Nekromanti Vilken längd brukar era äventyr ha?

[MrG]

...och Blade- och Terminator-serierna är mycket sämre än filmerna. Jag förstår hur du tänker, men det där du skriver om Buffy-filmen kontra serien har bara med manusförfattande och vad man vill göra med serien kontra filmen. Fast jag är väl tjockskallig som vägrar inse något. Nu tycker jag förvisso film är mer enkvällsscenarion medan miniserier är kortare kampanjer på 4-5 spelmöten.

Visst är det så, men jag kom inte sponant på något bra exempel med miniserier kontra längre serier.

Och tjockskallig är du nog inte, det här är ju en fråga om smak och den varierar. Jag har träffat på flera som inte tycker om att följa tv-serier över huvudtaget och även folk som kan följa något på tv men inte gillar att se filmer. Finns säkert de som tycker om bara miniserier också, precis som det finns vi som gillar alla varianter.

Och visst kan man knöka in samma historia i en miniserie som i en film eller som i en långkörande tv-serie. Men de kommer att skilja sig dramaturigisk och hinna med olika mycket innehåll. Du kan inte klämma in lika mycket handling i en film på 1:40 som i en serie om 5*22*0:43 (alltså fem säsonger). För vissa blir känslan att det ena har mer dötid, medan andra upplever det som att det har mer karaktärsutveckling och eller mer stämmningshöjare (jag brukar kalla det flavour, men smak kändes som en gräslig svengelsk översättning).

-Gunnar (som åter hamnar i den tråkiga ståndpunkten att gilla alla varianter)

 

[ripperdoc]

Varför tror folk att det inte går att kombinera karaktärsdanande diskussioner med att "fokusera på berättelsen"? Om berättelsen handlar om rollpersonernas känsloliv så skapar spelledaren ett scenario vars vägar korsar rollpersoneras värderingar. Det behövs inte tio spelmöten till det, utan något spelmöte för att etablera det (i min kampanj: etablera religionen som värdering) och sedan något spelmöte för att fucka upp det (premissen och valet som spelarna ska göra: är religionen värd att offra sin frihet för?).

Jag är övertygad om att man kan spela de flesta typer av berättelser och spelstilar i både långa och korta format. Jag är också övertygad om att man kan spela långa och intensiva kampanjer likväl som enkvälsscenarier med mycket dötid (jag har iaf spelat båda sorterna).

Varför jag föredrar längre kampanjer är inte bara för att berättelsen har mer utrymme att utvecklas (fler vändningar får plats), utan att spelarana och deras karaktärer hinner utvecklas. I en kort kampanj så lär spelaren känna karaktären i början och spelar sedan ut den. Men karaktären förändras inte i stort - och gör den det så hänger spelaren ofta inte med. Spelaren behöver kunna bygga sina egna minnen och insikter under spel, och det tar en viss tid. När en lång kampanj slutar kan man som spelare ofta blicka tillbaka och inse att karaktären verkligen förändrats av det som skett.

Vi har diskuterat det i tidigare trådar. En spelad bagkrund är bättre än en skriven bakgrund. På samma sätt kan inte alltid kortas ned till det intensiva ögonblicket, eftersom händelserna då inte kan sjunka in hos spelaren.

För övrigt, att dötid uppstår beror på slarv hos spelledare eller att spelare är trötta och oengagerade. Det kan ske oavsett spelform.

 

[krank]

Varför tror folk att det inte går att kombinera karaktärsdanande diskussioner med att "fokusera på berättelsen"? Om berättelsen handlar om rollpersonernas känsloliv så skapar spelledaren ett scenario vars vägar korsar rollpersoneras värderingar. Det behövs inte tio spelmöten till det, utan något spelmöte för att etablera det (i min kampanj: etablera religionen som värdering) och sedan något spelmöte för att fucka upp det (premissen och valet som spelarna ska göra: är religionen värd att offra sin frihet för?).

