För mig är en viktig del i att lösa mordmysterier att ibland har man fel.
Jag tror att det motsvarar att en del andra rollspelare tycker att det är viktigt att deras rollpersoner måste kunna dö, för annars är det inte spännande. Jag skiter i om min rollperson kan dö, men för att jag ska kunna känna att jag faktiskt är bra på att lägga pussel så måste det vara bestämt från början vad pusslet föreställer – så att risken finns att jag är dålig på pussel, att det sätt jag passar ihop bitarna kanske passar men är fel.
Det här tycker jag är en intressant synvinkel. Man vill gärna ha en utmaning. För mig är det ju berättelsen. Det behöver finnas en möjlighet att det hela inte hänger ihop, att det blir helt keff, att det känns orimligt att det är smedens dotter som är mördaren, för det stämmer inte med vad som tidigare etablerats. Bara om det är möjligt att saker blir fel så kan jag känna mig som en bra berättare när vi får ihop det riktigt snyggt, när allting klaffar, trots att ingen hade någon aning om vem som var mördaren i början. Det är ju det som är utmaningen och det roliga. Det är ju det som är spelet.
Därför får ju, för mitt roliga, inte mördaren vara bestämd innan vi som publik får reda på det. Om det redan är satt från början så blir min upplevelse platt och grund. Det är klart att allt hänger ihop, det var ju redan förskrivet. Det intressanta för mig har plockats bort från spelet.
Det är samma grej som att krank är garanterad att lösa mysteriet, eller att en OSR:are är garanterad att överleva dungen. Utmaningen är borta och vad som återstår är ett mekaniskt harvande utan mening.
Så frågan är ju: Vad är utmaningen? Är det att lösa ett mysterium? Då ska det vara förskrivet. Är det att skapa ett mysterium? Då får det inte vara förskrivet. Är det att besegra skurkarna på vägen? Då spelar det antagligen mindre roll.
