Nekromanti Vita Tornet

[Anarchclown]

På förfrågan av en hel person så tänkte jag här lägga upp lite info ifrån en av mina gamla kampanjer. Börjar med gudar och deras presentationer.

DEN GAMLA TRON
Hekat= Månens Gudinna, skönheten, kärleken och konstens gudinna
Margoin= Stjärnornas Urväsen, mörkret, galenskapen och kaos härskarinna, ursprunget och Iufs moder.
Iuf= Solens Gud, de andra gudarnas fader, dagens och gryningens härskare. Tupparnas herre.
Kajite = Trixtern, vargmännens fader och portarnas väktare.

Kajite
Kajite talar: ”Låt mig berätta om när jag rövade bort månen. Hon var den vackraste kvinna jag någonsin sett med ett ansikte som silver och en ombytlig natur. Alla de andra andarna ville ha henne och till och med stjärnorna som var hennes fiender prisade hennes skönhet. Men jag är inte den visaste och försiktigaste av andar. Jag såg och åtrådde henne som jag aldrig åtrått något förut. Så kom det sig att jag började min kamp för att vinna hennes hjärta. Jag sjöng med mina bröder, de andra vargarna, i hennes sken strålade vi oss och sjöng en serenad. Trotts min vackra klara sång satt hon kvar på sitt himlavalv orörlig och blickade rofyllt ner på oss. Jag skänkte henne gåvor, offrade till hennes ära alla de många byten som jag lade ner, men ändock bara log hon och i sin tysthet gäckade hon mig.

Mitt tålamod har dock alltid varit mindre än min list och makt. Således byggde jag mig en säck av silverlindens tårar och dammet ifrån nymfens andedräkt och många andra möjliga och omöjliga ting vars hemligheter bara jag känner. Jag smög mig en natt upp på himlavalvet. När jag iakttog världen under mig så log jag och tänkte att allting såg mycket litet och obetydligt ut här uppifrån och att det inte var undra på att hon aldrig ens märkt mitt idoga uppvaktande. Hon blev dock snart detta varse då jag smög mig på henne och nedlade det mest värdefulla byte jag någonsin tagit. Jag höll henne instängd i min säck tills vi nådde mitt hem i den djupaste varglyan och där lät jag henne komma ut och överöste henne med mitt smicker och mina gåvor. Hon föll för mig såsom alla gör förr eller senare, ty ingen kan motstå min väldiga charm, och gick med på att bli min fru och att sova i min säng.

Jag levde i lycka men utanför blev världen en mörk och otäck plats. Skeppen som seglade på havet tappade bort sig när inte längre min älskade lyste upp himlen, stjärnorna och natthimlens gudinna, Margoin den tusenögda, spindlarnas och urtidens härskarinna växte sig starkare utan Iufs mäktigaste dotter att stå emot hennes eviga mörker. Om detta visste vi dock ingenting jag och min älskade, fast hon kanske visste men påverkad av min charm och makt ville hon inget säga. Med tiden kom dock Aldui månalvernas* härskare med bud ifrån Iuf själv. Solguden önskade tala med mig i dagens ljus då hans makt var som starkast. Ingen är dock starkare än Kajite och hans magi så jag tog med mig min starkaste spegel och sprang ut för att möta honom, övertygad om att han kommit för att slåss.

Han vädjade dock till min sans och talade om allt det som hänt sedan hans dotter Hekat hade lämnat sin vakt. Han visade på hur obalansen i världen hade förvridit allting runt omkring oss. Sans har jag inte mycket av ty jag är en ombytlig och nyckfull sort, men hans ärbarhet rörde mig och jag insåg att han liksom många andra mäktiga män var i behov av någon som narras med honom och spelar honom spratt. Således kom det sig att jag gick med på att släppa hans dotter och låta henne återigen vandra över himlen i sin eviga kamp mot stjärnornas ondska och deras röda moder. Hon älskar dock mig över allt annat, således ser man ofta bara små delar av hennes vackra ända eftersom resten av henne vilar i min säng med mig. När hon är som mest borta och syns som bäst på himlen kan man höra mig och mina bröder sjunga i sorg.

Som en del av överenskommelsen har jag givits de hemliga lösenorden till alla portar så att jag må komma och gå som jag själv önskar hos den store Iuf och hans allvarliga vapenbröder. Närhelst skogen brinner kan ni lita på att det är den store Iuf som återigen försöker straffa mig och mina bröder för att vi drivit med honom eller någon av de andra storandarna. I vissa länder kallar han sig för andra namn såsom Etin eller Shamash men jag känner honom vid hans sanna skepnad och namn, ty jag ruvar på alla hemligheter och inför mig är alla lika. Jag är långt för listig och mäktig för att någon skall kunna lura mig eller ta mig fatt. Jag är Kajite, mäktigast i världen.”

