Vilken typ av skådespel ägnar ni er åt runt bordet?

nano

Diehard, death or glory Toad
Joined
25 Apr 2019
Messages
574
Det finns flera olika stilar inom skådespel.

Stanislavski och hans efterföljare dominerar nutida film med Naturalistiskt skådespel. Det syftar till att representera karaktärer på ett realistiskt sätt, skådespelarna försöker leva sig in i hur det är att faktiskt vara dem och simulera karaktärerna så naturligt som möjligt.

Sedan finns det flera närliggande stilar som vi kan kalla Stiliserat skådespel. Det försöker hjälpa skådespelarna att presentera repliker från ett visst källmaterial, för att distribueras på ett visst sätt och med en viss ton. Klassisk teater, film noir, pulp-serier och barnprogram faller ofta in här och har sina specifika förutsättningar som de stiliseras runtom.

Man skulle nog också kunna säga att det finns en tredje samling av tekniker som inte fokuserar på skådespelet i sig utan använder det för att åstadkomma någonting annat. Vi kan kalla det Instrumentellt skådespel. Det kan röra sig om att chocka publiken med intryck för att få dem att ompröva sina uppfattningar, att framföra politiska/utbildande budskap eller att engagera publiken till samskapande.
  1. Vad använder ni för typ av skådespelande i ert rollspelande?
  2. Ifall ni skapar rollspel, är de gjorda för någon viss typ av skådespelande?
(Det här är en möjlig indelning. Ni har säkert andra system. Om det skaver så använd ert eget.)
 

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,295
Location
Stockholm
Intressant! Jag ser stora likheter mellan rollspel och radioteater, så jag influeras väldigt mycket därifrån i min stil. Försöker vara övertydligt skum när jag ljuger, låta replikerna bli styltiga för att kunna baka in beskrivningar av vad som händer i omgivningen (”Åh, nej, din bror Alexander kommer gående mot oss tomhänt! Vad hände med pengarna?”). Känslor och hemligheter talas ut direkt i relativt klarspråk för att göra dem tydliga och enkla att spela på för andra spelare. ”Teatralt” i den ofta negativa bemärkelsen av konstlat och överdrivet. Upprepar gärna det spelledaren beskrev för mig fast snabbt formulerat från karaktärens synvinkel.

Inte alltid jag lyckas med denna stil, skall sägas. Oftast blir det nog rätt tafatt och famlande. Men även när det utförs helt som jag vill, så skär det sig lätt med personer som spelar mer naturalistiskt och långsamt, kanske med tanken att låta saker bubbla i många spelmöten.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,337
Location
Umeå
1 Inget.
2 Det jag gör just nu är gjort för att vi aktivt inte ska tala in character eller beskriva något öht.

Jag ser skådespelande eller karaktäriserande som rätt frikopplat från rollspel. Lite som att nynna med i en låt och trumma på bordet, ibland får man feeling och det kan förstärka upplevelsen eller glädjen jag då och signalera till andra att fan vad jag gillar detta, men ibland lyssnar man på en låt man älskar utan att ens tänka på att ena spela lite luftkomp liksom. Och då inte för att det är dåligt på något vis, bara att man inte får feeling just då.
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,151
Location
The Culture
I den mån jag ägnar mig åt något skådespeleri är det absolut inte naturalistiskt. Det finns ingen chans att jag kan skapa illusionen av att jag är en annan person, varken för någon annan eller för mig själv. Syftet med det skådespeleri som utförs är mer att förtydliga -- att visa vilken typ av person det är som talar nu, och vad han eller hon vill.

Alltså vanligt mediokert rollspels-skådespeleri. :)
 

The Airborne Toxic Event

Durazac 15. Makes Prozac seem like a decaf latté.
Joined
12 Jun 2024
Messages
155
Med trams, flams och mycket dumheter. Det är definitivt barnprogram över när jag och mina vänner spelar. Alla karaktärer är sjukt överdrivna och det är inte långt till ett dåligt skämt. Som det skall vara när man spelar med sina närmsta vänner.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,525
1 Inget.

Jag ser skådespelande eller karaktäriserande som rätt frikopplat från rollspel.
Lite samma här. Jag tänker att rollspel har
mer att göra med muntligt berättande i allmänhet. Om jag berättar något jag upplevt för mina vänner så skulle jag inte kalla det för ”skådespeleri” även om jag skulle använda olika röster, gestaltar hur nån rör sig, osv. Jag tänker att sånt har människor gjort i kanske hundratusentals år utan att behöva standardisera det.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,185
Location
Ereb Altor
Med trams, flams och mycket dumheter. Det är definitivt barnprogram över när jag och mina vänner spelar. Alla karaktärer är sjukt överdrivna och det är inte långt till ett dåligt skämt. Som det skall vara när man spelar med sina närmsta vänner.
Samma här. Det är mycket därför jag föredrar spel som Mutant, WFRP och Drakar och Demoner framför tyngre/mer seriösa spel. Jag tycker det där flamset är kul.
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
7,190
Ja, muntligt berättande eller karaktärsgestaltande snarare än skådespeleri. Det handlar defintivt om att framföra sin rollperson, men inte nödvändigtvis i tal och mimik. Det riktigt roliga är att tolka hur en rollperson skulle agera i en given situation.
 
