Vilken roll fyller rollpersonen i rollspel

[Sömniga Isaac]

Saker tas ofta förgivna, vi tänker att alla fattar ju varför det finns där utan att riktigt klargöra ibland. Rollpersonen är ju en väldigt självklar del av rollspel. Men vilken funktion fyller rollpersonen egentligen i rollspel? Jag tror att det finns flera olika sätt att se på rollpersonens roll i ett rollspel och jag tror det med största sannolikhet beror på vilken typ av rollspel vi spelar. För somliga är rollpersonen lite av slit och släng, se dödliga rollspel där en spelare kan gå igenom ganska många rollpersoner på kort tid. I andra rollspel är rollpersonen en roll som spelas ut som i ett drama eller en pjäs, medan en tredje skulle se rollpersonen som ett verktyg för att forma en berättelse.

Så, vad anser du är rollpersonens roll i rollspel? Varför finns rollpersonen där.

 

[afUttermark]

När jag spelar rollspel vill jag att jag och mina kamrater i spelgruppen är huvudpersoner i berättelsen. Jag vill inte spela andra fiol åt en slp.
Antagonister och fiender får ju såklart vara mäktiga.

Rollpersonen och dess utveckling är superviktig. Precis som världsbygget. Regler och själva spelet är bisaker. Jag vill dock spela aslånga kampanjer. One shoots är oftast inte för mig som spelare inte heller förskrivna karaktärer.

När jag spelleder kan jag lätt låta mina spelare få förskrivna karaktärer och spela en kvällsgrejer.

 

[luddwig]

Min ingång som spelare är att uppleva spelvärlden ur rollpersonens perspektiv, och med det perspektivet kommer det mesta som sker att vara intressant. Det gäller ju "mitt" liv. Därför har jag inget direkt behov av storslagna eller dramaturgiskt uppbyggda berättelser. Sådant kan snarare störa inlevelsen. Jag föredrar också ganska avskalade rollpersoner. Tydliga, inspirerande och levande. En massiv bakgrundsbeskrivning och 80 färdigheter på rollformuläret är däremot bara i vägen för mig. Att spela odödlig hjälte är heller inget för mig, men rollpersonen ska vara en huvudperson i berättelsen. Någon som upplever spännande saker, fattar avgörande beslut och emellanåt kanske riskerar sitt liv för en god sak. En lagom flykt från verkligheten.

 

[SpringandeKulle]

Det har varierat mellan åren... Nu spelar jag helst rollpersoner för se deras utveckling som personer. Hur händelser kan påverka karaktärerns uppfattning av världen. En lång kampanj är till fördel för detta så mycket kan hända. Men kampanjen är inte det viktiga i spelet för mig. Utan det är karaktärerna och hur de interagerar med varandra. Varför jag också inte har så mycket emot att faktiskt misslyckas med spela klart en kampanj.

Som spelledare är jag också intresserad av hur spelarnas karaktärer tänker och försöker utmana deras världsbilder med svåra val.

 

[entomophobiac]

Tror egentligen jag skulle svara "all of the above". Det beror mer på vilket spel som spelas, för mig, än på någon generell ram. Finns ju även spel där varje spelare har mer än en rollperson (Ars Magica), där alla spelare tillsammans representerar en rollperson (Khaotic!, Lovecraftesque), och så vidare. Flera olika typer av intressanta undantag helt enkel, som alla uppnår lite olika saker.

 

[krank]

En inte helt självklar fråga, för min del.

Å ena sidan är jag inte intresserad av att få äventyr och kampanjer att kretsa kring rollpersonen. Jag vill inte att något ska drivas av rollpersonens "agenda", jag är inte så intresserad av att få hens bakgrund invävd i äventyren och överhuvudtaget får det gärna finnas en total disconnect mellan rollpersonens unika identitet och bakgrund, och det äventyr vi spelar. Jag föredrar en struktur där rollpersonen stoppas in som outsider utan personlig koppling till det som händer. Det är nog därför jag gillar strukturer där rollpersonerna är t.ex. anställda av en byrå eller så, och skickas ut på uppdrag. Delta Green är ett bra exempel, men ser man till mina favoritförlagor Poirot och Miss Marple så hör det ju ändå till undantagen att de har en personlig koppling till det som händer.

