Nekromanti Vinnare i Neogames tävling!

[Sereg_UBBT]

tävlingen som startade med detta inlägg är nu över och en vinnare är utsedd. Och det är: Duddmannen. Grattis, grattis. Ett exemplar av Krigsherren kommer på posten (när den är färdig och klar vill säga!).

Tack till alla som har skickat in bidrag till tävlingen! Om ni vill så kan ni posta era bidrag i denna tråd, men jag tänker inte posta några bidrag utan någons tillåtelse.

 

[DarkMystic]

Grattis Duddis! [NT]

 

[Sir Basil]

Grattis, grattis.

 

[Sereg_UBBT]

DarkMystics bidrag

DarkMystic ville att jag la upp hans inskickade bidrag. Här kommer det:


Morcor såg ut på sina trupper och skrattade högt. Tänk att Asharierna stog kvar på sina poster, väntandes på döden. Hade Morcor räknat och planerat rätt skulle hans viljelösa slavar krossa Fala innan soluppgången. Han hade delat upp sin styrka i två grupper. Sammanlagt på 700 man som var bra utrustade. Asharierna hade max 400 man som var dåligt utrustade, tränade och erfarna. Morcor sände ut order att anfallet skulle börja vid solnedgången och sedan red han mot Falas pallisad. Han stannade ett stenkast från porten och tittade på försvararna, han såg män och pojkar som var knappast redo att försvara staden.. Många av dem bad, andra tittade på Morcor med hat i sina ögon. Morcor talade sedan ut högt, jag är Morcor Svartkappa, även känd som ”mörka mystikern”, nattens horbock och den galne! Om en stund har Aurias och Pelias lämnat er för att låta mig, styra natten. Han tog ett djupt andetag och fortsatte, ni som vill springa, spring! Ni som stannar kommer att dräpas och bli mina slavar. Min hämnd ska bli så ljuv när jag tar er tillbaka från döden och ni blir mina slavar. Men innan Morcor vände sig fick han ett svar. En mörk gestalt dök upp som talade med talade med stark stämma, Morcor Svartkappa! Din odöda hord är inte välkommen här bland levande män. Vi tänker inte fly utan tänker stanna för att stoppa din hord och hänga dig. Morcor kände vreden växa i sig och red sedan tillbaks till sin hord av trogna. Bakom sig hörde Morcor en sista stämma från mannen. Förresten Morcor, Aurias och Pelias har inte lämnat oss och ännu mindre gett dig natten! De har endast bytt form på sitt ljus och sedan tände alla i Fala ett ljus som dem höll högt. När Morcor var tillbaka i sin hord skrek han ut. Dräp och bränn allt i Fala och med det började slaget om Fala…

 

[Jaggernaut]

Mitt bidrag

Först, Grattis Duddis!! (jag vill också säga så, Duddis alltså )


Zorans, vars riktiga namn var Musab Ben Rahman, spanade ut över Tarkas brända vidder och fingrade på elfenbenshjaltet till sitt trollsmidda Obezhan, vilket han alltid gjorde då han var bekymrad. Dammolnet tydde på att jargierna skulle anlända innan dagen ändades. Zorans avbröts i sina tankar då Radi Ben Lamoan Ab-Hamoan rundade en kulle och blev synlig från Zorans utkiksplats. Zorans blev än mer bekymrad då han såg att svetten lackade på Radi som, trots sin höga ålder höll god vigör, måste ha sprungit hela vägen tillbaka.

Radi skyndade genast upp till Zorans ”Det är över hundra av de fördömda fågelätarna och de är här om två timmar. De kommer att passera genom denna dal.”

