WoD regler vs. setting

[God45]

Jag tror att Vampire mår bäst av att alla vet varför de är där och att alla är får använda sina styrkor som rollspelare. Gör man det kommer man få ut en magisk upplevelse ur det.

 

[Cybot]

Och inte ens det om man spelar Sabbath eller Dark Ages. Jag har alltid kallat Path of Power And the Inner Voice för "The Path of the Munchkin" eller "The Path of Doing What I Was Going To Do Anyway". Paths underminerar hela settingen.

Dessutom att först V5 fick tillbaka elementet med "the Masquerade" (ni vet, som i titeln?). Innan dess var problemet med maskeradbrott bara att Fursten blev arg på er för att han behövde lägga resurser på att tysta det - det fanns aldrig någon verklig risk för avslöjande, hur mycket ni än slet huvudena av varandra och drack ur halsen på nattklubbar.

Eh. Paths är det bästa med Sabbat. Det introducerar spänningar inom gruppen där ni alla ska vara lojala mot varandra (vauldere) men alla är monster som blir moraliskt straffade om de inte är monster på det sättet som deras Path säger att de ska vara.

Medans det inte var en sabbatkampanj så var ändå min bästa vampirekaraktär någonsin (enligt mig själv) en Toreador som följde Path of Cathari, vilket satte sitt spår på kampanjen. Speciellt eftersom han hade en bromance/rivalitet med en Malkavian vampyr spelad av @God45 , som var en 100% viktorian ut i fingerspetsarna.

Kampanjen blev en orgie av one-up-manship, hijinx, våld, excess, politiska framgångar och misslyckanden. Sure, inte "oh nej. Jag är inte människa längre" lidande och krokodiltårar av blod, men definitivt en kampanj om blodstörstande monster.

P.S. Och Path of Power and the Inner Voice är en fantastisk path om man har rätt spelare och rätt spelledare. Jag tror att även här så kan @God45 peka ut en av de mest fantastiska kampanjerna med en Lasombra var ...det var shockerande bra Lasombraspel

 

[krank]

Jag är också rätt nöjd med att mina spelledare generellt kört nybörjarkampanjer, alltså där rollpersonerna nyligen blivit en del av de respektive vampyr/varulvssamhällena. Istället för att köra såna där feta episka intrigkampanjer eller så.

Jag är nämligen sämst på politiska intrigkampanjer. Jag skulle aldrig klara av att spela en sån Vampirekampanj – dels saknar jag helt och hållet inre driv och önskan att ha en massa målsättningar som spelare, och dels orkar jag verkligen inte hålla reda på allt världs-nonsens och all regelmekanik och huyr olika förmågor etc funkar som det skulle krävas för att spela en kompetent intrigerande vampyr.

Det passade mig helt perfekt att spela en ny-embrace:ad angsty idiot som mest försökte överleva dagen utan att någon stack en påle i honom, kastade ut honom i solen eller gjorde honom till blodsslav.

 

[God45]

Eh. Paths är det bästa med Sabbat. Det introducerar spänningar inom gruppen där ni alla ska vara lojala mot varandra (vauldere) men alla är monster som blir moraliskt straffade om de inte är monster på det sättet som deras Path säger att de ska vara.

Medans det inte var en sabbatkampanj så var ändå min bästa vampirekaraktär någonsin (enligt mig själv) var en Toreador som följde Path of Cathari, vilket satte sitt spår på kampanjen. Speciellt eftersom han hade en bromance/rivalitet med en Malkavian vampyr spelad av @God45 , som var en 100% viktorian ut i fingerspetsarna.

Kampanjen blev en orgie av one-up-manship, hijinx, våld, excess, politiska framgångar och misslyckanden. Sure, inte "oh nej. Jag är inte människa längre" lidande och krokodiltårar av blod, men definitivt en kampanj om blodstörstande monster.

Du spelade din Path of Cathari så snyggt också! Du gjorde många grejer som inte alls var ”Vad du hade gjort ändå” utan saker som var moraliskt nödvändiga enligt en omänsklig etik!

 

[krank]

I Vampire var det definitivt dels "jävla helvete, jag är ett monster, fan vad jobbigt" men också "shit, jag är en liten jävla lus i en skitfarlig värld där inte bara människorna (med viss rätt) hatar och fruktar och vill döda mig, utan där även de flesta andra vampyrer vill utnyttja mig eller döda mig eller både och".

Och precis när man tycker att man börjar få grepp om de där grejerna och något slags stabilitet: "Vad fan menar du 'det finns skitfarliga varulvar också som vill dödsmörda ihjäl dig'!?"

 

[God45]

Jag är också rätt nöjd med att mina spelledare generellt kört nybörjarkampanjer, alltså där rollpersonerna nyligen blivit en del av de respektive vampyr/varulvssamhällena. Istället för att köra såna där feta episka intrigkampanjer eller så.

Jag är nämligen sämst på politiska intrigkampanjer. Jag skulle aldrig klara av att spela en sån Vampirekampanj – dels saknar jag helt och hållet inre driv och önskan att ha en massa målsättningar som spelare, och dels orkar jag verkligen inte hålla reda på allt världs-nonsens och all regelmekanik och huyr olika förmågor etc funkar som det skulle krävas för att spela en kompetent intrigerande vampyr.

