Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,055
Vitulvs utvärdering av D&D - en studie i grottromantik
Så har man äntligen fått tillfälle att prova på att spela Dungeons and Dragons efter att ha ägt core-rules 3.5 någon månad. Det hela utspelade sig på DanCon II och Dante himself agerade spelledare för äventyret ”The Sunless Citadel”.
Vad är då mina intryck av detta så älskade och hatade spel? Tja… Jag älskade det! Dock inte förbehållslöst. Det jag gillade mest av allt var flytet i spelandet. Jag har aldrig tidigare upplevt strider i rollspel så förlösande enkla! Till och med relativt lättsmälta system som DoD tycks tunga och detaljerade i jämförelse. Hela grejen med det enkla stridssystemet leder mig vidare till spelkänslan i D&D.
D&D är ett datorspel i pappersformat. Japp, det är det. Men detta innebär inte på något sätt att det är dåligt. Inte om man ser till vad datorspelen är bra på – att leverera lättsmält och interaktiv action samtidigt som de berättar en historia som kan vara av olika kvalitet. Detta är D&D suveränt på att göra. Systemet står för actionbiten och spelledaren står för att berätta den historia han vill förmedla. Med fördel kan SL ta hjälp av de fina bakgrundsmodulerna (köpte just Forgotten Realms, mums!) för att skapa sin historia.
När jag spelade D&D påmindes jag om varför jag tycker så mycket om datorspel som Baldurs Gate och Neverwinter Nights - de är kul, actionfyllda, mycket tyngd läggs på rollpersonen som hjälte, världen är skön och historian är värd att berätta.
Samtidigt så tycker jag verkligen att det är kul att röja i dungeons. Jag tycker verkligen det. Jag hade bara glömt bort exakt hur kul det är. Dessutom utesluter inte dungeon-crawling att man rollspelar sin karaktär och på ett eller annat vis interagerar med andra invånare i den imaginära världen. Såväl monster som SLP´s och andra spelarkaraktärer.
Sammanfattningsvis kan jag väl komma fram till att det jag gillar med D&D är det som så många hatar. Det är simpelt, orealistiskt, koboldigt och fullt med klyschor. Striderna är snabba och odetaljerade. Monstren är elaka och skall slås ihjäl och plundras(ja, inte Meepo såklart), byborna är goda och skall få hjälp. Med att döda monstren.
Nåja, kommer ni ihåg det där med ”Dock inte förbehållslöst”? Just det, vissa saker gillar jag inte alls. Reglerna för rollpersongenerering till exempel. Reglerna är onödigt krångliga och inte nybörjarvänliga för fem öre. Framför allt stör jag mig på att det till mångt och mycket är så olika tillvägagångssätt för skapa de olika klasserna. Det blir mycket regler att plugga in för SL. Dessutom förutsätter reglerna för magi och level-up att spelarna själva har Players Handbook, något som är jag är starkt kritisk mot. En spelgrupp skall definitivt klara sig med en uppsättning regler, särskilt som D&D består av tre tjocka regelböcker á 300 kronor. Wizards mjölkar nog med pengar bara ur en sådan hylldecimeter (nåja).
Som Troberg tidigare har sagt så lider D&D av att ha funnits så länge. Man tycks ha tagit så många olika regler från olika versioner av spelet att det är otroligt svårt och komplext att sätta sig in i om man inte hängt med från början. Ett lapptäcke utan början och slut.
Till sist måste jag ändå slå fast att jag verkligen tyckte om D&D och är glad att äga böckerna (även om jag nog inte kommer att spela det med min egen spelgrupp i närtid). D&D är ett stycke rollspelshistoria och har en given plats bland mina favoritspel.
Vulf - crawling, hacking, slashing
Så har man äntligen fått tillfälle att prova på att spela Dungeons and Dragons efter att ha ägt core-rules 3.5 någon månad. Det hela utspelade sig på DanCon II och Dante himself agerade spelledare för äventyret ”The Sunless Citadel”.
Vad är då mina intryck av detta så älskade och hatade spel? Tja… Jag älskade det! Dock inte förbehållslöst. Det jag gillade mest av allt var flytet i spelandet. Jag har aldrig tidigare upplevt strider i rollspel så förlösande enkla! Till och med relativt lättsmälta system som DoD tycks tunga och detaljerade i jämförelse. Hela grejen med det enkla stridssystemet leder mig vidare till spelkänslan i D&D.
D&D är ett datorspel i pappersformat. Japp, det är det. Men detta innebär inte på något sätt att det är dåligt. Inte om man ser till vad datorspelen är bra på – att leverera lättsmält och interaktiv action samtidigt som de berättar en historia som kan vara av olika kvalitet. Detta är D&D suveränt på att göra. Systemet står för actionbiten och spelledaren står för att berätta den historia han vill förmedla. Med fördel kan SL ta hjälp av de fina bakgrundsmodulerna (köpte just Forgotten Realms, mums!) för att skapa sin historia.
När jag spelade D&D påmindes jag om varför jag tycker så mycket om datorspel som Baldurs Gate och Neverwinter Nights - de är kul, actionfyllda, mycket tyngd läggs på rollpersonen som hjälte, världen är skön och historian är värd att berätta.
Samtidigt så tycker jag verkligen att det är kul att röja i dungeons. Jag tycker verkligen det. Jag hade bara glömt bort exakt hur kul det är. Dessutom utesluter inte dungeon-crawling att man rollspelar sin karaktär och på ett eller annat vis interagerar med andra invånare i den imaginära världen. Såväl monster som SLP´s och andra spelarkaraktärer.
Sammanfattningsvis kan jag väl komma fram till att det jag gillar med D&D är det som så många hatar. Det är simpelt, orealistiskt, koboldigt och fullt med klyschor. Striderna är snabba och odetaljerade. Monstren är elaka och skall slås ihjäl och plundras(ja, inte Meepo såklart), byborna är goda och skall få hjälp. Med att döda monstren.
Nåja, kommer ni ihåg det där med ”Dock inte förbehållslöst”? Just det, vissa saker gillar jag inte alls. Reglerna för rollpersongenerering till exempel. Reglerna är onödigt krångliga och inte nybörjarvänliga för fem öre. Framför allt stör jag mig på att det till mångt och mycket är så olika tillvägagångssätt för skapa de olika klasserna. Det blir mycket regler att plugga in för SL. Dessutom förutsätter reglerna för magi och level-up att spelarna själva har Players Handbook, något som är jag är starkt kritisk mot. En spelgrupp skall definitivt klara sig med en uppsättning regler, särskilt som D&D består av tre tjocka regelböcker á 300 kronor. Wizards mjölkar nog med pengar bara ur en sådan hylldecimeter (nåja).
Som Troberg tidigare har sagt så lider D&D av att ha funnits så länge. Man tycks ha tagit så många olika regler från olika versioner av spelet att det är otroligt svårt och komplext att sätta sig in i om man inte hängt med från början. Ett lapptäcke utan början och slut.
Till sist måste jag ändå slå fast att jag verkligen tyckte om D&D och är glad att äga böckerna (även om jag nog inte kommer att spela det med min egen spelgrupp i närtid). D&D är ett stycke rollspelshistoria och har en given plats bland mina favoritspel.
Vulf - crawling, hacking, slashing
En annan sak som jag inte tycker är särskilt kul är att striderna blir väldigt statiska. Man behöver inte ens säga att man parerar, det är bara att slå (och om man kan, hela). Trots det gillar jag DnD.
