Vilken är din favoritvärld och varför?

[afUttermark]

Jag har två tunga favoriter båda fantasy.
1. The old world, Warhammer. Jag gillar det så sjukt mycket, gröna orcher, krut och kanoner, magiska svärd, skatter, mutanter, sigmariter, Shallya prästinnor och mörk magi. Skog, klippor och städer, allt är skitigt, lite trasigt och fult.

2. Athos( Ereb Altor) så jävla bra att det äntligen är tillbaka. Känns gott när man ändå kunde erebs geografi bättre än världens. Och det känns för mig som att komma hem. Jag gillar plottret i världen, det är rasslande rasers arkipelag, det är höga berg och svartkonstnärer, riddare och ankor, blå is som aldrig smälter och Gudar. Jag tycker att Gudar tillför saker.

 

[Khan]

Mundana är den värld jag gillar mest utan förbehåll. Inte bara för att den är fylld av alla möjliga häftiga prylar och varelser och länder och konflikter, utan också för att jag vid det här laget i stort sett kan stora delar av den utantill och därmed har lätt att improvisera i den. Dessutom förklarar spelet vilka bröd som bakas i vilka landsändar. Viktigt att hålla koll på.

Men min allra första kärlek i rollspel är Chronopia. Galet, överdrivet, cyberpunk fast fantasy, mer axelplåtar än du kan bära på och så vidare. Men också wongoser och deras maffia, troll som tvångslobotomeras, zeppelinare som styrs av halvgalna alver, dvärgar som bygger stridsvagnar som drivs av explosiv gas, orcher som rider på bufflar och minns en svunnen tid av ära och heder innan de blev flyktingar på Chronopias gator, resar i kråsskjortor och träskbåtar, dekadenta alver som kastar sig i takkronor över bufféer som kan föda arméer, och tusen saker till. Chronopia i mitt hjärta.

Utanför rollspel är jag rätt förtjust i Middle-Earth. Det var någon engelsk pajsare som skrev någon boksvit där strax efter kriget. Om ni inte hört om den kan jag rekommendera den. Bra skit.

 

[Rangertheman]

Tveklöst Ambria/Davokar (Symbaroum) - primärt för att den känns trovärdig och levande. Med undantag för många av varelserna och för magin, skulle det lika gärna kunnat vara ett historiskt rike som beskrevs. Konfliktlinjerna känns också trovärdiga (även om det är en rätt modern tanke att fundera över konsekvenserna av rovdrift av naturen). Magin och de varelser som inte finns/har funnits i vår värld känns på det stora hela som att de faktiskt skulle kunna höra hemma här. Dessutom finns det en väldig massa lager som ytterligare förstärker bilden.

 

[Franz]

Favoritvärld att spela i är Tolkiens Midgård. Stämningsfull och massor av uppslag och möjligheter till häftiga, spännande och djupa kampanjer.

Pratar vi om originalvärldar för rollspel är favoriten Mutant 2089. Såpass egen att den inspirerar men såpass löst definierad att det är lätt att hitta på egna grejer.

 

[Zire]

Jag tycker sällan att själva spelvärldarna i sig är så intressanta när man läser om dem i böckerna, men de blir intressanta när man börjar leva och äventyra i dem, och det är inte alltid det riktigt blir som det är beskrivet i böckerna. Planerandet och spelandet gör någonting med dem.

Men på första plats skulle jag nog sätta Mutant världen, och i mitt fall är det typ Järnringen/Fria ligans versioner av dem. Det är en kollapsad värld fylld av möjligheter, konstigheter och känsla. Det är inte alltid en trevlig plats, men det är en plats med karaktär. Där det händer saker som man minns länge efteråt.

På andra plats kommer Trudvang. För att jag har spelat där många gånger. Och ska man in i mörka, mosstäckta skogar, där dimman ligger tät över små svarta tjärnar och troll och andra märkliga väsen ruvar bland skuggorna så är Trudvang given. Är man uppvuxen i Hälsinglands skogar så är det här så nära hem man kan komma.

