Jag hade ju lovat mig själv att ta en paus från böckerna om James Bond, men det var tydligen lite svårare än vad jag trott. Upptäckte nämligen att jag inte läst den första boken i serien, Casino Royal, vilket jag verkligen trott att jag gjort. Så det blev till att plöja den innan jag ger mig in på andra bokserier.
Jag vill börja med att säga att den här boken är otroligt rörig. Den pendlar mellan att vara spännande och seg, mellan att vara välskriven och dåligt skriven, djup och ytlig, mellan att vara en spionhistoria och kärlekshistoria. Det innebär att denna recension förmodligen också kommer vara rätt rörig.
Bokens handling är snarlik filmatiseringen med Daniel Graig. Historiens skurk, Le Chiffre, är sovjetisk spion och har råkat slarva bort organisationen SMERSH’s pengar när han försökte starta en bordellkedja. Han försöker återfå pengarna genom ett parti baccarat på ett franskt casino och James Bond får i uppdrag att spela mot honom för att se till att han inte vinner.
Jag gillar verkligen att handlingen i många av de tidigare böckerna är så down to earth! Det handlar inte om att besegra megalomaniska superskurkar som vill härska över världen, det handlar om att dra en spion vid näsan!
Det mesta av bokens handling centrerat kring casinot och kortspelet. Det är visserligen en spännande miljö men det innebär också problem för berättandet, i alla fall för mig. För att vi ska tycka att kortspelet är spännande måste vi förstå hur baccarat fungerar. Därför innehåller boken till synes ändlösa förklaringar runt hur spelet spelas. Är man väldigt intresserad av kortspel så kan jag tänka mig att dessa partier i boken uppskattas. Själv var jag dödligt uttråkad. Det ska sägas att författaren Ian Flemming tydligen älskade casinon, hasardspel och drinkar och passionen för detta märks i beskrivningarna. Det blir tyvärr ändå alldeles för långrandigt för min smak.
När vi kommer till historiens skurkar blir det tyvärr inte bättre. Böckerna brukar vara riktigt bra på att göra skurkarna komplexa med intressanta motivationer och drivkrafter. Le Chiffre är tyvärr väldigt ytligt beskrivet, inte helt olikt hur det är i filmerna.
Boken innehåller dock en hel del spänning som är riktigt bra beskrivet. Bland annat görs ett attentatsförsök mot Bond. Hur det utförs och varför det misslyckas är smått genialiskt och jag är riktigt förvånad över att det aldrig gestaltats i någon av filmerna. Vidare förekommer en tortyrscen som de flesta som sett filmen borde känna till och som är riktigt intensivt och obehagligt beskriven!
Vidare är bokens handling på sina ställen förvånansvärt djup. Vid en tidpunkt bestämmer sig Bond för att sluta som agent. Hans orsaker till detta är dels politiska på ett sätt som med tanke på att en ärkekonservativ författare ligger bakom verket är förvånande. Bond menar att hans yrke är godtyckligt, bara 50 år tidigare hade det system som Bond kämpar för att upprätthålla av samma nation kallats kommunistiskt. Resonemanget blir därefter väldigt filosofiskt och berör ämne som godhet, ondska och godtycket däremellan. Det görs till och med bibilska kopplingar till gud och djävulen och hur onda personer lättare borde kunna förlåtas än goda då de goda har ett regelverk att följa medan onda människor inte har det. Nu tror jag personligen inte på godhet och ondska, men resonemanget är ändå ett nöje att läsa. Såhär djup tvivlar jag på att en Bond-bok någonsin kommer bli igen. Jämför med filmen där hans orsaker till att sluta var betydligt mer ytliga.
Vidare är den relation som Bond och hans kärlek Vesper utvecklar väldigt intressant. Skildringen känns väldigt uppriktig när förälskelsen från Bonds sida fördjupas och det uppdagas att Vesper bär på mörka hemligheter. Den desperation som beskrivs när Bond vill hjälpa henne är riktigt gripande och intensiv.
