Nekromanti Vita Tornet

Radioaktiv

Hero
Joined
13 Feb 2011
Messages
1,310
Location
Nästan Brätte
Tyckte om denna väldigt mycket. Som vanligt en vacker och målande text. Fjärde stycket var min favorit, på gränsen till surrealistiskt. :gremsmile:

Har bara en sak att fråga om.
Jag är dock inte som andra kvinnor och så snart jag insett att jag blivit förledd släpptes min vrede lös.
Jag vet inte om det var vad du syftade på, men menar du att andra kvinnor inte blir arga utan låter sig bli förledda? Eller gäller det att alla människor blir förledda av spindeln? Jag menar det inte som aggressiv kritik, jag mest bara undrar.
 

Anarchclown

Swashbuckler
Joined
24 Apr 2010
Messages
2,365
Location
Stockholm
Jo. Det är ju meningen. I gränslandet är saker väldigt surrealistiska i allmänhet som jag tänker mig.

I detta fall är det relevant eftersom spindelns offer oftast var kvinnor innan han träffade henne. Men jo. Jag är inte som andra människor är underförstått i detta, även om hon då enligt sig själv kan vara halvgud redan från början vilket väl gör att hon inte direkt behöver identifieras som människa. Krånglig fråga. :gremsmile: Ska fundera på saken.
 

Radioaktiv

Hero
Joined
13 Feb 2011
Messages
1,310
Location
Nästan Brätte
Okej, jag förstår. Men om du inte skrivit att offren oftast är kvinnor, hur skall man veta det då? Om jag läser texten utan att veta det är det som om man syftar på att kvinnor inte blir arga? Meh, jag vet inte. Jag förstår vad du menar men tyckte att det såg konstigt ut.
 

Anarchclown

Swashbuckler
Joined
24 Apr 2010
Messages
2,365
Location
Stockholm
Går tyvärr inte att ändra i texterna här men jag har redan ändrat på det i mitt originaldokument.
 

Anarchclown

Swashbuckler
Joined
24 Apr 2010
Messages
2,365
Location
Stockholm
BEADORAS BEKÄNNELSE
Du undrar varför jag och de mina har funnit dig i detta märkliga halvrike? Varför du snart skall möta din död? Vad vi söker efter på gränsen mellan Skyming och Gryning? Tillåt mig roa mig för en stund, med att förklara för dig, borttappade och fördömda äventyrare.
För länge länge sedan hade Häxmästaren en förhoppning om att finna kunskapen om evigt liv och återuppväckelse i Gränslandet. Där fann han ett träd stort som en mindre borg i vilket Uggleriddaren Tylwain, Hekats Förbannade bodde. Detta är den saga som Häxmästaren berättar för sina lärjungar om ett av de väsen som bor vid gränserna mellan verklighet och Abstraktikon. Det är så som den sedan återberättats för mig, av min mästarinna.