 

[Skarpskytten]

Pendragons värld. Riddare, damer, drakar, runda bord, svärd, turneringar, fester, heliga gralar, munkar, fältslag, vimplar, vapensköldar, slott, alfver, herrgårdar, magiska skogar, portar till Andra sidan, magi och mirakel - Pendragon förenar brittisk historisk medeltid med Arthurlegendens fantastik för att skapa en levande värld med stort djup och många konfliktytor. Världen är laddad med culture gejmingmaterial, och det är lätt som SL att skapa innehåll på många olika nivåer, allt från rälsade äventyr till öppna mysterier, från scriptade storslagna händelser till intriger med spelarna i centrum. Världen saknar ett entydigt fokus vilket så klart kan ses som en svaghet, men också som en styrka, för du kan som SL växla mellan grisodling och high fantasy, romantisk fantasi och keltisk horror i en och samma kampanj eller ta ett av de många teman som ligger och skvalpar i världen och fokusera på just det.

Ingen värld alls. Världar är det mest överskattade som finns i rollspelsvärlden. DnD föddes utan en värld, och slog igenom utan en värld. Jag spelade rollspel i flera är innan Äventyrsspel lurade i mig att man behövde en sådan (för att sälja fler böcker): det gick utmärkt att spela utan en värld. Jag kan sakna friheten i det, att man bara kan stoppa in ett gäng äventyr och köra dem, och håller det inte ihop mer än på ett vagt tematiskt sätt - vad gör väl det?

 

[DanielSchenström]

För mig är det Forgotten Realms. Den världen har fångat mig sen den första grå boxen med en Parkinsonmålad ryttare till häst mot en glåmig himmel. Världen känns väldigt levande, existerande, med böcker som Volo's Guide to Waterdeep och Ed Greenwood's Forgotten Realms, som ger den ett detaljdjup som det är svårt att matcha.

På andra plats kommer Mystara/The Known World, den standardvärld som originalD&D var satt i och som för ett kort tag också fanns till AD&D 2nd ed. Det var Gazetteer-serien som detaljerar (oftast) ett land i taget med omslag av Clyde Caldwell som ger det en stark mysfaktor för mig.

Strax utanför denna topp finns World of Darkness, Torg, Dark Sun, Spelljammer, Jorune, Terone, Marvel och Star Trek.

 

[Cybot]

Warhammer 40k.
Det går att köra allt du vill i 40k, för imperiet har extremet många världar som existerar på allt ifrån stenålder till ultra-högteknologi (och skillnaden mellan en magisk artifakt och teknologi är hårfin eller icke-existerande). Samtidigt så finns det en unifierande mentalitet genom det mesta av spelvärlden. Det är skitigt, nihilistiskt, life is cheap och ingenting är mindre överraskande än om domedagen kommer.

Sedan vet jag inte inte hur många gånger som man har spelat en kampanj och sedan mitt i kampanjen så utbrister någon "OMFG, det är 40k" och spelledaren småler.

 

[Mekanurg]

Hon sköt först!


Space 1889: Det är senviktoriansk tid i ett alternativt solsystem. Djärva upptäcktsfärder med eterångare. Mars med kanaler och dekadenta högkulturer. Venus med djungler och dinosaurier. Brittiska gentlemän med strama överläppar. Preussiska officerare med ryggrad av kruppstål. Förmögna amerikanskor med revolvrar, winchestergevär och järnförstärkta kängor. Anarkister med klotformade bomber. Konspirationer och storartade uppfinningar.
Tolkiens Midgård: Djupsinnig stämning, coola städer, ¡La lucha continuará hasta que el rey regrese!
Star Wars (WEG): Hög fart, hårda tag och blixtrande blasterskott.

 

[God45]

Inchijua om jag får välja något skrivet av mig.

Annars är det World of Darkness.

 

[cogitare]

Dark Sun, det är inte ens en utmaning. Var sjukt unikt när det begav sig och hade (och har) så många unika säljpunkter att det är löjligt. Från gudalika sorcerer kings, till post apoc fantasy, till Borys the (only) Dragon (sort of...) till att alver inte är skogslevande superhjältar utan öknens vägrövare och mycket mer därtill.