Zorans började genast ropa ut order ”Madjed få ordning på dina män! De är här om två timmar! Radi, Tao, se till och dölja alla spår! Hamze, få ordning på bågskyttarna! Madjed, se till att groparna grävs! Maha’il, ordna fram tillräckligt med filtar!” Efter att Zorans fått fart på sina mannar lugnade han ned sig. De var inte ens hälften så många som jargierna men ett väl planerat bakhåll, med strategiskt utplacerade bågskyttar, ökenkrigare gömda under sanden, skulle jämna ut oddsen. Dessutom var avgudadyrkarna veka krigare som skulle vara utmattade efter marschen genom Tarkas brända landskap.

Hans mannar gjorde vad de skulle medan Zorans fingrade på sitt svärdshjalt och tänkte på vilka som skulle kunna komma att dö om några få timmar. Den bastante Toblaki-Fum, den väldige Arash, mångalningen Hamoan och de andra krigarna ur hans kompani.

Innan denna dag var ändad skulle Tarkas sanddyner vara färgade av fågelätarnas blod.

 

[Jaggernaut]

Re: Grattis Duddis! [ANT]

Det där var nästan väntat , att ditt bidrag skulle handla om vandöda.

Ja nu har jag lagt upp mitt bidrag också, som vi sa. Så nu blir det intressant att se ifall någon av de andra (undantaget Duddis då) lägger upp sina tävlingsbidrag

 

[Vitulv]

Till och med Vitulv har skrivit Eon-texter

Ehm, jag var nog ganska trött när jag skrev mitt bidrag inser jag nu i efterhand. Hur vore det om man såg över sin egen meningsuppbyggnad istället för att klaga på andras?

Nåja, here it goes;

Raius satt i dikeskanten och gnuggade frenetiskt sina bortdomnade tår mellan handflatorna. Han hade lyckats skrapa ihop några torra kvistar trots vätan efter dagens ösregn och en ynklig brasa spred sin otillräckliga värme. Bakom sig hörde han löjtnanten tala till soldaterna i kompaniet. Ett vackert tal om fosterlandets ära och om kejsarens storhet. Och om fiendens uselhet. Och om legionens stolthet, styrka och mannamod.

Ett ilsket skavsår brände i Raius armhåla. En påminnelse om att den rustning han tilldelats var för liten. Han var tvungen att hitta något att linda såret med om han inte skulle tillbringa morgondagens marsch till Sabesta blödandes. Rustningen låg slängd i diket och Raius blängde buttert på den. Han skulle tvingas plocka upp den innan löjtnanten fick syn på honom. Illa omhändertagen materiel skulle rendera i både en örfil och avdrag på solden.

Löjtnant Salcinos tal steg till ett crescendo av dumheter om ära genom strid och om att de slag som väntade var legionens chans att slå som Daaks slägga mot ondskan i världen. Raius hade varit i strid en gång förut. En liten drabbning vid en gränspostering i närheten av Falano. Han hade gjort på sig så fort det började och sedan blivit träffad över ögonbrynet av en kamrats spjutskaft.

Så nej, kaptenens tal betydde inte mycket för den jargiske soldaten. Han brydde sig bara om en sak vid detta tillfälle och det var honom själv. Ära, stolthet och kejsarens strid mot ondskan kunde officerarna tjata vidare om. Men Raius rustning skavde, hans tår var bortdomnade och morgondagens marsch var över två mil lång.

---

Tanken var att försöka få med en text som inte är så romantisk. Risken är annars att en bok som "Krigsherren" får folk att tro att krig och elände är något ballt och vackert. Eller tro att folk faktiskt tycker om att vara soldater.