Det passade mig helt perfekt att spela en ny-embrace:ad angsty idiot som mest försökte överleva dagen utan att någon stack en påle i honom, kastade ut honom i solen eller gjorde honom till blodsslav.

Lägst på totempålen Vampire där man försöker få folk att inte låta 100% av skiten rulla ner på en och typ, försöker att inte äta sina mänskliga vänner eller få sparken från sitt skitjobb på solglasögon affären (fastän man aldrig ens ser solen) är superkul!

 

[God45]

Jag tror Vampire fungerar bäst när det inte får dig att vilja vara en vampyr, och när det inte får dig att inte vilja vara en vampyr, utan när det får dig att oroa dig för att på sätten som betyder något så är du redan en vampyr.

 

[God45]

Jag gillar hur det i Vampire är omöjligt att besegra folket som är mäktigare än dig (deras generation är bättre än din) utan att bilda en fackförening (coeterie) och sedan diablerisera dem (äta de rika). Liksom, det är osubtilt som en slägga i ansiktet men det behöver vara det!

 

[Cybot]

Jag gillar hur det i Vampire är omöjligt att besegra folket som är mäktigare än dig (deras generation är bättre än din) utan att bilda en fackförening (coeterie) och sedan diablerisera dem (äta de rika). Liksom, det är osubtilt som en slägga i ansiktet men det behöver vara det!

Att köra över någon med en bil hjälper. Ungefär som raketgeväret i Buffy.

 

[God45]

Att köra över någon med en bil hjälper. Ungefär som raketgeväret i Buffy.

Vi spelar ju Nwod juat nu och där är lösningen alltid att köra på det med en bil!

 

[Enstoeringen]

Vill bara föra till protokollet att jag är väldigt sugen på WoD efter alla dessa trådar.

 

[Dilandau]

Hur är erfarenheterna från andra spel? Jag har spelat Changeling, men har verkligen ingen åsikt om det. Gillade det aldrig riktigt. Övrigt tror jag inte att jag har spelat så pass att jag kan ha någon sorts åsikt

Älskar changeling the dreaming. Spelade 1st ed en hel del när det kom. Men det är ett KONSTIGT spel. Urban fantasy med riddare och trollkarlar och prinsessor och sånt, men också med klasskamp, monster, existensiella hot, en ganska märklig syn på konst och kreativitet.

Ett av de få spel jag spelat där partyt helt natutligt blir ett gäng lågstadieungar och deras farfar.

Som måste rädda sin kompis osynliga fantasikompis, Vajje, som gått vilse och blivit fångad hemma hos en riktigt tråkig bibliotekarie (inte ond, bara så tråkig att fantasivarelser dör i hens närhet).

Där en halv kampanj kan handla om att rädda den lokala improvteatergruppen från att bli vräkta från sin lokal.

1st ed var ganska svårspelad, med knepiga kort-regler. Först med Storytellers handbook (?) som det blev regelmässigt spelbart på riktigt.

Det var väldigt otydligt hur det gick till att vara en changeling, vilket måste ses som ett minus i ett spel som heter "Changeling". Man ser ut om en människa, men man har också en Seeming, som är ens älv-look. Exakt vad Seeming var och hur det funkade var mycket oklart. Såg alla fae alltid varandras seeming? Kunde man stänga av den? Förvandlade man sig, som en varulv? 1st ed var inte ett färdigt spel, riktigt.

 

[Dilandau]

1st ed var ganska svårspelad, med knepiga kort-regler. Först med Storytellers handbook (?) som det blev regelmässigt spelbart på riktigt.

Magireglerna hade också en spännande mekanism där man kunde minska svårighetsgraden genom att göra en massa larviga grejer. Minns inte hur det formulerades i reglerna, men i praktiken innebar det att alla rollspersoner gjorde kullerbyttor, pruttade, stod på huvudet, tände eld på sitt skägg, hoade som uggor eller vad det kunde vara så fort de ville använda sina förmågor.

 

[God45]

Den värsta clashen mellan saker i ett WOD spel var i Hunter the Reckoning. Inte 5ed rebooten där man inte spelar folk med krafter utan i den gamla där man spelade Imbued. Så i fiktionen var the Imbued normala människor som fick usla krafter och visioner som var svåra att skilja från mental ohälsa. I reglerna var the Imbued normala människor som fick usla krafter och visioner som var svåra att skilja från mental ohälsa.

Bilderna i spelet däremot?


På dem är The Imbued action hjältar, ninjas och Buffy liknande kampsports mästare med superkrafter.

 

[Quadrante]

Bilderna i spelet däremot?

… och som vi vet, är bilder också text, och text är setting … och regler ska bytas ut om de bryter mot detta.

 

[God45]

Det är synd för Hunter the Reckoning är så förbannat bra. Men bilderna gjorde det svårt att sälja in. Liksom, i vilket av de andra spelen är settingsens mörka anti-hjälte en snubbe som säger galna saker på ett forum och tror att behovet att sova 6 timmar per natt är en konspiration?