God tvåa är Chronopia. Världens bästa setting-kapitel. Hands down!

 

[Skarpskytten]

Inchijua om jag får välja något skrivet av mig.

Annars är det World of Darkness.

Trodde du skulle välja Dark Sun, God?

 

[IcarusDream]

Om man pratar publicerade världar så älskar jag Mundana från Eon 3 och tidigare, Ambria från Symbaroum, Trudvang från DoDT, 223-Universumet från Bortom och Leviathan och Trakorien från Svavelvinter/Ereb Altor.

Alla är välgenomtänkta och välgjorda världar man kan göra mycket.

 

[Flanell]

Old World, Tolkiens Midgård, Trakorien (om man kan kalla det en värld), samt vår egna Jord, gärna fylld av Lovecraftianska fasor.

 

[God45]

Trodde du skulle välja Dark Sun, God?

Dark Sun är lätt den bästa publicerade fantasy settingen! Jag lägger till det på min lista.

 

[Khan]

God tvåa är Chronopia. Världens bästa setting-kapitel. Hands down!

Chronopia var det andra rollspelet jag någonsin spelade, för över tjugo år sedan. Jag har fortfarande inte hittat en världsbeskrivning som trumfat den.

 

[Vimes]

Jag är nog lite för lat/onördig för att verkligen bli slukad av en setting. Men, jag tror att Pyrisamfundet i Järnringens tappning är det som ligger närmst.

(Bubblare är nog World of Darkness, Kult och Mutant Chronicles solsystem.)

 

[krank]

Det finns nog antagligen ingen spelvärld jag har så bra koll på som Mutant Chronicles, tror jag. Den är som en bekväm rock som man vet passar.

Eller kanske snarare som en punkig jeansväst som fortfarande passar hyfsat, men som man hade på sig varje dag i gymnasiet och kan utan och innan, med varje patch och säkerhetsnål.


Jag gillar ju också överlag Yog-sothotheriet, eller vad man nu ska kalla den lovecraftska mytvärlden. Jag är inget jättefan av CoCs tydliga, uppstyrda hierarkiska taxonomi av gudar och monster med stats och tydliga bilder, men om man liksom bara läser Lovecraft själv och behåller det där oklara, okända, otydliga i vad som egentligen är sant och för vem, vilka grejer som egentligen finns samtidigt och så vidare… då gillar jag det skarpt.


Bland mina egna alster gillar jag antagligen Rotsystem mest. Retrocyberpunk med grön postapokalyps; det är troligen det av mina spel jag har lättast att komma in i och komma på äventyr till. Och som det är roligast att skriva till, tror jag.

 

[entomophobiac]

Jag gillar verkligheten, i alla dess varianter. Pulp. Skräck. Thriller. Vardag. 20-tal. 30-tal. Medeltid. Den överträffar som bekant dikten.

Annars är jag lite av åsikten att "lore" av olika slag mest förstör, för det gör rollspelandet till en skolboksupplevelse istället för något som sker runt spelbordet mer spontant. Det är typ bara i verkligheten som den där verkliga diegetiska spontaniteten går att uppnå, utan mängder med tålamodsprövande förarbete.

 

[Mogger]

Jag gillar setting överlag, av samma orsak som jag giller SciFi. Det är lätt att utforska och förstärka teman och använda i spel som avstamp. Jag gillar när settingen har en egen identitet och stämning som gör att spelvärlden har ett existensberättigande. Den måste tillföra något till ens spelande, såväl estetiskt som tematiskt. Därför gillar jag världar med dynamik och motsättningar.

Pyrisamfundet, Athos, Old World, Star Wars, Old West, Dai-Tokyo.

Alla dessa världar är egentligen rätt lika, och erbjuder det jag vill ha. Det finns sannolikt fler världar som gör det, men de jag redan har koll på har ett försprång som är svårt att komma ikapp.