Det är tyvärr även relationen med Vesper som är bokens största krycka och ibland blir lite obehaglig att läsa. Som jag nämnt i tidigare recensioner är böckerna om Bond inte främmande för att ha med bland annat rasistisk, homofobisk och kvinnohatande smörja. Här förekommer en hel del kvinnohat och det tas till rätt extrema former. Karaktären Vesper är även hon en agent och Bond tvingas jobba med henne. Detta gör honom alldeles rasande då han tycker att kvinnans naturliga plats är i köket, hon har inget på en arbetsplats att göra. Dessa ilskna resonemang blir väldigt långrandiga och tar upp mycket plats i boken. Det är rätt häpnadsväckande hur otroligt arg Bond är för att kvinnor arbetar. Lite senare blir Vesper kidnappad av skurken. Här kanske man kunde tro att Bond skulle vilja anstränga sig lite för att rädda henne. Men icke! Jag låter detta stycke tala för sig själv:
Nu vill jag understryka att jag tycker det är spännande och intressant med en Bond som vill klara sitt uppdrag över allt annat och gärna offrar en annan agent för att göra det. Men att detta är inbäddat i en så stor portion kvinnohat gör det hela olustigt.
För att spinna vidare på varför jag tycker att beskrivningen av Bonds tankar om Vesper är extra olustiga måste jag lägga in en liten spoiler här:
Flemming, som levde ett liv fullt av fest, alkohol, flyktiga affärer och casinospel, skrev boken när han skulle gifta sig och ville ha tid för sig själv för att fundera över att lämna ungkarlslivet. Han skriver då denna bok om en agent som älskar att dricka, spela på casinon och ligga med tjejer. Han blir under uppdraget ofrivilligt förälskad i Vesper och bestämmer sig för att begära avsked som agent och lämna det livet bakom sig. Vesper visar sig vara dubbelagent och därmed på ett sätt bedra honom. Hon tar livet av sig och lämnar ett avskedsbrev till Bond där hon berättar hur saker ligger till.
I samma stund som Bond får reda på att hon varit dubbelagent försvinner all kärlek till henne. Boken slutar med att han kyligt konstaterar ”The bitch is dead”.
Just dessa omständigheter gör att läsningen inte känns särskilt trevlig. Undrar om hans fru någonsin märkte kopplingen och vad hennes egna tankar kring det hela var?
Så, jag vet inte riktigt om jag kan rekommendera denna bok. Den innehåller mycket bra saker, spänning, filosofiska resonemang och relationer som man engagerar sig i. Jag antar att man borde läsa den om man har ett stort intresse för kortspel och gillar att läsa långa passager om hur detta går till, samt inte har något problem med att kvinnohatet går som en röd tråd genom hela boken. Kan man stå ut med dessa saker är historien rätt spännande.
Jag hade ju lovat mig själv att ta en paus från böckerna om James Bond, men det var tydligen lite svårare än vad jag trott. Upptäckte nämligen att jag inte läst den första boken i serien, Casino Royal, vilket jag verkligen trott att jag gjort. Så det blev till att plöja den innan jag ger mig in på andra bokserier.
Jag vill börja med att säga att den här boken är otroligt rörig. Den pendlar mellan att vara spännande och seg, mellan att vara välskriven och dåligt skriven, djup och ytlig, mellan att vara en spionhistoria och kärlekshistoria. Det innebär att denna recension förmodligen också kommer vara rätt rörig.
Bokens handling är snarlik filmatiseringen med Daniel Graig. Historiens skurk, Le Chiffre, är sovjetisk spion och har råkat slarva bort organisationen SMERSH’s pengar när han försökte starta en bordellkedja. Han försöker återfå pengarna genom ett parti baccarat på ett franskt casino och James Bond får i uppdrag att spela mot honom för att se till att han inte vinner.
Jag gillar verkligen att handlingen i många av de tidigare böckerna är så down to earth! Det handlar inte om att besegra megalomaniska superskurkar som vill härska över världen, det handlar om att dra en spion vid näsan!
Det mesta av bokens handling centrerat kring casinot och kortspelet. Det är visserligen en spännande miljö men det innebär också problem för berättandet, i alla fall för mig. För att vi ska tycka att kortspelet är spännande måste vi förstå hur baccarat fungerar. Därför innehåller boken till synes ändlösa förklaringar runt hur spelet spelas. Är man väldigt intresserad av kortspel så kan jag tänka mig att dessa partier i boken uppskattas. Själv var jag dödligt uttråkad. Det ska sägas att författaren Ian Flemming tydligen älskade casinon, hasardspel och drinkar och passionen för detta märks i beskrivningarna. Det blir tyvärr ändå alldeles för långrandigt för min smak.
