Nekromanti Vilken längd brukar era äventyr ha?

[solvebring]

Som spelledare blir det mest "Engångsäventyr(1 eller 2 sessioner)" och "Korta kampanjer(runt 5 sessioner)". Då oftast korta kampanjer.
"Halvlånga kampanjer(runt 10-15 sessioner)" händer sällan... Fast det händer, ja.


Som spelare har det nog mest blivit "Korta kampanjer(runt 5 sessioner)" och "Halvlånga kampanjer(runt 10-15 sessioner)".

Tyvärr läggs många kampanjer ner p.g.a. olika anledningar, så vi borde nog spela fler korta eller halvlånga kampanjer istället. Hur är det för er?

Som spelare har jag erfarit detta de senaste gångerna. Som spelledare handlar det däremot om att jag sällan spelar köpäventyr och alltid gör mina egna och däri aldrig har lyckats skriva en riktigt lång "episk" kampanj. Sedan jag fick barn har jag ännu mindre tid så... Ja, så är det.

 

[krank]

• Engångsäventyr(1 eller 2 sessioner)
• Korta kampanjer(runt 5 sessioner)
• Halvlånga kampanjer(runt 10-15 sessioner)
• Långa kampanjer(runt 30-40 sessioner)
• Eviga kampanjer(utan slut)

 

[Johan K]

I nuläget så är läget som så att det mesta är i någon form av semi-långa kampanjer. Det mesta ligger runt 10-15 sessioner.

 

[DeBracy]

För det mesta brukar det vara engångs/enkvälls. Det passar mig rätt bra för känslan av avslut är bland det viktigaste för mig när jag pysslar med rollspel, känns ofta som bortkastad tid om det inte kommer en lämplig avrundning... Eviga kampanjer går alltså bort direkt, och kampanj i övrigt har det varit ganska ont om, vilket jag främst skyller på praktiska saker.

Spelleder dessutom främst på konvent så då är det ju inte direkt tal om att köra mer än ett pass i alla fall.

 

[solvebring]

Engångsäventyr brukar inte ge mig det jag vill ha, vilket är tid att sätta mig in i rollpersonen och utvecklas genom den.

Det finns ju ingenting som säger att du måste byta rollperson för att denne upplever kortare scenarion? Jag brukar ofta spelleda kortare scenarion (1-5 sessioner). Genom dessa och efterkommande - så länge det är samma rollspel och rollpersonerna överlever - så spelas ju samma rollpersoner.

Jag föredrar TV-serieformatet, som även om det knappast alltid utnyttjas optimalt har möjligheten att "ta tid på sig". Allt måste inte gå så förbannat snabbt.

Okej, så kan man ju se det och det gör att jag kan förstå vad du menar. Samtidigt så ser jag det som en TV-serie att ett och samma gäng rollpersoner upplever en massa äventyr, även om det nu är olika mindre äventyr. Jag brukar dock spelleda så att jag ger så mycket tid spelarna vill ha på sig. Det betyder att något som jag tänkte som en enkvällare kan dra iväg och plötsligt bli tio kvällar, beroende på spelarnas tempo. Sedan så brukar jag spela så att man inte befinner sig på plats A ena kvällen och plats Ö nästa, jag brukar uppta det hela där det förra scenariot slutade - oavsett längd på detta.

jag föredrar långsam karaktärsutveckling och att steg för steg i en serie äventyr upptäcka sanningen om världen, vad eller vem som egentligen ligger bakom. Ha teorier, börja tro på dem, bli helt övertygad, få dem krossade, börja om.

Sånt funkar inte i enkvällsäventyr.

Nej, men en lång rad enkvällare med samma rollpersoner kan funka så.

 

[krank]

Nej, men en lång rad enkvällare med samma rollpersoner kan funka så.

Alltså, för mig är en serie enkvällsäventyr med samma aktörer (rollpersoner, ett par återkommande SLP:er) en kampanj.

Bara för att förtydliga, alltså.

 

[solvebring]

Alltså, för mig är en serie enkvällsäventyr med samma aktörer (rollpersoner, ett par återkommande SLP:er) en kampanj.

Okej, det alltså helt oavsett handlingen i det scenario de genomlever?
... Ja, det undgår väl ingen att jag alltså ser kampanjer som längre äventyr med sammanhängande handling. Det kanske är fel definition av ordet(?) men så har jag nog alltid sett på det.