SAGAN OM TYLWAIN
Det talas om att Tylwain skall ha varit Hekats mest förtrogna kunskapare och en av hennes mest betrodda riddare för länge sedan. Han var fager som få med sin blåsvarta fjäderskrud och sina mörka, tysta vingar. Hans visdom var av sällan skådat slag och det sägs att han fick lära sig natthimlens djupaste hemligheter av sin mästarinna. Med tiden fann sig dock Tylwain mer och mer i skymundan bortom ylarnas folk som såg sig som det sanna månfolket. Tylwain och hans gelikar inom ugglefolket fick svårare och svårare att finna silverstigarna som Hekat lagt ut till sina utvalda eftersom hennes öga vände sig bort ifrån dem.
Tylwain lyckades med sin enorma kraft flyga över natthimlen, på ett sätt som endast denne kunde klara, för att nå sin mästarinnas Arkadiska hemtrakter. Slutligen fick han möta henne ansikte mot ansikte och beskåda hennes gåtfulla leende. Han förklarade för henne att han och hans folk inte längre kunde vandra på stigarna av rädsla för rödhuvor, ylare och andra ting som nu beträdde dem utan respekt för de gamla lagarna. Han hoppades kunna blidka henne till att återigen ta till sig hans folk. Då trädde Vargen, stor och grann, in i salen. Vargen var på en gång road och vredgad, såsom denna ombytliga ande så ofta är. Vargen morrade och visade sina sylvassa tänder av vitaste lögner och gnistrande död. Utan att Tylwain fick yttra ett ord, om Vargens svekfulla otrohet mot Hekat och hennes ideal, slungades han ned mot skogarna i gränslandet återigen av den väldiga Ulvbestens ilska och våldsamma natur. Den här gången landade Tylwain med brutna vingar och ett än mer brustet hjärta.
Det var omöjligt för Tylwain att någonsin igen, för egen kraft, återvända till sin gudinnas rike. Tylwain försökte finna hennes prästinnor, men dessa lyssnade inte på hans visdom och ville inte heller gå emot Vargens vrede. Tylwain sökte de odödliga för att tala med Iuf själv om sin dotters öde, men de odödliga var för evigt bundna i sin ungdom och trotts sin ålder var dessa i detta även oförståndiga som barn i vissa frågor.
Slutligen så vandrade Tylwain i sin desperation mot de behornade faunernas länder i en förhoppning om att finna dessa mer resonliga. På vägen dit fastnade han dock i ett träsk som styrdes av hydran Klamshkun, en av Margoins uråldriga utvalda, som vakar över de än mycket äldre stjärnportarna. Halvt nedgången i träsket svor Tylwain över sina vingars oduglighet och skådade med sina stora svarta ögon den annalkande besten. I vreden, över att allting som en gång varit hans tagits ifrån honom, nu återstod bara att falla i strid mot ett vidunder ifrån tidernas begynnelse, släppte Tylwain lös mörkret inom sig själv.
Segrande fann han sig så, dränkt i sin fiendes blod, kalasande på monstrets för evigt återväxande lekamen. I den stunden föll Tylwain ut ur världen och in i de skuggor som kallas Skymningslandet, däri Margoin och de andra Midnattvidundren frodas. Häri fick han skåda alltings sönderfall och mörker. Häri blev han den mordiska Stix. Han beträder inte längre världen annat än under korta stunder. Istället flyger han på tysta vingar genom Skymningslandet, med ett öga på de levandes rike. Då och då kalasar han på oskyldigas blod eller besätter en intet ont anande dödlig och gör denna till en svart hämnare som löper amok. Hans folk, ugglefolket, har sedan länge följt honom in i Skymningslandet, dessa är numer Striga liksom han.
De bor i de döda benens dal, runtomkring och i Trädet Vid Livets Ände. Den resande genom dessa länder upplever detta som en vacker om än mörk plats, befolkad av vackra men ondsinta ting. I trädets ihåliga stam lever Tylwain och dennes folk. Dessa har sedan länge funnit en ny roll vid sin moder Hekats sida. När hennes mörka sida vänds till och natten blir svart och olycksbådande, sveper de över välden och sprider fruktan för månmoderns missnöje. Sällan skådas de längre vid hennes hov. Alla vet dock att de finns där, i de mörkaste skuggorna. Väntande på sin mästrinnas minsta vinkning.
Det var vid Trädet Vid Livets Ände som häxmästaren fann Tylwain, vis och ond. Det var vid dennes lykta av själars falnande ljus som han studerade livet och dödens mysterier. Det var här han skådade den rikedom som häxkonster och förståelse för det bortom och det hitom kunde skänka.

BEADORAS DOM
Det sägs att han lämnade en del av sig själv här och att Tylwain, Konung av Striga, fortfarande kan kalla på sin gamla lärjunge när denne så önskar. Men om detta talar både jag och min mästarinna tyst. Ty den dag kommer då vi skall beträda Tylwains hallar, då vi skall betvinga Striga och då vi skall finna det som binder den mörke härskaren själv och göra oss till mästare av Kamendun. Det är endast för att du snart skall dö den eviga döden som jag berättar detta för dig. Hälsa allt det som är sönderfall och förruttnelse ifrån mig, att det är många fler på väg.
 

Anarchclown

Swashbuckler
Joined
24 Apr 2010
Messages
2,365
Location
Stockholm
Så klart. Så länge det utspelar sig i häxkonst/kelt/riddartid med gråningar och vargmän-inspirerade sagovärldar så. :gremsmile:
 

Anarchclown

Swashbuckler
Joined
24 Apr 2010
Messages
2,365
Location
Stockholm
SAGAN OM DVIORNIA OCH LOGRAM
Dviornia var den fagraste kvinna som någonsin levat i havskonungens rike. Så fager var hon att livsträdet i Ynthra blommade till hennes ära dagen då hon genomgick sin kvinbarhetsrit. Hon hade i sanning blivit en sann legendomspunnen skönhet, om vilken barder sjungit sånger och vars namn blivit synonymt med perfektion. Den här sagan handlar dock inte om Dviornias skönhet, utan om hennes långt mycket mer kända dåd.

Runt tiden då Dviornia växte upp hemsökte faunkonungen Tyrgober de Grönskande Kusterna. Tyrgober hade byggt sig ett skepp av de livsträd som odlat under Iufs världsliga styre. Tyrgober var den ende av Margoins förkämpar som hade överlevd det stora slag som stod i det töcken av tid där historier och sagor möttes, i världen innan Gryningsland, Märkligheten, Skymningsländer, Gränsländer och Utveda ännu hade delats ifrån varandra.

Tyrgober hade försvunnit ner i Vergaia - Den Eviga Grönskans Rike där denne hatiskt hade betraktat Utveda genom det Smaragdöga vilket fungerar som portal mellan världarna. På detta sätt hade Tyrgober undvikit att dräpas tillsammans med sina gelikar. På detta sätt hade han tillåtits ruva på sin hämnd sedan urminnes tider.

