Ja, vilket regelsystem är egentligen mest rock? Det ska givetvis innehålla två elfenbensfärgade tärningar (t6) och öl. Kanske friforma det mesta, slå tärningar när man behöver spänningen men (och detta kommer från Mad - brädspelet) rösta bort tärningsresultatet när det blir fel eller jobbigt. Enkel majoritet vinner. Kanske måste också reglerna innehålla krav på rökig miljö och spritdoft från SL... Eller vad tänker du?
Nekromanti Vilket system mest rocknroll?
- Thread starter stenhöna
- Start date
Man Mountainman
Storsvagåret
Rising
Vila i frid
Chronopia
Än så länge vet jag bara ett enda spel som blir bättre om man dricker alkohol och röker runt spelbordet, och det är om man spelar partyäventyr i Chronopia. Reglerna (om man har en salongsberusad SL) är skönt tillbakalutade och man har naturligtvis tagit bort allt som är "fjortishäftigt" i spelvärlden och lagt in lite extra kul själv.
Jamenar; en utekväll i Chronopia är som en övning i det värsta tänkbara utekvälssvansinnet i verkligheten. Foxy damer finns i verkligheten, men Chronopia har en maxxad version i sina alvbrudar. Tuffa killar finns i verkligheten, men i Chronopia har de sandpappersskäggstubb och är så överdrivet macho att det blir extra häftigt. Sköna pundarpolare har man i verkligheten, men en marajiputt och en tvetungad drakonit med varsitt knasröka slår ju allt. Osv. I Chronopia ser utekvällarna ut så som man föreställer dem sig i verkligheten.
Nå... Man måste modda Chronopia rätt mycket för att det ska fungera som Rock n Roll-spel. När det gäller renodlade burnout-koncept så känner jag bara till Fabeljazz och Crazy Cadillac Cillerz (som jag ska få stryk i rumpan för att jag är så dålig på att arbeta med).
Man kan förvisso spela berusad (eller påverkad av liknande (lagliga) droger) i exempelvis Kult och uppnå rätt märkliga effekter, men det går inte riktigt att spelleda ett sådant spel onykter eller det minsta oskärpt. Det går däremot lysande i Chronopia om man smuttar lite på en skön grogg och har en cigg hängande i mungipan.
Fast alltså, CCC kommer ju döda Chronopia lätt. I Chronopia (om man spelar det vanilla) är det ju egentligen bara alverna man vill nuppa med, och kanske drakoniterna som man vill ta ett glas med, men i CCC så är ju allt utformat för att fungera så bra som möjligt i en partykontext: Jag kan exempelvis lugnt se mig själv tungbrottas med en rådjurspooka och en hetlevrad jadealv samtidigt som jag spelar kort med en entemo och en förtorkad rävzombie, samt försöker supa en mandrill och en mantikora i varsina hawaiskjortor under bordet.
Jamenar, hur mycket bättre kan det bli?
/Rising
fick ett enormt CCC-sug.
Än så länge vet jag bara ett enda spel som blir bättre om man dricker alkohol och röker runt spelbordet, och det är om man spelar partyäventyr i Chronopia. Reglerna (om man har en salongsberusad SL) är skönt tillbakalutade och man har naturligtvis tagit bort allt som är "fjortishäftigt" i spelvärlden och lagt in lite extra kul själv.
Jamenar; en utekväll i Chronopia är som en övning i det värsta tänkbara utekvälssvansinnet i verkligheten. Foxy damer finns i verkligheten, men Chronopia har en maxxad version i sina alvbrudar. Tuffa killar finns i verkligheten, men i Chronopia har de sandpappersskäggstubb och är så överdrivet macho att det blir extra häftigt. Sköna pundarpolare har man i verkligheten, men en marajiputt och en tvetungad drakonit med varsitt knasröka slår ju allt. Osv. I Chronopia ser utekvällarna ut så som man föreställer dem sig i verkligheten.
Nå... Man måste modda Chronopia rätt mycket för att det ska fungera som Rock n Roll-spel. När det gäller renodlade burnout-koncept så känner jag bara till Fabeljazz och Crazy Cadillac Cillerz (som jag ska få stryk i rumpan för att jag är så dålig på att arbeta med).
