Nekromanti Visst är det ballt?

[Rickard]

Ponera att både du och jag har läst ett jättehäftigt rollspel. Vad tycker du är det ballaste med rollspelet? Det kan vara allt ifrån spelsätt, roller och hur scenarion skrivs till världen, koncept och regler. Ta helst någon specifik del ur rollspelet och lyft fram det som det (en av de) bästa (sakerna) med rollspelet. Svara gärna på varandras inlägg och vidareutveckla det som andra har skrivit.

---

Det jag själv tycker är bland det ballaste med rollspelet är hur man ska skapa rollpersonerna. De skapas nämligen under det första scenariot som spelledaren har förberett i och med att rollpersonerna definieras av deras handlingar. Då kan spelledaren väva in rollpersonerna i det tema som en eventuell kampanj ska innehålla. Skitläckert. Fast det jag gillar är att spelarna har något att säga till om också. Eftersom spelarna hittar på sina "ticks" innan man sätter igång och spelar så får spelledaren någonting att gå på. Ok, att det kräver att spelarna säger till spelledaren sina uttänkta ticks några dagar innan spelmötet, om nu inte spelledaren är en improvisationsgud.

/Han som hoppas att folk inte petar in sådant som de föredrar utan sådant som de tycker är häftigt att rollspelet har

 

[Ond bråd död]

Jag gillar att drakar framställs som så stenhårt onda och att varje utandning är flammor. De lyckas verkligen fånga känslan av hur extrem hettan är med de välskrivna flufftexterna.

Sen är ju settingen helt underbar där allt är så extremt vardagligt att det rollpersonerna och deras motståndare tar sig för blir så awesome i jämförelse. Som när min rollfigur, som då var besatt av djävulen, fick sitta med i tv-soffan på "Tv4 morgon".

 

[Johan K]

Jo, jag är inne på de första stapplande stegen när man skapat en rollsperson. Att man har arbetet gjort & nu ska köra. Ta t. ex EON.. Gilar det där att fixa & ddona med arbetet med personen. Trotts att det tar tid så gillar jag när man är kalr & kan skrida till verket.

 

[Genesis]

Sen är ju settingen helt underbar där allt är så extremt vardagligt att det rollpersonerna och deras motståndare tar sig för blir så awesome i jämförelse. Som när min rollfigur, som då var besatt av djävulen, fick sitta med i tv-soffan på "Tv4 morgon".

Jo, precis. Just den här kontrasten tycker jag rockar så djävla mycket. Liksom, man sitter där och harvar i vardagligheten (och det är rätt coolt att gräva ned sig i den, också), och sedan så skriker någon "EPISKT!" och så brakar sju helvetes olika sorters awesome lös på en och samma gång. Plötsligt är det drakar och zombies överallt! Sedan tar Episkt-grejen slut, och så är man tillbaka i vardag igen, liksom, och blir tvungen att ta ställning till hur ens vardag nu ser ut. Helt plötsligt är jag gift med en zombie, liksom. Hur gick det till? Och hur fan ser mitt liv ut i icke-Episkt spel? Genitaliskt!

 

[Rickard]

Sen är ju settingen helt underbar där allt är så extremt vardagligt att det rollpersonerna och deras motståndare tar sig för blir så awesome i jämförelse. Som när min rollfigur, som då var besatt av djävulen, fick sitta med i tv-soffan på "Tv4 morgon".

Ja, alltså. Något jag tycker är helt underbart är att man som spelare kan hitta på sina egna företeelser i världen - typ vilken sorts "ras" man ska vara. Ju mer man spelar spelet, desto mer fylls världen upp av individer och grupperingar av alla dess slag. Det är ju också jättelätt för spelledaren att modifiera de som redan finns i världsbeskrivningen.

/Han som tycker flera spelgrupper borde slå ihop de företeelser som de har skapat under spelandet

 

[dream]

Sättet som världen och reglerna samverkar för att skapa en unik spelupplevelse.

 

[Rickard]

Vad tycker ni om metaplotten förresten? En tanke är att jag tror att folk är fast i ett TV-program, men det förklarar ju inte genreskiftnignarna som sker under spelet. Kan det vara någon som håller på och byter program? Jag är faktiskt lite irriterad på att spelmakarna inte har skrivit ut det direkt utan att man får fundera och göra sina egna tolkningar.

/Han som ska göra det bättre i sitt Ljus och svärd

 

[Krille]

<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Först inskickad av: Genesis</div><div class="ubbcode-body">Jo, precis. Just den här kontrasten tycker jag rockar så djävla mycket. Liksom, man sitter där och harvar i vardagligheten (och det är rätt coolt att gräva ned sig i den, också), och sedan så skriker någon "EPISKT!" och så brakar sju helvetes olika sorters awesome lös på en och samma gång. Plötsligt är det drakar och zombies överallt! Sedan tar Episkt-grejen slut, och så är man tillbaka i vardag igen, liksom, och blir tvungen att ta ställning till hur ens vardag nu ser ut. Helt plötsligt är jag gift med en zombie, liksom. Hur gick det till? Och hur fan ser mitt liv ut i icke-Episkt spel? Genitaliskt!</div></div>

Personligen tycker jag att det där är det fjantigaste med spelet. Det blir så... tja, jag vet inte. En korsning mellan Troma och Åsa-Nisse. Säkert roar det nån, men inte mig. I absolut bästa fall blev det väl något i stil med The Stepford Wives, men till och med då var det för absurt för att tas på allvar.

Det jag gillade var o-offentlighetsprincipen, som gjorde att du såväl som monster blev vekare ju mer offentligt eller uppenbart det var att det var något övernaturligt på gång. Det är liksom helt OK att någon besatt av djävulen sitter i TV4-soffan, men skulle någon av tittarna märka att han var besatt så skulle han bli tokmesig. Det gav en mycket skönare stämning, tyckte jag. Problemet med den var väl att regeln var lite väl mycket pudel, men med en någorlunda vettig spelledare funkade det.