Under Kung Gaewunds styre hade Faunerna blivit förtryckta av denne grymme tyrann. Detta hade lett dem till att minnas den tid då de var kända som Fomoir, föränderlighetens folk. I fruktan för sina liv hade de åkallat namnen på sina gamla kungar. I skepnad av en godsint befriare hade Tyrgober svarat på deras böner och stigit ur sin boning bland rötter och svamp. Tyrgober hade lett sina undersåtar i hedervärd kamp mot Gaewund och krossat dennes glavgarde under sina klövar. Tyrgober hade vandrat upp till livsträdet Matrissa och fällt detta, i ett yttryck för sitt eviga hat mot de som dväljdes i ljuset. Med Matrissas väldiga kropp hade byggandet av skeppet Intet tagit sin början, och med detta hade han hemsökt de många Aethwyska konungar och drottningar som fortfarande härskade i området på denna tiden, bränt deras kyrkor och huggit ner deras ätteträd.

Kung Gaewund själv var sedan länge i Skymningsländerna och dennes blodslinje var bruten, med ett enda undantag. Gaewunds yngsta son hade blivit dömd till att för evigt sitta bunden i de rötter som band samman skeppet Intet. Denne sons namn var Logram och hans öde var att fjättrad sjunga sin familjs uråldriga sånger för att blidka den andekraft som fortfarande fanns kvar ifrån Matrissa för att denna skulle fortsätta att behålla formen av ett krigsskepp. Logram var en svag pojke redan innan denne bands och hade med tiden tynat bort nästan helt. Endast saven ifrån det fällda livsträdet som rann genom hans ådror, då han på många sätt hade gjorts till ett med det, höll honom vid liv. Historien om den olyckliga prinsen spred sig, via kringresande Fauner som bevittnat detta, över hela Utveda.

Dviornias skönhet må ha varit det hon var mest känd för, men som dotter till en hirdman vid Havskonung Laegrans hov och en sköldmö ifrån avlägsna nordliga länder, så var hon föga intresserad av att leva ett liv som kuttersmycke. Redan ifrån tidig ålder hade hon ägnat mer tid åt att klättra i träd eller att slåss med grannbarnen än hon ägnat åt sömnad eller andra lugna och propra sysslor. Hennes föräldrar visste ingenting om en adlig uppfostran utan uppfostrade henne istället till att bli en fruktad krigare. Så kom det sig att hon upplevde förundrar över de gåvor och frierier som överöste henne innan hon ens blivit kvinna. Ibland så förvånad att hon handgripligen visade sitt missnöje, och gud nåde den som misshagade henne om tillhyggen var tillgängliga.

Trotts sitt humör och sin vildsinta uppfostran gick Dviornia till Livsträdet Ynthra vid Havskonungens bostad för att genomföra sin kvinbarhetsrit, hon klättrade bland dess grenar, förundrades över dess gåtor och prövningar, så som alla krigare har gjort före och efter henne. Hennes skönhet, och hennes brist på fruktan uppmärksammades vid hovet och hon inbjöds att sitta med kungens barn.

Imerdae var en stilig pojk, jämnårig med Dviornia, och något av en bortskämd och mallig typ. Denne trollbands av Dviornias skönhet och visade snart sitt tycke för henne, i hopp om att få känna henne. Trotts sitt tilltalande utseende föll hans överlägsna attityd och plumpa närmanden knappast i god jord och det tog inte lång tid innan Dviornia var anklagad för att ha hotat en kungason med blankt stål. Hon gavs två val. Det första var att gifta sig med Imerdae och för alltid ge upp svärdet för hemmet och härden. Det andra var bödelns klinga. Hon valde inte något av dessa utan erbjöd sig istället att under geas att aldrig återvända eller upphöra innan hon dräpt Tyrgober den blodige.

Dviornia var långt mycket slugare än vad de som bara såg hennes skönhet hade förstånd att inse. Hon hade hört om den olycklige prinsen vid intets hjärta. Hon hade hört om Tyrgobers hatkärlek till allt som var vackert. Således gav hon sig av till en närliggande by, där hon kämpade tappert mot pirater men slutligen lät sig själv infångas och föras bort av Fomoiriska pirater ute på räd. Det tog inte lång tid innan hennes värde insågs av dessa smutsiga pirater och hon fördes till den ö av rötter och ondska som användes som handelsplats för Margoins barn. Där stod hon bunden för beskådan av alla de oknytt som kallar stjärnorna för sin moder. Denna tingest av Hekat var på en gång tilltalande och motbjudande för ondskans väsen. Med tiden kom dock ryktet om henne till Tyrgobers kännedom och hon fann sig själv köpt för en stor penning och förd till Intet, för att där fungera som Tyrgobers gemål och när han tröttnat bara mål.