KAJITE
Portarnas och hemligheternas väktare, listen och magins gud, månens älskare, gudarnas gissel, vargarnas ande
Beskrivning: Kajite är den mest respektlösa av alla gudarna. Han avbildas oftast som en leende man eller en mäktig varg eller vargmanskrigare. Han råder över snoarskogens många andar som den mäktigaste av dem. Så mäktig är han att till och med himlens gudar behandlar honom med respekt även om de inte får någon respekt tillbaka. Kajite har inga officiella allianser med någon annan gud men hans enorma kärlek till Hekat, mångudinnan, gör att han ofta i olika legender kämpar emot Margoin och dennas kungsharpyor* med sin list som största vapen. Han dyker ofta upp i andra mindre sagor runt omkring i Aidne, framför allt då i den ganska buskisliknande teatern som spelas på torg i städer inför den vanliga ofrälse befolkningen. Här antar han rollen som en otäck men listig skurk som ibland motarbetar och ibland hjälper hjälten i dramat, men som i princip aldrig figurerar som huvudantagonisten.
Symbol: Oftast en enkel vargtand på en läderrem. Ibland en vargpäls som bärs av speciellt utvalda krigare och shamaner. Ytterst sällan en runrad som står för vargen och dennes magiska funktioner. Vanligtvis bär dock dyrkare av den gamla religionen bara den vanliga symbolen för denna.
Dyrkan: Av förklarlig anledning är dyrkan av Kajite som störst bland de många vargmännen som bor i Snoarskogens östliga delar men har är också mycket populär bland skojare, jägare och besvärjare. Han sägs ha ett mycket stort tempel någonstans i en djup lya i östra delarna av skogen, men denna verkar hart när omöjlig att finna ens för hans troende och anses således vara mer legend än verklighet såsom mycket vad det gäller Kajite. Han har en del präster men dessa verkar inte kunna komma överens om mycket då de ofta ser sig själva som alfahannar/honor precis som deras gud. Endast ytterst sällan träffas de för att rådslå, ofta om hur de skall kunna driva med någon mäktig man som förtjänar att falla ifrån sina höga hästar. I allmänhet är dock inte Kajite lika populär som andra gudar när man tillägnar offer till de olika andarna men legenderna om honom är ofta roande och berättas därför gärna ofta vilket gör att många håller honom lite extra kär innerst inne.
Högtider: Varje nymåne hålls speciella böner till Kajite att han skall visa folket nåd och låta den vackra Hekat återigen vandra över himlavalvet så att de kan se i mörkret. I övrigt är Kajite mycket förtjust i smicker men inte särskilt intresserad av fasta strukturer. Således har han inga andra dagar som är associerade med honom.

*Alver bosatta i snoarskogen, ofta rödhåriga och besläktade med ”det vackra folket” inom kasenustammarna. Det vakra folket är halvalver som kommer till när Himmelsalverna, som är ganska ombytliga och oempatiska av sig, rövar bort unga vackra kasenu och tar dem som sina älskare i några år. Ofta återvänder dessa älskare med ett barn i sina armar många år senare utan att ha åldrats en dag. Eller så säger i alla fall legenderna. Hur som helst finns det så många av det vackra folket att de mer eller mindre är en egen grupp i samhället.
**En sorts bevingad kvinnlig demon som likt valkyrior dyker upp när någon har dött för att ta denna till dödsriket. Födda ur stjärnhimlens mörker och genuint ondsinta tjänare till den tusenögda urgudinnan.


Hekat
Jag är Hekat, natthimlens härskarinna och visdomens moder. Mina barn är många och min kärlek och skönhet är legendarisk. Jag har vandrat över astralhavet i millenium. Min roll är att vakta mörkret i min faders frånvaro. Min makt är över alla sköna ting och över sång och sagor. I mitt namn gifter sig många under månens strålar och lovar varandra evig trohet. Dessa personer är dock dåraktiga då ingenting varar för evigt och kärlek är såsom jag väldigt ombytligt. Denna natt skall jag dock ägna åt att berätta en saga. Sagan om Hekat och Margoin.
För länge sedan när Himmelsalver, Kasenu och andra folkslag inte än hade satt sin fot i Snoars mäktiga skogar. På den tid då älvobin, spindelbestar, vargmän och skogsmän fortfarande dominerade landet anlände två sällskap till denna vackra och förunderliga plats. Det ena voro jag och min fader och vårat välsignade sälskap som kommit för att sprida ljuset till det mörka landet. Det andra voro av Rauks ätt och svarta och onda i hjärtat. De hade kommit till detta land för att väcka den urondska som sägs härstamma ifrån tiden innan dagens folk ens levde. De kallade denna kraft för Margoin och när vi, ljusets folk, fick höra talas om denna fruktansvärda tingest gräto våra siare och förutspådde stort lidande.Min fader Iuf som var en ljusets och eldens man, sanningens beskyddare och en krigare togo sitt gyllene spjut och sin sköld för att gå iväg och dräpa tingesten. Han dräpte mången sotfödd den natten men det blod som flöt var det som krävdes som ett offer för att befria den mångögda stjärngudinnan.
Min far är mäktigare än jag är och solens kraft lyser ifrån hans ögon men inför detta urväsen hade han inte en chans när han var oförberedd. I reträtt upp på himlavalvet drog han Margoin och kampen dem emellan var till en början ojämn. Den eviga nattens tid närmade sig. Jag är dock visdomen och kärlekens beskyddare av en anledning. När vi anlände hade jag träffat och älskat många av de lokala folkens andar och visa män. Den jag älskade mest av allt var dock Kajite, en lurendrejare och jägare. Kajite viskade till mig de hemligheter om landet som endast han kände. Med silver och lokal kunskap lyckades jag skapa ett heligt rep med vilket jag kunde binda Margoin till himlavalvet och hindra hennes inflytande i Snoar. Med honung ifrån älvabin lyckades jag blidka de andar som rasade i hennes namn. Med kärlek, glädje och sång lyckades jag inspirera mitt folk då dessa saknade min fader. Med min hjälp och mitt vakande började kampen sakta vända tills den såsom idag är en jämn kamp. Balanserad mellan natt och dag.
Min lott i detta är att vaka över mitt nät och över natten medan min far härskar över dagen och ser till att ljuset fortfarande kommer till världen. Mitt ljus är endast en reflektion av min faders då speglar är en av mina domäner. Med Kajite vid min sida räds jag ej mörkret och ondskan. Med sång och konst stärker jag den svage och sprider glädje. Ingenting varar dock för evigt och allting är ombytligt. Kanske kommer jag snart att vara en avatar av Margoin själv. Kanske kommer himlen att kastas in i evigt mörker. Spådom är min förbannelse och i denna skådar jag världens undergång, allting är i flux. En ny tidsålder annalkas.

