rollspelspiraten
Swordsman
Exakt så. Mycket bra beskrivet.
Vilken typ av skådespel ägnar ni er åt runt bordet?
- Thread starter nano
- Start date
Rickard
Urverk speldesign
Jag hoppar mellan alla tre. Ser dem som verktyg snarare än måsten.
Naturalistiskt skådespel: när jag är spelare och håller mig mer till detta när saker är linjära och de få saker jag har att kontrollera är hur jag rollgestaltar. Här är jag antingen för inre eller yttre gestaltning, beroende på vad vi spelar för något.
Stilistiskt skådespel: är jag spelledare hänfaller jag hellre åt detta, dels för att sätta ton och dels för att de karaktärer som är med ska vara minnesvärda. Är jag i spelarrollen och mer åt spelandet att jag vill skapa en historia, så vill jag ha saker folk ska reagera på. Mer utlevelse än inlevelse i karaktären. Här kan jag tänka i former av hur jag uttrycker mig, olika perspektiv i hur jag berättar, sättet jag berättar på. Kan göra snabba klipp, klippa mitt i en handling eller dra ut på saker i absurdum.
Instrumentellt skådespel: när jag försöker engagera andra via mina handlingar, vare sig jag är spelledare som vill sätta skräck eller paranoia i andra eller om jag vill skapa en viss typ av gruppkänsla, eller vare sig jag är spelare där jag i första formen antar personligheter som drar med andra i smeten. Jag kan ta på mig bad guy-rollen som kommer att falla eller vara den som vrider och vänder på frågeformuleringar.
---
Det är ofta jag byter mellan dessa under ett spelmöte, beroende på vad jag känner är roligast för gruppen. För onlinespelande går naturalistiskt skådespel bort och det är också den formen som jag har spelat för mycket och gått iväg från. Istället har jag rört mig mer mot stilistiskt och framförallt närmat mig instrumentellt skådespelande. Mina rollspel har helt gått bort ifrån naturalistiskt skådespel. Spelare som vill ha sådant kommer att tillföra det ändå. Det jag fokuserar på är att lyfta fram de andra punkterna.
Naturalistiskt skådespel: när jag är spelare och håller mig mer till detta när saker är linjära och de få saker jag har att kontrollera är hur jag rollgestaltar. Här är jag antingen för inre eller yttre gestaltning, beroende på vad vi spelar för något.
Stilistiskt skådespel: är jag spelledare hänfaller jag hellre åt detta, dels för att sätta ton och dels för att de karaktärer som är med ska vara minnesvärda. Är jag i spelarrollen och mer åt spelandet att jag vill skapa en historia, så vill jag ha saker folk ska reagera på. Mer utlevelse än inlevelse i karaktären. Här kan jag tänka i former av hur jag uttrycker mig, olika perspektiv i hur jag berättar, sättet jag berättar på. Kan göra snabba klipp, klippa mitt i en handling eller dra ut på saker i absurdum.
Instrumentellt skådespel: när jag försöker engagera andra via mina handlingar, vare sig jag är spelledare som vill sätta skräck eller paranoia i andra eller om jag vill skapa en viss typ av gruppkänsla, eller vare sig jag är spelare där jag i första formen antar personligheter som drar med andra i smeten. Jag kan ta på mig bad guy-rollen som kommer att falla eller vara den som vrider och vänder på frågeformuleringar.
---
Det är ofta jag byter mellan dessa under ett spelmöte, beroende på vad jag känner är roligast för gruppen. För onlinespelande går naturalistiskt skådespel bort och det är också den formen som jag har spelat för mycket och gått iväg från. Istället har jag rört mig mer mot stilistiskt och framförallt närmat mig instrumentellt skådespelande. Mina rollspel har helt gått bort ifrån naturalistiskt skådespel. Spelare som vill ha sådant kommer att tillföra det ändå. Det jag fokuserar på är att lyfta fram de andra punkterna.
Last edited:
Det behöver inte vara bra för att vara en sorts skådespelande.
Obskyr
Snygging
Jag har någorlunda starka åsikter om detta, och jag är förvånad över att min syn verkar delas av så få forummedlemmar!
