Vilken typ av skådespel ägnar ni er åt runt bordet?

The Airborne Toxic Event

Durazac 15. Makes Prozac seem like a decaf latté.
Joined
12 Jun 2024
Messages
155
ag tycker det där flamset är kul.
Bästa som hänt i en av de kampanjer jag spelar är när de tidigt i kampanjen är inne i ett bibliotek och en demon har gömt sig högst uppe på en bokhylla. Demon tar en bok och kastar på ork barbaren och träffar kritisk. Barbaren går ner som en sten. Efter det är uttalat att denna karaktär får panik varje gång det är böcker i närheten av honom. Mycket bra rollspel och dumheter har kommit ifrån detta.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Har dock varit i spelgrupper där naturalistiskt skådespeleri dominerat. Fokus i de grupperna har varit mer på inlevelse och det ställs ofta högre krav på att alla alltid ska vara i karaktär, klä sig som sin roll och det snuddar ofta på lajv-spel. Ofta väldigt kul, men också mer krävande. De spel där jag idag skulle säga att jag fortfarande stundtals rollspelar på det sättet är relationsfokuserade spel som t.ex. Ökenros eller Good Society.

Amatörmässigt gissat och helt utan vetenskapliga belägg känns det som att de grupper där det varit totalt fokus på naturalistiskt skådespeleri har majoriteten av spelarna spelat rollspel för att fly verkligheten. Vanligtvis spelades det i dessa grupper mer friforms-scenarion eller spel i en värld som vissa spelare önskades att man hellre levde i (t.ex. Vampire).
Det här är intressant. Jag är ju som sagt mycket för naturalistiskt skådespelande, men absolut inte intresserad av inlevelse i rollpersonen. Också inte särskilt intresserad av andra världar eller att fly verkligheten (jag spelar genrellt hellre en alkoholiserad pappa än en sexig vampyr, även om det senare kan vara kul ibland).

Jag tänker att det finns åtminstone två skilda skolor av naturalistiskt skådespeleri, där den ena fokuserar på inlevelse i rollpersonen (oldschool-@kranks djupimmersionism) medan den andra fokuserar på historieberättande. För mig handlar inte skådespelet om inlevelse utan om utlevelse, om gestaltning. Om att utöva mina färdigheter som historieberättare, vilket är kärnan i rollspel för mig.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Det finns flera olika stilar inom skådespel.

Stanislavski och hans efterföljare dominerar nutida film med Naturalistiskt skådespel. Det syftar till att representera karaktärer på ett realistiskt sätt, skådespelarna försöker leva sig in i hur det är att faktiskt vara dem och simulera karaktärerna så naturligt som möjligt.

Sedan finns det flera närliggande stilar som vi kan kalla Stiliserat skådespel. Det försöker hjälpa skådespelarna att presentera repliker från ett visst källmaterial, för att distribueras på ett visst sätt och med en viss ton. Klassisk teater, film noir, pulp-serier och barnprogram faller ofta in här och har sina specifika förutsättningar som de stiliseras runtom.

Man skulle nog också kunna säga att det finns en tredje samling av tekniker som inte fokuserar på skådespelet i sig utan använder det för att åstadkomma någonting annat. Vi kan kalla det Instrumentellt skådespel. Det kan röra sig om att chocka publiken med intryck för att få dem att ompröva sina uppfattningar, att framföra politiska/utbildande budskap eller att engagera publiken till samskapande.
  1. Vad använder ni för typ av skådespelande i ert rollspelande?
  2. Ifall ni skapar rollspel, är de gjorda för någon viss typ av skådespelande?
(Det här är en möjlig indelning. Ni har säkert andra system. Om det skaver så använd ert eget.)
Hm.

Jag tror att det naturalistiska ligger närmast för min del, men för mig är skådespeleriet i första hand en effekt av något, snarare än något jag vill uppnå. Där skådespeleri generellt är "utåtriktat", dvs riktat mot en publik, så är jag som rollspelare mer inåtriktad – det jag gör, gör jag för att förstärka min upplevelse. Det knyter ju också an till t.ex. att jag avskyr att ha metakunskap eller fatta metabeslut, och att jag inte tycker att det är viktigt alls att min rollpersons bakgrundsberättelse är känd för de andra kring bordet. Eller refereras överhuvudtaget. Syftet med bakgrundsberättelsen och med skådespeleriet är att stärka min upplevelse, och då framför allt min upplevelse av att vara någon annan.

(Mitt fokus på att Klara Äventyret™ och Vara Smart™ är helt kompatibelt med detta – jag spelar generellt rollpersoner som delar de målen =) )

Som spelledare är det delvis annorlunda såklart – där skådespelar jag och förställer rösten för att förstärka spelarnas inlevelse och upplevelse. Där ligger det alltså närmare vanligt skådespeleri, och där varierar det ganska mycket; jag skulle säga något slags blandning av stiliserat och instrumentellt kanske?