HEKAT
Spådomens beskyddare, Visdomen och skönhetens gudinna, konsten och sångens musa, månens ansikte.
Beskrivning Denna gudinna hävdas av alverna och vissa av Kasenu vara hela den lokala alverstammens moder. Hon är dotter till Iuf som även han antas ha varit en alv en gång i tiden som kämpade mot fomori och andra ondsinta ting bundna till Margoin. Hon avbildas nästan alltid som en alvisk mycket vacker kvinna med en gloria av månljus. Hon associeras med juveler, tyger, vargar, hindar och andra ting som kan bindas till månen och dess glans. Hon saknar mycket av den mer dualistiska ådra som återfinns i Luverna och andra mångudomer och anses till skillnad från sin far vara en enbart god figur. Hennes giftermål med Kajite är kontroversiellt inom vissa kretsar men har i allmänhet accepterats som en realitet av de flesta av hennes dyrkare. Tillsammans sägs de ha sju döttrar som alla skall vara månväsen som återföds på Altor närhelst de dör. De ska ofta ha mäktiga magiska krafter och stora spådomskrafter. Dessa döttrar kan om de lyckas bevisa sin sanna natur skapa sina egna små kulter med egna inriktningar. I sin roll som spådomens gudinna närmar sig Hekat mer neutrala värderingar då att skåda i tiden är en handling som varken anses vara ond eller god.
Symbol En månskära är hennes vanligaste symbol. Ibland repressenteras hon också av en hinds horn eller en silverharpa. Som sömnadens skapare associeras också Hekat flitigt med olika former av mycket intrikata broderier gärna med motiv ifrån stjärnhimlen eller alviska anknytningar.
Dyrkan: Från att under stora delar av gryningsvägens storhetstid varit på väg att sakta tyna bort har dyrkan av denna gudinna återigen börjat sprida sig över världen.
Högtider

UNDERGUDAR
Brigid = Elddamen, smidet, strategin och konstens gudinna.
Hekats Hovdam: Passionen och de uppblossande flammorna.

 

[Anarchclown]

Nu lite mer sagor.

