WoD regler vs. setting

[Beastslayer]

Grejen här är att det där är Forsaken som absolut inte är lika röjigt som Apocalypse. I Apocalypse är man krigare med många medel som räddar en om saker går fel och är individuellt superheroisk. I Forsaken är man mycket bräckligare och svagare. Fokuset i strid är att samarbeta i flock och nöta ner någon innan man konfronterar dem. Det är om jakten, inte kriget.

Jag tyckte det visade min poäng sedan tidigare rätt väl oavsett
Och Apocalypse är ett rent och skärt röjarlir. ALLT är infesterat av wyrmen, Pentex är överallt (infesterat av wyrmen) och rengskogarna brinner i ett rasande krig mot tentakelmonster plus alla inbördes stridigheter.
Jag har spelat Under a blood red moon tex.
Det var det mest hack n slashiga scenario/kampanj jag lirat.
Men jag gillar oavsett detta bägge inkarnationerna av Werewolf.

 

[Beastslayer]

Hur stor del av hur WoD-spel spelades bottnade i åldern på deltagarna, kan jag undra?

Vi spelade mycket på The Masquerade. Det var något vi hade stor respekt för och som färgade hur vi spelade. Åtminstone i en av grupperna. Men jag har sett WoD-spelande vara allt från min/maxande "storstad som dungeon crawl"-grejer eller "upp ur sjön kommer en Nexus Crawler" till intrigspel och gruppterapi mot rollångest.

Vet inte om jag gillar den här tendensen att säga "meh, det finns ju massa regler för strid, då måste det ha handlat om strid". Liksom, kan inte folk ha spelat fel också!?

Har ingen stark åsikt om WoD däremot. Var aldrig något stort fan. Dock mer för att världen överöstes av "edgy" såsböcker och metaplot, där det ofta blev diskussioner om vem som var prins i vilken stad och vilka historiska figurer som tillhörde vilken vampyrklan. Och det tyckte jag var vråltöntigt.

Självklart kan folk ha spelat fel.
Men om ett spel pekar rakt fram och jag går rakt fram, har jag spelat fel då?
Eller fanns det en grupp spelledare som såg igenom hela feta filtret och spellede något bra av det istället? Till 100%!

 

[cogitare]

Jag gillar hur det i Vampire är omöjligt att besegra folket som är mäktigare än dig (deras generation är bättre än din) utan att bilda en fackförening (coeterie) och sedan diablerisera dem (äta de rika). Liksom, det är osubtilt som en slägga i ansiktet men det behöver vara det!

Hmmm, min upplevelse och uppfattning är att en grupp kan ta ner någon som är mäktigare. Generation är bara en hård cap vad gäller Dominate (så vitt jag kommer ihåg, kan kanske finnas andra mindre kända discipliner också men det är på marginalen isf).

Och ned till gen 8-9 gör den faktiskt inte så mycket. Att kunna lägga något extra BP per runda är bra men är situationsbaserat, att motstå Dominate är bra men det finns andra discipliner och man får (som spelare) inte mer xp pga. Generation utan snarare mindre för det kostar backgrounds/freebies att höja.

Nu räknar jag bort certifierade superhjältar som Helena, Menele eller andra som är gen 5-6 och lägre. De har ofta stats och discipliner på 6+ som går långt bortom vad en vanlig grupp vampyrer kan rå på. Men en "vanlig" elder på gen 7-8 är långt från osårbar mot en grupp yngre vampyrer och ibland tom. mot en enskild yngre vampyr. Självklart beroende på arena.

Men kommer det till strid kan man lätt göra en nygjord vampyr som står sig mot ganska tunga spelare. Potence, Celerity och Protean är ffa dina vänner, där förmågan att göra AG är oerhört kraftfullt. Många äldre vampyrer har ofta relativt högt i Dominate/Presence men hur väl de funkar i strid är dåligt beskrivet och öppet för tolkning från SL (bortsett Presence 5) där de kan vara allt från övermänskligt till i det närmaste oanvändbart...

Det skulle faktiskt kunna vara ett gott skäl till att en grupp yngre vampyrer skapar sig ett coterie, för att de tillsammans kan stå upp mot mer kraftfulla vampyrer.

Cog.

 

[cogitare]

Älskar changeling the dreaming. Spelade 1st ed en hel del när det kom. Men det är ett KONSTIGT spel. Urban fantasy med riddare och trollkarlar och prinsessor och sånt, men också med klasskamp, monster, existensiella hot, en ganska märklig syn på konst och kreativitet.

Ett av de få spel jag spelat där partyt helt natutligt blir ett gäng lågstadieungar och deras farfar.

Som måste rädda sin kompis osynliga fantasikompis, Vajje, som gått vilse och blivit fångad hemma hos en riktigt tråkig bibliotekarie (inte ond, bara så tråkig att fantasivarelser dör i hens närhet).

Där en halv kampanj kan handla om att rädda den lokala improvteatergruppen från att bli vräkta från sin lokal.

1st ed var ganska svårspelad, med knepiga kort-regler. Först med Storytellers handbook (?) som det blev regelmässigt spelbart på riktigt.

