Nekromanti Vilken känsla ska din värld ge?

[Vitulv]

Jag skrev det här inlägget, som visserligen var kort, men som på ett väldigt kärnfullt sätt beskriver hur jag vill att världen ska kännas när jag spelleder.

Jag vill inte att spelarna ska känna att kampanjvärlden känns verklig, eller ens realistisk. Jag vill snarare att det ska kännas som att kliva in i ett dockskåp eller en dockteater. Jag vill att världen ska kännas som en teaterscen, där omgivningarna är kulisser, snarare än som en "levande, djup och trovärdig" upplevelse. Jag vill hellre skapa en illusion av att världen kretsar runt rollpersonerna, och att det som händer i världen händer runt dem.

Min "spelmotor" får gärna vara som i ett lite äldre datorspel, där det som ligger bortom den distans grafikmotorn klarar av inte finns.

Den känsla jag jagar får gärna avspegla sig i den terrängen jag använder för rollspel, och länken jag postade i mitt förra inlägg beskriver ganska exakt hur jag vill att det ska se ut; på spelbordet och i mina spelares huvuden. Jag kan inte påstå att jag alltid lyckas, men det är i varje fall vad jag strävar efter.

Hur känner ni om sånt här?

 

[tull]

Hmm. Bra fråga. När man var några år yngre, levde på enbart CSN, pluggade någon flumkurs och gick på två till tre föreläsningar i veckan hade man enorma mängder tid att lägga ned på rollspel. Då tyckte jag det var festligt att uppleva realismen och inlevelsen. Man spenderade tid till att skriva noveller om sin rollperson och varje spelmöte var ett fett koncentrationsmoment för att alltid vara "inne i världen" . Spelmötena pågick i ungefär elva timmar.

Jag orkar inte med det längre. I takt med att man pluggar "seriösa" grejer på ett "seriöst" sätt. Jobbar extra. Har förtroendeuppdrag och tre till fyra möten i veckan finns inte tiden eller engagemanget till den typen av spel. Blir matt bara av att tänka på det.

Idag värderar jag följande principer när jag spelar:

1. Det ska vara roligt. Jag vill kunna skratta, känna spänning, slippa överdramatiserade grejer som får spelmötet att kännas som ett avsnitt av Rederiet/Tre kronor/Vita lögner/Skilda världar.

2. Lättsamt. Genom att använda till exempel miniatyrer behöver inte hjärnan göra varje strid till ett projekt för att förstå vad som händer.

3. Strategiskt. Att analysera strategiskt tänkande i strid är mycket enklare för mig och det känns mer givande.

 

[Arfert]

När jag skrev Arcaria till Saga ville jag ha nånslags medeltid med skit upp till knäna, rostiga rustningar och att man kunde bli mördad i en gränd för en paj. En trovärdig värld.

Men med Fantasy! är det en annan sak. Det är "allt funkar". Så vill man ha tempel i öknen som styrs av en ond uråldrig prisessa av kristall och som bevakas av piratcentaurer i luftskepp... kör på det. Det behöver inte hänga ihop, bara det blir en bra spelupplevelse.

 

[Arfert]

1. Det ska vara roligt. Jag vill kunna skratta, känna spänning, slippa överdramatiserade grejer som får spelmötet att kännas som ett avsnitt av Rederiet/Tre kronor/Vita lögner/Skilda världar.

2. Lättsamt. Genom att använda till exempel miniatyrer behöver inte hjärnan göra varje strid till ett projekt för att förstå vad som händer.

Amen. Men strategiskt behöver det inte vara för mig, även om det funkar.

 

[Unfair]

Så vill man ha tempel i öknen som styrs av en ond uråldrig prisessa av kristall och som bevakas av piratcentaurer i luftskepp... kör på det. Det behöver inte hänga ihop, bara det blir en bra spelupplevelse.

COOLT!
VILL HA DET!

Får man låna det templet?

//Lallo

 

[Arfert]

Fantasy! kommer bara med en början till värld, ett kampanjexempel, resten får man fixa själv.

 

[Unfair]

Fantasy! kommer bara med en början till värld, ett kampanjexempel, resten får man fixa själv.

Jag ville mest påpeka att det var ett bra exempel. Och det även uppfyller vad jag vill se ur mina världar, fantasy, drömmar, äventyr.

Jag är en strateg, ja, när jag spelar brädspel eller liknande så är det för den strategiska aspekten. Men när jag spelar rollspel så är det inte för strategin, jag kommer till och med att ogilla strider i många system.

I rollspel så vill jag se fantasy, coola saker som du knappt vågat drömma om. Äventyr i underliga platser, magiska spelledarpersoner och spelar karaktärer som får en att längta tillbaka dit när äventyret är över. Jag vill att mina spelare ska ha roligt, storyn framför allt. Det gör min värld, det gör spelet för mig.

 

[Eksem]

Hm, har inte riktigt tänk aktivt på det tidigare. Konstigt faktiskt, för jag vet nog hur jag vill att det ska se ut. Mättade färger, intensiv färgskala.