Rödhuvorna
Dessa halvsvartfolk är en mycket gammal stam av snoarbarbarer som är kända för att många av dem har rött hår. De själva hävdar att detta är för att de färgar sitt hår i sina fienders blod. Andra tror att det är för att det även finns släktskap med kasener eller kanske till och med de underjordiska*. Oavsett deras ursprung verkar de vara förvånansvärt många av dem som uppvisar en talang för olika former av glamour och sinnestrick. Detta verkar precis som hos älvfolken ofta vara medfödda förmågor snarare än något de är tvungna att studera. De är också ett mycket gammalt folkslag som uppenbarligen har funnits i regionen mycket länge eftersom de till och med är en del av mytologin. Då framför allt i sagorna om Kajite och Margoin, den mest kända av dessa ”rödhuvan och vargen” berättas över hela Ereb och handlar om Kajite och den legendariska skönheten Alkagga av rödhuvornas ätt.
De syns alltmer sällan till då de verkar vara få i antal och dessutom ofta enstöringar men när ett helt krigsfölje skådas så gömmer sig den vise mycket noga ty dessa naturkrafter är inte vanliga lortingar** eller vildingar***. Deras krigsrop kan ibland få även den modigaste av kasenerkrigare att frysa till i skräck. Även bland häxmästarens orcher viskas det ord som Raukk och Alvblodingar om dem och somliga talar om att deras röda hår är en gåva ifrån självaste Raukhra.
Det man vet med säkerhet är att de är mycket associala och sällan berättar någonting alls om sin mycket gamla och anrika kultur och att de någon gång i det förflutna allierade sig med en av Kasenernas tidiga hövdingar Angerix vilket leder till att de fortfarande ibland dyker upp för att undsätta Bergskungen av Isaldaons fäste när denne är i knipa.
Goianas alver verkar inte skilja Rödhuvorna ifrån de andra svartfolken och anfaller dem således närhelst de dyker upp trotts ett eventuellt gemensamt förflutet, (eller kanske just på grund av det?) detta hindrar dock inte rödhuvorna ifrån att färdas genom hela Aidnes dolda vägar som de alltid har gjort.
Förutom att de är goda krigare och jägare är Rödhuvorna också mycket goda smeder även om det aldrig har hittats någon av deras smedjor. Enskilda plundrade vapen påvisar dock att deras sablar och glavar är vapen som till och med de skickligaste dvärgasmederna ser på som gott hantverk. Då och då dyker dessa vapen upp på Aidnes marknadsplatser. Det sägs att de flesta av dessa exemplar härstammar ifrån någon slags byteshandel som idkas mellan Satyrerna i Imbarum och Rödhuvorna men eftersom Satyrerna är kända lögnare och Rödhuvorna oftast hellre dräper än talar så är det helt okänt hur sådan handel går till.
Fysiskt är Rödhuvorna ungefär mansstora, av slank kroppsbyggnad men med gråaktig hud och vissa drag ifrån svartfolken. De kan dock i större mån än vanligt uppfattas bland svartfolk, eller ens snoarbarbarer, uppfattas som vackra av jorer och kasener. Deras ögon skiftar mellan gröna, gula och röda beroende på individens ursprung. De klär sig ofta i en klädstil med mycket knuthantverk, långa veckade tyger som fladdrar när de rör sig och använder oftast naturfärger. När de går i krig målar de sig dock liksom många av barbarerna i skogen och använder kläder i klara aggressiva färger och även svart. De har i allmänhet en näst intill dansande lätt gångstil som kan vara mycket oroväckande att skåda. Längdskillnaden mellan män och kvinnor är mindre än ibland mer mänskliga folkslag och kvinnorna verkar i princip fylla samma funktioner i samhället som männen.
Det finns givetvis en hel del rykten om att detta skygga folk skall ha gömda skogsdungar i vilka de bor större delen av tiden, i vilken deras barn uppfostras och deras vapen smids men ingen tillförlitlig källa har någonsin funnit en sådan plats och överlevt för att tala om var den finns.

*Alver som enligt legenderna bor i hemliga dalar på andra sidan om de gångar som ibland återfinns i gamla kullar och åsar.
**Öknamn för svartfolk
***Öknamn för snoarbarbarer

