Nekromanti [WoD]Diablerie mania

[Übereil]

There you go again with your logix

Visst är det kanske så att RP rimligen borde åka dit och pålmördas utan att de har särskilt mycket att säga till om, men det blir inget bra filmmanus av det, eller?

Det blir inget bra filmmanus om det finns en massa interna logiska luckor som fylls med krystade ad hoc förklaringar heller.

Übereil

 

[Übereil]

Visst är det kanske så att RP rimligen borde åka dit och pålmördas utan att de har särskilt mycket att säga till om, men det blir inget bra filmmanus av det, eller?

Spoilers of filmer med sådana skeenden som är rätt bra.

Spoiler

Du har uppenbarligen aldrig sett filmen Brother med Beat Takeshi och Omar Epps. Även buth och sundance-filmen med Paul Newman och Robert Redford ska väl sluta så har jag för mig. Maffiabröder är ju totalt kaos men skitbra. Det finns massor med exempel på bra manus som slutar med att folk dör eller i alla fall att grupp dör eller i alla fall upplöses totalt.

Spoiler

Sen finns ju Game of Thrones också.

Übereil

 

[Mogger]

There you go again with your logix

Visst är det kanske så att RP rimligen borde åka dit och pålmördas utan att de har särskilt mycket att säga till om, men det blir inget bra filmmanus av det, eller?

Det blir inget bra filmmanus om det finns en massa interna logiska luckor som fylls med krystade ad hoc förklaringar heller.

Übereil

Håller med Übereil. Handling och konsekvens. Dessutom. En bunt jagade, desperata vampyrer är väl exakt hur coolt som helst? Vem vet hur det kommer att sluta? Förbund med varulvar? Flykt till Hongkong? Djävulspakt? Episk slutstrid, som flera av RP mot alla odds överlever? Etc.

Gör det som spelet kräver. Spela ärligt.

 

[slanfan]

Hmm, två ickedödliga varianter av "straff".

-Man får dras med en random Derangement i några veckor/månader efter akten.

-Prinsen inser att spelarnas befläckade auror är den perfekta covern för en infiltration av Sabbat/Assamite...

 

[Anarchclown]

Det andra alternativet här var ungefär hur coolt som helst.

 

[RasmusL]

There you go again with your logix

Visst är det kanske så att RP rimligen borde åka dit och pålmördas utan att de har särskilt mycket att säga till om, men det blir inget bra filmmanus av det, eller?

Det blir inget bra filmmanus om det finns en massa interna logiska luckor som fylls med krystade ad hoc förklaringar heller.

Übereil

Jag håller helt med. Det blir heller inte så bra om man lägger potatsichips i sillen, men det är ju inte heller det vi pratar om här.

Jag tror att missförstånden här i tråden beror på ordval och tolkning snarare än praxis. Jag upplever att anth säger att spelledaren ska döda RP utan att ge dem en chans att värja sig som "straff" för att de härjar i spelvärlden. Det är troligen inte vad anth menar. anth, i sin tur, tycks (uppfattar jag det som) tro att Recca är intresserad av att hålla RP vid liv oavsett vilka dumheter de ställer till, det tror inte jag.

Ang. det här med filmmanus: Om spelledaren på förhand har bestämt sig för att det mest sannolika utfallet alltid kommer att inträffa så blir det föga spännande. Det måste, i mina ögon, finnas utrymme för även mindre osannolika utfall även om dessa givetvis ska komma genom spel, inte genom en enväldig spelledares maktutövande..

 

[RasmusL]

Ok. Min spontana reaktion på sådant här är att använda humanity som bestraffningsmetod. Detta försvinner så klart ut genom fönstret om rollpersonerna följer paths men jag föredrar att inte tillåta paths på mina spelarpersoner just för att totala psykopater blir så otroligt ointressanta karaktärer om man inte hela tiden anstränger sig för att nyansera dem.

Delvis är förlust av humanity vid diablerie inbyggt i systemet. Om handlingen begås flera gånger kan man ju knappast höja humanity heller med någon slags motivation av "jag ångrar mig". Delvis är det ju en del av en hel mängd andra brott mot mänskliga värderingar. Det är ju sällan man inte också är tvungen att ljuga, mörda och bränna för att komma åt eldern man vill åt.