Skådespelet är en av rollspelandets huvudattraktioner för mig. Jag är nog en teaterapa innerst inne – jag har alltid sett rollspel som en sorts improvisationsteater, formaliserad med ett regelverk, men avslappnad i det att medspelarskaran (som även är ens publik) utgörs av vänner. Kanske mitt innerligaste mål vare sig jag spelar eller spelleder är att känna känslor, och att frammana känslor i andra – och jag tycker att skådespel ofta är den bästa vägen till båda. Jag blir aldrig så medryckt som när jag gestaltar en karaktär via skådespel – det händer inte sällan att mina spelare frågar ”Är allt okej…?”, på vilket jag måste svara ”…Ja? Det som rullar längs mina kinder är ödlekvinnan Rithis tårar, inte mina!” På samma sätt blir jag aldrig så imponerad, uppspelt, och inlevd som när mina spelare verkligen stiger in i sin roll.
Jag har… sällan fått spela alls (typisk evig spelledare, och när jag spelleder är det för mina vänner, som dragits till mig och min överdådighet av en anledning), men det har hänt att jag spelat med grupper som inte alls skådespelar – grupper som inte talar som sin rollperson över huvud taget, till och med. Istället beskriver de endast vad deras rollpersoner gör i tredje person, och sammanfattar kontentan av vad de säger. Det fungerar tydligen för vissa – många, till och med, om deltagarna i den här tråden är representativa – men för mig kändes det tradigt! Petade på samma bitar i min hjärna som en Choose your own adventure-bok, och inte som vad jag är van vid att ”rollspel” är.
@Zeedox tankar om likheterna mellen rollspel och radioteater resonerade med mig. Jag själv växlar nog mellan mer naturalistiskt och mer teatraliskt skådespel – de smakar annorlunda, men båda smakar gott. Det är dock intressant hur väl mediet lämpar sig till teatraliskt skådespel: Det skadar knappast inlevelsen runt bordet att överdriva en aning. Jag lyssnar ändå rätt mycket på radioteater – jag bör nog försöka ta inspiration från det i vad jag väljer att gestalta och hur… (Särskilt gillar jag idén att peka ut saker som händer i repliker. Det är inte någonting jag någonsin gör – istället bryter jag upp replikerna med berättarröst, som i en roman. Kunde vara kul att testa; se hur det förändrar känslan!)
Skådespelet är en av rollspelandets huvudattraktioner för mig. Jag är nog en teaterapa innerst inne – jag har alltid sett rollspel som en sorts improvisationsteater, formaliserad med ett regelverk, men avslappnad i det att medspelarskaran (som även är ens publik) utgörs av vänner. Kanske mitt innerligaste mål vare sig jag spelar eller spelleder är att känna känslor, och att frammana känslor i andra – och jag tycker att skådespel ofta är den bästa vägen till båda. Jag blir aldrig så medryckt som när jag gestaltar en karaktär via skådespel – det händer inte sällan att mina spelare frågar ”Är allt okej…?”, på vilket jag måste svara ”…Ja? Det som rullar längs mina kinder är ödlekvinnan Rithis tårar, inte mina!” På samma sätt blir jag aldrig så imponerad, uppspelt, och inlevd som när mina spelare verkligen stiger in i sin roll.
Jag har… sällan fått spela alls (typisk evig spelledare, och när jag spelleder är det för mina vänner, som dragits till mig och min överdådighet av en anledning), men det har hänt att jag spelat med grupper som inte alls skådespelar – grupper som inte talar som sin rollperson över huvud taget, till och med. Istället beskriver de endast vad deras rollpersoner gör i tredje person, och sammanfattar kontentan av vad de säger. Det fungerar tydligen för vissa – många, till och med, om deltagarna i den här tråden är representativa – men för mig kändes det tradigt! Petade på samma bitar i min hjärna som en Choose your own adventure-bok, och inte som vad jag är van vid att ”rollspel” är.
@Zeedox tankar om likheterna mellen rollspel och radioteater resonerade med mig. Jag själv växlar nog mellan mer naturalistiskt och mer teatraliskt skådespel – de smakar annorlunda, men båda smakar gott. Det är dock intressant hur väl mediet lämpar sig till teatraliskt skådespel: Det skadar knappast inlevelsen runt bordet att överdriva en aning. Jag lyssnar ändå rätt mycket på radioteater – jag bör nog försöka ta inspiration från det i vad jag väljer att gestalta och hur… (Särskilt gillar jag idén att peka ut saker som händer i repliker. Det är inte någonting jag någonsin gör – istället bryter jag upp replikerna med berättarröst, som i en roman. Kunde vara kul att testa; se hur det förändrar känslan!)