Sagan om Huwailyn
Dottern till Ulben Unthaiw av ljusfolket var en märklig sort redan när hon föddes. Hennes fars folk var fullt av upptäckarlusta och glädje emedan hon var en mer melankolisk flicka som gärna stannade med sina halvsystrar bergsflickorna Emina, Elmain och Egeith i närheten av Honungsberget där hon bosatte sig vid en enkel källa och började se efter naturen däromkring.
Med tiden vandrade det fagra Kasenu in i området och även om dessa respekterade det som kommit innan så fällde ändock deras jägare många byten. Emedan Oreaderna accepterade detta som en del av människans natur vredgades Huwailyn och tog ut sin tribut i form av unga jägare som kom till hennes källa och genom lustfyld men dödlig älskog dränktes i den. Med tiden lärde sig Kasenu att Honungsberget var en plats där man inte jagade utan att riskera döden och berget övergavs till Flintfolket, Ylarfolket och andra mindre försiktiga och kloka folkslag.
Trotts att Oreaderna sörjde bristen på unga vakra män att dela deras bädd och samtala med den på molnklara nätter så förlät de sin blodtörstiga syster då de insåg att hennes kärlek till bergets liv hade ledt henne att handla som hon gjorde. Mången årstid förflöt och lugnet lade sig åter över honungsberget.
Belgebon Bilger var en vacker man med en svekfull tunga ifrån Solländerna i söder. Han och hans folk var det första att bosätta sig permanent i stort antal på Honungsberget på många mansåldrar. Hans mål var att erövra berget och göra det till en utpost för sin konungs gudstrogna folk. Han insåg att den hedniska tron var stark och att denna förkroppsligades av de fyra systrarna.
Med åren hade Huwailyns vrede över människans framfart blidkats allteftersom hennes minnen hade blivit allt mindre klara. Därför kom det sig att när den fagre Belgebon besökte hennes källa så talade hon med honom vänskapligt och bjöd honom att dela hennes bädd. Han agerade mycket höviskt och deras kärlek blommade. Den unge riddaren var föga medveten om sin älskarinnas tidigare mörka historia och hade en förhoppning om att äkta denna som en del av sitt övertagande av makten på berget. När han kom med sin ring av vackraste guld och förkunnade sin kärlek strålade Najaden av lycka och svor honom sin eviga kärlek men sade honom också att hon var en naturens väsen och inte föll under dödligas lagar. Därför var ett giftermål omöjligt och ingenting kunde få henne att lämna sin källa.
Förnedrad och bitter över att han hade lurats in i ett liv av synd och lusta av denna Hemaquiels trollska häxa svor Belgebon i vredesmod och gav sig av. Han insåg att han hade förlorat sitt fokus och att han för att kunna återuppta sitt uppdrag var tvungen att fjärma sig ifrån dessa märkliga trollkonster som hade fångat honom. I förakt för sin egen dumhet beslutade han att han inte längre förtjänade sitt vackra anlede och offrade således detta med en helgad och glödgad kniv på altaret i sin nybygda kyrka.
Efter att ha vanställt sig själv gav den unge riddaren sig ut med vapen i hand för att betvinga de tre oreaderna ty trotts mörkret som växte i hans hjärta kunde han inte ännu förmå sig att bära hand på sin älskade. Han gav de tre bergssystrarna valet att underkasta sig etin, avsvära sig sin hedniska tro och svära trohet mot solfolkets konung eller att dö för hans svärd. Systrarna var alla fulla av sorg över att deras existens hade kommit till en ända men mötte sitt öde och valde klingan framför underkastelse. Bergets själ hade dock tröstats och älskats av dessa tre och i fruktansvärda skälvningar blev det vackraste och frodigaste av berg ett kargt och taggigt landskap som numer kallas för Labyrintberget. Mången nybyggare dog i skalvet och flera av tornen i Bilgeborg rasade.
Huwailyn kände sina systrars öde och den jordbävning detta orsakade in i själen men visste ännu inte anledningen. Så kom det sig att hon sökte sig ifrån sin källa för första gången på länge till sin älskares boning för att finna tröst. Där fann hon honom bitter, vanstäld och mörk. Han förklarade att allt han hade tvingats göra var hennes fel och tog henne till sig i sin säng med lakan av oreadernas hår. Så långt ifrån sin källa var hon oförmögen att försvara sig mot honom.
Endast genom list lyckades den fagra mön fly undan sin före detta älskade tillbaka till sin källa där hon förlorade sig i galenskap och hämdbegär av sällan skådat slag. Hon förbannade marken Bilgersätt vandrade på och allierade sig med mörkermakter för att hemsöka trakten på alla de sätt. Slutligen fann sig Belgebon tvungen att uppsöka sin älskade för att dräpa denna. Han misslyckades dock och genom sitt misslyckande förbannade han sig och hela sin släkt att hemsökas av olycka till den dag han dör. Hans död gäckar honom dock pågrund av att han även han är bunden till samma källa som Najaden som nu flyttat till underjordens källa ifrån sin gamla boning.
Belgebon Bilgers kropp skänktes till den hundraögdas prästerskap emot att han plågades för all evighet. I mörkret och spindlars boning dväljs trenne prästinnor som är skuggor av de fallna systrarna och som är bundna till hat och vrede.
Bilgers ätt dogo en efter en tills endast olycka fanns kvar. Endast Elmik den välsignade lyckades fly undan sitt öde genom att flytta med sin familj till Sollandet. Alla de andra kvarstod som olycksaliga andar som drogo fram över labyrintbergets dalar. Dessa bands dock av Ilmerincae ifrån Ankrindar att vila i Stalmins röse till den dag då detta vanhelgas så att de återigen slipper lös.

 

[Radioaktiv]

Sagor!

Du skriver på ett sånt sätt så att den där speciella sagostämningen lyser genom. Samtidigt får du in mycket lore och historia i berättelserna. En annan sak jag gillar är att du skriver på ett så rättframt sätt, det blir inte för mycket person eller miljöbeskrivningar, men man lyckas ändå få en tydlig bild av allt. Men det har jag ju sagt förut...

Gillar att den sagan om Huwailyn var så mörk. Tycker dock i allmänhet om sagor som inte slutar helt 'lyckligt'... Och det är lite samma med den om Kajite, fast där får de ju iallafall ha varandra halva tiden

 

[Anarchclown]

Huwailyn var viktig i kampanjen eftersom rollpersonerna var bosatta i Bilgeborg där de hade sin magikerakademi för utstötta häxor och liknande. Detta var alltså Belgebon Bilgers gamla borg och denna stod i Labyrintberget. Med tiden fick de till och med träffa Huwailyn med hjälp av dennas halvnymfiska dotter som var en lokal jägare och fick reda på att Bilger fortfarande levde. De ville således befria honom genom att finna besvärjelsen som hans före detta hovmagiker hade tillverkat. Tyvärr så hade denne fallit offer för den otäcke morotsnäste, fågelskrämmemasksbärande häxan Jack och dennes allierade. Dessa hade i sin tur delat upp sidorna i boken mellan sig och rollpersonerna sprang runt och försökte återfinna dessa.