<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">De flesta soldater tycker att det suger att kriga. </font></td></tr></table>

- Vulf

 

[haltageten]

Re: "Sjukstugan" och "Arvat"

Till att börja med vill jag gratulera vår vinnare! Nedan finns mina två bidrag. Tyvärr så har det smugit sig in lite stavfel och dyl som jag inte orkar rätta till just nu

Arvat
Det var blod överallt då Arvat reste sig från vad som en gång varit en grön vacker gräsmatta men som nu förvandlats till en leråker. Han slet av sig plåtharnesket och lät det falla till marken. Harnesket träffade marken och det stänkte upp gyttja i Arvats ansikte. Han slängde en snabb blick runt sig. Det som en gång hade varit ett slagfält hade nu blivit en massgrav där hans stupade kamrater och bittra fiender låg. Han plockade upp sitt långsvärd och stödde sig mot det. Han kisade genom dimman och tyckte sig se något som rörde sig sakta och råg ut att gräva i marken. Troligtvis var det någon likplundrare eller en kvinna som sökte efter sin man. Sakta började han röra sig bort mot den svaga skuggan. Utan att han märkte av tröttheten som slagit honom eller pilen som satt i hans smalben så vandrade han vidare. Troligtvis hade smärtan bedövat honom så han märkte inte när han för andra gången slog till marken. Med en enorm viljestyrka och envishet så tog han sig på fötter. Han försökte yttra några ord för att få hjälp men inga ord lyckades ta sig upp ur hans torra strupe och spruckna läppar. Med dimmig blick såg han hur människan närmade sig, den hade trots allt hört hans svaga rop på hjälp. Tiden verkade krypa fram, och Arvat började vingla och hans ögon slöt sig. Han kände hur han landade på vänster axel och då han förmådde sig att öppna ögonen såg han det sista han skulle komma att se. Smärtan i bröstet sög livskraften ur hans kropp och han skådade sin familj och sina vänner. Han såg ned på sin kropp och tiraken som hade penetrerat hans bröstkorg med det svärd han själv hade bringat ut på slagfältet.


Sjukstugan
Skriket från sjukstugan kunde få vuxna män att vända om. Det hade nu gått fyra dagar sen sammandrabbningen vid floden. Bara ett fåtal hade överlevt och resten var skadade. De hade i alla fall lyckats hålla stånd mot fiendetrupperna. Floden hade alltid varit en strategiskt viktig punkt för försvaret och skulle den falla så hade fienden fritt inträde till resten av landet.
Det sprang en skärrad sjuksyster ut från tältet där skriket kommit från. Hon hade blod över klänningen och hennes händer. Man kunde se en tår rinna ned för hennes kind. Det var helt enkelt inte rätt ställe för en så ung oerfaren kvinna att befinna sig på just nu.
Inne i tältet låg det en man. Ingen visste vem det var då hans ansikte inte såg ut som det hade gjort en gång i tiden. Blodet som rann från hans högra lår droppade ned på golvet och bildat en stor pöl. Han hade slutat skrika nu och låg istället med huvudet på sned. Man kunde se hans smärta genom hans livlösa ögon. Den vittnade om alla hemskheter han hade sett. Alla hans vänner som hade stupat, de skrik som männen yttrat då fiendens klinga mötte kött.
Sjuksystern kom in i tältet igen med en flaska lite tråd och nål. Hon ställde snabbt ned det på bordet bredvid mannens ben och började prata med honom. Kvinnan var för skärrad för att lägga märke till att mannen ej andades. När hon tvättade såret med den läkarsprit hon hade haft med sig in så märkte hon att mannen inte hade yttrat ett ord en hon kom in i rummet. Hon tittade in i hans ögon och konstaterade att han var livlös. Tårarna trängde sig på och hon drog en djup suck.
Ännu ett offer hade fallit för fiende klinga och fler offer skulle komma att falla. Det var en övermakt som de stod inför.

 

[Duddmannen]

Jag vill tacka...

Tack till Neogames för inspirationen att börja skriva igen!

Tack också till mina vänner i Södertälje Spelförening för att ni fortfarande vill spela med mig efter alla dessa år.

Tack inte minst till MoG för att ni gav mig den fina dator på vilket det vinnande bidraget skrevs.

Tack till Södertörns Högskola och särskilt språkfakulteten.

Tack till Rajaman för maten också.