Efter en natt av mycket drickande och festande till Tyrgober och dennes slavgemåls ära sov oknytten som en grupp loja maskar utspridda över det väldiga skeppets däck. Endast Tyrgober själv och Dviornia var fortfarande vakna. När Tyrgober, drucken och rödmosig, gjorde sig redo för att lära känna henne och ta henne till sängs, slank Dviornia iväg in i skeppets djup. Där sökte hon länge innan hon fann ett urmärglad ansikte, klart och blekt som månens anlete. Hon såg honom och förstod att denne unge man var självaste prins Logram. Efter några tröstande ord så smög hon sig iväg igen, tyst som natten.

På däcket ovanför hade Tyrgober den blodige precis vaknat och skrek sig hes efter sin nya present som så nesligt hade kommit bort. Dviornia hade dock ingen tid för att uppehålla skenet av att vara en besegrad slavinna längre. Hon visste att tiden var knapp om hon skulle göra det hon kommit hit för innan de försupna fomoir återigen skulle vakna. Strax fann hon det hon sökte i en rejäl yxa som hon stal av en försupen sovande vakt. Hon smög sig tillbaka till den infångade Logram och med blott trenne hugg kapade hon de rötter som höll honom fången. Han var döende, men fri, då hans blod och sav sipprade ut överallt.

När Logram blev fri ifrån Skeppet Intets våld krängde den väldiga farkosten och började falla samman. Överallt i vattnen runt omkring det föll stupfulla och sömniga matroser överbord och drunknade i havets mörka vatten. Endast Tyrgober lyckades sansa sig och behålla fotfästet, trotts att hans stolta skepp trasades sönder under hans fötter. Han vrålade mot månen, som han visste hade sänt honom denna olycka, och rusade genom flisande plank och brutna master i jakt på Dviornia. Han fann henne på fördäcket. Hon hade bundit Lograms sår det bästa det gick och spänt fast denne på sin starka rygg. I en hand hade hon den väldiga yxan och i den andra ett svärd hon hade stulit av en fallande fomoir. Hon vände sig om med ett leende såsom en ondsint månskära och höjde sina vapen.

Tyrgober trädde in i det raseri som Margoin ger till sina utvalda, då såren sluta sig och inget utom det renaste hugget kan fälla dem. Han lyfte sitt väldiga svärd Itkethruss och stormade den vanligtvis resliga men i detta fall klart mycket mindre, krigarkvinnan. Så stor var Tyrgober i sin vrede att det sägs att dennes klövar krossade plankor under hans vikt och dennes horn tvingade själva stjärnorna att falla både till höger och vänster bara för att undvika att bli spetsade. Hans svärd klövo självaste himlen med varje utfall och skapade flodvågor närhelst det missade sitt mål. Ändock kämpade Dviornia tappert, ty hon visste att stunden för hennes triumf skulle komma, om hon bara levde länge nog för att uppleva den. Trotts detta mattades hon fort då tyngden av den vridne och ranglige Logram på hennes rygg saktade ner hennes rörelser.

När månen kom fram bakom molnen blandades Tyrgober en stund av dess sken, som gnistrade, inte bara i dennes svärd utan även i prinsen och krigarens ansikten, ty dessa var Hekats utvalda. I blindo famlade besten och tappade fästet på de hala och sjunkande stockar som utgjorde vraket av Intet. Medan han föll sprang Dviornia fram med stor hast och begravde sitt svärd i bestens öga. Tyrgobers kropp slog i vattnet och det sägs att där vågen ifrån hans fall nådde land ligger nu floddeltat av Vindlarfloden, endast ruiner finns kvar av den stad som stod där förr. Det finns onda tungor som dock säger att han fortfarande ej dog, utan åter vilar i Vergaia, på en tron av flisor från livsträd, enögt blängande i hat och ruvandes på sin hämnd.

Det fanns ingen tid för firande eller triumf för de unga hjältarna, hela skeppet intet drogs mot en välförtjänt vila i Skymningsländerna och endast med en livbåt kunde man ta sig undan att dela dess öde. I en manisk rodd som sägs ha varat i tre dar, nådde man slutligen Havskonungens kustländer. Logram återhämtade sig aldrig utan höll sakta på att tyna bort, trotts detta ansträngde han sig för att sjunga sånger för den ensamma rodderskan för att ge henne ork och göra henne till ett med sin farkost.

När land nåddes följde en rask språngmarsch hela vägen till livsträdet Ynthra. Dviornia bad för den unge prinsens liv. Ynthra svarade att inget fanns att göra för prinsen, som genom att ha varit bunden till Intet så länge hade blivit mer träd än man. Ynthra förkunnade också att prinsen skulle begravas i bördig jord, så att dennes ande kunde finna vila och grönska åter. Dviornia tackade trädet och gick slutligen för att möta Havskonungen själv och dennes bortskämde son återigen.