 

[Radioaktiv]

Hur ge dig inspiration att skriva mer?

 

[Mogger]

Det här alltså din variant av typ Kardien i Ereb? Det ser riktigt häftigt ut!

 

[Anarchclown]

Alltså. Det var skrivet till Snoarskogen som mycket riktigt ligger norr om Zorakin och Kardien i Ereb men egentligen behöver det verkligen inte ligga där. Det var mest att de skapades inspirerat av att jag höll på att skriva för Ereb Altor-projektet just då.

Radioaktiv: Jag har försökt återuppliva denna kampanj men mina spelare vill inte av diverse olika anledningar. *suckar*

 

[Mogger]

Alltså. Det var skrivet till Snoarskogen som mycket riktigt ligger norr om Zorakin och Kardien i Ereb men egentligen behöver det verkligen inte ligga där. Det var mest att de skapades inspirerat av att jag höll på att skriva för Ereb Altor-projektet just då.

Coolt. Jag ser gärna mer av det här. Kul också att du valde att använda det sämsta namnet Ä-spel kom på. Snoarskogen...Jeez...

 

[Anarchclown]

De är väldigt konservativa på Erebaltor.se . Jag skulle inte ha vågat kalla det något annat. Men jag skulle nog gladeligan byta ut en del av namnen eftersom projektet ändå var allt för fantasirikt för att passa in där i ett projekt som mest var menat att återge redan nedskriven information.

 

[Radioaktiv]

Kan du inte skriva utan att spela? Snääälla?

 

[Anarchclown]

Ska försöka skriva lite mer. Jag är inte helt säker på om det lyckas dock. Jag är notoriskt bångstyrig när det gäller kontrollen över min egen fantasi.

 

[Radioaktiv]

Funderar på att ta kontakt med min morbror over seas och se om han kan upplysa mig om nårgra lokala myter och legender eller så... Tror du att det skulle hjälpa? (Ja, kanske inte direkt men någon gång i framtiden?)

 

[Anarchclown]

Jag är nästan alltid intresserad av legender och myter. Byggde en del mytologi tidigare som blandade kanarieöarnas koncept med mässingsstaden ifrån arabiska myter om Ifrit tex. Ju mer man lär sig desto vildare kan det bli.

 

[Anarchclown]

Nu ska jag ägna mig åt lite trådnekromanti. Jag har fortsatt att skriva till denna setting. Den har dock flyttats ifrån Ereb Altor där den en gång låg till min egen setting som bland annat innehåller plats för mina tidigare settings Ch'Araldagy, Varnabra och Meurilde (tidigare känt som Moril Dilaz på erebaltor.se). Detta gör att en hel del namn har ändrats. Bland annat heter Kasenubarbarernas folkslag numer Aethwy och svartfolk (som är besläktade med smutsmän) kallas för Gråningar. Hursomhelst kommer jag i mån av att jag känner för det fortsätta posta lite sagor här. Resten av världsinfon håller jag till andra trådar om jag någonsin släpper den på detta forum.

 

[Anarchclown]

Häxmästarens Saga
I ett tidevarv för många mansåldrar sedan härskade Kung Fathild Lyjnra den Vise över ett rike vid namn Kaonwalla, söder om bergen. Han var av Aethwysk ätt såsom merparten av hans undersåtar och dessa dyrkade Hekat så som ansågs vist och gudfruktigt på denna tid. Fathild hade två barn. Den svårmodige sonen Beogand samt den vackra och visa dottern Bresklara. Tyvärr hade dessa två vackra barns moder omkommit i en otäck farsot när de var unga och så kom det sig att konungen på sina rådgivares inrådan tog sig en ny maka. Detta var den Niramiska Furstinnan Kwult Va’Rgan som var en svarthårig mardröm till kvinna som dolde sin ondska bakom ett vänligt leende och sydländernas fromma religion.

Redan tidigt under sin tid som Kungens maka började Kwult att brevväxla med Heliofanten av Luxiopal. Denne lovade henne en krona om hon bara kunde lova honom att hon skulle konvertera sitt folk till den sanna tron. Ränker smiddes och dolda klingor slipades.

Beogand var den äldre av de två syskonen, men då han var en mörk och tungsint själ så lämpade han sig knappast för kungakronan. Därför beslutade Konungen tidigt sig för att istället ge sin titel till sin dotter Bresklara, utan att sonen hade några invändningar då härskande över världsliga ting knappast var något som intresserade honom i alla fall.