Det var väldigt otydligt hur det gick till att vara en changeling, vilket måste ses som ett minus i ett spel som heter "Changeling". Man ser ut om en människa, men man har också en Seeming, som är ens älv-look. Exakt vad Seeming var och hur det funkade var mycket oklart. Såg alla fae alltid varandras seeming? Kunde man stänga av den? Förvandlade man sig, som en varulv? 1st ed var inte ett färdigt spel, riktigt.

Vi spelade en del CtD men det föll mig aldrig i smaken.

Känner igen en del av det du beskriver med Seeming och att det fanns två världar men ändå inte. Hur funkade det exempelvis med ett troll som var 2,5 m högt i sin Seeming men "bara" en stor människa i "vanliga" världen. Minns att SL inte hade några riktigt bra svar där.

Och magin där effekt och vad man kunde påverka skilde sig och hade man fel grejor i vad man kunde påverka så fanns det inget man kunde göra iirc.

Cog.

 

[cogitare]

Den värsta clashen mellan saker i ett WOD spel var i Hunter the Reckoning. Inte 5ed rebooten där man inte spelar folk med krafter utan i den gamla där man spelade Imbued. Så i fiktionen var the Imbued normala människor som fick usla krafter och visioner som var svåra att skilja från mental ohälsa. I reglerna var the Imbued normala människor som fick usla krafter och visioner som var svåra att skilja från mental ohälsa.

Bilderna i spelet däremot?

View attachment 14259
På dem är The Imbued action hjältar, ninjas och Buffy liknande kampsports mästare med superkrafter.

Hahaha, ja det har du rätt i. Jag gillade dock HtR, vi hade jättemycket kul med det spelet. Man fick nerfa de övernaturliga ganska hårt eller att Imbued främst gick mot ghouls och liknande kring-resurser för de övernaturliga. Annars blev de ju överkörda!

Cog.

 

[God45]

Det skulle faktiskt kunna vara ett gott skäl till att en grupp yngre vampyrer skapar sig ett coterie, för att de tillsammans kan stå upp mot mer kraftfulla vampyrer.
Cog.

Det är exakt min poäng! Man behöver jobba tillsammans för att ha en chans.

 

[Khan]

Hur är erfarenheterna från andra spel? Jag har spelat Changeling, men har verkligen ingen åsikt om det. Gillade det aldrig riktigt. Övrigt tror jag inte att jag har spelat så pass att jag kan ha någon sorts åsikt

Cog.

Changeling the Lost, alltså nWoD-versionen, kan vara det bästa spelet till hela den produktlinjen.

Till skillnad från gamla Changeling är du en bergtagen person som rymt, inte en älva själv. Du kidnappades in i den magiska faerie-världen Arcadia och förändrades för att uppfylla något syfte där. Du kan lika gärna ha varit en jakthund som en betjänt som en gruvarbetare. Allt med lämpliga magiska förmågor för att hjälpa dig på vägen.

När spelet börjar har du flytt de onda faerie, och försöker återetablera dig i ditt vanliga liv. Det är ett spel om PTSD i stort, men också ett om att försöka hitta gemenskap och hopp i gemensamt trauma. Ruskigt bra skrivet. Ovanpå det extremt tydliga antagonister. Klart för.

 

[God45]

Hahaha, ja det har du rätt i. Jag gillade dock HtR, vi hade jättemycket kul med det spelet. Man fick nerfa de övernaturliga ganska hårt eller att Imbued främst gick mot ghouls och liknande kring-resurser för de övernaturliga. Annars blev de ju överkörda!

Cog.

Jag älskar Hunter the Reckoning så mycket! (Vilket syns på mitt användarnamn!). Jag älskade att sätta upp en enda 13de generationens vampyr som skurken för flera sessioner eller en hel liten kampanj. För det är superläskigt för hunters! Du vet inte vem vampyren är, du vet inte vem de kontrollerar och alla myndigheterna är mot dig om något händer.

 

[cogitare]

Hur stor del av hur WoD-spel spelades bottnade i åldern på deltagarna, kan jag undra?

Edit: mitt svar här föll bort.

För egen del en hel del. Så jag tror detta är en träffsäker spaning.

Vet inte om jag gillar den här tendensen att säga "meh, det finns ju massa regler för strid, då måste det ha handlat om strid". Liksom, kan inte folk ha spelat fel också!?

För mig handlar det om vad spelets regler uppmanar till. I Vampires fall så står det mycket om intriger och att kämpa mot sin inre best, 'a game of personal horror' osv. Men det fanns faktiskt ganska få saker i reglerna som gav stöd för detta. Det fanns däremot en massa krafter och förmågor som var en min/maxares våta dröm, hur man köpte sin RP med freebies uppmanade till min/maxning för det var billigare/enklare att ta ett högt värde för freebies frontlastat än behöva spela ihop xp, att kämpa mot besten reducerades till det ganska urvattnade Humanity (eller att helt skita i det med Paths) osv. osv.