Alltså, jag har inte sagt att det inte går. Jag har sagt att jag inte kan. jag kanske varit otydlig där, men jag försöker allvarligt göra mitt bästa.

Jag behöver ett antal spelmöten på mig för att komma in i en rollperson såpass mycket att jag känner mig bekväm i den.

Jag behöver känna mig bekväm i rollpersonen för att få ut det jag vill få ut av sagda "karaktärsdanande" diskussioner.


Sedan ber jag verkligen om ursäkt om det verkade som att det var "karaktärsdanande" diskussioner i betydelsen sådana som handlar om de Stora Frågorna, och att Ta Ställning, jag menade. För det gjorde jag inte. Jag tycker om att ha precis den sorts diskussioner jag har med mina kompisar, genom min rollperson med dennes kompisar. Huruvida de föredrar bil eller cykel, liksom.

För den delen är jag inte så värst intresserad av de Stora Frågorna och att Ta Ställning på det sättet. Det är väl kul om man kan få med sådant också, men det är inget jag prioriterar. Det är, för mig, mer intressant att utforska vem rollpersonen är än att utmana vem rollpersonen är. Och även denna inre utforskning genomför jag helst som en del i utforskningen av en värld.

Att utforska på det sätt jag menar, och att då försöka gulpa i sig alltihop på ett par-tre spelmöten, det är som att stoppa hela godispåsen i munnen samtidigt. Gott, kanske (om det är en ganska liten påse), men överlag mer tillfredsställande om man delar upp och fördjupar varje del, dvs tar en godis i taget.


Jag vill inte stoppa in dötid. jag vill fylla ut med levande tid.

Och jag lägger mig inte i ditt sätt att spela. Du har som sagt hittat något du tycker funkar, och det är helt OK. Fantastiskt, till och med, eftersom du verkar ha vantrivts enormt i andra spelstilar. Men missunna inte oss andra att få ha en annan åsikt. Ibland låter du lite "äh, långa kampanjer är ju trista, alltså har ni fel när ni tycker sånt är roligt". Jag försöker verkligen inte säga att du har fel, men jag blir lite irriterad när det hela tiden känns som att du kommer med mer eller mindre snygga hugg mot alla som antyder att nåt annat skulle kunna vara kul.

 

[Konrad Konvalj]

Gillar Krank..

Har inte lagt in något inlägg i den här tråden, men det kanske är dags att jag kliver in och tar död på den?

Som spelare gillar jag flödiga och långa kampanjer, men jag får ju nästan aldrig spela så egentligen är min åsikt i det hela skit samma.

Som spelledare leder jag mer än gärna flödiga och långa kampanjer. Visst kan det vara trevligt med ett enkvälls äventyr, men så blir aldrig fallet i min spelgrupp.

Exempelvis så spelade vi klart Armandes Testamente för några veckor sedan. Ett Eon äventyr jag hittat på nån bra sida? Hela 18 sidor långt! Lite ironi ligger det ju bakom det utropstecknet..

När jag laddat ner Armandes Testamente var min tanke att mina spelare skulle få "träna" lite att spela djupt troende karaktärer. Något som för oss Eon-noobs är helt nytt. Sagt och gjort skapade vi en grupp där jag som SL trixade en hel del för att få in lite sköna gruppintriger som skulle blomma ut under detta korta äventyr. Äventyret tog oss 8 veckor att slutföra..
8 speltillfällen gånger 5 timmar är ju trots allt 40 timmar speltid på ett sådant äventyr, och det är ju egentligen helt galet.

Så kort och gott föredrar jag och min spelgrupp längre kampanjer, och om jag försöker spela nått kort dras det ut på grund av allt spelande inom gruppen. Alla avstickare som görs, och allt snack med diverse SLP´s. Även det kortaste uppdrag drar ut på tiden, men det är ju bara härligt.

För att inte helt glömma bort enkvälls spelandet kan jag nämna att när det väl lyckas med ett enkvällars så är det Mutant som gäller. Mina spelare får då skjuta av sig och kasta lite granater och prylar, men sen är de nöjda.