Beogand var istället en ivrig häxjägare och rensade noggrant landet ifrån alla former av häxkonster. Vad få visste var dock att detta inte var på grund av dennes avsky för häxkonster utan snarare dennes lust efter dess hemligheter. Som ung hade Beogand visat stor talang för dessa konster men då han var man och dessutom av ett deprimerat och ombytligt sinnelag så hade han inte betrotts med att lära sig ens de enklaste vitkonster. Vid tjugo års ålder hade han dock redan samlat på sig en större mängd häxkunnande än de flesta häxor får tag på under hela sin livstid med våld och list. Han använde sig gärna av Gråningar och andra halvfolk, eftersom dessa förstod hans temperament bättre än andra, i sin jakt på än mer häxkonster.

När Kwult med Luxiopals Hystratiska legoknektar genomförde sin kupp, förgiftade sin make och intog Kaonwallas huvudstad Nargelda så befann sig Beogand på väg hem ifrån att ha funnit häxan Trinkmyrs hemliga gömma, på okaraktäristiskt gott humör. Han möttes dock av åsynen av sitt hem i lågor. Glädje byttes kvickt mot vrede och även oro för sin systers välbefinnande. Beogands häxjägarhär trädde in i staden norrifrån där den snabbt nerkämpades av de hårdföra Hystratiska legoknektarna. Detta gav dock Beogand den tid han behövde för att ta sig in i palatset och försöka finna sin syster.

Han återfann henne där redan döende och svor att hämnas på de som låg bakom hans släkts undergång och att oavsett hur lång tid det tog se till att hans syster skulle få sitta på Kaonwallas tron om han så skulle hämta henne ifrån dödsriket personligen. Med ett yrväder av magi lyckades han fly ifrån slottet och förbanna sin styvmor Kwult så illa att denna dog strax därefter i en hemsk farsot som förtärde henne inifrån.

Det sägs att han därefter vandrade världen runt för att finna någon kapabel att återuppväcka hans älskade syster. Till slut insåg han att endast han själv hade framsynthet nog att kunna finna en väg att åstadkomma detta på något godtagbart sätt. Han återvände så till bergen precis norr om sitt hemland, där han grundade tornet Kamendun och tog sig lärjungar. När rykten om häxtornet nådde de länder som förr var Kaonwalla, men numer gick under namnen Konnarda och Trigosta, red nobla riddare ut för att bränna det. Djupt försjunken i sina studier hade inte Beogand ens låtit sina ögon skåda sitt forna hemland på över femtio år. Han väcktes ur detta med ett ryck, när några av hans lärjungar redan dräpts och deras blod färgade gården utanför tornet röd, och hans anlete fylldes med ohelig vrede. Så kom det sig att Riddartåget under Manderlin den Rättfärdige gick under i ett böljande hav av växter, djur och allsköns hemskheter.

Efter detta insåg Beongand att han allt för länge försummat sin roll som hämnare för på grund av sin kärlek till sin syster. Det var då han tog sig titeln Häxmästare på allvar och byggde en här av Gråningar och Häxväsen. Denna svalt dock tills Häxmästarens lärjunge Nagilus lyckades framställa häxsvulster som fungerade som föda och som växte överallt i skogen runt Kamendun. När detta problem var löst efter ytterligare ett år marscherade hären söderut mot de länder ifrån vilka riddarna kommit. Lika ojämn som striden vid Kamendun hade varit till häxornas favör, lika ojämn var denna till deras nackdel och snart tvingades de tillbaka till högländerna för att slicka sina sår.

Häxmästaren bestämde sig då för att aldrig mer försumma sina världsliga förpliktelser i förmån för hans esoteriska studier. Han lät bygga spindelvagnar för hans maskerade gråningssoldater att rida bland trädens grenar med, han tämjde de jättekråkor som bodde i bergen runt hans länder, han byggde ballistor, levande krigsmaskiner i form av monstruösa träd som fungerade som murbräckor och hans lärjungar uppfann sätt att stärka och mutera gråningarna tills dessa var de starkaste och brutalaste gråningar som någonsin skådats.

Aldrig mer skulle han förlora och förnedras. Denna gång skulle hans härar segra och världen skulle bäva inför hans makt. Hystrata, Konnarda och Trigosta skall alla falla under hans upplysta tyranni. I väntan på den som skall vandra åter. Hans syster Bresklara som i svulst och galla formats och åter givits liv under många generationer nu och vars slutliga återuppvaknande talas om i viskade toner ibland den förvridne Häxkonungens undersåtar. Snart är släkten Lynjras släkt skrivet i historien som upplösningens härolder, då världen återigen får sin frihet ifrån normerna och formens band.

 

[Radioaktiv]

Helt underbart. Bästa sättet att börja dagen på!

Hade nog velat ha ännu mer detaljer, men då kanske den blivit allt för lång. Som vanligt vackert målande.

 

[Anarchclown]

Jag har lite mer detaljer men jo. Den är nog lång nog som det är.

 

[.113]

måste skriva en allmänt "I like" som sagt.. hoppas det kommer mera kul att läsa

 

[Anarchclown]

Tackar

 

[Anarchclown]

Brigid
Jag är Brigid, Elddamen, skapandets gudinna, Aethwys beskyddare. Hör min röst mullra som åska, frukta min blick, onådig som blixten, förundras över min härlighet då gnistor från min heliga ässja sprider sig över himlavalvet. Jag är skapelse och jag är förintelse, jag är den som bringar himlens ljus ner på de otrogna när solen inte kan skina. Hör min historia ty den är märklig och min väg är kantad av under.