Vad gör en elder som märker att rollpersonerna har börjat döda elders och som inte själv vill förlora sin mänsklighet. Han skickar relativt ofarliga mänskliga minions för att förstöra för rollpersonerna på olika sätt, i förhoppningen att rollpersonerna ska överreagera och börja mörda folk som de upplever som ett hot. Vampyrer med 2 i humanity gör ingenting särskillt viktigt i alla fall. De mest går runt och äter människor och mördar folk lite på slentrian. Fort blir dessa rollpersoner en belastning för maskeraden och vampyrsamhället som det är lätt att få vampyriska myndigheter att börja åtgärda dem.

När spelarna märker att deras nya mördande strategier bara gräver ner dem i ett djupare och djupare hål så kanske de börjar ändra sig. Dessutom ger brist på humanity färre och färre valmöjligheter eftersom man inte ens kan tänka på människor som annat än mat längre och således inte kan använda sig av mer subtila strategier än våld, något som knappast funkar i alla lägen. Det brukar bli ganska lätt för spelare när de når ungefär humanity två och alla SLP börjar reagera på dem genom att springa vid deras blotta närvaro att fatta att de kanske måste börja ändra sitt beteende.

Detta kräver dock som sagt att spelledaren faktiskt bryr sig om att varna för möjliga humanityförluster och att man jobbar kontinuerligt med det centrala temat av att kämpa mot sin monstruösa natur. Jag är inte direkt bäst på det själv.

Notera också att sänkt humanity också sänker andra virtues. En vampyr med humanity 1 är löjligt lätt att skrämma iväg genom att bara ha en fackla, tändare eller liknande med sig. DVS de blir inte de hänsynslösa supermördare som spelarna kan få för sig att de ska bli utan rädda asätare i samhällets utkant.

Jag håller nog med dig om det mesta här, det är bara det att ordet "bestraffningsmetod" etsar sig fast på min hornhinna och får min hjärna att skrika "FEL FEL FEL FEL!!!!!!!!!!!".

 

[RasmusL]

There you go again with your logix

Visst är det kanske så att RP rimligen borde åka dit och pålmördas utan att de har särskilt mycket att säga till om, men det blir inget bra filmmanus av det, eller?

Det blir inget bra filmmanus om det finns en massa interna logiska luckor som fylls med krystade ad hoc förklaringar heller.

Übereil

Håller med Übereil. Handling och konsekvens. Dessutom. En bunt jagade, desperata vampyrer är väl exakt hur coolt som helst? Vem vet hur det kommer att sluta? Förbund med varulvar? Flykt till Hongkong? Djävulspakt? Episk slutstrid, som flera av RP mot alla odds överlever? Etc.

Gör det som spelet kräver. Spela ärligt.

Det var väl precis det som var det han vände sig emot?

Mycket förvirring och missförstånd i tråden just nu...

 

[Anarchclown]

Absolut. Redskap är ett betydligt bättre ord än bestraffningsmetod.

 

[RasmusL]

Absolut. Redskap är ett betydligt bättre ord än bestraffningsmetod.

Då ökar min medhållningsgrad till 100%

 

[Recca]

Då är jag med dig. Vill spelarna ge sig ut på den tunna isen så är det ok, något som är farligt och kan men inte nödvändigtvis måste, betyda slutet för RP (det var här jag missförstod dig tror jag).

Absolut.

Nu förstår JAG ingenting.
Recca har ju uttryckligen sagt att hon i princip vägrar döda sina rollpersoner.

Vad är det då för mening med att gå ut på den tunna isen - spelarna vet ju att deras rollpersoner inte kommer att drunkna i det kalla vattnet.

Nej, jag tycker inte det är motsägelsefullt och om du tycker det så betyder det bara att du har missförstått hur jag spelar. Jag ser ingen som helst poäng med att förklara min spelstil för dig. Du kommer bara snurra till det igen ändå. Och den diskussionen är en waste of fucking time and space för oss båda. Jag uppskattar tips i tråden som rör det ämne för vilken jag startade tråden men att ifrågasätta spelstilen förstår jag faktiskt inte poängen med.