(Jag är likadan som SL: jag är egentligen inte intresserad av just vilka unika individer rollpersonerna är. Jag är intresserad av vad som händer när de konfronteras med äventyrets utmaningar och upplevelser).

Å andra sidan är det viktigt för mig att rollpersonen känns som en distinkt, levande person med egna åsikter om saker och ting, en bakgrund som format den. Det är viktigt för mig att kunna leva mig in i rollpersonen, i princip kunna tänka "jag" om rollpersonen medan vi spelar – jag vill ha djup inlevelse i rollpersonen, helst. Fatta beslut utifrån rollpersonens åsikter etc. Så inget meta, inget "forma en berättelse" men heller inte egentligen något man "spelar ut" på en teaterscen – jag vill "vara" rollpersonen. I film och teater är väl motsvarigheten något slags mer begränsad method acting antar jag.

Å ena sidan är det inte så viktigt för mig att levla och förbättra stats. Att få +1 på Styrka engagerar mig inte, sånt kan vi skippa helt. Ge mig en kompetent rollperson redan från början så kan jag spela den i flera år utan sådana förändringar.

Å andra sidan är det väldigt kul när rollpersonen får nya förmågor – alltså inte "nu är du lite starkare" utan "nu kan du tända eld på saker genom att titta på dem". Sånt som drastiskt och tydligt förändrar/utökar rollpersonens verktygslåda.


Så… ja, inte helt tydligt det ena eller det andra; å ena sidan vill jag ha djup bakgrund och inlevelse, å andra sidan ska bakgrunden helst inte komma i spel. Å ena sidan helt ointresserad av mekanisk förbättring, å andra sidan väldigt intresserad av utökad kapacitet.

EDIT: Rollpersonen är mitt verktyg för att Klara Uppdraget och lösa mysteriet och lösa problemen… men också en egen person genom vilkens ögon jag vill uppleva och känna spelvärlden.

 

[Bifur]

Jag ska försöka tänka systemagnostikt och då skulle jag säga att RPn är kanalen för att både uppleva spelvärden och samtidigt upptäcka vad det som händer gör med denne. Längd på spel betyder inte så mycket, även om vissa saker så klart gynnas av lite mer tid. Spelmekanisk utveckling är inte central del men kan hjälpa till att forma vissa tankar o.s.v. Den är väl någon grad av immersion som ska till antar jag. Jag har svårare att se RPn som en spelpjäs, vare sig för att bara "vinna" eller för att maxa berättelsen. (Även om jag kanske har lite lättare att anamma det senare perspektivet.)

 

[RasmusL]

Rollpersonen är ett alibi för att bete sig på sätt som inte är ansett som "normalt" i ett vanligt socialt sammanhang. Det i sin tur är en viktig del i att rita upp den magiska cirkeln runt spelandet där vi kommer överens om att andra regler gäller runt spelbordet än vanligt. "Nu är vi alla drakdödarriddare och då är det ok att vi pratar med varandra på det här sättet".

Utan rollpersonen, eller någon form av "roll" (exempelvis "spelledare" som roll och funktion) är vi bara i ett "vanligt" samtal där det är mycket mer problematiskt att bryta sociala normer.

Så: utan rollpersonen (eller rollen, det finns ju spel där vi inte är spelledare men inte heller rollpersoner i traditionell mening) så blir det inget rollspel!

 

[RasmusL]

Att "ha en rollperson" kan nog liknas lite vid att "vara med i fotbollslaget" eller "vara en del av församlingen" eller "inneha rollen som kundtjänstsamordnare." Det är lika mycket en "verklig" förändring som det är en fiktiv sådan i att vi får med oss en massa förväntningar, befogenheter och ansvar kring hur vi ska bete oss som spelare.

 

[Rickard]

Så: utan rollpersonen (eller rollen, det finns ju spel där vi inte är spelledare men inte heller rollpersoner i traditionell mening) så blir det inget rollspel!

Det där tycker jag är intressant, för när jag läste trådstarten tänkte jag "Vad händer om man utelämnar rollpersonen?".

