Re: Vilka scener är intressanta? [lång]
De (övergripande) scener jag tycker är roligast är när jag inte vet vad som kommer att hända. Jag tänkte visa detta genom några exempel.
Fungerar mina idéer?
Jag är oftast spelaren som försöker förutsäga vad som ska hända och gör förberedelser. Det är jag som smyger runt huset, för att jag antar att slutskurken kommer att springa ut där när de andra anfaller framsidan. Det är jag som tar med mig bultsaxen när vi ska ta oss ut till en militärbas, för jag antar att det finns stängsel runtomkring.
Det är även jag som försöker mig på lite annorlunda saker, som att hitta på saker i miljön som spelledaren inte sagt eller vrida på tillämpningar på saker (som hur man använder en färdighet). Jag gillar att sätta en boll i rullning och sedan se var den hamnar någonstans.
Det är ödet
Det typiska exemplet på detta är strid. Strid använder tärningar och man har sin rollperson som insats. Det är spännande eftersom det är oförutsägbart. Det behöver inte bara vara strid, utan den här punkten riktar sig till alla actionsituationer (alltså inga samtalsscener) som kräver tärningsslag.
Se dock punkten "Fungerar mina idéer?". Fungerar mina idéer i striden? Stödjer systemet att jag hittar på en massa finurliga saker? Varför kan jag inte använda min rock som nät och försöker snärja min motståndare? Varför kan jag inte fälla min motståndare? Hur kommer det sig att jag inte får in första träffen på min framstormande motståndare, trots att jag har ett långt spjut enkom för att jag antog att varelsen skulle köra med den taktiken?
Vad är bakom hörnet?
Det typiska exemplet på detta är när vi rör oss i grottkomplex som går än hitan och än ditan. Ett annat exempel är skräck. Finns det verkligen ett monster i mörkret eller är det bara min fantasi som spelar in? Jag gillar att jag aldrig vet vad jag ger min in på när jag "äntrar en ny scen" men att jag ändå kan försöka gissa mig till det och på så sätt kanske få in att mina idéer funkar. Oj, ödlan som jag skulle bekämpa var inte en drake som sprutade eld, utan en basilisk. Då fungerar inte brandsläckaren!
Katt runt het gröt
Jag älskar när spelledaren har presenterat saker som vi spelare får "smaka på" för att sedan försöka överlistan. Men vad jag än mer gillar är när vi överraskar spelledaren såpass att denne tvingar forma sina tankar kring våra idéer. Ja, visst. Det låter som att "Men det är ju så rollspel ska gå till" men det är det inte för mig. Ett rollspelstillfälle är något som spelledaren svängt ihop och som spelarna kan ta del av och ge input på.
När den inputen blir så kraftig att spelledaren måste "smaka på" vad vi har i tankarna så blir det kul. Spelledarne kan inte bara uppfylla alla våra idéer för det skulle förstöra allting som han planerat. Samtidigt så kan inte vi bara slänga oss in i vad spelledaren planerat, utan måste stå och avvakta lite. Båda "parter" smakar och anpassar sig till varandras idéer. Till sist så hittar vi en gemensam väg och kan kombinera våra idéer på bästa sätt.
Nej, detta innebär inte att man ska gå ur rollerna. Detta ska inte klaras av på metaplanet, enligt mig. Jag tycker det är fuskigt. Det är för mig som att gå ur ett datorspel och slänga in lite fuskkoder och sedan gå in i spelet och tackla problemet med sina nya resurser. Nu skriver jag detta som att det är spelledaren mot spelarna, vilket inte är helt sant. Jag hade ett spelmöte där det var
spelare mot spelare och spelledaren var mest en opartisk domare som övervakade och förmedlade de konsekvenser som den ena parten bringade till den andra. Det bästa scenariot jag spelat på år och dagar. Spelledaren hade ett förberett scenario men slängde det överbord när han såg vad vi hade för oss.
Passar jag för jobbet?
Den här punkten är lite som "Fungerar mina idéer?", fast på ett annat sätt. Säg att vi spelar grottröj och jag spelar en pacifistisk knarkarmunk. Jag är inte på något sätt fit för (monsterslaktar)rollen. När jag äntrar en scen så vill jag se hur "min" personlighet och typiska agerande passar in i scenen. Är jag en vilt, snattrande anka och kommer in i ett hov så passar inte mina idéer (på rollpersonsval) till scenen. Det är tydligen inte min scen och därför får min rollperson hålla sig i bakgrunden tills vi byter scen.
Jag är hungrig
Jag är alltid nyfiken på vad spelledaren har serverat åt oss spelare när vi kommer till spelmötet. Om jag har allt för fria tyglar där jag inte vet vad jag ska göra så tycker jag att det blir tråkigt. Mata mig med information och led mig, snälla! Jag vill jämföra ett spelmöte med att hyra en bra film som jag inte har sett. Jag förväntar mig något bra och något som kan underhålla mig en kväll. Skillnaden är att jag kan påverka handlingen. Se punkten "Fungerar mina idéer?".
Detta är också anledningen till varför jag inte tycker om att visa när jag improviserar som spelledare. För jag tycker själv det är rätt trist när spelledaren uppenbarligen hittar på för att passa mina val. Jag vill att spelledaren motarbetar mig. Se punkten "Katt runt het gröt". Jag ser hellre att spelledaren tar en paus och förbereder sig för att välva in mina planer i sina än att jag får helt fria tyglar. En spelledaren jag hade var grym på just detta (att just improvisera). De flesta sidospår som jag körde på skapade konsekvenser som senare han formade in bland sina egna planer.
Påverkar jag något?
För konsekvenser är det som är roligt. Då känns det som en levande värld och att jag har något att tillföra världen. Om jag skjuter Bert eller överrlistar spelledaren och fångar ärkeskurken tidigt, så vill jag ha en reaktion på detta. Händer inget så blir det trist.
Slutligen vill jag säga en sak. En engagerad deltagare är inte nödvändigtvis en deltagare som är
underhållen. Många tycks tro det. Jag själv kan
exempelvis vara engagerad för att jag vill få det hela överstökat någon gång.
/
Han som kan säga att det här inlägget ligger honom varmt om hjärtat, för det beskriver honom som spelare