 

[Sjunde inseglet]

Jag skulle nog gissa på att de flesta av mina kampanjer varar i 1 till 2 år varav vi spelar ungefär 3-4 gånger per månad.

Kampanjerna är ofta uppbyggda kring en specifik plats med ett antal rollpersoner som spelas i hela kampanjen och några som byts ut pga dödsfall och byte av spelare.

Upplägget brukar vara en bakomliggande berättelse med återkommande antagonister och ett större mål som varvas med äventyr som inte har med huvudhistorien att göra.

Kult-kampanjen är t.ex. uppbyggd kring ett gäng rollpersoner i New York och kretsar kring konflikten mellan ett sällskap av magiker och en gammalkristen sekt. Rollpersonerna blir emellanåt indragna i konflikten men brukar också sysselsätta sig med annat. De enskilda äventyren är ofta konstruerade kring rollpersonernas livsmål och relationer. Inte sällan återkommer spelledarpersoner som rollpersonerna skapat band med i tidigare äventyr. Tidigare vänner blir fiender. Fiender blir allierade. Osv...

DoD-kampanjen kretsar kring fyra trälar som är på väg hem (till södra kontinenten) efter att ha flytt fångenskapen i det nordliga Vildland. Äventyren utspelar sig på platser som rollpersonerna kommer till under sin vandring genom kontinenten och kampanjen hålls samman av rollpersonerna och återkommande möten med förföljare skickade av deras forna ägare. Medan rollpersonerna vandrar utvecklas de till nya personer och får sina övertygelser prövade.

 

[krank]

Okej, det alltså helt oavsett handlingen i det scenario de genomlever?
... Ja, det undgår väl ingen att jag alltså ser kampanjer som längre äventyr med sammanhängande handling. Det kanske är fel definition av ordet(?) men så har jag nog alltid sett på det.

Delvis har det nog att göra med att jag inte kört med samma rollperson i från varandra helt separata äventyr sedan typ '98-99 eller nåt sånt. Spelar jag med samma rollperson så är det generellt en långt , sammanhängande kampanj (med utstickare).

Samma sak när jag spelleder. Jag skulle aldrig kunna spelleda samma grupp rollpersoner mer än ett separat äventyr utan att det skulle förvandlas till en lång, sammanhängande kampanj.

Enskilda enkvällsäventyr känns helt enkelt som sådant slöseri för mig...

 

[Ram]

Utveckla dig gärna. Jag missar säkert element i spelandet som jag inte tycker är roligt, men det skulle vara intressant att veta ändå vad andra gillar.

Det har helt enkelt med detaljism och storyns flöde att göra. Vissa gillar att bara spela "highs" (intensiva scener som har stor betydelse för historien) medan andra gillar uppbyggnaden mot sådana highs och ett mer konstruerande byggande mot den samt en större mängd val (om än inte lika intensiva).

Luddigt?

Edit: Ja, mycket. Det jag menade var att man kan välja att spela en hjälteresa genom att bara spela upp dess nyckelscener eller att spela det som ligger mellan också. Jag tycker att de olika metoderna har olika charm. Man kan med det längre spelsättet fördjupa sig mer i karaktären, men riskerar drabbas av långsamma partier eller... Vad skall vi kalla dem? Storymässiga felsteg kanske.

Men mer generellt om man bortser från hjälteresor (som jag tycker är ganska ointressanta över lag) så är det i första hand utforskandet som jag är ute efter i längre kampanjer. Utforskande av karaktärer, miljöer, mysterier, kulturer etc. Sådant utforskande tar tid. Det lämpar sig inte lika bra för "short shots".

Jag använde Matiné, så "lätt" vet jag väl inte. Vi hade två strider under ett och samma spelmöte i järntornet och klarade av det på ett spelmöte - striderna tog väl 30-40 minuter totalt, om ens det. Grejen var att jag körde inte grottröj i järntornet, där spelarna tog sig igenom korridor för korridor, utan jag körde sceninramning där jag valde vilka rum som spelarna skulle komma in i. Det står mer i krönikelänken i förra inlägget.

Ok. Där har du gjort det valet som jag talar om. Då förstår jag att det gick mycket fortare, det hade ett annat fokus.

