SAGAN OM DVIORNIA OCH LOGRAM
Dviornia var den fagraste kvinna som någonsin levat i havskonungens rike. Så fager var hon att livsträdet i Ynthra blommade till hennes ära dagen då hon genomgick sin kvinbarhetsrit. Hon hade i sanning blivit en sann legendomspunnen skönhet, om vilken barder sjungit sånger och vars namn blivit synonymt med perfektion. Den här sagan handlar dock inte om Dviornias skönhet, utan om hennes långt mycket mer kända dåd.
Runt tiden då Dviornia växte upp hemsökte faunkonungen Tyrgober de Grönskande Kusterna. Tyrgober hade byggt sig ett skepp av de livsträd som odlat under Iufs världsliga styre. Tyrgober var den ende av Margoins förkämpar som hade överlevd det stora slag som stod i det töcken av tid där historier och sagor möttes, i världen innan Gryningsland, Märkligheten, Skymningsländer, Gränsländer och Utveda ännu hade delats ifrån varandra.
Tyrgober hade försvunnit ner i Vergaia - Den Eviga Grönskans Rike där denne hatiskt hade betraktat Utveda genom det Smaragdöga vilket fungerar som portal mellan världarna. På detta sätt hade Tyrgober undvikit att dräpas tillsammans med sina gelikar. På detta sätt hade han tillåtits ruva på sin hämnd sedan urminnes tider.
Under Kung Gaewunds styre hade Faunerna blivit förtryckta av denne grymme tyrann. Detta hade lett dem till att minnas den tid då de var kända som Fomoir, föränderlighetens folk. I fruktan för sina liv hade de åkallat namnen på sina gamla kungar. I skepnad av en godsint befriare hade Tyrgober svarat på deras böner och stigit ur sin boning bland rötter och svamp. Tyrgober hade lett sina undersåtar i hedervärd kamp mot Gaewund och krossat dennes glavgarde under sina klövar. Tyrgober hade vandrat upp till livsträdet Matrissa och fällt detta, i ett yttryck för sitt eviga hat mot de som dväljdes i ljuset. Med Matrissas väldiga kropp hade byggandet av skeppet Intet tagit sin början, och med detta hade han hemsökt de många Aethwyska konungar och drottningar som fortfarande härskade i området på denna tiden, bränt deras kyrkor och huggit ner deras ätteträd.
Kung Gaewund själv var sedan länge i Skymningsländerna och dennes blodslinje var bruten, med ett enda undantag. Gaewunds yngsta son hade blivit dömd till att för evigt sitta bunden i de rötter som band samman skeppet Intet. Denne sons namn var Logram och hans öde var att fjättrad sjunga sin familjs uråldriga sånger för att blidka den andekraft som fortfarande fanns kvar ifrån Matrissa för att denna skulle fortsätta att behålla formen av ett krigsskepp. Logram var en svag pojke redan innan denne bands och hade med tiden tynat bort nästan helt. Endast saven ifrån det fällda livsträdet som rann genom hans ådror, då han på många sätt hade gjorts till ett med det, höll honom vid liv. Historien om den olyckliga prinsen spred sig, via kringresande Fauner som bevittnat detta, över hela Utveda.
Dviornias skönhet må ha varit det hon var mest känd för, men som dotter till en hirdman vid Havskonung Laegrans hov och en sköldmö ifrån avlägsna nordliga länder, så var hon föga intresserad av att leva ett liv som kuttersmycke. Redan ifrån tidig ålder hade hon ägnat mer tid åt att klättra i träd eller att slåss med grannbarnen än hon ägnat åt sömnad eller andra lugna och propra sysslor. Hennes föräldrar visste ingenting om en adlig uppfostran utan uppfostrade henne istället till att bli en fruktad krigare. Så kom det sig att hon upplevde förundrar över de gåvor och frierier som överöste henne innan hon ens blivit kvinna. Ibland så förvånad att hon handgripligen visade sitt missnöje, och gud nåde den som misshagade henne om tillhyggen var tillgängliga.