Aldrig funderat på spelledarlösa spel? Är ju den uppenbara lösningen på evig spelledare-syndromet.
Finns också en del spel där man måste använda repliker för att peka ut saker, eftersom beskrivningar är förbjudna. Daughters of Verona, Se och göra i Aliatra och Kaffe tillsammans är de jag kommer på på rak arm. De tenderar ju automatiskt att dra åt skådespelandehållet.
Obskyr
Snygging
Intressant! Måste ta och kolla in dem!
Jag har spelat ett par spelledarlösa spel, men det är lite en annan grej, va. Jag skulle nog dock säkert kunna förkovra mig lite mer i dem… Vi spelar ju inte så himla ofta i perioder då jag inte har tid att preppa – då skulle man kanske istället fylla på med lite, jag vet inte, Thespian eller något.
zonk
muterad
- Joined
- 10 Jan 2016
- Messages
- 3,300
Oj! Jag känner mig väldigt ensam plötsligen, som gillar att tala "in character" som min RP så mkt som möjligt, istället för att bara beskriva i tredje person vad som görs. Brukar rentav säga till mina spelare att om de vill prata med varandra, så får de göra det in character.
Skådespelandet är nog mestadels pikareskt - överdrivet och karikatyraktigt - mest för att det oftast är det som passar setting o stil. Har absolut kört mer allvarligt när vi exempelvis lirat Kult, men det var på 90-talet, det.
Blir sugen på att köra igång en kampanj där det uttalade målet är att köra 100% in character, har så förbannat kul med det..
Skådespelandet är nog mestadels pikareskt - överdrivet och karikatyraktigt - mest för att det oftast är det som passar setting o stil. Har absolut kört mer allvarligt när vi exempelvis lirat Kult, men det var på 90-talet, det.
Blir sugen på att köra igång en kampanj där det uttalade målet är att köra 100% in character, har så förbannat kul med det..
Obskyr
Snygging
Det här låter magiskt.
Vad menar du med ”100% in character”? Inga beskrivningar?
zonk
muterad
- Joined
- 10 Jan 2016
- Messages
- 3,300
Nej, att man jobbar för att vara in character hela tiden, att inte metaspela, frikoppla sig från spel-aspekten. Istället fokusera på ens karaktärs inre liv och agera som den karaktären. Inte spela sin karaktär utifrån vad man som spelare anser optimalt, utan efter karaktärens övertygelser. Samma för SLP såklart, även om det mestadels rör sig om RP. Och som den jag är, tänker jag mestadels neotrad, trots allt detta.
Obskyr
Snygging
Alltså lite samberättande-ish, på så sätt att alla spelare endast har två lägen: att tala som sin rollperson, och att beskriva det som inte kan gestaltas på ett närmast skönlitterärt sätt? Och spelledaren tre lägen – de två, och ”slå för Hoppa”. Skulle vara intressant att testa att spela helt utan utomrollslig konversation och skämt och dylikt.
Men jag skulle nästan kunna tänka mig att testa att spela utan beskrivningar (från spelarnas sida) någon gång, också. Kan inte tänka mig att det skulle vara ett optimalt sätt att spela, men kanske det kan leda till att man utvecklas som spelare? Det skulle kunna hjälpa en att träna på sitt gestaltande via skådespeleri, och kanske att ”se” scenen framför sig när man måste använda sig av dialog och scenkonst för att förmedla till sina medspelare vad som händer.
Men jag skulle nästan kunna tänka mig att testa att spela utan beskrivningar (från spelarnas sida) någon gång, också. Kan inte tänka mig att det skulle vara ett optimalt sätt att spela, men kanske det kan leda till att man utvecklas som spelare? Det skulle kunna hjälpa en att träna på sitt gestaltande via skådespeleri, och kanske att ”se” scenen framför sig när man måste använda sig av dialog och scenkonst för att förmedla till sina medspelare vad som händer.
Obskyr
Snygging
oj, herregud, är jag som de där tech-snubbarna som råkar återuppfinna kollektivtrafik av misstag nu?????