Fine, du förstår inte. Jag tror vi haft den diskussionen förr med fokus på just den diskussionen och de ansträngningarna har då inte producerat någon vidare förståelse för min spelstil. Om det är det du vill diskutera får du göra det med någon annan än mig.

Observera att jag inte försöker förbjuda dig att deraila tråden, det kan du ju göra hur mycket du vill (eftersom om jag skulle påpeka att du gjorde det samt försökte hindra dig från att göra det så skulle jag ju begå ett regelbrott).

There you go again with your logix

Visst är det kanske så att RP rimligen borde åka dit och pålmördas utan att de har särskilt mycket att säga till om, men det blir inget bra filmmanus av det, eller?

Nej det är rollspel.
Jag tycker att liknelsen med att ge sig ut på tunn is är riktigt bra.
Och nej, jag avskyr när ett rollspel blir som ett filmmanus - rollpersonerna ska ha fri vilja och det ska alltid finnas en liten chans att allt går bra, lika väl som det finns en liten chans att allt går åt helvete.

Det är bara att jag uppfattar det som att Recca vill spela med en sjö som bottenfryst.
Jag har inget emot att du anklagar mig för att vara logisk när jag inte klarar av att fantisera om tunn is på en bottenfryst sjö - för det stämmer ju, min hjärna klarar helt enkelt inte av sådana ologiska krumbukter.

Det finns inget du behöver förstå, Anth. Ingenting alls. Jag har bett om ickedödliga tips på konsekvenser av ett dåligt RP-beteende i spel. Det är liksom essensen av frågeställningen. När du ifrågasätter mitt spelsätt så gör det mig bara frustrerad. I did not sign up to stand trial.

 

[Mukwa]

Jag ogillar diableri-kampanjer, men jag gillar fenomenet diableri. Jag gillar också hur generationerna funkar statusmässigt och att low gen är mäktigare fysiskt också (fler nivåer i discipliner och att spendera mer blod per runda).

Det här hjälper inte dig i nuvarande kampanj, men det kanske är intressant ändå.

Gör kunskapen om diableri hemlig. Det är inte allmänt känt hur proceduren går till. Det räcker inte med att bara draina en vampyr med lägre generation än sig själv, man ska även suga i sig själva själen. Den processen kan kräva kunskap och övning innan den bemästras. Jag gör f ö samma sak med blood bond. Endast Elders vet att blood bonds existerar och hur de verkligen fungerar. Om kunskapen är dold i gamla, dammiga rullar med kryptiskt språk ger det en extra dimension till powergejmande. Sabbatens elders har givetvis kunskap om diableriet, men de lär bara neonaterna hur de kan göra, inte hur de kan utbilda andra att uppnå samma effekt. Den kunskapen vore vettlös att sprida, även för sabbatens "elders". Ett fullbordat diableri ger diableristen en lägre generation baserat på avståndet mellan diableristens och offrets generation. En gen 11 som dibbar en gen 7 skulle jag ge generation 9 efter fullbordat diableri. Jag brukar även låta offrets klandiscipliner ärvas av diableristen. Diableristen får inget värde i dem, men kan lära sig dem genom att spendera XP som om de var vanliga klandiscipliner (det andra sättet att lära sig discipliner utanför klanen är blodsband till någon med en ny disciplin. Det är de enda två sätten.)

Nackdelar
Ju fler steg emellan generationerna, desto värre temporära komplikationer. Frenzy i flera timmar, okontrollerat spenderande av blodspoäng (typ som Path of Blood 2). Eftersom själen av offret absorberas skulle jag sänka Humanity fler steg ju större avståndet mellan diableristens och offrets Humanity är. Det här medför alltså att det blir värst att dibba någon med hög resp låg Humanity. Avdrag på Humanity görs alltid oavsett avståndet. Och i min värld är det inget positivt (Humanity använder jag som ödespoäng (få exceptionella resultat utan att behöva slå tärning typ).
Till sist låter jag även diableristen ärva alla mentala nackdelar av sitt offer (om någon nackdel motstrider en nackdel som diableristen redan har kan jag tänka mig att de tar ut varandra för att själarna kompletterar varandra typ).