Vi kommer fortfarande att ha karaktärer i ett rollpersonsfritt spel, men det är inte säkert att vi tar karaktärernas roll och berättar utifrån deras perspektiv, utan de är mer spelbrickor som vi använder för att lyfta fram berättelsens tema. Gruppen kan som helhet bli investerad i de olika karaktärerna genom att gruppen får en förståelse för dem (precis som på film eller i böcker). Man skulle också kunna tänka sig att helt utelämna karaktärer och istället berätta om platser (Ben Robbins spel) och hur de förändras genom tiden eller berätta om folk och deras historia (A Thousand Years Under the Sun).

 

[Sömniga Isaac]

Det där tycker jag är intressant, för när jag läste trådstarten tänkte jag "Vad händer om man utelämnar rollpersonen?".

Det var lite så här jag tänkte också. Jag tror inte att vi kan utelämna att rollspel kommer handla om personer, personer skapar ändå rörelse. Något som är intressant, även om jag med min inställning igår förmodligen inte lät som det var intressant, är att se hur personer sätter saker i rörelser. En situation utan någon eller något som skapar rörelse blir inte särskilt intressant. Rörelsen i sin tur behöver inte innebära en konflikt, vilket @Genesis har talat om i olika trådar, men i rollspel blir det ofta konflikterna som blir skaparen av rörelse vilket även går att se i de flesta medium som handlar om berättandet. Samma mönster går ju i regel att se i vår egen historieskrivning, vi ser problemen och konflikterna för att sedan utforska hur människor hanterade dessa och vilken inverkan detta gav.

 

[Rangertheman]

Det beror på. I många fall, måste jag erkänna, ser jag rollpersonen som en spelpjäs för att kunna spela ett spel med mycket större djup och variation än vad ett brädspel kan åstadkomma. Men sedan finns det undantag, t.ex. vår insomnade Symbaroum-kampanj och Svenska kulter, där jag upplevde berättelsen genom min rollperson och i alla lägen försökte tänka vad de skulle ha gjort och känt i situationen. I de fallen tror jag det var en kombination av det valda rollspelet, känslan för världen och att jag hade ingången att jag ville fördjupa mig i rollpersonen. Jag tror att t.ex. Eon också skulle kunna skapa det intresset. I Nordiska väsen har jag en intressant rollperson, skapad med ledning av bakgrundsvalen, men jag kan ändå inte känna att han är en förlängning av mig själv in i spelvärlden. Vet inte om det är ointresset för spelsystemet, eller om det beror på att fiktivt 1800-tal inte tilltalar mig tillräckligt mycket.

 

[clarence redd]

Man skulle kunna tänka sig ett spel där spelarna gestaltar olika skeenden. Om man föreställer sig en vacker lövskog, så skulle spelarna kunna berätta om och släppa lös de hot som skogen utsätts för under 1000 år.

Spelare A blåser upp en höststorm. Spelare B skickar fram ett dussin skogshuggare. Spelare C kväver träden med en översvämning. Spelarna slår kanske tärningar för att få veta hur ”bra” det går. Spelledaren beskriver konsekvenserna och hur skogen slår tillbaka.*

Eller så gör man tvärtom, SL släpper bomber och spelarna beskriver hur skogen försvarar sig.

* = Jag läser ”Troll” av Rasmus Daugbjerg för tillfället, som delvis handlar om det här. Rekommenderas varmt. Men det borde vara en varning på omslaget, som för cigaretter: ”Oändligt sorgsen cli-fi som allvarligt kan skada din tilltro till mänskligheten.”

 

[Rickard]

Om man föreställer sig en vacker lövskog, så skulle spelarna kunna berätta om och släppa lös de hot som skogen utsätts för under 1000 år.

Spelare A blåser upp en höststorm. Spelare B skickar fram ett dussin skogshuggare. Spelare C kväver träden med en översvämning. ...*

Jag gillar den här improv-övningen. Använder principen när jag som spelledare beskriver miljön tillsammans med spelarna.