Och ja, mina spel är ju generellt gjorda för den här spelstilen. Det yttrar sig bl.a. i att jag mer och mer skriver instruktioner och tips till SL för hur man gestaltar SLP:er med enkla medel till exempel. Och i rollpersonssgenereringen i både Kutulu och Rotsystem kommer alltid bakgrunden först, och fokus är på händelser och miljö snarare än siffror och mekanik.
 

nano

Diehard, death or glory Toad
Joined
25 Apr 2019
Messages
573
Så, vilken av dessa är rollspelandets [method acting]?
Method acting är en av tolkningarna av Stanislanski, som sen har delats upp i utvecklingar och delvis existerar som en populärkulturell nidbild. Naturalistiskt skådespel ligger närmast.
 

Girighet

Warrior
Joined
22 Oct 2015
Messages
322
Jag vill tänka som rollpersonen och fatta de beslut som den skulle göra. Det blir ju min tankes version av vad som är rimligt så kanske inte stämmer överens med vad som är "riktigt" men den följer mitt huvuds logik. Detta är för min skull och jag känner inget behov av att skådespela med röster, men av någon anledning tycker jag rörelsemimik är ok.
För att jag tycker jag ska lyckas med detta behöver jag "känna"personen jag ska gestalta och därför behöver jag ha skapat karaktären ett tag innan den ska spelas så dess personlighet och liv hinner falla på plats.
Så spel som säljs in på att man skapar karaktären på 10 minuter och sedan är redo att spelas tilltalar inte mig.
 

Stareater

Får vissa att fatta vad rollspel kan vara.
Joined
6 Apr 2017
Messages
867
Location
Umeå
Jag tänkte att det vanligaste exemplet på instrumentellt rollspelande var skräckrollspel.
Lite svårt att veta var gränsen går för "instrumentellt", men jag fastnade nog för beskrivningen att det fokuserade på att ompröva uppfattningar och framföra budskap och kopplade främst till de rollspelen. =)
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,906
Jag har nog aldrig tänkt på gestaltning i rollspel som olika stilar utan snarare som grad av inlevelse. Min tolkning av olika stilar av skådespeleri handlar om saker man vill uppnå som för mig inte helt går att överföra till rollspelandet. Jag skulle säga att min grad av inlevelse är ungefär på samma nivå som när jag högläser en bok. Jag gör röster, och även ibland gester, men om en karaktär exempelvis gråter börjar inte jag gråta på riktigt.
 

nano

Diehard, death or glory Toad
Joined
25 Apr 2019
Messages
573
Okej, tack för alla svaren!
  1. I likhet med många av er beror mitt skådespelande på systemet. Spelledande blir mer stilistiskt, likaså spelande i genrerollspel, medan friform oftare är naturalistiskt.
  2. Det var av egna designtankar som jag frågade. Jag vill ha tydliga anvisningar om hur man bör gestalta inom spelet, men är osäker på om jag vill ha en viss stilistisk inriktning eller ska försöka omfamna realismen och göra det naturalistiskt.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Är inte skådespelande en väldigt glorifierad term på det vi sysslar med? Jag har visserligen spelat med en och annan teaterskolad rollspelare, som då och då skådespelat, i ordets rätta bemärkelse, men dessa tillfällen är ändå relativt få. Någon form av rollgestaltning är det förvisso, men snarare av typen som när man berättar en rolig historia eller återger en anekdot. Eller härmar Carl Bildts dialekt.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Är inte skådespelande en väldigt glorifierad term på det vi sysslar med? Jag har visserligen spelat med en och annan teaterskolad rollspelare, som då och då skådespelat, i ordets rätta bemärkelse, men dessa tillfällen är ändå relativt få. Någon form av rollgestaltning är det förvisso, men snarare av typen som när man berättar en rolig historia eller återger en anekdot. Eller härmar Carl Bildts dialekt.
Menar du specifikt din spelgrupp eller menar du "vi" som i rollspelare i allmänhet? Jag siktar definitivt på något jag skulle kalla skådespelande (även om jag tenderar att använda termen "gestaltande"). Sedan är jag inte teaterskolad, så om det finns kvalitetskriterier för vad som räknas så vet jag inte om jag kvalificerar, såklart. Men när det gäller att iklä sig rollen är det milsvid skillnad mellan att spela rollspel och att berätta en rolig historia eller härma Carl Bildts dialekt.
 

Monokel

Korrektionsglas som fästs framför ena ögat
Joined
6 Nov 2019
Messages
509
Location
Uppsala
Det var av egna designtankar som jag frågade. Jag vill ha tydliga anvisningar om hur man bör gestalta inom spelet, men är osäker på om jag vill ha en viss stilistisk inriktning eller ska försöka omfamna realismen och göra det naturalistiskt.
Det här gillar jag! Det är alltid kul när spel beskriver hur man bör gestalta. Daughters of Verona, Nerver av stål och i viss mån Brindlewood bay är bra exempel. Kan någon komma på något mer tradaktigt spel som beskriver hur spelmakarna tänker sig gestaltningen?
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,521
Jag kom på att för mig funkar t ex drama och skräck mycket bättre om jag inte ändrar på rösten eller lägger till manér, utan bara är rätt lugn och ”neutral”. Tänker att det lämnar mer plats åt fantasin att fylla ut luckor, och att det inte distraherar från vad som sägs och känslorna som uppstår. Det är väl inte fel att t ex lägga på en dialekt men det blir nästan per automatik humoristiskt för mig. Såklart kan skräck/drama och humor funka utmärkt tillsammans men det blir inte alltid riktigt lika starkt.

