemvant och främmande på en och samma gång. Kanske för att det var något så udda vars like jag aldrig hade sett förr. Det var något med kartorna som min storebror ritade som fick min fantasi att skena. Jag slukades helt av världen. Kanske blev Mutant en sån stark upplevelse eftersom det var det första rollspelet jag stötte på, men det är nog det spelet som ligger mig varmast om hjärtat.

 

[Robert Jonsson]

Jag minns då Chronopia kom och väldigt många hatade det. Jag förstod det aldrig riktigt, för jag tyckte det var en fantastisk upplevelse. Den urbana miljön var något nytt och fräscht, samtidigt som de många konflikterna gjorde det lätt att börja med äventyren. Fortfarande får namnet i sig mig att le då jag hör det.

Ett rollspel som överraskade mig positivt var Changeling: The Lost. Jag hade vrit intresserad av det första spelet, men då jag fick testa det kändes det som en besvikelse. Så när SL för en annan grupp ville spelleda det nya Changeling var jag nog lite motsträvig. Å vad fel jag hade - det hookade mig rejält. En viktig del var roten till det vardagliga och hur fetchen (ens doppelganger som tog över ens vanliga liv typ) relaterade jag väldigt hårt till då det öppnade för ett mer jordnära och personligt spel. Sedan öppnades spelet upp med hovintriger, skräckinjagande feys och goblinmarknader. Det finns så många saker att göra här!

Det senaste rollspelet som överraskade mig något så überjävligt var Barhäxan. Det är väldigt enkelt och snabbpluggat, redo att generera plott med några slag - samtidigt som det är väldigt stämningsfullt. Det är det perfekta pick up and play-spelet.

Spel
In the Dark/Bortom
Det bästa som hänt svenska rollspel senaste 15 åren.

Äventyr/Kampanjer
Bortoms konventsäventyr mellan 2004-2013
Bland det mest inspirerande och nytänkande som skrivits av en mindre spelskapare.

Awww. Tack! Riktigt roligt att läsa. <3

 

[Ulfgeir]

Älskar The Troubleshooters. Konceptet är underbart, och enkelt att göra rollpersoner. Det är definitivt unikt. Vill ha fysisk bok i mina händer nu... Håller på med fler äventyr just nu

Annars älskar Call of Cthulhu, fär att det är en spännande setting, och systemet inte kommer i vägen för spelandet.

 

[Girighet]

Jag har två favoritspel som jag aldrig tror jag skulle bli trött på att spela. Jag ser att bägge är "glimten i ögat spel" så det är väll tydligen mig grej.

M:UA - jag vet inte vad det är med spelet men jag har aldrig tråkigt när jag spelar det.

Deadlands, classic - egentligen är spelet fullt av saker jag inte gillar, massa olika tärningar och extragrejer som marker och kortlekar men på något sätt funkar det. Och vilka historier det blir sedan. Det är helt enkelt fantastiskt! Dock kan man inte vara fler än SL + 3 spelare annars brakar reglerna ihop