Eller egentligen vill jag nog mest att det ska se ut så här:

 

[krank]

Jag hör till dem som uppskattar gedigna världsbyggen, helst åtminstone internt konsekventa. Jag uppskattar realism, trovärdighet och djup. Jag tycker om att veta att det finns värld bortom horisonten också. Jag tycker om att känna att de SLP:er jag möter har egna liv, familjer, motivationer och åsikter - även om de inte kommer i spel. Jag vill ha levande, trovärdig värld att sjunka in i, att "bli min rollperson" i.

Eller ja, vill och vill - jag kan spela på andra sätt också, såklart. I D&D vill jag inte alls ha det där; där har jag samma inställning till världen som jag har i t.ex Arkham Horror; myspysigt fluff som försärker men inte är centralt för upplevelsen.


Så vilken känsla jag vill ha från världen beror på vilken värld och vilket spel det handlar om. Vilken spelstil jag ska bejaka.

 

[solvebring]

Jag vill att en värld ska kännas trovärdig gentemot sina egna ramar och det egna konceptet. Kort sagt ska den inte vara realistisk eller verklighetsnära på något sätt - om jag nu inte eftersträvar att spela en vänlig person i Sverige 2011. Nå, verklighet och realism är inte att tala om, utan kort sagt ska världen kännas som att den är trolig för vad den är.

Vad jag brukar göra för att uppnå det vet jag inte riktigt... Jag antar att jag försöker få det som är vanligt där att verka vanligt, precis som att jag försöker få det som är ovanligt där att verka ovanligt. I och med det försöker jag nog ta till vara mycket på sociala och kulturella strukturer på en vardaglig nivå.

 

[Genesis]

För mig är det viktigt att alla runt bordet vet om att allt som inte etablerats i spel inte existerar. Det är fritt fram att gripa tag i tomt utrymme och skapa något. När jag hittar på att min rollperson kommer från världens största stad som ligger långt i öster så skall ingen kunna komma och säga att nä, världens största stad ligger här borta och är befolkad av de här folkslagen. Världen existerar för rollpersonernas skull. Behövs det ett krig så att min rollperson kan bli utskickad i det så finns det ett krig.

 

[Blasphemy]

För min del så vill jag att världen skall ha en känsla av att den har en historia. Att saker hänger ihop och att ingenting är där "bara för att" eller "av en slump". Det blir gärna mycket gritty och extremt mycket gråskala (även i episka hjältespel som Star Wars) där godhet och ondska blir ytterst subjektivt.

Likaså vill jag alltid ha en känsla av mystik och det oförklarliga. Att det finns något som inte spelarna kanske väntar sig i det hela. Detta "något" kan löpa helt utanför regelsystemet om det skulle ta och dyka upp i spel.

Jag tycker om världar där Spelledarpersoner återkommer och att man kan skifta position till dessa på grund av sina handlingar. Man kan tvingas sammarbeta med sina fiender och ta upp vapen med sina vänner.

Jag tycker om att rita kartor och göra små detaljerade beskrivningar av onödiga saker bara för att få fram känslan.

Däremot tycker jag inte om golvplaner och liknande i strid eftersom det för mig tar bort all känsla av action och jag vill på något sätt att varje spelare själv skall kunna "se" för sin inre syn vad som händer utefter berättelsen.

 

[krank]

För att uppnå det jag vill ha, brukar jag som spelledare förbereda mig en hel del; jag tycker om att ha ganska bra koll på hur saker hänger ihop åtminstone där rollpersonerna ska hålla på. Historien bakom saker och sånt. SLP:er jag vet att de kommer att möta eller som de har stor chans att möta försöker jag fundera på och ge hyfsat djup. Gärna en röst.

Under spel tycker jag om att använda datum och tider. "Ni vaknar, morgonen den 23:e augusti". Det ger en väldigt konkret förankring i spelet, upplever jag. Jag använder också gärna konkreta tider, restider etc. Sånt skapar, inbillar jag mig, en känsla av att det är en riktig värld, inte en film eller teaterpjäs, vi befinner oss i.

 

[Smrtihara]

Härlig vision du har, Vitulv.

Själv så vill jag öppna en värld som inspirerar och drar med spelarna. En värld de vill uppleva sina rollpersoner i. Sedan om det är fokus på en berättelse eller fokus på spelare är en annan sak. Fokus beror på spelet som spelas.

Entusiasmen för världen är något som jag strävar efter i alla spel.

 

[solvebring]

För mig är det viktigt att alla runt bordet vet om att allt som inte etablerats i spel inte existerar. Det är fritt fram att gripa tag i tomt utrymme och skapa något. När jag hittar på att min rollperson kommer från världens största stad som ligger långt i öster så skall ingen kunna komma och säga att nä, världens största stad ligger här borta och är befolkad av de här folkslagen. Världen existerar för rollpersonernas skull. Behövs det ett krig så att min rollperson kan bli utskickad i det så finns det ett krig.