Jag förstår inte riktigt vad du menar när du skriver att jag tycker deläventyren är väsentliga, men tillsammans bildar de tre som har någonting med varandra att göra en kampanj så där håller jag med dig.

Det var mest att du svarade på min fråga med att räkna upp deläventyren så jag blev lite osäker.

 

[Brior]

Jag håller med om det du skriver att man inte måste ha långa kampanjer för hjälteresor, det beror helt och hållet på hur och vart man väljer att fördjupa sig. Men man kan med stor fördel göra det.

Utveckla dig gärna. Jag missar säkert element i spelandet som jag inte tycker är roligt, men det skulle vara intressant att veta ändå vad andra gillar.

Nu har jag inte spelat annat än korta sejourer på länge men det vi mest uppskattade var att fördjupa spelarnas roller och deras inbördes förhållande. Det tror jag gynnas av långa kampanjer liksom för övrigt intrigens djup. Jämför med bra TV-serier som Firefly, Muminböckerna eller spelet Dragon Age.

 

[wilper]

Som spelledare : Engångsäventyr. 3-5 timmar. Jag spelleder mest på konvent, och när det blir spel hemma kör jag konventsspel i repris eller indiespel anpassade för korta historier.

Som spelare : Mina spelledarvänner har en förkärlek för kampanjspel. Halvlånga kampanjer enligt din indelning är nog det vanligaste.

 

[MrG]

-Gunnar (som ibland tycker att tv-serier blir bättre än film, titta bara på Buffy)

Är det inte i Buffy som det börjar hända saker först i fjärde säsongen? Du kan mer om manusskriveri än mig, så det kanske finns någon tanke med att skapa en fanbase som troget följer serien (genom att skapa dötidssässonger) innan man börjar trycka in saker, så att det känns som att man missar någonting om man missar ett avsnitt?

Jag tycker att Buffy är som bäst säsong två (och kanske tre), men alla har sina saker som de gillar, fast min poäng var egentligen att Buffy tv-serien är grymt mycket bättre än Buffy filmen, då det verkligen inte hanns med någoting av det som är tv-seriens charm på den en och förtio (typ) som filmen hade. Tyckte mest att det var ett bra exempel på något där det testats både att göra film och tv-serie på samma koncept och där tv-serien var det bättre.

Utveckla gärna. För mig finns det ingenting i långkörarna som man inte lika gärna kan göra i kortkörarna. Jag funderar på om långkörarkampanjerna mest är en artifakt av upplägget för enkvällsscenarion, där spelledare har tänkt "Jag vill köra någonting mer långdraget och episkt" men inte har ändrat själva strukturen för scenariot för varje kväll.

Okej, här kommer ett par exempel på vad som jag tycker har funkat bättre i en lång kampanj:

I min Men in Black kampanj så hade vi en plott där spelarna plötsligt fick sina karaktärer i västernmiljö istället för modern tid efter 20 spelmöten, och känslan av välbekanta karaktärer i annan miljö var fantastisk och även om det så klart hade funkar efter en halvtimme så är effekten så stor när det är inkörda karaktärer.

I samma kampanj hade vi ett säsongsavslut inför sommaren efter 25 möten och där förvarande jag för att det skulle bli en cliffhanger och att minst en karaktäre skulle dö, också en sak som inte skulle haft samma effekt på några veckor spelande.

Just nu spelar vi Pendragon och spelar våra första karaktärers barnbarn och det är en skön känsla just nu inne på sitt tredje år. Visst blir det ibland spelträffar som är mer tongång, fast de infaller inte oftare än det jag har varit med om det på korta kampanjer eller tider med många enkvällsäventyr.

Långa hemliga subplotter tar sig också bättre om man har haft lång tid att lägga in små hintar. I en Adventure-kampanj hade jag slp:n Sir Live som visade sig vara deras nemesis Mister Evil, en enkel ord vändning på namnet, men för tre av fyra spelare tog det mer än fem möten att komma på den och när insikten kom var det ett sånt 'Oh' som gav väldigt mycket uppskattning.

Jag kan fortsätta rada exempel, men inser att allt kan man argumentera mot med att det går att göra på en halvtimme också

Kan bara avsluta med att en kampanj inte måste ha samma karaktärer och kronologi, jag har kört en kampanj på sexton kvällar om ett band och dess gitarr, där varje spelträff varierade tid och till viss del karaktärer.