I am a tree | improv, improvisational theater, comedy

A very popular exercise, suitable for beginners of improvisation The players stand on the stage/around the room. Player A goes to the middle, strikes a pose

improwiki.com

 

[Genesis]

Man skulle kunna tänka sig ett spel där spelarna gestaltar olika skeenden. Om man föreställer sig en vacker lövskog, så skulle spelarna kunna berätta om och släppa lös de hot som skogen utsätts för under 1000 år.

Spelare A blåser upp en höststorm. Spelare B skickar fram ett dussin skogshuggare. Spelare C kväver träden med en översvämning. Spelarna slår kanske tärningar för att få veta hur ”bra” det går. Spelledaren beskriver konsekvenserna och hur skogen slår tillbaka.*

Eller så gör man tvärtom, SL släpper bomber och spelarna beskriver hur skogen försvarar sig.

* = Jag läser ”Troll” av Rasmus Daugbjerg för tillfället, som delvis handlar om det här. Rekommenderas varmt. Men det borde vara en varning på omslaget, som för cigaretter: ”Oändligt sorgsen cli-fi som allvarligt kan skada din tilltro till mänskligheten.”

Det finns ju spel där man spelar olika krafter i en värld, men tror att de sällan har någon spelledare. Finns ju också spel där man kan spela en plats, ett tillstånd eller liknande (typ Berättelser från Staden).

 

[Sömniga Isaac]

Det finns ju spel där man spelar olika krafter i en värld, men tror att de sällan har någon spelledare. Finns ju också spel där man kan spela en plats, ett tillstånd eller liknande (typ Berättelser från Staden).

Just att besjäla något är bland det roligaste jag vet. Där blir ju rollpersonen, som nämns, platsen eller föremålet eller tinget. Berättelsen får en annan känsla och händelser får ett annat perspektiv. Exempel är att spela en gästgivargård som betraktar tidens gång genom de många besökare som trätt genom dess portar. Tempot blir förmodligen långsamt men ändå högre då långa tidslinjer ritas ut över de många öden gästgivargården möter under sin livstid.

 

[Genesis]

För mig är rollpersonen en person jag har exklusiv berättarmakt om och är ensam att gestalta. Ibland har jag en rollperson, ibland finns det inga rollpersoner. När vi spelar i Hantverksklubben har vi till exempel inga rollpersoner. Det finns personer i berättelsen, men inget som skiljer vissa personer i dramat från andra, som säger ”det här är en rollperson, men det där är det inte”.

 

[Mogger]

Så, vad anser du är rollpersonens roll i rollspel? Varför finns rollpersonen där.

Jag tror att rollpersonens roll är rätt given (det är genom den vi spelar spelet i fiktionen och skapar berättelsen, vad den nu är), men frågan är ju hur vi förhåller oss till rollpersonen. Jag tycker inte att det finns något rätt eller fel här. Men min egna preferens är att jag är ärlig mot rollpersonen. Jag försöker förstå vad den vill och så uttrycker jag det i spel. Det som sker kan påverka, och jag försöker tolka det. Ibland ruckar jag på den principen och försöker "vinna", skapa en berättelse eller liknande. Det skiftar lite.

 

[Genesis]

Jag tror att rollpersonens roll är rätt given (det är genom den vi spelar spelet i fiktionen och skapar berättelsen, vad den nu är)

Men i ett spel där vi sätter scener, även om det har rollpersoner, så sker ju en hel del av spelet och berättelseskapandet utan att gå via rollpersonen. Och i traditionella spel har ju spelledaren ingen rollperson, men spelar ändå spelet och skapar berättelsen. Så man kan säga att det är rollpersonens roll, men det är uppenbarligen inte bara genom rollpersonen detta sker.

 

[Mogger]

Men i ett spel där vi sätter scener, även om det har rollpersoner, så sker ju en hel del av spelet och berättelseskapandet utan att gå via rollpersonen. Och i traditionella spel har ju spelledaren ingen rollperson, men spelar ändå spelet och skapar berättelsen. Så man kan säga att det är rollpersonens roll, men det är uppenbarligen inte bara genom rollpersonen detta sker.

Nej, absolut inte. Men det var ju just rollpersonen som var ämnet för dagen Jag kanske var otydlig, men jag menade inte att rollpersonen exklusivt var vårt enda medel att påverka det som sker i spelet.