När vi kommer till historiens skurkar blir det tyvärr inte bättre. Böckerna brukar vara riktigt bra på att göra skurkarna komplexa med intressanta motivationer och drivkrafter. Le Chiffre är tyvärr väldigt ytligt beskrivet, inte helt olikt hur det är i filmerna.
Boken innehåller dock en hel del spänning som är riktigt bra beskrivet. Bland annat görs ett attentatsförsök mot Bond. Hur det utförs och varför det misslyckas är smått genialiskt och jag är riktigt förvånad över att det aldrig gestaltats i någon av filmerna. Vidare förekommer en tortyrscen som de flesta som sett filmen borde känna till och som är riktigt intensivt och obehagligt beskriven!
Vidare är bokens handling på sina ställen förvånansvärt djup. Vid en tidpunkt bestämmer sig Bond för att sluta som agent. Hans orsaker till detta är dels politiska på ett sätt som med tanke på att en ärkekonservativ författare ligger bakom verket är förvånande. Bond menar att hans yrke är godtyckligt, bara 50 år tidigare hade det system som Bond kämpar för att upprätthålla av samma nation kallats kommunistiskt. Resonemanget blir därefter väldigt filosofiskt och berör ämne som godhet, ondska och godtycket däremellan. Det görs till och med bibilska kopplingar till gud och djävulen och hur onda personer lättare borde kunna förlåtas än goda då de goda har ett regelverk att följa medan onda människor inte har det. Nu tror jag personligen inte på godhet och ondska, men resonemanget är ändå ett nöje att läsa. Såhär djup tvivlar jag på att en Bond-bok någonsin kommer bli igen. Jämför med filmen där hans orsaker till att sluta var betydligt mer ytliga.
Vidare är den relation som Bond och hans kärlek Vesper utvecklar väldigt intressant. Skildringen känns väldigt uppriktig när förälskelsen från Bonds sida fördjupas och det uppdagas att Vesper bär på mörka hemligheter. Den desperation som beskrivs när Bond vill hjälpa henne är riktigt gripande och intensiv.
Det är tyvärr även relationen med Vesper som är bokens största krycka och ibland blir lite obehaglig att läsa. Som jag nämnt i tidigare recensioner är böckerna om Bond inte främmande för att ha med bland annat rasistisk, homofobisk och kvinnohatande smörja. Här förekommer en hel del kvinnohat och det tas till rätt extrema former. Karaktären Vesper är även hon en agent och Bond tvingas jobba med henne. Detta gör honom alldeles rasande då han tycker att kvinnans naturliga plats är i köket, hon har inget på en arbetsplats att göra. Dessa ilskna resonemang blir väldigt långrandiga och tar upp mycket plats i boken. Det är rätt häpnadsväckande hur otroligt arg Bond är för att kvinnor arbetar. Lite senare blir Vesper kidnappad av skurken. Här kanske man kunde tro att Bond skulle vilja anstränga sig lite för att rädda henne. Men icke! Jag låter detta stycke tala för sig själv:
Nu vill jag understryka att jag tycker det är spännande och intressant med en Bond som vill klara sitt uppdrag över allt annat och gärna offrar en annan agent för att göra det. Men att detta är inbäddat i en så stor portion kvinnohat gör det hela olustigt.
För att spinna vidare på varför jag tycker att beskrivningen av Bonds tankar om Vesper är extra olustiga måste jag lägga in en liten spoiler här:
Flemming, som levde ett liv fullt av fest, alkohol, flyktiga affärer och casinospel, skrev boken när han skulle gifta sig och ville ha tid för sig själv för att fundera över att lämna ungkarlslivet. Han skriver då denna bok om en agent som älskar att dricka, spela på casinon och ligga med tjejer. Han blir under uppdraget ofrivilligt förälskad i Vesper och bestämmer sig för att begära avsked som agent och lämna det livet bakom sig. Vesper visar sig vara dubbelagent och därmed på ett sätt bedra honom. Hon tar livet av sig och lämnar ett avskedsbrev till Bond där hon berättar hur saker ligger till.