Så visst man kan ta hela det här regelverket och strunta i det eller säga 'du spelar ju fel' men de finns ju där och pekar åtminstone åt ett håll där strid och att lösa saker med kewl pwrz oftare var lösningen än något annat. Detta från någon som ägnat lite mer timmar åt WoD än vad jag nog skulle vilja erkänna. Jag gillar (gillade iaf) spelen skarpt och vi hade skitkul med dem, men att de var tajta koncept där reglerna uppmanade till spelets USP var inte alltid fallet emm

Cog.

 

[Khan]

Den värsta clashen mellan saker i ett WOD spel var i Hunter the Reckoning. Inte 5ed rebooten där man inte spelar folk med krafter utan i den gamla där man spelade Imbued. Så i fiktionen var the Imbued normala människor som fick usla krafter och visioner som var svåra att skilja från mental ohälsa. I reglerna var the Imbued normala människor som fick usla krafter och visioner som var svåra att skilja från mental ohälsa.

Bilderna i spelet däremot?

View attachment 14259
På dem är The Imbued action hjältar, ninjas och Buffy liknande kampsports mästare med superkrafter.

Så sant, så sant.

Men jag tycker nog att HtR ändå är den bästa versionen av skräck i WoD. Plötsligt finns det monster runt dig. Överallt. Något har förändrats med din kropp och du har ingen aning om vad som pågår. Det finns inte ens någon äldre generation att fråga om råd. Allt är bara totalt kaos, och dina nära och kära kan aldrig förstå vad som pågår. Det är långt bättre skräck än ens Vampire i min bok.

 

[cogitare]

Jag älskar Hunter the Reckoning så mycket! (Vilket syns på mitt användarnamn!). Jag älskade att sätta upp en enda 13de generationens vampyr som skurken för flera sessioner eller en hel liten kampanj. För det är superläskigt för hunters! Du vet inte vem vampyren är, du vet inte vem de kontrollerar och alla myndigheterna är mot dig om något händer.

Jag har Waywards-boken där hemma med stats för God45

Cog.

 

[entomophobiac]

Eller fanns det en grupp spelledare som såg igenom hela feta filtret och spellede något bra av det istället? Till 100%!

Är väl säkert härifrån hela idén om "spelledaren som kan göra vad som helst fantastiskt" kommer. Kan mest känna att våldsfixeringen och min-maxandet säger mer om dem som plockar upp spelen än om spelen, i slutänden. Om du bara har en hammare ser allt ut som spik, etc.

 

[God45]

Jag har Waywards-boken där hemma med stats för God45

Cog.

Bästa karaktären i the World of Darkness!

 

[Skarpskytten]

Jag har Waywards-boken där hemma med stats för God45

Cog.

Göra Kaoz: tio duttar?

---

Jag fick aldrig spelat en Hunter-kampanj när WW-spelen var heta i mina kretsar. Känner att jag missade något där.

WW Forsaken har jag bara hört gott om, men det har inte heller blivit av. Min känsla är att jag skulle föredra det framför lurviga miljökämpar stora som minibussar. Men, min kompis är Forsaken-fanboi, så jag är kanske färgad av det. Men jag har spelat WWtA och tyckte väl att man slarvade bort rätt mycket av det fräcka i att vara varulv med miljökämpetematiken.

 

[Quadrante]

Förstod aldrig Hunter när den kom, men brydde mig nog inte nog mycket då. Men den är ju ett perfekt avslut på WoD om man ser det som en förklaring till allt annat. Alla andra böcker, dess lore och värld, utspelas enbart i dessa ”hunters” ångestförvridna och förvirrade sinnen. Allt är fantasi och vansinne och hjältarna i Hunters är galna.

 

[Beastslayer]

Är väl säkert härifrån hela idén om "spelledaren som kan göra vad som helst fantastiskt" kommer. Kan mest känna att våldsfixeringen och min-maxandet säger mer om dem som plockar upp spelen än om spelen, i slutänden. Om du bara har en hammare ser allt ut som spik, etc.

Det tror jag knappast. Har sett den tanken på många håll och den är väl delvis sann.
De som plockar upp spelet? Vet inte hur ni spelar, men vi har en spelledare som brukar pitcha en kampanj eller dyl till spelarna, ni kanske gör saker annorlunda?
Så mina erfarenheter om WWtA skyller jag helt på de som SLat det för mig.
Jag har mycket bättre erfarenheter av WWtF.

 

[God45]

Ett av de mekaniskt värsta spelen var Kindred of the East. Okej, så alla och deras hund kan göra enorma mängder agg skada. Liksom, det dryper av sätt att hälla fruktansvärd skada på varandra. Det fanns nästan inga sätt att överleva den skadan eller läka den utan att det var fruktansvärt kostsamt. Så alla strider blev rocket tag. Slår du först vinner du. Hur XP och deras krafter funkade var de också mycket svagare än en normal vampyr, även om fluffet sade motsatsen.

Jag har ganska ofta med en eller ett par Kindred of the East i en Vampire kampanj. För de är bullshit och kul och random men väldigt mycket inte mäktiga eller spelförstörande. Ingen gillar när någons huvud flyger iväg eller de förvandlas till sten bara, det är alltid en bra ”WTF?!”.