Soft, jag gillar din approach och jag är med dig. Jag gillar också den typen av spel, och jag kämpar ideligen med att få spelare att anamma det - eftersom de flesta som mest spelat trad inte är så vana vid att få ta så breda initiativ. Trots allt är det magiskt när man kan ta egna initiativ och skapa någonting och känna hur alla andra är på och inte blockar. ... När alla liksom kan leka med fantasin tillsammans.

Det gäller ju dock då, att alla kan acceptera att det inte är så "play by the book" och att det som står i kampanjboken eller modulen inte är ristat i sten. Det är i alla fall något jag tycker man stöter på ofta - det som är skrivet i moduler och kampanjböcker är skrivet och är någon sorts lag; det som ska följas och hållas. Visst - det kan vara schyssta riktlinjer, en bra grund för en gemensam uppfattning - men det är synd om det ska blocka egna initiativ.

Edit: Med andra ord gillar jag när man tillsammans bygger upp det som jag skrev i mitt inlägg ovan.

 

[Genesis]

Det gäller ju dock då, att alla kan acceptera att det inte är så "play by the book" och att det som står i kampanjboken eller modulen inte är ristat i sten.

Just därför skyr jag spel med kampanjböcker och moduler som pesten. Om spelet har en spelvärld som är skapad i förväg så är inte spelet för mig. Spelvärlden skall antingen skapas som gemensam förberedelse när vi sätter oss runt bortet, eller organiskt i spel. Spelvärldar mer välbeskrivna än typ Dogs in the Vineyard är avtändande för mig.

 

[solvebring]

Det gäller ju dock då, att alla kan acceptera att det inte är så "play by the book" och att det som står i kampanjboken eller modulen inte är ristat i sten.

Just därför skyr jag spel med kampanjböcker och moduler som pesten. Om spelet har en spelvärld som är skapad i förväg så är inte spelet för mig. Spelvärlden skall antingen skapas som gemensam förberedelse när vi sätter oss runt bortet, eller organiskt i spel. Spelvärldar mer välbeskrivna än typ Dogs in the Vineyard är avtändande för mig.

Okej, tja då är du helt klart mer principfast än jag. Jag kan liksom spela i Trudvang och se den världen som en hoper jättefinfina riktlinjer för vad vi själva kan bygga vidare på. Det funkar inte för din del?

 

[Telash]

Jag vill "känna" världen, känna dess lukter och smaker. Jag vill inte "veta" exakt vilket språk ett visst folkslag prata och så vidare, för mig är världen mer emotionell än teoretisk.
"skissen" av världen ska heöt enkelt vara klar för mig, exempel mutant chronicles i min version: du bor i solsystemets största stad på Luna. Det råder religiös steampunk, och religiösa ledare jagar kättare i staden och monster i ödemarkera. Thats it!
Resten fyller man i medan man spelar.

Mitt idealrollspel Inspirerar så mycket som möjligt men sätter så få gränser som möjligt. Det tycker jag är svårt att hålla isär.

Funderar på att i nästa projekt enbart låta bilder och färdigskrivna äventyr och/eller enstaka stämningstexter skapa världen. Sätta så få gränser som möjligt, bara inspirera med bilderna.

 

[Ram]

Just därför skyr jag spel med kampanjböcker och moduler som pesten. Om spelet har en spelvärld som är skapad i förväg så är inte spelet för mig. Spelvärlden skall antingen skapas som gemensam förberedelse när vi sätter oss runt bortet, eller organiskt i spel. Spelvärldar mer välbeskrivna än typ Dogs in the Vineyard är avtändande för mig.

Det här är lite spännande. Varför känner du så? Är det för att pick-up-and-play-faktorn sjunker för mycket eller känner du dig alltför hämmad av att det finns för många saker etablerade eller vad?

---

För egen del så har jag inga stenhårda preferenser, jag gillar att bygga många typer av världar, men om jag skall välja en så vill jag mest skapa en stämning av mysterium, lätt hotfullhet med skyddade "havens". Tänk sekelskiftets london i dimma så kommer man per automatik ganska nära. Lite tillhörighet, lite utanförskap, massor med agendor.

 

[chrull]

Det gäller ju dock då, att alla kan acceptera att det inte är så "play by the book" och att det som står i kampanjboken eller modulen inte är ristat i sten.

Just därför skyr jag spel med kampanjböcker och moduler som pesten. Om spelet har en spelvärld som är skapad i förväg så är inte spelet för mig. Spelvärlden skall antingen skapas som gemensam förberedelse när vi sätter oss runt bortet, eller organiskt i spel. Spelvärldar mer välbeskrivna än typ Dogs in the Vineyard är avtändande för mig.

Jag kände samma sak tidigare. I mitt fall mest för att jag inte ville ändra/förstöra någon annans spelvärld. Sen insåg jag att bara för att jag spelleder i Forgotten Realms, så är det ju i MITT Forgotten Realms jag spelleder, och där kan jag faktiskt fritt ignorera och välja precis vad jag tycker om.