Jag var en gång i tiden den äldsta av Drottning Hulbannas döttrar, hon var ogift och somliga säger att självaste Iuf var min far som besökte henne om nätterna när han var befriad från sin uppgift att vandra över himlen. Min lott var att kriga och stärka mitt rike, som var det mäktigaste av alla Aethwys riken, ty detta var i tiden innan det enda blev nio som blev tre. På min mäktiga vandrande vagn red jag fram över land och rike och skipade rättvisa, fördrev mörkret och kämpade mot Margoins alla horder. Detta var en tid då denna hade härskat över Utveda under lång tid och endast med spjutet Guldskimmer och skölden Silverglans kunde mörkret fördrivas. Dessa ting hade skänkts mig ifrån mina förfäder som hade fått dem ifrån sol och måne.

Så kom det sig dock en dag att en spindel kom till mig i formen av en man. Trotts att sanningen är ett av mina många redskap så spann han en saga om märkliga och vackra ting om vilka jag aldrig förut hört. Han talade om städer av purpur och tak av guld och andra omöjliga ting och alltmedan han talade så vävde han in fler och fler lögner tills slutligen jag var fast i hans nät. Jag är dock inte som andra kvinnor och så snart jag insett att jag blivit förledd släpptes min vrede lös. Inom kort splittrade jag hamnskiftarens nät och ämnade dräpa honom med min makt. Han var dock listigare än så och jag fann att mitt spjut och min sköld saknades mig. Även utan dessa kunde jag driva honom på flykten men jag kunde inte återfinna det som stulits. Full av skam vände jag hem till min mor, som vredgades över min oförsiktighet. Hon förkunnade att innan jag funnit visdom samt de ting som saknats mig, stod jag under Geas att inte återvända till mitt hem och min härd. Så kom det sig att jag bannlystes ifrån Utvedas heliga länder.

Länge varade mina vandringar i sökande efter visdom och det som gått mig förlorat, jag jagade hamnskiftaren till städer av purpur, till länder där taken var av guld, till dalar där floder av flugor föder städer av damm och än längre bort, tills gränslandets magiska galenskapsriken spred ut sig runt mig. En plats där varken tid eller rum följer människors regler och där saker är personer och personer är koncept och koncept är fysiska ting. Här fann jag vreden och samtalade med denna under lång tid, här fann jag förstörelsen och språkade om glädjen i krig, här fann jag makten och solade mig i dess glans. Det enda jag inte kunde finna var det jag sökte, den trefaldigt förbannade spindeldemonen gäckade mig än. Slutligen fann jag även skapandet och gick i dess lära, i skapandet fann jag visdomen och i visdomen fann jag insikten. Denna ledde mig till den grotta i vilken ödesvävaren tagit sin boning. Med alla de gåvor som givits mig och allt det jag lärt mig krossade jag det vämjeliga krypet och återfann min sköld och mitt spjut.

Gränslandet är dock en märklig plats där gudomliga ting lätt förgås och jag såg nu gåvorna givna av gudarna som imperfekta. Med skapelsens kunskap gav jag mig in på att förbättra dem och utan att veta om det smed jag in tre gånger tre gånger tre år. När mitt smidande var färdigt hade jag i mitt högmod förbättrat det som givits mig av gudarna och därtill skapat en vagn av moln att färdas genom himlen på. I detta återvände jag till Utveda i triumf, just runt en tid då nattmoderns folk hade krossat Aethwys härar och hotade att åtevända oss alla till tiden som var men inte var. Med ljusets spjut Strimma och himlens sköld Valv gick jag till anfall mot den tusenögdas horder och snart hade de återigen förvisats till sina hålor. Så vandrade jag med min kunskap, oövervinnerlig över världen och skipade rättvisa som drottning allena.

Min makt var dock allt för fullständig för de dödligas riken och snart vände gudarna alla sina ansikten mot mig. De förkunnade att min visdom och makt inte var lämplig för mänskliga länder och att jag var tvungen at lämna jordelivet för nästa. I en blixt for jag så till himlen efter att ha skänkt mitt folk smidets och skapandets gåvor. Än idag blickar jag ner på de dödliga ifrån molnen och när jag är vred så slår jag ner dem med Strimman som delar molnen. Jag skyddar den ifrån stjärnornas moder med min sköld Valv. Då och då vänder jag min blick mot en godsint smed någonstans i gudarnas rike. Då öppnar sig himlen och en blixt slår ner från klar himmel och förklarar smeden Kuznya. Smeden skos i ett skin av metall med hår av guld. Den ger smeden krafter långt bortom de vanliga dödligas att skapa och förgöra. På detta sätt når min hand fortfarande de dödligas länder och min makt fruktas fortfarande av de som utmanar Aethwys folk.