Nerver av stål har uttryckligen förbud mot allt snack som inte är en del av berättelsen under scenerna. Mellan scenerna får man däremot metasnacka.
Motel Dragonfly har liknande förbud, men med tystnad mellan scener, så hela spelet är ”inne i spel” så att säga. Blir rätt intensivt och gött. Det har också (precis som till exempel Svart av kval, vit av lust) mekaniker som är ”osynliga”, alltså designade så att du aldrig ska behöva prata om mekaniken, utan kan sköta allt med lappar och handgester.
Kaffe tillsammans har endast beskrivningar i början av spelet, när man sätter scenen. Sedan är det en enda lång konversation mellan rollpersonerna. Mekanik sköts även här osynligt, genom att kryssa rutor på sitt formulär och beställa in att dricka till varandra.
Daughters of Verona är ju en teaterpjäs, så inuti scenerna är det bara dialog som gäller, och teatrala överdrifter för att kommunicera vad som händer (”Se här min klinga, din skälm! Försvara dig!”).
Några exempel som går i den riktningen. Som synes behöver man inte gå hela vägen till lajv, även om till exempel Kaffe tillsammans är något av ett hybridspel.
Om du vill prova på dem är du välkommen till Indierummet, till exempel på BSK i höst!
Jag har också ett tag gått och lurat på att skriva ett spel i Kaffe tillsammans-stil, som utspelar sig under en middagsbjudning, med tre separata akter (Ankomst/förrätt, huvudrätt och efterrätt), och två separata spelutrymmen (så att man kan gå ifrån och ha privata konversationer). För att ännu mer överbrygga klyftan mellan bordsrollspel och lajv.
Quadrante
Grisbonde
Dagdrömma tillsammans tycker jag var en bra beskrivning. Hur man gör det beror nog på gruppsammansättningen.
Lemur
Chatbot som låtsas vara en lemur
- Joined
- 7 Sep 2015
- Messages
- 2,615
Jag tror att jag försöker efterlikna typiskt prosa när jag rollspelar. Dvs jag både beskriver och säger saker "in character".
"Jag brukar säga sådant här in character", säger Lemur och tar en till kopp kaffe. Han noterar, till sin stora besvikelse, att kaffet börjat svalna.
"Jag brukar säga sådant här in character", säger Lemur och tar en till kopp kaffe. Han noterar, till sin stora besvikelse, att kaffet börjat svalna.
luddwig
Lawful evil
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 5,842
Jag tycker att ett visst mått av skådespeleri i rollspel är kul och kan stärka inlevelsen. Därmed inte sagt att jag är duktig på skådespeleri, eller att någon ska behöva känna sig tvingad att skådespela. Jag har svårt att passa in det vi gör i kategorierna i startinlägget men det är nog mer stiliserat än naturalistiskt. Mer teatersport än metodskådespeleri så att säga.
Vi kör på följande vis:
Spelare 1: "'Flytta på er jag måste fram!' Jag knuffar mig fram genom folkmassan för att ta mig fram till drängen. 'Jag är läkare, håll er undan!', jag plockar fram stetoskopet ut väskan och börjar undersöka honom."
Spelare 2: "Jag tar mig fram till honom och börjar hålla bort folk. 'Seså, här finns inget att se! Låt honom jobba ifred!'"
Spelledaren (vänd till läkaren): "Okej, vad är det du vill uppnå?"
Spelare 1: "Jag vill veta vad som har hänt honom. Har han några bitmärken i halsen?"
Spelledaren: "Du kan direkt se att det finns bitmärken på halsen! Du kan slå mot läkekonst men får nackdel för att det är en skärrad folkmassa här."
Spelare 2: "Men jag håller ju bort dem!"
Spelledaren: "Okej, du får en fördel för det, så då är det omodifierat."
Spelare 1: "Jag har ett stetoskop också!"
Spelledaren: "Okej, rulla för läkekonst med fördel då."
Spelare 1: "Det blev lyckat!"
Spelledaren: "Han andas, men det är inte så tydligt varför han är medvetslös. Bitmärkena på halsen är åtminstone ett par dagar gamla. Men han har en bula i huvudet som verkar vara skälet till att han är utslagen."
Spelare 1: "Jag säger högt så att folkhopen hör: 'Det är lugnt gott folk, han lever och andas'. Sedan kastar jag en menande blick till Rowan. 'Hjälp mig ta med honom in på värdshuset, vi behöver kolla till honom och ställa några frågor.'".