I samma stund som Bond får reda på att hon varit dubbelagent försvinner all kärlek till henne. Boken slutar med att han kyligt konstaterar ”The bitch is dead”.
Just dessa omständigheter gör att läsningen inte känns särskilt trevlig. Undrar om hans fru någonsin märkte kopplingen och vad hennes egna tankar kring det hela var?
Så, jag vet inte riktigt om jag kan rekommendera denna bok. Den innehåller mycket bra saker, spänning, filosofiska resonemang och relationer som man engagerar sig i. Jag antar att man borde läsa den om man har ett stort intresse för kortspel och gillar att läsa långa passager om hur detta går till, samt inte har något problem med att kvinnohatet går som en röd tråd genom hela boken. Kan man stå ut med dessa saker är historien rätt spännande.
Jag har läst Mina drömmars stad av Per Ander Fogelström. Jag borde såklart ha läst denna bok långt långt tidigare, men sådär är det ibland. Vissa måsten lägga på hyllan och tas aldrig upp. Men nu är det gjort i alla fall!
Jag tycker alltid att det finns en rädsla att bli besviken, att man inte ska "förstå grejen". Här finns dock ingen besvikelse, detta var en fantastisk läsupplevelse! Boken blir förstås lite extra intressant då jag själv bor i den kungliga majestätiska huvudstaden men även om jag inte gjort det hade det varit en drabbande läsning!
Det är ju svårt att tala om bokens budskap och tema utan att bli politisk och att bli politisk brukar ju mest leda till bråk, men för att fatta mig kort om saken så är tematiken att det inte spelar någon roll om du gör ditt allra bästa om du är en del av ett system som är riggat mot din fördel aktuellt än idag.
Men här finns även en hjärtevärmande familjehistoria som man nog kommer att drabbas av även om man inte intresserar sig för det politiska budskapet. Med andra ord rekommenderas boken varmt!
Jag har läst Mina drömmars stad av Per Ander Fogelström. Jag borde såklart ha läst denna bok långt långt tidigare, men sådär är det ibland. Vissa måsten lägga på hyllan och tas aldrig upp. Men nu är det gjort i alla fall!
Jag tycker alltid att det finns en rädsla att bli besviken, att man inte ska "förstå grejen". Här finns dock ingen besvikelse, detta var en fantastisk läsupplevelse! Boken blir förstås lite extra intressant då jag själv bor i den kungliga majestätiska huvudstaden men även om jag inte gjort det hade det varit en drabbande läsning!
Det är ju svårt att tala om bokens budskap och tema utan att bli politisk och att bli politisk brukar ju mest leda till bråk, men för att fatta mig kort om saken så är tematiken att det inte spelar någon roll om du gör ditt allra bästa om du är en del av ett system som är riggat mot din fördel aktuellt än idag.
Men här finns även en hjärtevärmande familjehistoria som man nog kommer att drabbas av även om man inte intresserar sig för det politiska budskapet. Med andra ord rekommenderas boken varmt!
Bara att fortsätta läsa resten av Stadserien Otroligt bra böcker. För övrigt så har SR lagt upp radioteatern av de tre första böckerna på SRplay igen om du känner för det. Fogelström själv som dramatiserat och är dessutom berättare.
Det har tagit mig mer tid än jag hade önskat, men nu har jag tagit mig igenom Ashes and Entropy.
Det är en rätt fet samling skräcknoveller, som jag sedan länge glömt hur jag tipsades om. Jag tror att jag läst något av eller om någon av de som bidragit med noveller? Men jag minns inte längre vem, isåfall. Den officiella hemsidan har ingen komplett lista med bidrag, vad jag kan se, och ytterligare en av grejerna jag inte minns är hur i hela häcklefjäll jag fick tag på boken – jag har den ju som E-bok, men det verkar vara väldigt svårt att köpa den i det formatet. Den finns som fysisk bok här och var, och det finns en Kindleversion (vilket inte hjälper mig då jag har en Kobo).