Joined
15 Nov 2004
Messages
3,821
Location
Maastricht
Vet inte vad jag ska kalla det annat än ett försök till gestaltning, men känner inte att skådespeleri känns riktigt rätt även om de kanske i stort betyder samma sak.
Jag försöker i så stor utsträckning prata i jag form som min karaktär istälelt för "Kalle säger: ----" Men kan ibland beskriva min karaktär ur ett tredjepersonsperspektiv för att mer skapa känslan av att alla ser Kalle, som i en film eller tv serie.

Men det här i stort sett även för mig.
Ja, muntligt berättande eller karaktärsgestaltande snarare än skådespeleri. Det handlar defintivt om att framföra sin rollperson, men inte nödvändigtvis i tal och mimik. Det riktigt roliga är att tolka hur en rollperson skulle agera i en given situation.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,664
Jag kom till den här tråden för att skriva om Brecht! Men nu får jag läsa en ny kul artikel istället! Så det är nice!

Jag tycker annars att Theater of Cruelty grejen är intressant i rollspel. Avbrottet från traditionella former för att istället försöka överväldiga med känslointryck som skapar en genuin känsla.
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,931
Location
Värnhem, Malmö
Lite samma här. Jag tänker att rollspel har
mer att göra med muntligt berättande i allmänhet. Om jag berättar något jag upplevt för mina vänner så skulle jag inte kalla det för ”skådespeleri” även om jag skulle använda olika röster, gestaltar hur nån rör sig, osv. Jag tänker att sånt har människor gjort i kanske hundratusentals år utan att behöva standardisera det.
Jag tänker att det i någon mån hänger ihop med det brechtianska. I Die Straßenszene beskriver Brecht som modell för skådespeleriet personen som återberättar en bilolycka. Hans olika åtbörder när han gestaltar de involverade personerna är alla gjorda för att visa något väsentligt för deras roll i situationen. När han ska föreställa föraren, vad vill han signalera? Låtsas han titta i backspegeln och snurra en imaginär mustasch? Då visar han att förarens fåfänga var den bidragande orsaken. Skakar han och lutar sig fram som om han försöker se något? Föraren var för gammal för att köra. Samma sak med de andra involverade personerna. Skådespeleriets modell ska så att säga vara det muntliga, dramatiserade berättandet.
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,377
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
1) Närmaste är nog radioteater eller snarare ljudboksuppläsning, ingen tror det är olika personer och samma röst beskriver miljö och händelser. Men det är sällan som vi agerat ut, snarare att vi beskriver hur det ageras.

2) Samberättande ljudboksuppläst radioteater … eller nja inget som direkt styr hur man agerar ut.
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,136
Location
Umeå
Jag skulle kalla vårat sätt att spela ignorant för jag har inte ens tänkt på att det finns olika stilar.

När jag spelar en rollperson så försöker jag i huvudet föreställa mig hur den rollpersonen skulle göra X och sedan efterlikna det i dialog och beskrivning. Innan man har kommit in i det så blir det ganska styltigt och tar "tid" mellan intryck och svar/dialog. Håller man på ett tag så kan man få ett flyt så att man inte behöver tänka så mycket, man mer bara reagerar som rollpersonen. Det tänker jag är målet, men ärligt talat så är det nog inte så ofta som jag uppnår det. Jag har tänkt att det är någonting som man skulle ha behövt "värma upp sig på" (som hur man värmer upp i början av träning) innan man startar spelmötet genom att köra bra övningar. Men jag vet inte vad övningarna skulle vara och eftersom de andra är exakt 0,0% intresserade av sånt här så har jag dem absolut inte med mig.

Som SL får man så väldigt mycket kortare tid på sig att "agera" som SLPs. Så där är strävan mer att hitta överdrivna drag så att SLP åtminstone lite kan särskiljas från varandra. Och strävan omfattar absolut inte lyckas varje gång utan snarare misslyckas horribelt alldeles för ofta. Men hellre skratt än en sörja oskiljbara, grå bakgrundsstatister som maler fram SLs budskap. Agera i det här fallet är inte bara själva "dialogen" (skådespelet), utan omfattar också beskrivningar av hur de agerar och är. Men metoden för skådespeleriet är alltså att försöka hitta en tydlig karikatyr som man lätt kan betona och komma ihåg.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,574
Location
Göteborg
Jag gillar mycket att skådespela och det är en viktig behållning av rollspel för mig. Det språkliga berättandet, formuleringen av beskrivningarna, är en annan viktig del, men att agera ut, jobba med tonfall, ansiktsuttryck, kroppshållning, gråta när rollpersonen gråter, och så vidare, är definitivt viktigt. Rollspel som bara handlar om vad som faktiskt sker i den fiktiva världen blir torrt och ointressant; form är i princip lika viktigt som innehåll. Så generellt naturalistiskt, att försöka imitera en person, sätta en prägel.