Sociala komplikationer har andra redan vidrört såsom blodsjakt på diablerister i Camarillan. Honestly. Allt diableristers oliv består av från den dagen de diableriserat första gången handlar om är att dölja det för andra. Givetvis är det svårt som fasen och kan ge massor av intrigerande. En Tremere-ancillae med Auspex 2 eller mer skulle inte nödvändigtvis basunera ut vad hen sett, utan kan med fördel använda det i utpressning för att få RP att göra som hen vill. Det sociala spelet blir oändligt mycket svårare för rollpersonerna och det finns massor med intrigerande som kan göras.

En fråga till Cissi som just nu spelar en diablerist: Hur manifesterar sig paranoian att bli upptäckt och blodsjagad? Hur påverkar handlingen din karaktärs psyke? Vilka mardrömmar har du nu som du inte hade innan? Hur tar du itu med den hemska gärning du utfört? Vad får dig att inte bara ända ditt meningslösa liv efter att du för första gången verkligen har blivit uppmärksam på vad ditt mörka inre faktiskt är kapabel till? Hur tar du itu med ångesten du fått efter att du släppt in någonting mörkt i din själ? Hur känns det att inte längre vara hel och intakt utan befläckad och smutsig? Hur känns kollisionen mellan din egen och ditt offers själ? Vilka delar av själen håller du krampaktigt tag om?

 

[Recca]

Jag ogillar diableri-kampanjer, men jag gillar fenomenet diableri. Jag gillar också hur generationerna funkar statusmässigt och att low gen är mäktigare fysiskt också (fler nivåer i discipliner och att spendera mer blod per runda).

Det här hjälper inte dig i nuvarande kampanj, men det kanske är intressant ändå.

Gör kunskapen om diableri hemlig. Det är inte allmänt känt hur proceduren går till. Det räcker inte med att bara draina en vampyr med lägre generation än sig själv, man ska även suga i sig själva själen. Den processen kan kräva kunskap och övning innan den bemästras. Jag gör f ö samma sak med blood bond. Endast Elders vet att blood bonds existerar och hur de verkligen fungerar. Om kunskapen är dold i gamla, dammiga rullar med kryptiskt språk ger det en extra dimension till powergejmande. Sabbatens elders har givetvis kunskap om diableriet, men de lär bara neonaterna hur de kan göra, inte hur de kan utbilda andra att uppnå samma effekt. Den kunskapen vore vettlös att sprida, även för sabbatens "elders". Ett fullbordat diableri ger diableristen en lägre generation baserat på avståndet mellan diableristens och offrets generation. En gen 11 som dibbar en gen 7 skulle jag ge generation 9 efter fullbordat diableri. Jag brukar även låta offrets klandiscipliner ärvas av diableristen. Diableristen får inget värde i dem, men kan lära sig dem genom att spendera XP som om de var vanliga klandiscipliner (det andra sättet att lära sig discipliner utanför klanen är blodsband till någon med en ny disciplin. Det är de enda två sätten.)

Intressant men jag tror inte det skulle funka så bra i världen eftersom det efter en lång kampanj är så svårt att skilja mellan IRL-kunskap och ingame-kunskap. När det gäller kunskapen som karaktärerna har är det ganska mycket bleed som det är och jag blir ofta förvirrad för att jag inte minns vad jag själv etablerat som ingamekunskap alltid.

Nackdelar
Ju fler steg emellan generationerna, desto värre temporära komplikationer. Frenzy i flera timmar, okontrollerat spenderande av blodspoäng (typ som Path of Blood 2). Eftersom själen av offret absorberas skulle jag sänka Humanity fler steg ju större avståndet mellan diableristens och offrets Humanity är. Det här medför alltså att det blir värst att dibba någon med hög resp låg Humanity. Avdrag på Humanity görs alltid oavsett avståndet. Och i min värld är det inget positivt (Humanity använder jag som ödespoäng (få exceptionella resultat utan att behöva slå tärning typ).

Veryyyy interesting. Jag gillar spelmekanik som uppmuntrar spelsätt.

Till sist låter jag även diableristen ärva alla mentala nackdelar av sitt offer (om någon nackdel motstrider en nackdel som diableristen redan har kan jag tänka mig att de tar ut varandra för att själarna kompletterar varandra typ).

Oki.