OK, i själva epub-filen jag har så kan jag ju faktiskt se vilka som varit med – 22 in alles. Inget av namnen ringer speciellt många klockor. jag får för mig att det var någon av kvinnorna, för jag har för mig att jag specifikt letade efter bra kvinnliga skräckförfattare för att bredda mitt läsande lite…
Nå, skitsamma. Novellerna i boken håller anmärkningsvärt hög nivå överlag; en del är riktiga bangers medan jag inte upplevde någon som direkt dålig. Alla bidrog med intressanta idéer som allra minst; några hade skön mody horror medan andra var mer traditionella spökhistorier eller mer åt det surrealistiska Kult-hållet. En del nyttjade lovecraftska grejer, de flesta hittade på eget.
Så, en blandad, bra kompott. Rekommenderas, om man gillar genren.
Nu funderar jag på att ta en Agatha Christie som palate cleanser och sedan ge mig på antingen Starship Troopers (pga dryg socmed-diskurs just nu) eller Dune. Eller The Peripheral, kanske? Eller något helt annat? Jag borde försöka läsa mer, så den här förplåtade läshögen minskar lite i omfång. Så mycket att läsa, så lite ork att läsa…
Augustnominerad för ett gäng år sedan. Dessutom bra.
Boken handlar om hur det är att bli lajvare som 14åring. Ett nytt sprudlande intresse fyller livet, uppblandat med lite tonårsdrama, knepiga föräldrar och förstås nya vänner. Lajvet i sig är inte det viktiga för berättelsen, utan förberedelserna, fascinationen, drömmarna om det.
Det enda som gör att jag inte kan rekommendera den till alla 14åringar jag träffar är att den är från 2009, så det är sms och MSN och att ringa varandra som gäller. Boken nämner Facebook typ en gång. Folk skriver till och med ut kartor från Eniro för att hitta. Femton år är länge sedan.
Sofia Nordin är grym i allmänhet. Här i synnerhet.
Är man nåt slags Midgård-fan bör man absolut läsa det här, då den utspelar sig typ 300 år efter konungens återkomst.
Bra spänning, besök av många klassiska platser och tyvärr ingen karta så man får googla om det är av intresse att se exakt olika städer, gränser, platser egentligen var belägna.
Jag har läst Aubrey-Maturin (alltså Master And Commander-serien) bok 7, The Surgeon's Mate, författare Patrick O'Brian. Jag skulle inte läsa en bok sju om jag inte tyckte om den.
Den här serien är 21 delar lång om man räknar i den sista delen som gavs ut ofärdig efter författarens död år 2000, och gavs ut under en extremt lång tid, ibland med långa mellanrum, 1969 till 1999. Vi är i Napoleonkrigen, med första boken i år 1800, och i den här är vi framme i 1813 - jag tror att O'Brian upptäckte att det sålde bättre när man kunde ha 1812 års krig mot USA (det är ett illa namngivet krig - det slutade inte förrän 1815) med (detta till skillnad från filmen, som gjorde fiendeskeppet till franskt i stället för amerikanskt för att inte göra publiken osäker på vem man ska heja på).
Efter senaste bokens krigsfångenskap i USA börjar våra huvudpersoner, kapten 'Lucky' Jack Aubrey och hans skeppsläkare, den irländsk-katalanske läkaren, naturalisten och i hemlighet underrättelseagenten Stephen Maturin i Newfoundland. Serien innehåller två sorters böcker - dels de som utspelar sig kring en specifik händelse, som The Mauritius Campaign, och de som har ett flertal olika men som litterärt kopplas samman, som den här. Vi hamnar i England, i Östersjön där en fiktiv ö ska intas och man anlöper både Göteborg och Karlskrona, och i Frankrike.
Det här är böcker som rollspelare och genre-läsare borde gilla - det är mycket handling, O'Brian har researchat nästan löjeväckande mycket i Royal Navys arkiv (alla strider är baserade på riktiga rapporter), och det är mer litterärt än man brukar få i den här sortens böcker. O'Brian kan också vara rolig, alltifrån one-liners som "Stephen detached himself from a somewhat sterile conversation on chlorine" till det allmänna språkliga intrycket:
Det skadar inte att det är en väldigt bra ljudboksproduktion heller. Verkligen bra, kan rekommenderas även till dem som mest läser SF/Fantasy.