Man kan förvisso spela berusad (eller påverkad av liknande (lagliga) droger) i exempelvis Kult och uppnå rätt märkliga effekter, men det går inte riktigt att spelleda ett sådant spel onykter eller det minsta oskärpt. Det går däremot lysande i Chronopia om man smuttar lite på en skön grogg och har en cigg hängande i mungipan.
Fast alltså, CCC kommer ju döda Chronopia lätt. I Chronopia (om man spelar det vanilla) är det ju egentligen bara alverna man vill nuppa med, och kanske drakoniterna som man vill ta ett glas med, men i CCC så är ju allt utformat för att fungera så bra som möjligt i en partykontext: Jag kan exempelvis lugnt se mig själv tungbrottas med en rådjurspooka och en hetlevrad jadealv samtidigt som jag spelar kort med en entemo och en förtorkad rävzombie, samt försöker supa en mandrill och en mantikora i varsina hawaiskjortor under bordet.
Jamenar, hur mycket bättre kan det bli?
/Rising
fick ett enormt CCC-sug.
Dimfrost
Special Circumstances
Re: Chronopia
Nåja, du har väl rätt i det stora hela som vanligt, även om jag inte tyckte Fabeljazz var så partyaktigt, liksom. Men jag gillar skönt avtrubbade idéer, och jag har svamlat om ett reggae-fantasy-koncept några gånger: knarkande rastaorcher, voodooalver, zeppelinarsmugglare och en massa slapp musik.
/Dimfrost
Meeeen... Mandrill och mantikora, var inte det samma sak?
Nåja, du har väl rätt i det stora hela som vanligt, även om jag inte tyckte Fabeljazz var så partyaktigt, liksom. Men jag gillar skönt avtrubbade idéer, och jag har svamlat om ett reggae-fantasy-koncept några gånger: knarkande rastaorcher, voodooalver, zeppelinarsmugglare och en massa slapp musik.
/Dimfrost
Rising
Vila i frid
Re: Chronopia
"Meeeen... Mandrill och mantikora, var inte det samma sak?"
Gah! Påminn mig inte! Även om jag hade skrivit "mantikora" flera gånger. Jag kallade ju honom "apan" vid ett par tillfällen, så alla förstod ju att jag menade "mandrill" hela tiden... :^P
(Brukar förväxla "chinchilla" med "kimera" också, vilket mina kompisar tycker är oerhört roligt)
"Nåja, du har väl rätt i det stora hela som vanligt, även om jag inte tyckte Fabeljazz var så partyaktigt, liksom."
Jag tyckte att det skulle balla ur till Aristocats-prygel-frenetic-action när det spelades som bäst. Hur mycket mer party kan det bli?
"jag har svamlat om ett reggae-fantasy-koncept några gånger: knarkande rastaorcher, voodooalver, zeppelinarsmugglare och en massa slapp musik."
Yeah, det är en skön idé. Fast tänk att spela det med Kalcidis!
- "Hoo bop fom'wah man bissy battybwoy walla-walla!"
- "Öh, vad säger du?"
- "Gah huu bam'wo cut yai wang foodasheen man!"
- "Er... vill du kanske... anfalla någon?"
- "Yah'man inna demm fassy hoo'brpya shooie!"
- "Du vill... anfalla... vem?"
- "mm'bwata yah'man"
- "dina kompisar?"
- "...owh... *sjunger* -lourd of merrcy.."
- "orchen?"
osv... :^)
/Riz
"Meeeen... Mandrill och mantikora, var inte det samma sak?"
Gah! Påminn mig inte! Även om jag hade skrivit "mantikora" flera gånger. Jag kallade ju honom "apan" vid ett par tillfällen, så alla förstod ju att jag menade "mandrill" hela tiden... :^P
(Brukar förväxla "chinchilla" med "kimera" också, vilket mina kompisar tycker är oerhört roligt)
"Nåja, du har väl rätt i det stora hela som vanligt, även om jag inte tyckte Fabeljazz var så partyaktigt, liksom."