Sen har jag varit med om att ”skådespeleri” har skrämt nybörjare som kollat på Actual Plays med professionella skådespelare (som kanske också har färdigskrivet manus), att det skapar orimliga förväntningar och prestationsångest. Man får påminna om att det är en väldigt annorlunda grej att lyssna/kolla på rollspel och att faktiskt spela det.
 

The Airborne Toxic Event

Durazac 15. Makes Prozac seem like a decaf latté.
Joined
12 Jun 2024
Messages
155
Är inte skådespelande en väldigt glorifierad term på det vi sysslar med?
För majoriteten i hobbyn är det nog det. Jag skulle aldrig säga att jag skådespelar, men det finns väl inom detta forum en hel del kulturmänniskor som kanske är mer åt det teatraliska hållet än vad jag är.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Jag kom på att för mig funkar t ex drama och skräck mycket bättre om jag inte ändrar på rösten eller lägger till manér, utan bara är rätt lugn och ”neutral”. Tänker att det lämnar mer plats åt fantasin att fylla ut luckor, och att det inte distraherar från vad som sägs och känslorna som uppstår. Det är väl inte fel att t ex lägga på en dialekt men det blir nästan per automatik humoristiskt för mig. Såklart kan skräck/drama och humor funka utmärkt tillsammans men det blir inte alltid riktigt lika starkt.
Just dialekter är väl också något som skådespelare ganska sällan gör, förutom just i komedier. Undantaget är väl anglosaxiska filmer där britter ska spela jänkare och vice versa. Dock är det något jag länge har velat experimentera med. Jag tänker att tricket är att göra den väldigt lätt. När folk ska härma en dialekt gör de det ofta så brett och överdrivet som möjligt. "JAAUW KUMMAH FʁʁʁEÅÅN SKEÅÅÅNÄ!" och då blir det ju lätt komik av det (tyvärr, på grund av glottofobi). Men att bara lite subtilt skorra sina 'r' eller lägga sig till med en lite lundensisk satsmelodii är något annat.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,521
Just dialekter är väl också något som skådespelare ganska sällan gör, förutom just i komedier. Undantaget är väl anglosaxiska filmer där britter ska spela jänkare och vice versa. Dock är det något jag länge har velat experimentera med. Jag tänker att tricket är att göra den väldigt lätt. När folk ska härma en dialekt gör de det ofta så brett och överdrivet som möjligt. "JAAUW KUMMAH FʁʁʁEÅÅN SKEÅÅÅNÄ!" och då blir det ju lätt komik av det (tyvärr, på grund av glottofobi). Men att bara lite subtilt skorra sina 'r' eller lägga sig till med en lite lundensisk satsmelodii är något annat.
Verkligen! Det är det bästa sättet att få till dialekter på om man vill att det ska låta rätt, att inte överdriva. Låter som ett bra experiment.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Just dialekter är väl också något som skådespelare ganska sällan gör, förutom just i komedier. Undantaget är väl anglosaxiska filmer där britter ska spela jänkare och vice versa. Dock är det något jag länge har velat experimentera med. Jag tänker att tricket är att göra den väldigt lätt. När folk ska härma en dialekt gör de det ofta så brett och överdrivet som möjligt. "JAAUW KUMMAH FʁʁʁEÅÅN SKEÅÅÅNÄ!" och då blir det ju lätt komik av det (tyvärr, på grund av glottofobi). Men att bara lite subtilt skorra sina 'r' eller lägga sig till med en lite lundensisk satsmelodii är något annat.
Lyssnar en hel del på brittiska ljudböcker och där är det standard med dialekter för de olika personerna. Blir inte larvigt. Det tycks däremot inte vara i linje med svenska ljudboksuppläsare. Olika traditioner gissar jag. Men jag tycker gott vi kan anamma den brittiska skolan här.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,521
Lyssnar en hel del på brittiska ljudböcker och där är det standard med dialekter för de olika personerna. Blir inte larvigt. Det tycks däremot inte vara i linje med svenska ljudboksuppläsare. Olika traditioner gissar jag. Men jag tycker gott vi kan anamma den brittiska skolan här.
Ja! Inläsaren till Elric-samlingen Elric of Melniboné, Samuel Roukin, är briljant när han hoppar mellan olika dialekter. Att han ibland gör tydliga moderna Londondialekter förstärker känslan att Moorcock använder mycket av sin samtids England (Melniboné = Marylebone i London).

Om man är SL är det vanligt och praktiskt att ha olika röster för olika karaktärer, och jag tycker absolut inte att det är fel, ville mest framhålla att det var en positiv insikt för mig hur bra det funkar att tona ner det i t ex skräck.
 
Top