(Det här skulle bli en strålande tv-serie, och med filmens renässans tycker man att det borde gå. Jag antar att ett problem är att den här sortens historiska produktioner är dyra att göra?)
The Ionian Mission och The Far Side of the World (känd från film ) är favoriter du har framför dig, sen tycker jag att de svackar lite när de är runt och snurrar i stilla havet i flera böcker. För att blir bättre igen mot slutet.
Men defintivt, en av de bästa äventyrsbokserier som finns. Står mellan Röde Orm och Lord of the Rings i min bokhylla.
Det myckna drickandet är också fascinerande (och något som lätt faller bort i historiska rollspel) - sjömän får en halv pint rom (23 cl) som grogg per dag (men dricker mer om de kommit över), och när Stephen och Jack dödar tre flaskor vin tillsammans är det bara en trevlig middag.
Jag är kanske inte den enda som valt att läsa om Dune igen. Det var väl ett decennium sedan. Jag har bestämt mig för att också läsa Dune Messiah, men tror inte det blir mer än så.
Dune
Det är klart att det är massa gammal unken skåpmat här, ledarkult, misogyni, orientalism. Men samtidigt är det en frustande, sprudlande fantasivärld men coola blandningar av det som känns väldigt 1900-tal (Duncan Idaho någon) och riktigt tillskruvade namntraditioner. Harkonnen är frejdigt onda, och framstår som betydligt mer flambojanta än Stellan Skarsgårds senaste tolkning. Bildspråket är också fantasiskt, särskilt när Frank Herbert etablerar nya företeelser som ornithoptrar och de första Shai-hulud, mycket show dont tell.
Allt detta döljer bokens stora brist, de platta karaktärerna eller kanske egentligen ffa den platta dialogen. Kanske får den någon sorts biblisk anstrykning som fungerar i sammanhanget, men det är mycket i ärlighetens namn ganska larvig utläggningar och invecklade resonmang som åtminstone för mig kräver mer suspension of disbelief än Heighliners eller Shai-hulud.
I slutändan är Dune en riktig världsbyggarfest som jag formligen älskar, och vars sprudlande idéfärg jag medvetet och med vilje låter maskera de underliggande gliporna av styltig dialog och unkna idéer.
Jag har börjat på Dune Messiah, och det känns redan som om balansen har slagit över från det jag uppskattar mot det jag tidigare hade överseende med. Jag menar, idén med Bene Tleilaxu är ju kul men gud vad träig karaktären är.
Jag har läst Agatha Christies Hickory, Dickory Dock.
Den börjar väldigt lovande; Poirot visar sig ha en alldeles fantastisk sekreterare som är liksom punktlig, ordningssam och den typ av människa som på fritiden, som hobby, designar ett nytt arkiveringssystem som hon tänkt patentera. En dam i min smak! Hur som helst, fröken Lemon (som hon heter) har en syster som jobbar på ett studenthem av något slag, där det hänt mystiska grejer och nu ombeds Poirot ta en titt. Saker har försvunnit (och ibland återkommit under underliga omständigheter), saker har hittats förstörda. På hemmet bor en internationell grupp studenter med allehanda relationer och egenheter som Poirot och andra vuxna omkring dem mest verkar tycka är exhausting. Som någon som jobbar med ungdomar förstår jag dem till 100%.
Nå, när bokens mysterier ska undersökas börjar det bra. Poirot gör en lista över saker som försvunnit eller förstörts, sorterar listan, och försöker finna mönster. Jag tycker att idén att eliminera sjok av listan i taget, och att det finns flera olika orsaker till de mystiska händelserna är spännande och en väldigt lovande setup. Saker eskalerar (såklart) och perspektivet börjar bytas mellan Poirot och inspektör Sharpe, som ju är lite tråkigare än Poirot men liksom en duglig inhoppare.