Jag tyckte att det skulle balla ur till Aristocats-prygel-frenetic-action när det spelades som bäst. Hur mycket mer party kan det bli?
"jag har svamlat om ett reggae-fantasy-koncept några gånger: knarkande rastaorcher, voodooalver, zeppelinarsmugglare och en massa slapp musik."
Yeah, det är en skön idé. Fast tänk att spela det med Kalcidis!
- "Hoo bop fom'wah man bissy battybwoy walla-walla!"
- "Öh, vad säger du?"
- "Gah huu bam'wo cut yai wang foodasheen man!"
- "Er... vill du kanske... anfalla någon?"
- "Yah'man inna demm fassy hoo'brpya shooie!"
- "Du vill... anfalla... vem?"
- "mm'bwata yah'man"
- "dina kompisar?"
- "...owh... *sjunger* -lourd of merrcy.."
- "orchen?"
osv... :^)
/Riz
Ackerfors
Alas, your rapids!
- Joined
- 21 Jan 2001
- Messages
- 7,479
Re: Chronopia
- "Hoo bop fom'wah man bissy battybwoy walla-walla!"
- "Öh, vad säger du?"
- "Gah huu bam'wo cut yai wang foodasheen man!"
- "Er... vill du kanske... anfalla någon?"
- "Yah'man inna demm fassy hoo'brpya shooie!"
- "Du vill... anfalla... vem?"
- "mm'bwata yah'man"
- "dina kompisar?"
- "...owh... *sjunger* -lourd of merrcy.."
- "orchen?"
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!! *Rullar ihop på golvet i en hög som skrattar lite lagom för mycket*
För övrigt så håller jag med om att Chronopia är en av de mysigaste platserna som finns så länge man absolut inte tar det för vad det är...
- "Hoo bop fom'wah man bissy battybwoy walla-walla!"
- "Öh, vad säger du?"
- "Gah huu bam'wo cut yai wang foodasheen man!"
- "Er... vill du kanske... anfalla någon?"
- "Yah'man inna demm fassy hoo'brpya shooie!"
- "Du vill... anfalla... vem?"
- "mm'bwata yah'man"
- "dina kompisar?"
- "...owh... *sjunger* -lourd of merrcy.."
- "orchen?"
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!! *Rullar ihop på golvet i en hög som skrattar lite lagom för mycket*
För övrigt så håller jag med om att Chronopia är en av de mysigaste platserna som finns så länge man absolut inte tar det för vad det är...
Dimfrost
Special Circumstances
SSJVM
Skrattar Så Jag Vrider Mig, alltså.
En dag lägger jag säkert upp en tråd om det konceptet också, men jag ska se till att vänta tills Kalcidis har tillgång till internet igen. Eller nåt. (Då har jag ju iaf något att skuylla på när ingenting blir skrivet. Typ.)
/Dimfrost
Skrattar Så Jag Vrider Mig, alltså.
En dag lägger jag säkert upp en tråd om det konceptet också, men jag ska se till att vänta tills Kalcidis har tillgång till internet igen. Eller nåt. (Då har jag ju iaf något att skuylla på när ingenting blir skrivet. Typ.)
/Dimfrost
kalcidis
Hero
reggae-RPG!? Whaa a gwaan, rasta? Yuh fe need...
...to tell me more, rudebwoi! Kan definitivt tänka mig ett par dread orcher sitta med the chalice och bun di sensi. Även om jag dock på sätt och vis misstänker att fantasy-aspekten skulle kunna förstöra en hel del.
Har själv skissat på ett rastafari-äventyr till CoC där H.I.M. Selassie I verkligen är en avatar fast inte riktigt som hans trogna nyabinghi-soldater tror det.
Detta var grymt intressant iaf. Berätta mer, du fick mig fanatisk med Fabeljazz trots allt.
Mer om det när jag får internet hemma. Nu är det ett annat projekt som tar min tid (som f.ö.började som offspin av fabeljazz med numera är antropomorft och rough som james "the boss" brown.)
blessings and guidance
...to tell me more, rudebwoi! Kan definitivt tänka mig ett par dread orcher sitta med the chalice och bun di sensi. Även om jag dock på sätt och vis misstänker att fantasy-aspekten skulle kunna förstöra en hel del.