Sociala komplikationer har andra redan vidrört såsom blodsjakt på diablerister i Camarillan. Honestly. Allt diableristers oliv består av från den dagen de diableriserat första gången handlar om är att dölja det för andra. Givetvis är det svårt som fasen och kan ge massor av intrigerande. En Tremere-ancillae med Auspex 2 eller mer skulle inte nödvändigtvis basunera ut vad hen sett, utan kan med fördel använda det i utpressning för att få RP att göra som hen vill. Det sociala spelet blir oändligt mycket svårare för rollpersonerna och det finns massor med intrigerande som kan göras.

Tyvärr så har nästan alla elders auspex. <.<

 

[Mukwa]

Intressant men jag tror inte det skulle funka så bra i världen eftersom det efter en lång kampanj är så svårt att skilja mellan IRL-kunskap och ingame-kunskap. När det gäller kunskapen som karaktärerna har är det ganska mycket bleed som det är och jag blir ofta förvirrad för att jag inte minns vad jag själv etablerat som ingamekunskap alltid.

Det är helt klart ett problem, men för oss har det fungerat bra. Vi har många gånger resettat kampanjer och så länge gruppen är tydlig med vilken kunskap som är up for grabs tycker jag att det funkar finfint. Men visst, det uppstår bleed och vissa gånger får man korrigera det "nej, det där kanske jag inte vet?" och det förstör immersionen. Men den andra delen om att det inte alltid är autosuccess att draina en vampyr kan ju tillämpas ändå. Låt det vara fett svårt att få bonusen. Hell! Låt en spelare dibba en elder och få alla samvetskval för att sedan låta en Auspex-nisse förklara för en prins i förbifarten att det minsann går att lita på rollpersonen. Låt det gå upp för spelaren/rollpersonen att diableriet aldrig fullbordades. Låt sedan rollpersonen lida alla helvetens samvetskval och känna ånger inför det faktum att hen har baserat sitt senaste agerande på något som aldrig skett.

Veryyyy interesting. Jag gillar spelmekanik som uppmuntrar spelsätt.

Me too Also - jag har tagit bort alla paths. I min bok finns Humanity. Ett monster är iallafall ett monster är ett monster är ett...

Tyvärr så har nästan alla elders auspex. <.<

Inte i min värld då Där är det svårt att få ickeklandiscipliner. Det gör att NPCs och spelarkaraktärer blir mer varierade tycker jag. Dessutom gör det att alla vampyrer blir beroende av kontakter. Om en elder har tillgång till en massa discipliner behöver hen inte intrigera, då kan hen göra allt själv. Auspex är en sådan disciplin som Ventrue-fursten är beroende av, och därför är Ventrue-fursten även beroende av klan Tremere, eller vänder sig hellre till Toreador-harpyan och riskerar att alla hemligheter läcker ut till eventuella fiender. Men visst... Auspex 2 är nog typ den mest obalanserade förmågan i hela spelet just för att den är så otroligt användbar och flexibel.

 

[Cissi]

En fråga till Cissi som just nu spelar en diablerist: Hur manifesterar sig paranoian att bli upptäckt och blodsjagad? Hur påverkar handlingen din karaktärs psyke? Vilka mardrömmar har du nu som du inte hade innan? Hur tar du itu med den hemska gärning du utfört? Vad får dig att inte bara ända ditt meningslösa liv efter att du för första gången verkligen har blivit uppmärksam på vad ditt mörka inre faktiskt är kapabel till? Hur tar du itu med ångesten du fått efter att du släppt in någonting mörkt i din själ? Hur känns det att inte längre vara hel och intakt utan befläckad och smutsig? Hur känns kollisionen mellan din egen och ditt offers själ? Vilka delar av själen håller du krampaktigt tag om?

Jag kände aldrig något behov av att diabolisera de kindred som föll offer för detta i mina armar. Min RP rättfärdigade handlingen för sig själv som det enda hon kunde göra för att i all framtid kunna skydda sagda kindred från världen som ville dem illa.
Hennes största oro är att det ska komma ut att det var De Corazons childer och att ingen av de elder som ska döma henne förstår hennes ståndpunkt att hon gjorde det av barmhärtighet och inte utav illvilja eller maktbegär.