Spelare 2: "Jag hugger tag i fötterna. 'Okej, visa vägen.'"
Vissa i gruppen markerar in character rösten tydligare genom att prata på ett annat sätt* och andra pratar med sin vanliga röst, men ofta är det ändå en skillnad i intensitet.
* Ingen av oss gör dialekter eller röster, men det kan ändå vara att man pratar med en viss "känsla". Att man är gammal, trött, intresserad, glad, arg, sävlig osv. Det är inte så utpräglat heller, bara att det blir en liten skillnad mot sitt vanliga sätt att prata.
I exemple ovan skulle det kunna vara:
Flytta på er jag måste fram! - lite stressat, föser med armen framför sig som för att ta sig fram i en folkmassa
Jag är läkare, håll er undan! - irriterat och myndigt
Seså, här finns inget att se! Låt honom jobba ifred! - Också myndigt, men lite mer vänligt, kanske håller upp båda händerna mot folkmassan
Det är lugnt gott folk, han lever och andas - lugnare, högre och med en lättnad i rösten
Hjälp mig ta med honom in på värdshuset, vi behöver kolla till honom och ställa några frågor. - lite mer viskande och betonar "ställa några frågor" som att det här är det intressanta, här kan finnas ledtrådar eftersom han har bitmärken på halsen
Spelare 1: "'Flytta på er jag måste fram!' Jag knuffar mig fram genom folkmassan för att ta mig fram till drängen. 'Jag är läkare, håll er undan!', jag plockar fram stetoskopet ut väskan och börjar undersöka honom."
Spelare 2: "Jag tar mig fram till honom och börjar hålla bort folk. 'Seså, här finns inget att se! Låt honom jobba ifred!'"
Spelledaren (vänd till läkaren): "Okej, vad är det du vill uppnå?"
Spelare 1: "Jag vill veta vad som har hänt honom. Har han några bitmärken i halsen?"
Spelledaren: "Du kan direkt se att det finns bitmärken på halsen! Du kan slå mot läkekonst men får nackdel för att det är en skärrad folkmassa här."
Spelare 2: "Men jag håller ju bort dem!"
Spelledaren: "Okej, du får en fördel för det, så då är det omodifierat."
Spelare 1: "Jag har ett stetoskop också!"
Spelledaren: "Okej, rulla för läkekonst med fördel då."
Spelare 1: "Det blev lyckat!"
Spelledaren: "Han andas, men det är inte så tydligt varför han är medvetslös. Bitmärkena på halsen är åtminstone ett par dagar gamla. Men han har en bula i huvudet som verkar vara skälet till att han är utslagen."
Spelare 1: "Jag säger högt så att folkhopen hör: 'Det är lugnt gott folk, han lever och andas'. Sedan kastar jag en menande blick till Rowan. 'Hjälp mig ta med honom in på värdshuset, vi behöver kolla till honom och ställa några frågor.'".
Spelare 2: "Jag hugger tag i fötterna. 'Okej, visa vägen.'"
Vissa i gruppen markerar in character rösten tydligare genom att prata på ett annat sätt* och andra pratar med sin vanliga röst, men ofta är det ändå en skillnad i intensitet.
* Ingen av oss gör dialekter eller röster, men det kan ändå vara att man pratar med en viss "känsla". Att man är gammal, trött, intresserad, glad, arg, sävlig osv. Det är inte så utpräglat heller, bara att det blir en liten skillnad mot sitt vanliga sätt att prata.
I exemple ovan skulle det kunna vara:
Flytta på er jag måste fram! - lite stressat, föser med armen framför sig som för att ta sig fram i en folkmassa
Jag är läkare, håll er undan! - irriterat och myndigt
Seså, här finns inget att se! Låt honom jobba ifred! - Också myndigt, men lite mer vänligt, kanske håller upp båda händerna mot folkmassan
Det är lugnt gott folk, han lever och andas - lugnare, högre och med en lättnad i rösten
Hjälp mig ta med honom in på värdshuset, vi behöver kolla till honom och ställa några frågor. - lite mer viskande och betonar "ställa några frågor" som att det här är det intressanta, här kan finnas ledtrådar eftersom han har bitmärken på halsen