Jag var nära att betrakta det här som en av mina favorit-Christieböcker… tills, tyvärr, alltsammans faller. Poirot drar en slutsats till synes helt ur intet – han har ju rätt, men jag kan verkligen inte se hur jag som läsare kunnat följa hans resonemang och dra samma slutsatser. Utifrån den information jag fått känns det helt enkelt som att det finns lite för många andra förklaringar. Det här är alltså mer en fråga om att Poirot showboatar, något som brukar vara det jag kritiserar Sherlock Holmes-berättelserna för. För mig är det helt enkelt inte roligt när detektiven mest ska stila, och när berättelsen skrivs på ett sätt som mest visar hur mycket mer kunnig och smart hen är än mig. När jag liksom inte hade en chans att vara med och tävla.
Så nej, för mig sjönk den här storyn som en sten i och med det, och hämtade sig aldrig riktigt. Det kom några mindre mysterier dör jag bjöds in en smula mer, men även ett par av dem fick jag mest färdiga lösningar på utan att riktigt ha fått förutsättningarna för att dra slutsatsen själv.
För min del betyder det här att Hickory, Dickory Dock tyvärr hamnar rätt lågt bland Christies böcker.
Jag har läst en helsikes massa böcker, men har latat mig vad gäller att skriva om dem, bevisligen. Det ska det förhoppningsvis bli lite ändring på.
Thief of Always - Clive Barker
En långnovell, eller en kort roman. Riktar sig till barn och är en sån där enkel portalfantasy utan världsbyggarambitioner, utan snarast en karaktärsstudie av våra barnhuvudroller och en äventyrshistoria med magisk krydda.
Vår huvudperson är den elvaårige Harvey som tycker allt är så ämla tråkigt här i sin lilla småstad i februari. Men vips så får han hjälp av den mystiskt leende Rictus att ta sig till The Holiday House, där det alltid är bra och roligt och fint. På en enda dag hinner de gå igenom varenda högtid som finns, från jul till midsommar till halloween och till jul igen.
Här finns andra barn, en föreståndarinna i köket och några andra mystiska filurer av Rictus typ. Runt huset är det stora gräsmattor och trädgårdar, perfekta att leka på. En liten sjö att bada i finns på baksidan. En idyll av perfektaste slag. Men självklart är allt inte som det verkar.
Barker är bra på vad han gör. Men jag har aldrig gillat hans långa grejer. Som novellskrivare är han fenomenal, men jag har nog aldrig helt uppskattat någon av hans regelrätta romaner. Den här är i samma format och längd som Hellbound Heart och det passar Barker som handen i tumvanten. Tajt berättat, lagom mycket förklaringar av det övernaturliga, ständig fart och framåtrullning i berättandet, lagom skräcknivå för barn, och varenda tråd som kastats ut knyts vackert ihop på slutet.
Ruskigt bra. Kanske Barkers absolut bästa verk. Rekommenderas.
Jag läste ut The Affair of the Mysterious Letter av Alexis Hall nu på vägen hem från jobbet.
Den följer kapten John Wyndham, som bor tillsammans med vildmagikern Shararahad Haas på 221b Martyrs Walk, och dras in i utredningen av ett mystiskt utpressarbrev när Haas' gamla flamma Eirene. Ja, jo, det är Sherlock Holmes-pastisch, det är det. Men ganska tunnt.
Alla som hört mig prata om skillnaden mellan Holmes och, säg, Miss Marple vet att jag egentligen inte gillar den förre. Christie skriver ju mestadels vad jag betraktar som riktiga deckare – sådana som handlar om sina mysterier i första hand och där en del av läsandet är att själv försöka använda de ledtrådar man fått för att försöka lösa pusslet. Doyles detektiv är i mina ögon tråkigare: allt handlar om honom som person, det går sällan för läsaren att räkna ut något utan Holmes drar någon för oss okänd bit kunskap ur röven mot slutet av fallet. Det är mer "vibes" och att man ska känna spänning och sen kommer en deus ex machina (eller deus ex holmes' röv, då). Allt för att den skrytsamme,d ryge Holmes ska kunna visa sig på styva linan. Jag tycker helt enkelt att det är ganska osympatiska berättelser, även om de också ibland åtminstone delvis rör sig in på Christieskt terrirorium.