Egentligen tror jag mest att det handlar om att hantera subplottar för kampanjen och huvudplottar för kvällen och ha gått om det senare och kunna hålla variation på det.

-Gunnar (som inser hur lång tid det tar att skriva klart ett svar när man är hemma med en febrig ett och halvtåring)

 

[Mogger]

Min sweetspot ligger nog kring 5 sessioner. 1-2 spelmöten för att känna på karaktärerna, hitta tråden m.m. 1-2 spelmöten till att twista till det och sedan en avslutning.

Problemet med långa kampanjer är inte enligt min erfarenhet dödtid när man spelar, utan bristande engagemang. Rollspel kräver en del av sina utövare.

 

[Ram]

Problemet med långa kampanjer är inte enligt min erfarenhet dödtid när man spelar, utan bristande engagemang. Rollspel kräver en del av sina utövare.

Nu skall jag vara som Han här... Detta fattar inte jag. Hur kan man inte brinna för en karaktär som man har utvecklat från en startpunkt för länge sedan upp till den punkt denne är på i dag? Att göra de val som formar denne och sätta upp och sträva efter de mål som man vill uppnå?

Visst, jag förnekar inte att man tröttnar på karaktärer. Det händer, framförallt om man hamnar i ett läge där karaktären har uppnått ett mål och man inte direkt ser något nytt mål eller problem att sätta tänderna i, men det är uppdraget för spelaren, gruppen och spelledaren att se till att det inte händer.

Edit: Shit vilket övertolkande jag gjorde mig skyldig till där... Vet inte hur jag fick tids- och engagemangbrist till att man tröttnade på sin rollperson. Men då jag är emot postborttagande så ursäktar jag mig men låter det stå kvar.

 

[Mekanurg]

• Engångsäventyr(1 eller 2 sessioner)
• Korta kampanjer(runt 5 sessioner)
• Halvlånga kampanjer(runt 10-15 sessioner)
• Långa kampanjer(runt 30-40 sessioner)
• Eviga kampanjer(utan slut)

 

[Jarre]

När ni spelar rollspel vad brukar ni framförallt spela?

Sedan vi började spela mer regelbundet förra sommaren så har det blivit mest Coriolis med samma karaktärer men ett antal separata äventyr av olika längd och med varierande spelledare. Sammanfattningsvis borde det innebära en mix av en handfull "engångsäventyr", någon "kort kampanj" och en "halvlång kampanj". Nu senast har jag även spellett Classified Information och inför det sista spelmötet så landar det totalt på 10 spelmöten. Precis som för Mekanurg så spelar vi också ganska korta pass på 4-5 timmar per kväll, en gång i veckan.

 

[Rickard]

...fast min poäng var egentligen att Buffy tv-serien är grymt mycket bättre än Buffy filmen, då det verkligen inte hanns med någoting av det som är tv-seriens charm på den en och förtio (typ) som filmen hade.

...och Blade- och Terminator-serierna är mycket sämre än filmerna. Jag förstår hur du tänker, men det där du skriver om Buffy-filmen kontra serien har bara med manusförfattande och vad man vill göra med serien kontra filmen. Fast jag är väl tjockskallig som vägrar inse något. Nu tycker jag förvisso film är mer enkvällsscenarion medan miniserier är kortare kampanjer på 4-5 spelmöten.

Jag kan fortsätta rada exempel, men inser att allt kan man argumentera mot med att det går att göra på en halvtimme också

Ja, precis. Fast jag skulle nog inte säga en halvtimme, men åtminstone några spelmöten. Senaste kampanjen så spelade rollpersonerna inkvisitorer och hela kampanjidén gick ut på att de skulle få välja i slutet att ha kvar religionen i världen eller låta den den fria viljan vinna (tänk typ Equilibrium). Första två spelmötena skrev jag scenarion där spelarna fick göra val utifrån hur religionen styrde, bara för att pränta in hur viktig religionen var i deras vardag och tänkande. Tanken var att jag senare skulle försöka få spelarna att bryta mot deras tidigare tankesätt. Så redan i första äventyren hade jag en subplott att följa, både min egen uppsatta premiss och så metaplotten i världen som senare skulle dyka upp.