Såsom dräpare av den största plåga som drabbat konungens rike på hundratals år, belönades Dviornia inte bara med sitt liv utan även med titel, land, (somliga säger så mycket som halva kungariket) och vilket parti hon så önskade. Hon valde Imerdae, som på grund av hennes titel nu stod under henne i ställning, och förkunnade att denne skulle få gott om tid att lära sig folkvett vid hennes fotpall. De unga nygifta reste till Rankeldun där hennes gods låg, där fann de den bästa jordmån de kunde och planterade Lograms kropp. Logram växte med tiden till ett nytt och bländande vackert livsträd. På väggen ovanför hennes tron satte Dviornia Tyrgobers svärd. Under Lograms grenar levde prinsen och krigarkvinnan, som ogillade titeln sköldmö, då denna knappast var varken vän eller mö, lyckliga i alla sina dagar.
 

Anarchclown

Swashbuckler
Joined
24 Apr 2010
Messages
2,365
Location
Stockholm
Sagan om Krindi Lauda

Vid Lindarens delta bodde kornkonungen Rwyndcaith, den mäktigaste av Aethwy kungar. Han hade trenne söner. Den förste av dem var Valgin Fålstark som var känd för sin stora kraft och häftiga temprament. Den andre var Geilbha Skarpe som var en spejare utan dess like och en mycket god bågskytt. Dessa två söner gav Rwyndcaith stor lycka och försvarade sitt kungarika ack så bravt mot alla hot.

Den tredje sonen Eikra Hrimmtunga var dock en vämjelig själ. Hängiven till poesi, sång och andra konstformer och med en gäckande och allt för flyktig talang. Eikra blev ofta nidad och hecklad på hemmaplan och hans far tycktes aldrig sluta sina konstanta böner till honom om att söka en annan väg än bardens. Slutligen beslöt sig den unge prinsen för att fara sin kos och ej återvända föränn dennes sånger sjöngs från gård till gård och ryktet om hans geni viskades i alla världens salar.

Långt och länge sökte Eikra efter inspiration till sitt mästerverk. Hans kunskaper växte och växte men ännu saknade han den gudomliga inspiration som han så innerligt önskade. Slutligen kom han dock till tornet Markerdyga i gränstrakterna till de sydliga ljusdyrkarnas riken. Här fann han en kvinna med hår som av korpen lånat sin färg, ögon som gnistrade som dagtäckt gräs och hy så blek att mörkret fruktade att beträda den. Hon var det vackraste väsen han någonsin beskådat på sina resor genom både alvgläntor och rikemanshov. Hon var Riddar Ragnas dotter Krindi Lauda.

Hans själ skälvde och ur honom kom en ballad lik ingen annan, tillägnad livet, skönheten och kärleken som så länge gäckat honom. Hon såg på honom med blida ögon, men hans sång kom spontant och utan eftertanke. När han bad henne om hennes hand och hjärta, svarade hon med att säga åt honom att hans sång var vacker men att den krävde mer arbete och tanke. Hans glädje var uppenbar, men hans eftertanke och intellekt stod inte att finnas.

Nedslagen gav sig barden av för att finna den stillhet som gäckar en älskande. Han gick både till de ljusas hov och till uråldriga visa ifrån de gamla folken, han blickade in i Margoins galna ögon och han misströstade i Hekats förlåtande sken. Slutligen fann han ro i ett enkelt kloster, alldeles vid toppen av Linnälvs mäktiga fall, där ibland Sangveritius munkar fann han sin ro. Bland de dimmor som uppstår vid Lindarens mäktigaste fall, spann han en ballad som var än vackrare än den förra.

Med ängslan och kärlek rivandes i hans bröst återvände han så till den silverhudade Krindi som med mycket nöd hade avvisat de många friare som kommit för att be om hennes hand. Denna gång bidade han sin tid, konverserade artigt och belevat, diskuterade historia och politik och andra ting som intresserade den unga riddardottern. Hon fick själv fråga honom vad han hade åstadkommit för att vinna hennes hjärta. Med viss osäkerhet i rösten så stämde han upp i en ballad så vacker, omtänksam och kärleksfull att drakar hade kunnat tvingas till tårar om de hört honom.

Krindi log gåtfullt och höll ut sin hand, hon tog med honom på en promenad i den vackra skog som omgav hennes boning och förkunnade att hon förvisso tyckte mycket om hans sång som visade på både visdom och kärlek, men att hon även krävde en styrka som han inte verkade ha inom sig. Hon var ödesbestämd att bli härskarinna över sin faders förläningar när denne dog och hon behövde en man med dådkraft minst lika mycket som hon behövde en älskare, poet och filosof. Hon bad honom finna sin styrka, om han gjorde det så skulle hon höra hans sång och veta att han var den enda för henne. Då skulle hon slutligen bli hans.

Mer hoppfull än innan gav sig Eikra av återigen. Han tänkte att styrka inte torde vara så svårt för honom att finna, hans far och äldre bröder var alla handlingskraftiga och starka män. Han gav sig ut i skogen och med den enträgenhet som en ung kärlekskrank så lätt kan finna började han lyfta stockar, svinga sitt ättesvärd och utföra andra dåraktiga former av styrketräning utan att ha en aning om vad han höll på med. Med tiden uppmärksammades han av en Ulvling vid namn Skäkta som log på det sätt som endast ett rovdjur kan. Skäkta närmade sig den landsflyktige prinsen och undrade försynt vad denne nu ägnade sig åt?