Jag spelar aldrig för att min RP ska få en massa makt eller häftiga förmågor så egentligen är diableri helt ointressant för mig som spelare men jag kommer ju aldrig att backa från fördelarna det ger mig att vara gen 6 i en WoD-kampanj.

En konsekvens jag har fått är att själarna jag dibbade bryter fram och ger mig "anfall" då jag inte är kontaktbar. Starka själar således, som pressar undan min. Och jag låter det hända och har tillochmed använt det som en handelsvara.

Just "mitt" diableri är lite svårt att använda för att svara på dina frågor med. Eftersom min RP inte anser att hon gjort fel. Hon kände sig tvingad och fann det som enda utvägen på en situation som redan var tragisk och oundviklig.

 

[Mogger]

Ah, haha. Ja, det är möjligt. Det jag menar är iaf att låta De Corazon (hette hen så?) och alla andra inblandade reagera utifrån vad de vet/vill och sedan får det bli som det blir.

 

[God45]

Jag brukar normalt vara killen som skriker "DÖDA DEM!" men i det här fallet är det fel metod. Om de är döda kan de inte lida

Vad du vill göra är att söndra och härska! Tillsammans är de starka, en mäktig grupp vampyrer som vet hur man sammarbetar och kan ta ner byte som är för mäktigt för även den starkaste av dem. Men även enskilt är de formidabla. Så få dem att förgöra sig själva

Det finns ju bara en sak att göra för de andra spelarkaraktärerna som vill diablerisera en gen 6:a men samtidigt inte vill göra sig själv till utstötta... Diablerisera Cissi! Skvallra till prinsen, få en bloodhunt utlyst och sätt tänderna i henne. Hon kommer aldrig se det komma!

Cissi å sin sida vill ju inte bli dibbad så hon kommer tvingas göra det enda logiska och slå först! De andra måste blod bindas och dominers så att de inte kan trots henne.

Och får de andra redo på Cissis planer kommer de snabba upp sina egna planer i ren panik.

Men nu säger du, "Men ingen av dem kommer göra det där." och med det svarar jag: Sprid ryktet att den andra gruppen redan börjat! De kommer agera i självförsvar och på sätt förgöra sig själv och sina vänner.

Sedan kommer det vara lätt att vända de andra spelarna emot varandra, vem skvallrade? Om de kan diablerisera Cissi vad kommer hindra dem från att dibba dig? Och om de kan gå bakom ryggen på Cissi, kan de inte göra samma med dig?

Gruppen kommer förgöra sig själva, sina resurser, sina kontakter men de kommer antagligen vara för nojiga och paranoida för att faktiskt döda varandra. Allt de arbetat för kommer förvandlas till aska i deras munnar!

De kommer ha förgjort sig själva och du har inte ens behövt lyfta ett finger! Är det inte sött?

 

[Cissi]

Jag brukar normalt vara killen som skriker "DÖDA DEM!" men i det här fallet är det fel metod. Om de är döda kan de inte lida

Vad du vill göra är att söndra och härska! Tillsammans är de starka, en mäktig grupp vampyrer som vet hur man sammarbetar och kan ta ner byte som är för mäktigt för även den starkaste av dem. Men även enskilt är de formidabla. Så få dem att förgöra sig själva

Det finns ju bara en sak att göra för de andra spelarkaraktärerna som vill diablerisera en gen 6:a men samtidigt inte vill göra sig själv till utstötta... Diablerisera Cissi! Skvallra till prinsen, få en bloodhunt utlyst och sätt tänderna i henne. Hon kommer aldrig se det komma!

Cissi å sin sida vill ju inte bli dibbad så hon kommer tvingas göra det enda logiska och slå först! De andra måste blod bindas och dominers så att de inte kan trots henne.

Och får de andra redo på Cissis planer kommer de snabba upp sina egna planer i ren panik.

Men nu säger du, "Men ingen av dem kommer göra det där." och med det svarar jag: Sprid ryktet att den andra gruppen redan börjat! De kommer agera i självförsvar och på sätt förgöra sig själv och sina vänner.

Sedan kommer det vara lätt att vända de andra spelarna emot varandra, vem skvallrade? Om de kan diablerisera Cissi vad kommer hindra dem från att dibba dig? Och om de kan gå bakom ryggen på Cissi, kan de inte göra samma med dig?