Sedan beror det lite på spelet. I spel där man har en egen rollperson som ingen annan spelar är det lite lättare att gå loss på skådespeleriet. Är det en roll som många olika personer runt bordet ska spela så får man hålla igen lite, eftersom det annars blir svårt att hålla någon kontinuitet i hur rollpersonen spelas.

Men sedan har vi också verbala beskrivningar, som kan hjälpa till. Här är något som nästan är unikt för rollspelen: Kombinationen av verbal beskrivning och direkt gestaltning. Jag kan både agera ut, gestikulera, förställa rösten, och säga saker som "Hon tittar på dig som om du hade kört över hennes katt" eller "Jag ger dig en kram. Mitt hår luktar kärlek och vanilj". Den kombinationen ger en väldig rikedom till berättandet, på ett sätt som andra medier, som generellt bara har ett eller två av dessa uttryckssätt (röst, kroppsspråk, verbala beskrivningar) att tillgå.
 

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,295
Location
Stockholm
Sedan beror det lite på spelet. I spel där man har en egen rollperson som ingen annan spelar är det lite lättare att gå loss på skådespeleriet. Är det en roll som många olika personer runt bordet ska spela så får man hålla igen lite, eftersom det annars blir svårt att hålla någon kontinuitet i hur rollpersonen spelas.
Det får mig att tänka på hur roligt det kan bli att se olika personer ta över samma roll och se dess olika tolkningar! Speciellt om någon etablerat något väldigt utmärkande karaktärsdrag som de andra lyckas vända på men samtidigt behålla. Lite som medley-avsnitt av någon TV-serie när skådisar får byta roller. :D
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,627
Jag försöker sätta mig in i hur min rollperson tänker och agerar, men använder min egen röst och skådespelar inget i övrigt. Men jag brukar uttrycka mig i första person så mycket som möjligt. I vår kommande kampanj (typ) ska jag nog försöka lägga till fler inte-mitt-vanliga-jag-grejer.

Som spelledare ändrar jag röst och tempo, ibland dialekt, för att göra en SLP mer minnesvärd och för att skilja ut dialogen från "brödtexten" (där jag använder min vanliga röst).
 

Sömniga Isaac

Rollspelsinkvisitor
Joined
9 Feb 2008
Messages
2,509
Location
Örebro
Jag lutar nog mer mot berättandet, snarare än skådespelet. Försöker beskriva skeenden, inställningar och vara så transparent som möjligt. Så inte så mycket ändra röst osv.

Kör jag monster folkslag så händer dock något, då går jag mer in i karaktären och leva ut rollpersonen. Möjligen för att jag då ser ett intresse i att utforska vad som händer när två skilda kulturer och norm system hamnar i krock med varandra.

Sen tror jag helt ärligt det beror mycket på vad som förväntas av mig genom rollspelet jag håller i hand och gruppen jag spelar med. Hade förmodligen trätt in mer i en roll i vampire till exempel än DnD, DoD och Pathfinder.
 

Stareater

Får vissa att fatta vad rollspel kan vara.
Joined
6 Apr 2017
Messages
869
Location
Umeå
Jag vet inte om jag skulle säga att rollspel och skådespeleri är helt jämförbara. Även om vissa moment är lika så finns det också stora skillnader.

Låt oss dock för diskussionens skulle applicera denna kategorisering på de moment inom rollspel som är nära besläktade med skådespeleri.
Svaret då är då tråkigt nog att det beror på, framför allt på genre och medspelare.

Personligen föredrar jag mer stiliserat skådespel, framför allt som spelledare där jag försöker presentera en värld eller en genre samt sätta tonen för scenariot. Detta blir extra tydligt när man spelar ett väldigt genretypiskt rollspel (t.ex. Blade runner eller Call of Cthulhu) eller spelar rollspel med barn (t.ex. Sagospelet eller DoD23).

Har dock varit i spelgrupper där naturalistiskt skådespeleri dominerat. Fokus i de grupperna har varit mer på inlevelse och det ställs ofta högre krav på att alla alltid ska vara i karaktär, klä sig som sin roll och det snuddar ofta på lajv-spel. Ofta väldigt kul, men också mer krävande. De spel där jag idag skulle säga att jag fortfarande stundtals rollspelar på det sättet är relationsfokuserade spel som t.ex. Ökenros eller Good Society.

Amatörmässigt gissat och helt utan vetenskapliga belägg känns det som att de grupper där det varit totalt fokus på naturalistiskt skådespeleri har majoriteten av spelarna spelat rollspel för att fly verkligheten. Vanligtvis spelades det i dessa grupper mer friforms-scenarion eller spel i en värld som vissa spelare önskades att man hellre levde i (t.ex. Vampire).

Skulle nog säga att jag kanske testat instrumentellt rollspelande också, men det är inte riktigt min kopp av te (t.ex. Bad Sex och Medberoende)
 
Top