 

[Pendragon]

Du glömde mamma och Gud! (NT)

Ingen text här...

 

[Duddmannen]

Det är nästan samma sak...[ANT]

"On the lips of small children, 'Mother' is the word for 'God'..."

/Dudde

 

[Arvid]

Arvids bidrag

Leon såg oroat mot fienden. Damarierna tog sig långsamt fram i den sunkiga marken med deras tunga infanteri i täten. De var tvungna att ta sig över den öppna ytan, sedan förbi diket och över jordvallen. Men där väntade västmarkierna. Tillsammans med Leons knektar och Grikkhaths skickliga tiraker. De var väl förskansade och skulle förhoppningsvis stå emot och senare flankera med lätta rytteriet. Två stora problem fanns. Västmarkiernas usla härförare Grim och den odisciplinerade milisen. Leon tittade med förakt mot hopen av illa utrustade män med kortbågar. Där gick Grims fåtaliga befäl och ropade att man skulle invänta beskjutningen tills pilarna nådde över leden av de tyngst rustade angriparna. Grim själv låg väl och tryckte nånstans.

En våg av vrål från främsta ledet drog till sig Leons uppmärksamhet. Grikkhath hade ställt sig på jordvallen hållandes stammen Nokkos mörka fana. Tiraken skrek på sakhra och hans fränder kom snabbt i extas. Leon kände kalla kårar. De var på väg att lämna förskansningen och anfalla! Svärande började han ta sig mot tirakerna. Det var för trångt. Men mitt i Leons bestörtning hoppade Grikkhath tillbaka till leden. Tirakerna skrek fortfarande men verkade inte anfalla. Leon pustade ut, bara för att höra ett svischande ljud bakom sig. En fånig västmarkier hade just avfyrat en pil.

”Vad håller du på med din fårskalle! Ni ska vänta till ni får de över…” Mer hann Leon inte skrika innan pilarna öste förbi honom mot den väntade damariska sköldmuren. Grims befäl sprang runt som yra höns och försökte utan framgång hindra milisen från att skjuta. Allt var kaos.

 

[Castorion]

Ännu ett besegrat bidrag

Till att börja med: Stort grattis till vinnaren och tack för en intressant tävling.

Mitt eget bidrag kan läsas nedan.

”Befälhavarens tält i lägrets centrum var en anslående syn, fyrfaten sprakade och kastade sitt flackande sken på den kostbara inredningen. Den bleke svartklädde mannen med de kalla ögonen hade återgått till skuggorna i väntan på att tältets ägare skulle återvända.

Befälhavaren Adin Ebernir Melinds lilla krigsbyte hade redan kommit för att värma hans bädd, en vacker knappt giftasvuxen flicka som nu inte skulle bli äldre. Den bleke mannen tänkte ett ögonblick tillbaka på hur förvånad hon sett ut när han lösgjorde sig ur skuggorna, en flämtning som aldrig hann bli till ett rop innan han gripit om hennes haka och brutit huvudet bakåt. Flickan som tagits från en liten pereinsk gård och behållits för Abin Ebernirs nöje skulle nu bli en distraktion för hans sista ögonblick i livet.
Ännu ett offer i detta vidriga krig.

Den segerrike härföraren klev in i sitt tält, hans blick föll på krigsbytets lilla fot som stack ut under den vackra vargskinnsfällen. Han satte sig på huk för att kittla flickans bara fot men hann aldrig undra över varför hon inte reagerade, den bleke mannens dolk gled från öra till öra intill nackkotorna. Adin Ebernir Melinds sista ord i livet blev till ett väsande ur den avskurna strupen, fallet fram över fällen och hjärtats sista slag hann han inte känna.

Medan han samlade ihop kartor och anteckningar tänkte den bleke mannen på hur morgondagens drabbning skulle arta sig när den skicklige och intuitive härföraren eliminerats och ersattes av sin ställföreträdare, mer stelbent byråkrat än fältherre.