Trotts sitt humör och sin vildsinta uppfostran gick Dviornia till Livsträdet Ynthra vid Havskonungens bostad för att genomföra sin kvinbarhetsrit, hon klättrade bland dess grenar, förundrades över dess gåtor och prövningar, så som alla krigare har gjort före och efter henne. Hennes skönhet, och hennes brist på fruktan uppmärksammades vid hovet och hon inbjöds att sitta med kungens barn.
Imerdae var en stilig pojk, jämnårig med Dviornia, och något av en bortskämd och mallig typ. Denne trollbands av Dviornias skönhet och visade snart sitt tycke för henne, i hopp om att få känna henne. Trotts sitt tilltalande utseende föll hans överlägsna attityd och plumpa närmanden knappast i god jord och det tog inte lång tid innan Dviornia var anklagad för att ha hotat en kungason med blankt stål. Hon gavs två val. Det första var att gifta sig med Imerdae och för alltid ge upp svärdet för hemmet och härden. Det andra var bödelns klinga. Hon valde inte något av dessa utan erbjöd sig istället att under geas att aldrig återvända eller upphöra innan hon dräpt Tyrgober den blodige.
Dviornia var långt mycket slugare än vad de som bara såg hennes skönhet hade förstånd att inse. Hon hade hört om den olycklige prinsen vid intets hjärta. Hon hade hört om Tyrgobers hatkärlek till allt som var vackert. Således gav hon sig av till en närliggande by, där hon kämpade tappert mot pirater men slutligen lät sig själv infångas och föras bort av Fomoiriska pirater ute på räd. Det tog inte lång tid innan hennes värde insågs av dessa smutsiga pirater och hon fördes till den ö av rötter och ondska som användes som handelsplats för Margoins barn. Där stod hon bunden för beskådan av alla de oknytt som kallar stjärnorna för sin moder. Denna tingest av Hekat var på en gång tilltalande och motbjudande för ondskans väsen. Med tiden kom dock ryktet om henne till Tyrgobers kännedom och hon fann sig själv köpt för en stor penning och förd till Intet, för att där fungera som Tyrgobers gemål och när han tröttnat bara mål.
Efter en natt av mycket drickande och festande till Tyrgober och dennes slavgemåls ära sov oknytten som en grupp loja maskar utspridda över det väldiga skeppets däck. Endast Tyrgober själv och Dviornia var fortfarande vakna. När Tyrgober, drucken och rödmosig, gjorde sig redo för att lära känna henne och ta henne till sängs, slank Dviornia iväg in i skeppets djup. Där sökte hon länge innan hon fann ett urmärglad ansikte, klart och blekt som månens anlete. Hon såg honom och förstod att denne unge man var självaste prins Logram. Efter några tröstande ord så smög hon sig iväg igen, tyst som natten.
På däcket ovanför hade Tyrgober den blodige precis vaknat och skrek sig hes efter sin nya present som så nesligt hade kommit bort. Dviornia hade dock ingen tid för att uppehålla skenet av att vara en besegrad slavinna längre. Hon visste att tiden var knapp om hon skulle göra det hon kommit hit för innan de försupna fomoir återigen skulle vakna. Strax fann hon det hon sökte i en rejäl yxa som hon stal av en försupen sovande vakt. Hon smög sig tillbaka till den infångade Logram och med blott trenne hugg kapade hon de rötter som höll honom fången. Han var döende, men fri, då hans blod och sav sipprade ut överallt.
När Logram blev fri ifrån Skeppet Intets våld krängde den väldiga farkosten och började falla samman. Överallt i vattnen runt omkring det föll stupfulla och sömniga matroser överbord och drunknade i havets mörka vatten. Endast Tyrgober lyckades sansa sig och behålla fotfästet, trotts att hans stolta skepp trasades sönder under hans fötter. Han vrålade mot månen, som han visste hade sänt honom denna olycka, och rusade genom flisande plank och brutna master i jakt på Dviornia. Han fann henne på fördäcket. Hon hade bundit Lograms sår det bästa det gick och spänt fast denne på sin starka rygg. I en hand hade hon den väldiga yxan och i den andra ett svärd hon hade stulit av en fallande fomoir. Hon vände sig om med ett leende såsom en ondsint månskära och höjde sina vapen.