Ivrigt förkunnade den unge mannen att han ämnade bli en krigare och hjälte av högsta rang och att han tränade sig inför sina framtida stordåd. Road över detta skakade ulvlingen på huvudet och förkunnade att det kanske inte var så lätt som den pälsbefriade ynglingen inbillade sig. Eikra insisterade då och förklarade att hans kärlek höll på att spränga hans hjärta och att utan stordåd och styrka kunde han inte vinna sin älskade med sin sång. Skäkta var knappast den blödiga sorten, hon brukade fälla byten med sina bara tänder när det behövdes. Ändå berördes hon av den iver och nästan desperation som barden uppvisade. Hon förkunnade således att hon skulle ta med denne till Utvedas farligaste platser så att denne kunde få pröva på sanna stordåd.

Föga övertygad om att detta faktiskt skulle leda någonstans ledde ulvlingen den unge Eikra över stock och sten till trollrösen, lindormsnästen, kimeraboningar och ner i vindlande pass i vilka osynliga älvor lockade oförsiktiga över stup. Skäkta var en av Kajites utvalda och räddes inte dessa platser, hon imponerades dock av bardens förmåga att inte bara överleva, de strapatser som hon utsatte honom för, utan till och med triumfera mot en del av de faror han mötte. Med tiden hade den unge stilige ynglingen blivit en man av sten, med ett ansikte som skulle fått hans far att slutligen känna igen sina förfäders blod.

Styrkt av sina upplevelser och ängslig att slutligen få återse sin älskade och få känna hennes kärlek så vandrade barden på den steniga vägen till Markerdyga. Han hade erbjudits hjälp och beskydd av den listiga Skäkta, men förkunnat för denna att detta var en prövning som han endast kunde möta själv och att ingen hjälp således behövdes. Därför hade han lämnad sin stridskamrat bakom sig när han kom till det slott i vilket hans musa dväljdes. Slottet tycktes ha ändrat karaktär under tiden han varit borta, spindelväv täckte mycket av dess fasad och de tjänare som jobbat, de barn som lekt och de vapendragare som ryktat hästar och skrattat här syntes inte till. Slagen av oro drog barden sitt ättesvärd och klev in i den invävda borgen.
Ensam på sin tron satt Krindi Lauda. Hon hade gjorts till härskare över Markerdyga när hennes far hade dött tidigare det året. Hon verkade vara den enda som var kvar i hela borgen. Eikra slogs av hennes skönhet, men det märkliga genomsyrade platsen och hans år av äventyrligheter hade givit honom en förmåga att ana oråd. Krindis mun öppnades och hon bad honom med sin klingande stämma att framföra sitt slutliga mästerverk. Det var då som bardens blod isades i hans ådror. Hans känsliga öron uppfattade att det var någonting annorlunda med hans älskades röst. Något som endast en musiker med en speciell gåva kunde höra. Prinsen krävde att få veta vad för sorts trolldom han utsatts för.

Föga kunde han känna till att Krindi samtidigt var bunden i väven av den spindelbest som tagit hennes plats. Besten hade dragits till platsen av ryktet om hennes skönhet som den åtrådde. När den väl anlänt hade den fått höra om Eikras näst intill magiska sång och hade då drabbats av ett än större habegär. Den hade således antagit Krindis skepnad för att få höra vad som den förstod skulle vara ett av historiens mästerverk, sedan skulle den förgöra barden så att endast den i hela världen skulle känna till balladens existens. Den kunde knappast ha räknat med att bli avslöjad av prinsens osvikliga känsla för svängningar i tal och ton.

Besten hade totalt tappat överraskningsmomentet men var ännu inte slagen, en kort men intensiv kamp tog sin början. Tre gånger blev Eikra träffad av varelsens giftbett, de två första attackerna avvärjdes av den alviska rustning som barden funnit på sina äventyr, den sista drog blod. Strax efter att spindelns bett hade genomborrat prinsens lår lyckades den unge mannen näst intill klyva skuggväsendet med sitt väldiga svärd och sin osvikliga kraft. Den förtrollning som höll de fångade invävda tysta lyftes och han kunde höra sin älskades rop på hjälp. Vacklandes och allt mer förgiftad sökte han tills han slutligen fann den linda av väv som band den månbekyssta Krindi. Vid detta tillfälle svek Eikras kraft honom och han sjönk ihop maktlös på marken.