Spelbrädet hade ändrats, nu skulle Pereines motståndskämpar ha en chans.”


/Castorion

 

[Johan K]

Man får ju säga grattis till vinnaren !!

Grattis Grattis !!
Ska bli skoj att läsa de äventyr som skapats här !

/ Johan K, som har införskaffat Eon 3

 

[GlueBall_UBBT]

Grattis duddmannen! [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Slarn]

Gratulerar Duddmannen till den prestigefyllda utmärkelsen. Neo kanske kunde göra denna typ av tävling till en tradition inför releasen av kommande böcker, så att man t ex. kunde få skicka in stämningstexter till något kapitel i De alviska folken?

 

[Hjalle]

Mitt bidrag...

Grattis Duddmannen! Ska bli mycket spännande att läsa din stämningstext när nu Krigsherren kommer (hoppas, hoppas på Januari), har höga förväntningar!

Och här är mitt bidrag, som inte passar in i Krigsherren, är för sentimentalt och för likt kapitelintrot till kapitlet Krigaren i Vapenmästaren.

<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Tårar fyllde väpnarens ögon och han sjönk ned på knä. Han hade funnit sin vän, men nu önskade han att han aldrig gjort det. Lemlästad, blodig, sönderslagen låg han nu död i väpnarens skakande armar. Av torpet återstod bara ruiner, och av Kolvin Baressons fader blott några blodiga köttslamsor i farstun. Den unge adelsmannen, Halvdan Sol och Måne, brast i gråt. Kolvin hade varit hans bäste vän, så länge han kunde minnas hade de varit det. Han mindes hur de hade brottats på borggården, hur Kolvin hade fått komma upp en gång och äta festmåltid i salen, hur Halvdan hälsat på Kolvin i hemlighet och lekt i svinstian, hur de hade brottats på skoj och hur de hade druckit ur vinkrukan när deras fäder pratade med varandra. Halvdan hade blivit page och väpnare, berättat för sin vän om svärdträningen och låtit Kolvin hålla i hans svärd.

Sedan hade något overkligt kommit till trakten. Halvdan visste om tiraker, han visste om grymma alver i de djupaste skogarna, vars brännande blickar var det enda man märkte innan man var skjuten. Han hade fått veta av sin fader, han hade hört berättelser om hänsynslösa fiender som dräpte bara för dräpandets skull. Han hade hört om trollen, med styrka som berget och med grymhet så stor att självaste solen drog sig för att lysa på dem. Han hade hört om dem, förundrats och drömt om dråp och hjältedåd. Men aldrig hade han faktiskt väntat sig något sånt här. Trollen hade faktiskt kommit, de hade faktiskt kommit och nu var sagorna verklighet. Han grät. Men han skulle hämnas. Hans bäste vän var död, men en vän hade han kvar. Trollblod skulle färga Halvdans trogna klinga.

<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Den syftar på Halvdan Sol och Måne, som återfinns i Riddaren, under Trollkrigen. Om någon inte förstod det...

-Hjalle, långt ifrån fulländningen. Typ.

 

[DarkMystic]

Mysig! [nt]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Marukusu]

Aber...

Amen liksom ba hallå, kan man få läsa vinnartexten eller? Eller har ni gjort så (BUUU!!!) att man måste köpa boken innan man kan avnjuta den?

edit: Ja just det, grattis Señor Dudd!

-Danne, fett intresserad av det vinnande bidraget

 

[Duddmannen]

Re: Aber...

Tack för beröm!

Jag har skickat texten till Neogames - innan något annat sägs förutsätter jag att publiceringen av den är deras och kommer därför inte själv att publicera den på annat håll.

Om Neogames vill lägga upp den här eller på sin hemsida är det deras val, själv väntar jag med spänning på att få se den i tryck!

Tänk - en av MINA texter i en RIKTIG bok!