Har själv skissat på ett rastafari-äventyr till CoC där H.I.M. Selassie I verkligen är en avatar fast inte riktigt som hans trogna nyabinghi-soldater tror det.
Detta var grymt intressant iaf. Berätta mer, du fick mig fanatisk med Fabeljazz trots allt.
Mer om det när jag får internet hemma. Nu är det ett annat projekt som tar min tid (som f.ö.började som offspin av fabeljazz med numera är antropomorft och rough som james "the boss" brown.)
blessings and guidance
kalcidis
Hero
Hahaha. Raaaas bombo rising.
Jäkla skit... Kanske borde läst den här tråden innan jag svarade på dimfrosts inlägg. Rising jobbar för babylon uppenbarligen, eftersom han förlöjligar Jah Rastafaris rastaman, troende det segrande lejonet av judastam, och spelar ut hans conquering stylee.
Jäkla skit... Kanske borde läst den här tråden innan jag svarade på dimfrosts inlägg. Rising jobbar för babylon uppenbarligen, eftersom han förlöjligar Jah Rastafaris rastaman, troende det segrande lejonet av judastam, och spelar ut hans conquering stylee.
Rising
Vila i frid
Pia, heter hon.
"fast jag var ute efter något mer än att bara modda en redan existerande genre."
Fast det är det som är grejen med att partyrollspela i Chronopia. Det är inte fantasy.
"Fantasy", det är ju en roadmovie fast med mytologiska varelser istället för truckförare och snutar. Tolkien, Eddings, Jordan... Alla beskriver de en massa resor under vilka karaktärerna mognar, det är ju precis som i en roadmovie.
...och när det för ett tag slutar vara en roadmovie, då går det över till att bli ett matinéäventyr. Det är fantasy, det: (eller möjligtvis "fjantasy") =Roadmovie och matiné.
---
Om man spelar Chronopia så som det ser ut ur boken, då är det väldigt mycket ett upplägg för matinéäventyr det också, men så fort som man gör det till ett partyrollspel så blir det något väldigt annorlunda. Visst, det ser fortfarande ungefär likadant ut; staden är där, alverna är där, den teknologiska nivån är låg, osv, men det har faktiskt slutat vara "fantasy" såsom den genren har sett ut med sin starka förankring i roadmovie- och matinéäventyrskoncepten ända sedan början.
Det har snarare blivit beat. Skildringar av ungdom, av urbanitet och av rastlöshet. Att man ytligt sett använder sig av alver och orcher är bara för att de är populärkulturella symboler som ligger nära till hands för oss att använda som berättarverktyg, de är inte "riktiga" alver i fantasyns pseudovetenskapligt biologiska bemärkelse.
Jag gillar att tänka som så att alla dessa mytologiska fantasifoster har fått återgå till den fantasifulla sagans värld, istället för att försöka vara "på riktigt" som det är i fantasyn. (Jag ser alltså "fantasy" som en sorts "science fairytale".)
Så... beatsagorna må till ytan likna fantasy, men i själva grunden har det blivit en radikalt annorlunda genre. Det kommer kanske märkas särskilt tydligt i CCC, som dels utspelar sig i en sorts motsvarighet till vårat femtiotal (vilket ju gör kopplingen till beatförfattarna mer påtaglig) och som dessutom är ännu mer lekfull, symbolisk "saga" än vad ens Chronopia är med alla mina extratillägg såsom ankor, kattfolk och satyrer.
Tittar man bara på karossen så må det fortfarande se ut som ett fantasyspel (om än moddat), men det viktiga är ju vad som har skett under motorhuven.
/Rising
"fast jag var ute efter något mer än att bara modda en redan existerande genre."
Fast det är det som är grejen med att partyrollspela i Chronopia. Det är inte fantasy.
"Fantasy", det är ju en roadmovie fast med mytologiska varelser istället för truckförare och snutar. Tolkien, Eddings, Jordan... Alla beskriver de en massa resor under vilka karaktärerna mognar, det är ju precis som i en roadmovie.