Gruppen kommer förgöra sig själva, sina resurser, sina kontakter men de kommer antagligen vara för nojiga och paranoida för att faktiskt döda varandra. Allt de arbetat för kommer förvandlas till aska i deras munnar!

De kommer ha förgjort sig själva och du har inte ens behövt lyfta ett finger! Är det inte sött?

Nej.

 

[Iskaral]

WoD har de intressantaste trådarna och jag har inte ens spelat WoD.

 

[Mukwa]

En fråga till Cissi som just nu spelar en diablerist: Hur manifesterar sig paranoian att bli upptäckt och blodsjagad? Hur påverkar handlingen din karaktärs psyke? Vilka mardrömmar har du nu som du inte hade innan? Hur tar du itu med den hemska gärning du utfört? Vad får dig att inte bara ända ditt meningslösa liv efter att du för första gången verkligen har blivit uppmärksam på vad ditt mörka inre faktiskt är kapabel till? Hur tar du itu med ångesten du fått efter att du släppt in någonting mörkt i din själ? Hur känns det att inte längre vara hel och intakt utan befläckad och smutsig? Hur känns kollisionen mellan din egen och ditt offers själ? Vilka delar av själen håller du krampaktigt tag om?

Jag kände aldrig något behov av att diabolisera de kindred som föll offer för detta i mina armar. Min RP rättfärdigade handlingen för sig själv som det enda hon kunde göra för att i all framtid kunna skydda sagda kindred från världen som ville dem illa.
Hennes största oro är att det ska komma ut att det var De Corazons childer och att ingen av de elder som ska döma henne förstår hennes ståndpunkt att hon gjorde det av barmhärtighet och inte utav illvilja eller maktbegär.

Jag spelar aldrig för att min RP ska få en massa makt eller häftiga förmågor så egentligen är diableri helt ointressant för mig som spelare men jag kommer ju aldrig att backa från fördelarna det ger mig att vara gen 6 i en WoD-kampanj.

En konsekvens jag har fått är att själarna jag dibbade bryter fram och ger mig "anfall" då jag inte är kontaktbar. Starka själar således, som pressar undan min. Och jag låter det hända och har tillochmed använt det som en handelsvara.

Just "mitt" diableri är lite svårt att använda för att svara på dina frågor med. Eftersom min RP inte anser att hon gjort fel. Hon kände sig tvingad och fann det som enda utvägen på en situation som redan var tragisk och oundviklig.

Det går ju att döda en vampyr utan att dibba den, så att det var nödvändigt köper jag inte. Snarare vore det mer logiskt att bara låta vampyren dö och totalt förinta själen istället för att bevara den. Att en bit av deras själar fortfarande lever i din rollpersons medvetna torde ju te sig extremt vidrigt om din rollperson nu avskydde dem. Det ger godis att spela på, så det är bra. Anledningen till att jag ställde alla de där frågorna är för att det är så jag hade tacklat det här powerproblemet. Jag skulle fråga mina spelare sådana frågor som får dem att tänka över hur dibbandet har påverkat deras rollpersoner och vilka problem som nu uppstår. Att dibba någon ger inte bara fördelar. De dibbade själarna tär på diableristens medvetande. Det är värre än ett mord, det är som Fritzel och Engla-historien kombinerat i form av råhet. Att leva med en annan själ inom sig kan liknas vid känslan av att ha blivit våldtagen. Man känner sig nedsmutsad och äcklig. Vissa perversa diablerister kan givetvis finna njutning i det, men då har rollpersonen redan issues som kan generera spel

En konsekvens jag har fått är att själarna jag dibbade bryter fram och ger mig "anfall" då jag inte är kontaktbar. Starka själar således, som pressar undan min. Och jag låter det hända och har tillochmed använt det som en handelsvara.

Så din karaktär är med andra ord mindre stabil och har mindre kontroll över sig själv. Det är guld och det tycker jag Recca ska spinna vidare på. Se till att sätta din rollperson i knipa på grund av rösterna i huvudet som du inte motstår. Att du vaknar upp på underliga platser och inte har något minne av vad som har hänt osv. Det här är hot stuff!