Fast jag är nog så fast i hur jag lägger upp scenarion att jag inte kan förstå. Får nog vara med och uppleva det istället. Kan för övrigt säga att när vi spelar är det ofta 5-8 timmars spelande någon gång i månaden.

/Han som känner att han mest förvillar än förtydligar

 

[krank]

...och Blade- och Terminator-serierna är mycket sämre än filmerna.

Jag tycker iofs att Sarah Connor Chronicles spöar åtminstone T3 och T4, antagligen T1 också, kanske även T2. Jag tycker inte filmerna är så intressanta, men i serien utvecklas karaktärerna får ändrade relationer till varandra och går igenom svåra saker. Och sånt gestaltas bäst når det får ta ett tag, tycker jag.

Första två spelmötena skrev jag scenarion där spelarna fick göra val utifrån hur religionen styrde, bara för att pränta in hur viktig religionen var i deras vardag och tänkande. Tanken var att jag senare skulle försöka få spelarna att bryta mot deras tidigare tankesätt. Så redan i första äventyren hade jag en subplott att följa, både min egen uppsatta premiss och så metaplotten i världen som senare skulle dyka upp.

Fast jag är nog så fast i hur jag lägger upp scenarion att jag inte kan förstå. Får nog vara med och uppleva det istället. Kan för övrigt säga att när vi spelar är det ofta 5-8 timmars spelande någon gång i månaden.

Jag tror att jag vet hur du menar. Jag är inte säker såklart, men jag tror det.

Men, jag tror det handlar ganska mycket om vad man är ute efter. Du verkar, som jag uppfattat det, ha ganska mycket av en berättelsefokuserad rollspelsstil: fokuserade scener, det viktigaste i berättelsen, rollpersonernas dramaturgiska utveckling...

Grejen är den att det verkar funka skitbra för dig, och det är jag glad över. Du verkar ha hittat en spelstil som ger dig det du vill ha.

Jag har ett helt annat perspektiv. Som spelare vill jag verkligen inte ha fokuserade scener, och spelar gärna ut längre transportsträckor förutsatt att de kan fyllas med meningsfulla eller intressanta samtal mellan rollpersoner. Jag ser inget egenvärde i att "komma framåt i berättelsen" eller "fokusera på vad som är viktigt i berättelsen", för jag är helt ointreserad av berättelsen. Jag vill upptäcka världen och min rollperson, och det är en process som kräver, för mig, att man tar sig tid och verkligen sätter sig in i sin rollperson.

En rollperson jag bara spelar 2-3 spelmöten kommer att vara ganska stereotyp och platt. Jag har då inte tid att "komma in i" rollpersonen, förstå hur den fungerar, forma ett ordentligt, emotionellt band till den. Det blir en aktör, en nickedocka, som jag flyttar runt i en spelvärld. Och det är, som du redan vet, inte riktigt vad jag är ute efter.

Det är absolut möjligt att andra har lättare att knyta an till rollpersoner och få dem att kännas som annat än platta klippdockor eller stereotyper. Jag är kanske helt enkelt seg och dålig, det är möjligt.

Och andra vill, såklart, ha ut helt andra saker. Vissa tycker att det inte är något fel på stereotyper, utan spelar gärna såna. Det respekterar jag också.

 

[Rickard]

Jag ser inget egenvärde i att "komma framåt i berättelsen" eller "fokusera på vad som är viktigt i berättelsen", för jag är helt ointreserad av berättelsen. Jag vill upptäcka världen och min rollperson,

Varför tror folk att det inte går att kombinera karaktärsdanande diskussioner med att "fokusera på berättelsen"? Om berättelsen handlar om rollpersonernas känsloliv så skapar spelledaren ett scenario vars vägar korsar rollpersoneras värderingar. Det behövs inte tio spelmöten till det, utan något spelmöte för att etablera det (i min kampanj: etablera religionen som värdering) och sedan något spelmöte för att fucka upp det (premissen och valet som spelarna ska göra: är religionen värd att offra sin frihet för?).

/Han som tänkte skriva ett längre inlägg men sammanfattade istället

PS. Samberättarspelet Det sjätte inseglet har just den strukturen där scenariot korsar rollpersonens värderingar, även om det förvisso görs under ett spelmöte. DS.