...och när det för ett tag slutar vara en roadmovie, då går det över till att bli ett matinéäventyr. Det är fantasy, det: (eller möjligtvis "fjantasy") =Roadmovie och matiné.
---
Om man spelar Chronopia så som det ser ut ur boken, då är det väldigt mycket ett upplägg för matinéäventyr det också, men så fort som man gör det till ett partyrollspel så blir det något väldigt annorlunda. Visst, det ser fortfarande ungefär likadant ut; staden är där, alverna är där, den teknologiska nivån är låg, osv, men det har faktiskt slutat vara "fantasy" såsom den genren har sett ut med sin starka förankring i roadmovie- och matinéäventyrskoncepten ända sedan början.
Det har snarare blivit beat. Skildringar av ungdom, av urbanitet och av rastlöshet. Att man ytligt sett använder sig av alver och orcher är bara för att de är populärkulturella symboler som ligger nära till hands för oss att använda som berättarverktyg, de är inte "riktiga" alver i fantasyns pseudovetenskapligt biologiska bemärkelse.
Jag gillar att tänka som så att alla dessa mytologiska fantasifoster har fått återgå till den fantasifulla sagans värld, istället för att försöka vara "på riktigt" som det är i fantasyn. (Jag ser alltså "fantasy" som en sorts "science fairytale".)
Så... beatsagorna må till ytan likna fantasy, men i själva grunden har det blivit en radikalt annorlunda genre. Det kommer kanske märkas särskilt tydligt i CCC, som dels utspelar sig i en sorts motsvarighet till vårat femtiotal (vilket ju gör kopplingen till beatförfattarna mer påtaglig) och som dessutom är ännu mer lekfull, symbolisk "saga" än vad ens Chronopia är med alla mina extratillägg såsom ankor, kattfolk och satyrer.
Tittar man bara på karossen så må det fortfarande se ut som ett fantasyspel (om än moddat), men det viktiga är ju vad som har skett under motorhuven.
/Rising
Dimfrost
Special Circumstances
Re: reggae-RPG!? Whaa a gwaan, rasta? Yuh fe need...
Äh, det finns inget mer att berätta, egentligen. Hela grejen är bara en väldigt skissartad idé som jag fick för ganska länge sedan. Hur det ska utvecklas har jag ingen aning om. Vi får väl ta tag i det någon gång.
(Egentligen undrar jag varför jag ger mig in på saker jag inte har någon koll på. Jag lyssnar varken på jazz eller reggae egentligen...)
/Dimfrost
Äh, det finns inget mer att berätta, egentligen. Hela grejen är bara en väldigt skissartad idé som jag fick för ganska länge sedan. Hur det ska utvecklas har jag ingen aning om. Vi får väl ta tag i det någon gång.
(Egentligen undrar jag varför jag ger mig in på saker jag inte har någon koll på. Jag lyssnar varken på jazz eller reggae egentligen...)
/Dimfrost
Vem är Pia?
Okej. Så beatstilen är mest rocknroll, då? Fast du säger att den har förankring i 50-talet, och då är den naturliga följdfrågan: vilket tal är mest rock? Där skulle jag nog vilja säga runt 65-75 snarare än 50, men...
Javafan.
Det här beror givetvis på VILKEN sorts rock vi pratar om.
Och "ytan" tycker jag nog är en rätt viktig del i en genre ändå.
Okej. Så beatstilen är mest rocknroll, då? Fast du säger att den har förankring i 50-talet, och då är den naturliga följdfrågan: vilket tal är mest rock? Där skulle jag nog vilja säga runt 65-75 snarare än 50, men...
Javafan.
Det här beror givetvis på VILKEN sorts rock vi pratar om.
Och "ytan" tycker jag nog är en rätt viktig del i en genre ändå.
Rising
Vila i frid
Hon och tysken Uto bygger det nya samhället UtoPia
"Fast du säger att den har förankring i 50-talet, och då är den naturliga följdfrågan: vilket tal är mest rock? Där skulle jag nog vilja säga runt 65-75 snarare än 50, men..."
Jag skulle vilja sticka in en annan fråga, innan du frågar den frågan:
Vilket tal är mest 50-tal?