Den här boken låtsas inte ens vara ett mysterium. Utpressningsbrevet är mest en lövtunn ursäkt för att visaa upp Halls Holmespastisch och ett världsbygge. Haas är om möjligt ännu drygare än Holmes, och det finns här knappt några spår alls av ledtrådar att följa. Eller ja, OK, jag lyckades ju gissa någorlunda rätt, men det var mer för att jag tänkte typ "ok, storyn verkar helt ointresserad av det faktiska mysteriet, vad skulle vara den mest tröttsamma plot twisten här?"
Jag inser, ja, att jag gick in i den här boken med helt fel inställning. Hade jag inte varit bländad av Holmeskopplingen och förhoppningen om en riktig deckare, utan istället redan från starten varit inställd på att läsa en berg-och-dalbane-pulp-roman som utspelar sig i en helt bonkers bananas superqueer multidimensionell megastad… då hade jag nog genomgående haft roligare. Nu hade jag rätt roligt ändå, ska sägas, men man bör vara förvarnad om att det här inte ens är en deckare enligt Holmsk modell.
Det finns mycket jag gillade. Haas (som, likt namnet antyder, är av annat kön än Holmes) är ju sådär jobbigt kaotiskt flamboyant som jag mest tycker det är jobbigt när folk är, men Wyndham (som utifrån vad jag kunnat utläsa av starten är homosexuell transman?) är lagom tillknäpt, fyrkantig och hyser lagom mängd tillit till systemet för att jag ska kunna känna sympati =) Eirene är på väg att gifta sig med en kvinna, och inget av det här behandlas som det minsta konstigt. Den här spelvärlden har massvis med förtryck och jobbigheter och klasskamp etc, men det är åtminstone inte öppen sexism/transfobi…
Jag gillar också Carcosa, som omtalas och, senare, besöks. Det har gjorts revolution mot den gule kungen och man har upprättat en distinkt surrealistisk sovjetstat, med repairers of reputations som maskbärande hemliga poliser… Världsbygget är som sagt rätt nice. Jag gillar också att Wyndham kommer från ett land som tidigare regerades av en superond häxmästare och nu av ett nästan lika drygt garde av häxjägare… Massa klassiska fantasytroper som vrids till på sätt som kanske inte är helt nya, men som är underhållande.
Så… Jag kan nog rekommendera den här.
Om man är medveten going in att det inte är det minsta deckar-aktigt =)
Jag har alltid tolkat Fogelströms "Stad"-serie som en del av en klassisk socialdemokratisk tradition om skötsamhet. Henning med familj är ju de skötsamma arbetarna och även om Henning själv aldrig får det bättre har hans flit och ordentlighet möjliggjort för hans barn att få det bättre.
(Edit: och de revolutionära karaktärerna i Mina drömmas stad, som Tummen, framstår som lite fåniga)
Jag har alltid tolkat Fogelströms "Stad"-serie som en del av en klassisk socialdemokratisk tradition om skötsamhet. Henning med familj är ju de skötsamma arbetarna och även om Henning själv aldrig får det bättre har hans flit och ordentlighet möjliggjort för hans barn att få det bättre.
(Edit: och de revolutionära karaktärerna i Mina drömmas stad, som Tummen, framstår som lite fåniga)
Det är också en jätteintressant läsning! Jag tänker att budskapet om den Socialdemokratiska skötsamheten inte nödvändigtvis behöver motsätta min läsning. Den Socialdemokratiska skötsamheten är i boken något som beskrivs som positivt och något värt att eftersträva. Orättvisan ligger i att det hela egentligen inte spelar någon roll om själva spelet är riggat mot dig, du kommer skånk taket tillslut. Sen tycker jag att du har helt rätt i att Hennings sätt att leva gör att hans familj får det bättre jämfört med många andra familjer som skildras i boken. Så jag tänker att båda tolkningarna kan funka samtidigt och att de inte motsäger varandra, snarare stärker varandra Håller även med om att Tummens revolutionära tankar framställs som ganska löjliga, facklig organisation verkar vara vad boken lyfter fram som den rätta vägen att gå.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
Otroligt bra böcker. För övrigt så har SR lagt upp radioteatern av de tre första böckerna på SRplay igen om du känner för det. Fogelström själv som dramatiserat och är dessutom berättare.
Håller även med om att Tummens revolutionära tankar framställs som ganska löjliga, facklig organisation verkar vara vad boken lyfter fram som den rätta vägen att gå.