 

[Beastslayer]

Jag har 100% känt mig som ett monster som kämpar med sin mänsklighet, men jag misstänker att det hör ihop med mitt generella regelsystem-hat. jag spelar ju premissen och lore:en; regelsystemet är inget jag reflekterar över mer än jag absolut måste. Sedan har jag haft turen att ha bra spelledare i både Vampire och Werewolf också, som skapat bra äventyr/scenarier och sådär. Bra spel borde absolut ge mer verktyg till SL än vad jag upplever att Vampire/Werewolf gör. Men det tycker jag ju om nästan alla spel.

I Vampire var det definitivt dels "jävla helvete, jag är ett monster, fan vad jobbigt" men också "shit, jag är en liten jävla lus i en skitfarlig värld där inte bara människorna (med viss rätt) hatar och fruktar och vill döda mig, utan där även de flesta andra vampyrer vill utnyttja mig eller döda mig eller både och".

Och i Werewolf var det dels "fuck, jag är ett monster som dessutom är ofrivilligt rekryterad till en hopplös kamp som jag ändå tyvärr inser är både rättfärdig och nödvändig" men också "shit, vad alla är såna jävla brutalt stendumma machoskallar, och vad skitjobbigt det är att ha med sådana att göra".

Ganska sällan var det "tjohoo jag får slakta bäst jag vill". Kanske för att jag inte ville slakta speciellt mycket, vad vet jag.

Jag är glad att höra att du kännt så! Men jag har mest kännt som jag plöjt igenom ett roligt hack n slashlir när jag spelat Werewolf, tyvärr, för jag tror att det skulle kunna vara så mycket mer. Men det känns som att det är det man ges som SL att arbeta med, så precis som du säger, det saknas bra verktyg för SL.
De jag hört haft allra mest skoj med Werewolf culturegamade, tror det eller ej! De fokuserade på samhället och stmmarna och så vidare. Det tror jag inte särskilt många gör.

 

[Beastslayer]

Taget from Werwolf the Forsaken


"The need to hunt burns in your heart and in your soul. To chase down prey with your blood pumping fire through your body. Yesterday you didn’t know what that felt like, but today you’re sitting in a room with the bodies of your family and you need to hunt.

You are a human, a wolf, a killer, a monster. The ultimate predator.

You must hold the balance between the moon and the wolf. Between the flesh and the spirit. Between the pack and the prey. Your blood rises. The wolf must hunt.

What are you going to do?"

Vad blir ett spel som beskriver sig såhär om inte ett rent röjarlir?
När man dyker ner i spelet och läser blir det ännu tydligare.
Det ska vara "blood, gore and monstrous action" , nu citerade jag fritt, men något sådant står skrivet i regelboken.
Det är vad man ges som SL, och lite talar emot att man ska spela på annat vis.

 

[God45]

Taget from Werwolf the Forsaken


"The need to hunt burns in your heart and in your soul. To chase down prey with your blood pumping fire through your body. Yesterday you didn’t know what that felt like, but today you’re sitting in a room with the bodies of your family and you need to hunt.

You are a human, a wolf, a killer, a monster. The ultimate predator.

You must hold the balance between the moon and the wolf. Between the flesh and the spirit. Between the pack and the prey. Your blood rises. The wolf must hunt.

What are you going to do?"

Vad blir ett spel som beskriver sig såhär om inte ett rent röjarlir?
När man dyker ner i spelet och läser blir det ännu tydligare.
Det ska vara "blood, gore and monstrous action" , nu citerade jag fritt, men något sådant står skrivet i regelboken.
Det är vad man ges som SL, och lite talar emot att man ska spela på annat vis.

Grejen här är att det där är Forsaken som absolut inte är lika röjigt som Apocalypse. I Apocalypse är man krigare med många medel som räddar en om saker går fel och är individuellt superheroisk. I Forsaken är man mycket bräckligare och svagare. Fokuset i strid är att samarbeta i flock och nöta ner någon innan man konfronterar dem. Det är om jakten, inte kriget.

 

[entomophobiac]

Hur stor del av hur WoD-spel spelades bottnade i åldern på deltagarna, kan jag undra?

Vi spelade mycket på The Masquerade. Det var något vi hade stor respekt för och som färgade hur vi spelade. Åtminstone i en av grupperna. Men jag har sett WoD-spelande vara allt från min/maxande "storstad som dungeon crawl"-grejer eller "upp ur sjön kommer en Nexus Crawler" till intrigspel och gruppterapi mot rollångest.

Vet inte om jag gillar den här tendensen att säga "meh, det finns ju massa regler för strid, då måste det ha handlat om strid". Liksom, kan inte folk ha spelat fel också!?

Har ingen stark åsikt om WoD däremot. Var aldrig något stort fan. Dock mer för att världen överöstes av "edgy" såsböcker och metaplot, där det ofta blev diskussioner om vem som var prins i vilken stad och vilka historiska figurer som tillhörde vilken vampyrklan. Och det tyckte jag var vråltöntigt.