Jag tror de flesta, när de hör "50-tal", tänker på Grease, Happy Days, Rock around the Clock, Brylcreem, Rebel without a cause, Marilyn Monroe, Ava Gardner och Audrey Hepburn, m.m.
Bill Haley's "Rock around the clock" kom ju faktiskt inte ut förrän 1955, precis som "Rebel without a cause", och både Deans, Monroes och Hepburns inflytande över femtiotalet skulle ju öka under senare delen av femtiotalet (och för framförallt Hepburns del, fortsätta in på sextiotalet)
Så man kan nog helt klart säga att "femtiotalet" börjar någonstans vid '55 och (om man frågar mig) slutar någonstans före '65, när amerikanska trupper går in i Vietnam.
Tiden där emellan är "Rock and Roll"-eran i mina ögon, helt klart. Jag tycker iofs att rockmusiken blir betydligt bättre under sextiotalet (eller ska jag säga "sextiotalet", eftersom detta sextiotal börjar i mitten på sextiotalet och fortsätter in i början på sjuttiotalet?), men då hade den också på många sätt muterat och blivit influerad av hippiesvängningar.
Det är här jag tycker man ser de största skillnaderna: Beatnikens "rock and roll" handlade om ett ganska ärligt ungdomsuppror (=ett uppror sprunget ur rastlöshet, till skillnad från de svarta jazzmusikernas uppror under tidigare sekler, som ju kanske var ett betydligt viktigare uppror när allt kommer kring), eftersom de var förhållandevis ensamma och saknade karta att färdas på. Beatförfattarna var verkligen "på drift" bland fientliga tornbuskar i okänt land, medan hippiesarna gick fram hand i hand i en rosenkindad gemenskap genom öppna landskap. Även om det fanns ett härligt oljud i själva musiken, så hade ändå själva ungdomskulturen börjat förlora lite av sitt skrammel och sitt oväsen. Hade det inte varit för att artisterna dog i överdoser till höger och vänster så hade det nog framstått som en betydligt mjäkigare tidsperiod. Jamenar; på Woodstock fanns det syratält där finniga fjuppar med drömmar om kalifornien tog varsam hand om de besökare som hade jobbiga upplevelser och behövde någon att snuffsa med.
Burroughs gick inte till något djävla syratält.
---
Men för all del, jag har ingen regelbok över hur saker skall upplevas, om du tycker annorlunda så är det inget fel med det.
Men.. åtminstone litterärt så tycker jag att beatstilen är mest rock and roll. Helt klart.
---
"Och "ytan" tycker jag nog är en rätt viktig del i en genre ändå."
Jag håller som vanligt inte med i den här frågan (och den har diskuterats många gånger förr). Ytan är förvisso en lämplig del att kategorisera genrer på, det kan du ha rätt i. "Lämplig", eftersom man skulle kunna träna en chimpans att avgöra vad som är en westernfilm med den metoden. Vill man ha en så chimpanslik genreuppdelning som möjligt så är det helt klart mest lämpligt att utgå från vilken yta som en viss berättelse använder sig av.
Att en sådan genreuppdelning sedan i slutändan blir fullkomligt oanvändbar är en annan sak. Den person som tycker att "De skoningslösa", "Sju vågade livet" och "Det våras för sheriffen" är av samma genre borde egentligen, enligt mig, bara få titta på filmer som är gjorda av chimpanser, eftersom de ju ändå inte borde ha något utbyte av något annat än en film för chimpanser.
Däremot kan man hitta tydliga likheter mellan spaghettiwesterns och kurosawas samurajfilmer, och mellan "det våras för sheriffen" och andra sjuka komedier.
Att man använder kulisserna för att beskriva vilken genre en viss film tillhör, är helt enkelt för att det är betydligt enklare för filmbolagen att hantera deras målgrupp om de kan intala dem att tänka som chimpanser. Jag kräver av alla människor att de skall ha högre anspråk på sina egna omdömen än så.
/Rising
"Fast du säger att den har förankring i 50-talet, och då är den naturliga följdfrågan: vilket tal är mest rock? Där skulle jag nog vilja säga runt 65-75 snarare än 50, men..."