Kajites tjänare är inte kända för sin hedersamma natur. Således hade Skäkta knappast respekterat prinsens önskan om att få möta sina prövningar själv. Hon hade smugit efter denne på den resa han företagit sig och befann sig inte alls särskilt långt bort när hon hörde ljudet av strid. Således rusade hon in i salen just som hon fick se sin vapenbroder segna ner. Hon tog sig fram och hörde dennes viskande önskan att få befria sin älskade. Med en kniv av månsilver skar Skäkta loss den unga riddardottern och denna rusade fram och höll sin fallne dåre till älskade i sina armar. Hon svor över det bittra i att ha hållit honom borta ifrån sig så länge och att nu förlora honom när han visat sig mer än värdig.

Eikra log över att slutligen vara i sin älskades famn och förkunnade att han inte längre gav upp så lätt. Han hade kommit för att sjunga ut det som fanns i hans hjärta och han hade inte för avsikt att misslyckas med detta trotts att han kände sin livskraft undfly honom. Således stämde han upp med en starkare stämma än vad som hörts sedan gudarna vandrade på jorden. Han sjöng om sin älskade, om sommarängars förgängliga prakt och de ting som ej kan bli men vars skönhet blir än större i minnet av det som inte fanns. Han sjöng hela denna ballad och föll sedan död och lealös ner, utan så mycket som en ryckning.

Skäkta såg till att både balladen och den dödes kropp återfördes till dennes hemland där Eikra nu är känd som den bästa bard som någonsin levat. Hon sörjde sin kamrat i ett månvarv tills hon fick yla mot månen och lade sedan livets sorgsna sidor bakom sig som endast en av Kajites utvalda kan. Krindi Lauda, denna praktfullaste och stoltaste av kvinnor kvävdes dock av sin egen bitterhet. Hon stängde in sig i det torn där ynglingen en gång funnit henne, bestämd att om hans sång aldrig någonsin skulle få höras igen förtjänade inte hon att visa sin skönhet för någon heller. Där på en tron av sorg och vemod sitter hon än idag och väntar på dagen då hon kan förlåta sig själv. Somliga säger att hon aldrig dött och tagit en gasts skepnad. Att man fortfarande kan höra hennes gråt i vinden när man reser förbi hennes gamla fästes ruiner. Emedan andra säger att Eikra väntar vid dödsflodens strand. Evigt hoppfull om att hans älskades själ skall återförenas med honom. Vem vet dock hur det verkligen står till med sådana ting. Endast Kajite bemästrar det obefintligas insikt. Vi andra får nöja oss med halvsanningar och sagor.

[size:20pt][/size]
 

Anarchclown

Swashbuckler
Joined
24 Apr 2010
Messages
2,365
Location
Stockholm
SAGAN OM JACK
Nu era fördömda skitungar ska farfar berätta en historia för er. Detta är sagan om hur Jerike Nelsmeter blev känd som Jack Fågelskrämman.

I den lilla byn Iltunde bodde Jerike Nelsmeter och dennes familj. Jerike hade fötts en mörk natt när månen var som svartast och höstens löv dansade genom landskapet, just i övergången mellan Margoin och Iufs makt då magin spelar spratt med världsväven. Detta var för många mansåldrar sedan, då Belgebon Bilger fortfarande var en helig riddare och Labyrintberget fortfarande var känt som Honungsberget. Jerike var en märklig ung man, med en försvinnande liten näsa och ett runt och glosögt ansikte. Han undveks av de flesta då hans märkliga anletsdrag gjorde de flesta normala barn illa till mods. Endast den lilla flickan Kinla kunde någonsin stå ut med hans närvaro.

Åren gick och Kinla utbildades av sin mor i medicinens alla konster. Somliga viskade ordet häxa bakom den ungas rygg men detta brydde sig varken hon eller Jerike om. De var så nöjda med att odla rovor, morötter, ärtor och medicinalväxter i sitt lilla land. Jerike var förälskad på ett näst intill sjukligt sätt i den förståndiga och lugna Kinla som höll sin beundrare ifrån att ge efter för sitt fruktansvärda temperament. Med tiden var det oundvikligt att Jerikes naturliga fallenhet för det gömda och förbjudna tillät denne att lära sig en hel del av de knep Kinla använde, utan att denna någonsin förrådde sina hemligheter till honom.

När berget skakade och Labyrinthberget skapades klarade sig den välsignade byn Iltunde undan det värsta. Ryktena som förut varit viskningar bland de kvarlevande runt Bilgeborg, Lilldala och Rövarskogen växte sig allt starkare. Någonting magiskt, oheligt, stod att finna i den lilla byn Iltunde. De äldste höll råd och kom fram till att Iltundes borgmästare själv var ansvarig för att ta itu med denna farsot som hotade att drabba alla de som fortfarande levde.