Tyrgober trädde in i det raseri som Margoin ger till sina utvalda, då såren sluta sig och inget utom det renaste hugget kan fälla dem. Han lyfte sitt väldiga svärd Itkethruss och stormade den vanligtvis resliga men i detta fall klart mycket mindre, krigarkvinnan. Så stor var Tyrgober i sin vrede att det sägs att dennes klövar krossade plankor under hans vikt och dennes horn tvingade själva stjärnorna att falla både till höger och vänster bara för att undvika att bli spetsade. Hans svärd klövo självaste himlen med varje utfall och skapade flodvågor närhelst det missade sitt mål. Ändock kämpade Dviornia tappert, ty hon visste att stunden för hennes triumf skulle komma, om hon bara levde länge nog för att uppleva den. Trotts detta mattades hon fort då tyngden av den vridne och ranglige Logram på hennes rygg saktade ner hennes rörelser.
När månen kom fram bakom molnen blandades Tyrgober en stund av dess sken, som gnistrade, inte bara i dennes svärd utan även i prinsen och krigarens ansikten, ty dessa var Hekats utvalda. I blindo famlade besten och tappade fästet på de hala och sjunkande stockar som utgjorde vraket av Intet. Medan han föll sprang Dviornia fram med stor hast och begravde sitt svärd i bestens öga. Tyrgobers kropp slog i vattnet och det sägs att där vågen ifrån hans fall nådde land ligger nu floddeltat av Vindlarfloden, endast ruiner finns kvar av den stad som stod där förr. Det finns onda tungor som dock säger att han fortfarande ej dog, utan åter vilar i Vergaia, på en tron av flisor från livsträd, enögt blängande i hat och ruvandes på sin hämnd.
Det fanns ingen tid för firande eller triumf för de unga hjältarna, hela skeppet intet drogs mot en välförtjänt vila i Skymningsländerna och endast med en livbåt kunde man ta sig undan att dela dess öde. I en manisk rodd som sägs ha varat i tre dar, nådde man slutligen Havskonungens kustländer. Logram återhämtade sig aldrig utan höll sakta på att tyna bort, trotts detta ansträngde han sig för att sjunga sånger för den ensamma rodderskan för att ge henne ork och göra henne till ett med sin farkost.
När land nåddes följde en rask språngmarsch hela vägen till livsträdet Ynthra. Dviornia bad för den unge prinsens liv. Ynthra svarade att inget fanns att göra för prinsen, som genom att ha varit bunden till Intet så länge hade blivit mer träd än man. Ynthra förkunnade också att prinsen skulle begravas i bördig jord, så att dennes ande kunde finna vila och grönska åter. Dviornia tackade trädet och gick slutligen för att möta Havskonungen själv och dennes bortskämde son återigen.
Såsom dräpare av den största plåga som drabbat konungens rike på hundratals år, belönades Dviornia inte bara med sitt liv utan även med titel, land, (somliga säger så mycket som halva kungariket) och vilket parti hon så önskade. Hon valde Imerdae, som på grund av hennes titel nu stod under henne i ställning, och förkunnade att denne skulle få gott om tid att lära sig folkvett vid hennes fotpall. De unga nygifta reste till Rankeldun där hennes gods låg, där fann de den bästa jordmån de kunde och planterade Lograms kropp. Logram växte med tiden till ett nytt och bländande vackert livsträd. På väggen ovanför hennes tron satte Dviornia Tyrgobers svärd. Under Lograms grenar levde prinsen och krigarkvinnan, som ogillade titeln sköldmö, då denna knappast var varken vän eller mö, lyckliga i alla sina dagar.