Jag skulle vilja sticka in en annan fråga, innan du frågar den frågan:
Vilket tal är mest 50-tal?
Jag tror de flesta, när de hör "50-tal", tänker på Grease, Happy Days, Rock around the Clock, Brylcreem, Rebel without a cause, Marilyn Monroe, Ava Gardner och Audrey Hepburn, m.m.
Bill Haley's "Rock around the clock" kom ju faktiskt inte ut förrän 1955, precis som "Rebel without a cause", och både Deans, Monroes och Hepburns inflytande över femtiotalet skulle ju öka under senare delen av femtiotalet (och för framförallt Hepburns del, fortsätta in på sextiotalet)
Så man kan nog helt klart säga att "femtiotalet" börjar någonstans vid '55 och (om man frågar mig) slutar någonstans före '65, när amerikanska trupper går in i Vietnam.
Tiden där emellan är "Rock and Roll"-eran i mina ögon, helt klart. Jag tycker iofs att rockmusiken blir betydligt bättre under sextiotalet (eller ska jag säga "sextiotalet", eftersom detta sextiotal börjar i mitten på sextiotalet och fortsätter in i början på sjuttiotalet?), men då hade den också på många sätt muterat och blivit influerad av hippiesvängningar.
Det är här jag tycker man ser de största skillnaderna: Beatnikens "rock and roll" handlade om ett ganska ärligt ungdomsuppror (=ett uppror sprunget ur rastlöshet, till skillnad från de svarta jazzmusikernas uppror under tidigare sekler, som ju kanske var ett betydligt viktigare uppror när allt kommer kring), eftersom de var förhållandevis ensamma och saknade karta att färdas på. Beatförfattarna var verkligen "på drift" bland fientliga tornbuskar i okänt land, medan hippiesarna gick fram hand i hand i en rosenkindad gemenskap genom öppna landskap. Även om det fanns ett härligt oljud i själva musiken, så hade ändå själva ungdomskulturen börjat förlora lite av sitt skrammel och sitt oväsen. Hade det inte varit för att artisterna dog i överdoser till höger och vänster så hade det nog framstått som en betydligt mjäkigare tidsperiod. Jamenar; på Woodstock fanns det syratält där finniga fjuppar med drömmar om kalifornien tog varsam hand om de besökare som hade jobbiga upplevelser och behövde någon att snuffsa med.
Burroughs gick inte till något djävla syratält.
---
Men för all del, jag har ingen regelbok över hur saker skall upplevas, om du tycker annorlunda så är det inget fel med det.
Men.. åtminstone litterärt så tycker jag att beatstilen är mest rock and roll. Helt klart.
---
"Och "ytan" tycker jag nog är en rätt viktig del i en genre ändå."
Jag håller som vanligt inte med i den här frågan (och den har diskuterats många gånger förr). Ytan är förvisso en lämplig del att kategorisera genrer på, det kan du ha rätt i. "Lämplig", eftersom man skulle kunna träna en chimpans att avgöra vad som är en westernfilm med den metoden. Vill man ha en så chimpanslik genreuppdelning som möjligt så är det helt klart mest lämpligt att utgå från vilken yta som en viss berättelse använder sig av.
Att en sådan genreuppdelning sedan i slutändan blir fullkomligt oanvändbar är en annan sak. Den person som tycker att "De skoningslösa", "Sju vågade livet" och "Det våras för sheriffen" är av samma genre borde egentligen, enligt mig, bara få titta på filmer som är gjorda av chimpanser, eftersom de ju ändå inte borde ha något utbyte av något annat än en film för chimpanser.
Däremot kan man hitta tydliga likheter mellan spaghettiwesterns och kurosawas samurajfilmer, och mellan "det våras för sheriffen" och andra sjuka komedier.
Att man använder kulisserna för att beskriva vilken genre en viss film tillhör, är helt enkelt för att det är betydligt enklare för filmbolagen att hantera deras målgrupp om de kan intala dem att tänka som chimpanser. Jag kräver av alla människor att de skall ha högre anspråk på sina egna omdömen än så.
/Rising