På en marknad vid Linnälv var en pojke på väg att falla i vattnet. Jerike såg detta, och efter Kinlas goda inflytande kunde han inte låta bli att försöka ingripa. Han greppade ett rep och gav detta liv så att det räddade den unga pojken undan drunkingsdöden. Mörka blickar tittade på de trick som Jerike uppvisade och konstaterade att om han kunde sådant, hur mycket ondare och mäktigare var då inte hans häxdrottning till vän? Medan Jerike fortfarande var på marknad spred sig ryktet hela vägen tillbaka till Iltunde. Borgmästaren Resvaritus kände sig tvingad av sina kollegor och sin religiösa övertygelse, samt det faktum att Kinlas familj hade stora tillgångar, att agera. Han samlade således ihop ett uppbåd av raska bybor, däribland en stor del av Jerikes familj som såg med fruktan på vad denna fresterska hade fått deras älskade släkting att göra.

Uppbådet dräpte Kinlas desperate far och dränkte dennas 8-åriga syster i ett prov för att se om denna var en häxa. Det värsta ödet mötte dock Kinla och dennas mor Redra som båda plågades och brändes på bål. Familjens hus och tillgångar beslagtogs av den handlingskraftige borgmästaren. Ryktet om hans rättrådighet spred sig till grannbyarna. Det spred sig också till Linnälvs marknad, där nyheten fick den unge Jerike att gråta. Man hade planerat att infånga och omvända den unge mannen när denne återvände till Iltunde men istället försvann han till skogs på den västra sidan av Lindaren, dit ingen Niramisk människa med vett i skallen reste.

Hur Jerike blev fick kontroll över det som en gång varit dött är okänt. Hans kunskap inom svartkonst är dock vida känd idag. Blott några ord ifrån hans tunga kan förblinda eller förvrida en människa. Han vandrade i flera år i vansinne igenom okända marker innan han återvände, långt mycket mer av ett hot än han någonsin varit innan Kinlas död. Iltunde hade aldrig en chans. Alla de nybyggare som hade avvisats ifrån byn hade bosatt sig nere vid fälten norr om denna. Där hade de antingen frusit eller svultit ihjäl, eller blivit ihjälslagna av troll. Deras lik låg i en illa igengrävd grop, plundrade på eventuella ägodelar av borgmästarens tjänare. Dessa lik fick nu utgöra Jerikes hämnare. De hackade, sågade, genomborrade och plågade sig igenom stadens befolkning med en metodik som endast döden och en ohälsosam hämndlystnad kan föda.

I skuggan av denna natt av fruktan och blodspillan iklädde sig Jack en fågelskrämmas klädnad och smög igenom fälten tills denne lyckades ta sig till Iltundes lilla kyrkogård. Där grävde han upp det som fanns kvar av hans älskades brända ben och lade detta i ett skrin av glaset från förstenade tårar. Han flög så på en kvast upp till borgmästarens boning där denne fortfarande skrek order till de människor som försökte försvara byn, samtidigt som denne förberedde sin egen flykt genom att försöka få med sig så mycket värdesaker som möjligt.

Jerike kan ha uppvisat känslor bakom sin mask av säckväv och trådar. Det är svårt att veta dock. Det man vet är att den enda överlevande ifrån Iltunde vittnade om att Jack själv ströp Resvaritus med samma rep som han använt för att rädda pojken många år tidigare. Han lät den unga flickan Jistra överleva, inte för att hon besatt några speciella egenskaper, utan endast för att hon var den sista som var kvar och han ville att alla skulle känna till hans dåd och veta att Iltunde var hans mausoleum nu. Inte ens Jerikes egen familj undkom hans vrede. Det sägs dock att dessa inte mördades på vanligt sätt utan snarare förvandlades med olika frukansvärda förbannelser. Hans mor skall ha blivit en docka i ett gökur som aldrig visar rätt tid och där dockan blir hackad i huvudet av en korpliknande fågel. Hans syster skall ha fått sin själ fångad i spegelbilden av vätskan i familjens potta. Hans far skall ha drivits till vanvett av att ha blivit en odöd som tvingades mörda och stycka Jerikes yngre bror varje natt på nya hemska sätt.

Någonstans i denna skräckens tid förlorade Jack sin mänsklighet. Han blev delvis den hemsökande demoniska fågelskrämma vars skepnad han tagit. Det sägs att hans magi växte sig starkare än någonsin av denna natts blodsoffer. Vad som är känt är att han sedan detta varit känd som Jack, den hemsökande fågelskrämman, och att han sökt sig till de hämndlystna och dumdristiga för att erbjuda dem upprättelse som oundvikligen slutar på långt mycket hemskare sätt än de någonsin kunnat drömma om. Det sägs också att han är en av de krafter som tagit på sig att se till att Belgebon Bilger får sitt rättmätiga straff för evigt i vad för öde denne nu gått till mötes. Den oinsatte hävdar att Jack är Häxmästarens lärling. Den vise förstår att ett demoniskt väsen som Jack knappast har ett så okomplicerat förhållande till någon som att vara dennes lärling.

Oavsett vem Jack tar skepnad av nästa gång och vad Jacks mål och ränker leder till så ska ni unga veta. Håll er i skinnet, sukta inte efter er nästas saker och sluta störa er farfar annars kommer Jack och tar er.
 
Top