Ymir
Liten kantbaron
Re: Oj.
På sätt och vis har du rätt, men jag tycker också du verkar tänka för mycket i termer av modern krigföring; med tydliga fronter och så. Äldrehistorisk krigföring är generellt inte lika beroende av försörjningslinjer som modern, och det finns åtskilliga exempel på hur krig förts mycket långt bort från hemlandet, och hur arméer drar runt och härjar bokstavligen i åratal utan några vettiga kommunikationer med hemlandet. Vad f-n gjorde Karl XII i Poltava, liksom? Poltava ligger i -Ukraina-, typ. Hela 30-åra kriget är ju sådär också. Även västeuropeiska -hertigar-, tex Raymond av Toulouse, hade uppenbart resurser att föra krig i Det heliga landet, Tangkina försvarade sina lydstater ända borta vid Aralsjön, Atilla fick spö i nuv Frankrike och div. vasaller åt Timur Lenk hade skärsmytslingar över typ hela den östra hemisfären. Visst, exemplen på att man gått rakt genom någon annans territorium för att föra krig med ett mer avlägset land är inte talrika, men de förekommer definitivt - vanligare är ju dock att man erövrar det neutrala territoriet på vägen, när man ändå är igång.
Sedan dessutom, handlar politik inte tvunget -så- mycket om vilka länder man har fysiska gränser till; ej heller i äldre tid. Att påstå att Mundanas geografi gör politiken för förutsägbar tycker jag verkligen är att ta i. Storbritannien har aldrig haft något problem med att ha synnerligen intrikata, komplexa och krigiska relationer med både franska, flamländska och spanska dynastier, liksom, och vad som hände det isolerade lilla Konstantinopel angick alltid hela Europa. Problemet är snarare att Mundanas länder alltför mycket har den geografiska karaktären av nationalstater - det finns öht inget tecken på att någon härskare i Mundana någonsin ärvt domäner i ett annat 'land', tex, trots att Soldarn och Consaber, åtminstone, rimligen borde bli mosaiker av förläningar som kungen lätt kan förlora kontrollen över till någon utländsk feodalherre. Sedan kan man ju argumentera för att det vore lite eurocentriskt om alltför mycket av Mundana var feodalt enligt den modellen, men likfullt - ländernas gränser är alldeles för absoluta för att verkligen representera medeltida storpolitik på ett bra sätt.
- Ymir, resonerar
På sätt och vis har du rätt, men jag tycker också du verkar tänka för mycket i termer av modern krigföring; med tydliga fronter och så. Äldrehistorisk krigföring är generellt inte lika beroende av försörjningslinjer som modern, och det finns åtskilliga exempel på hur krig förts mycket långt bort från hemlandet, och hur arméer drar runt och härjar bokstavligen i åratal utan några vettiga kommunikationer med hemlandet. Vad f-n gjorde Karl XII i Poltava, liksom? Poltava ligger i -Ukraina-, typ. Hela 30-åra kriget är ju sådär också. Även västeuropeiska -hertigar-, tex Raymond av Toulouse, hade uppenbart resurser att föra krig i Det heliga landet, Tangkina försvarade sina lydstater ända borta vid Aralsjön, Atilla fick spö i nuv Frankrike och div. vasaller åt Timur Lenk hade skärsmytslingar över typ hela den östra hemisfären. Visst, exemplen på att man gått rakt genom någon annans territorium för att föra krig med ett mer avlägset land är inte talrika, men de förekommer definitivt - vanligare är ju dock att man erövrar det neutrala territoriet på vägen, när man ändå är igång.
Sedan dessutom, handlar politik inte tvunget -så- mycket om vilka länder man har fysiska gränser till; ej heller i äldre tid. Att påstå att Mundanas geografi gör politiken för förutsägbar tycker jag verkligen är att ta i. Storbritannien har aldrig haft något problem med att ha synnerligen intrikata, komplexa och krigiska relationer med både franska, flamländska och spanska dynastier, liksom, och vad som hände det isolerade lilla Konstantinopel angick alltid hela Europa. Problemet är snarare att Mundanas länder alltför mycket har den geografiska karaktären av nationalstater - det finns öht inget tecken på att någon härskare i Mundana någonsin ärvt domäner i ett annat 'land', tex, trots att Soldarn och Consaber, åtminstone, rimligen borde bli mosaiker av förläningar som kungen lätt kan förlora kontrollen över till någon utländsk feodalherre. Sedan kan man ju argumentera för att det vore lite eurocentriskt om alltför mycket av Mundana var feodalt enligt den modellen, men likfullt - ländernas gränser är alldeles för absoluta för att verkligen representera medeltida storpolitik på ett bra sätt.
- Ymir, resonerar