JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,738
WRNU’s bokklubb 2024
- Thread starter Franz
- Start date
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Edgar Rice Burroghs - Tarzan Apornas Son
Det här är originalet från 1912, i svensk översättning från 1921. Nyutgiven 1988, och vad jag förstår oredigerad sedan 1921. Alltihop publicerades först i pulpmagasinet The All-Story, som verkar ha haft ungefär samma fokus som den i nördkretsar mer kända Weird Tales, om än lite mindre skräck och lite mer äventyr och SF.
Tarzan är en av världens absolut mest kända påhittade figurer. På nivån Sherlock Holmes, Hamlet, eller Odysseus. Men är det bra? Var det bra då? Håller det än?
Vi tar det från början
Allt börjar med ett myteri, där Tarzans föräldrar blir oskyldiga vittnen. De slängs av tillsammans med lite förnödenheter på en öde kustremsa på Afrikas västkust, i ett odefinierat land (antagligen Kongo/Angola någonstans) och de försöker överleva så gott det går. Strax föds en liten son. När ungen är c:a ett dör modern av sjukdom, och pappan kramas ihjäl av apan Kerchak. Apan Kala, som nyss förlorat sitt barn, plockar upp lille människoungen och adopterar honom.
Notera att aporna inte är gorillor, som de är i typ alla filmatiseringar. Här är de en icke namngiven, för oss okänd typ av människoapa som är lika, men inte riktigt är gorillor. Varför? Ingen aning.
Tarzan växer upp i djungelns djup bland många djärva djur, och är redan som tioåring starkare än en vuxen karl som vuxit upp på annat sätt. Han accepteras aldrig av Kerchak, och förstår aldrig varför han inte är som andra barn. Men han hittar sina föräldrars timmerstuga, som de byggt under det år de varit skeppsbrutna. Där hittar han både sin fars bowie-kniv, och diverse böcker och grejer. Kniven gör att han plötsligt kan slåss på lika villkor med rovdjuren som har huggtänder och klor, och böckerna gör att han kan lära sig läsa och skriva.
Ja, ni läste rätt. Tarzan lär sig läsa och skriva engelska utan att kunna tala det. Så det så.
En överraskande grej är att Tarzans arsenal till mycket stor del består av att han lär sig fläta bra rep av gräs, som han sen gör lasso och snaror av. Känns som om det borde varit med mer i filmerna, i ärlighetens namn.
Hur som.
Lite drygt halvvägs in i boken kommer han för första gången i kontakt med andra människor - en “infödingsstam” som flyttar in i närheten av Tarzans apfolk. Självklart beskrivs de ungefär lika dåligt som ni kan förvänta er att en vit snubbe född 1875 kan skriva om “mörkaste Afrika”. Hej och hå.
Men inte många kapitel därefter kommer Jane och hennes expedition till kusten. Hon är bara med som en oskyldig obeservatör, och det är hennes far som har huvudrollen i själva expeditionen. Men hon träffar Tarzan, han räddar henne från diverse faror (inklusive knäcker nacken på ett lejon genom brottargrepp!) och en del annat lattjo. Expeditionen är på jakt efter en gammal piratskatt, som de lyckligtvis hittar.
Expeditionen åker hem, men en sjuk fransman stannar kvar, vårdas av Tarzan och tack vare honom lyckas så Tarzan lära sig franska, lite engelska, och de går genom djungeln till en fransk mission några veckor norrut, varifrån de lämnar kontinenten och uppsöker Jane i Wisconsin. Där räddar Tarzan Jane från en skogsbrand, visar att han kan föra sig som en gentleman, och levererar skatten till Janes far. Dessutom får han INTE Jane på slutet, utan hon är förlovad med hans kusin Willam Cecil Clayton, en rätt trevlig typ (som inte är skurken som i disneyfilmen). Jag antar att Tarzan och Jane får varandra i någon av drygt tjugo uppföljarna.
Teman och tragedier och obekvämligheter
Ja, det är väl här det börjar. För boken är inte så katastrofal i sitt porträtt av “Afrika” som jag trodde den skulle vara. Det är Mbongas infödingsstam som är genomuselt beskriven, men de är åtminstone inte en bärande del av historien och är inte med alltför mycket. Mest är jag glad att det inte förekommer fler beskrivningar av icke-vita. Det stora problemet är hur färgad av sin samtid Burroughs är vad gäller rasbiologi.
Det är explicit ibland, tex när Tarzans adoptivmamma beskrivs frenologiskt av den neutrala berättarrösten. Hade hon inte haft så sluttande panna hade hon inte kunna känna moderskärlek, etc. Tarzan är en vit man, engelsk adel dessutom. Han känner sig inte mer hemma bland svarta människor än bland apor. Det är först när de vita dyker upp som han försöker lära känna dem. De i Mbongas stam däremot rånmördar han till höger och vänster för att sno deras pilbågar och pilar. Vår hjälte.
Tarzan är väldigt mycket en fantasi för vita män, eller snarare vita pojkar. Boken ligger i gränslandet för att kallas YA om den kommit idag. Tarzan är extremt fysiskt perfekt på alla sätt och vis, och dessutom absurdt smart. Han lär sig franska på några veckor, engelska lika fort. Han lär sig köra bil, förstå kartor, etc. hur kvickt som helst. Det här är inte bara eskapism för tonåringar, det är en önskedröm på Mary Sue-nivå. Men allt motiveras av att han är vit, adel, och så här hade vem som helst med den bakgrunden blivit om de vuxit upp i djungeln. Oof.
Med det sagt är det en ball eskapism och ett rejält röj i texten. Burroughs skriver med fart, passion och med full förståelse för rule of cool. Det är drag i texten och jag blir precis aldrig uttråkad när det handlar om Tarzan.
Tarzan tror också att han är en korsning mellan vit man och apa, och inte adopterad apa. Oooooooof.
Tarzan som inspirationskälla
Jag är övertygad om att språket i Tarzan, och karaktären i sig, är en fet inspiration för farbror Howard när han hittade på Conan. Vi vet att det fanns en näve Tarzan-böcker i Howards bibliotek när han dog, så omöjligt är det inte. Båda är hyperkompetenta krigare och spårare, förespråkar barbarism som bättre än civilisation, blir kungar för egen hand, och så vidare.
Dessutom klär de sig i höftskynken. Bara det, liksom.
TLDR
Det här var värt att läsa, men jag tror inte jag kommer ge mig på fler Tarzan-böcker. Det var inte tillräckligt bra. (disney)Filmen är bättre.
Det här är originalet från 1912, i svensk översättning från 1921. Nyutgiven 1988, och vad jag förstår oredigerad sedan 1921. Alltihop publicerades först i pulpmagasinet The All-Story, som verkar ha haft ungefär samma fokus som den i nördkretsar mer kända Weird Tales, om än lite mindre skräck och lite mer äventyr och SF.
Tarzan är en av världens absolut mest kända påhittade figurer. På nivån Sherlock Holmes, Hamlet, eller Odysseus. Men är det bra? Var det bra då? Håller det än?
Vi tar det från början
Allt börjar med ett myteri, där Tarzans föräldrar blir oskyldiga vittnen. De slängs av tillsammans med lite förnödenheter på en öde kustremsa på Afrikas västkust, i ett odefinierat land (antagligen Kongo/Angola någonstans) och de försöker överleva så gott det går. Strax föds en liten son. När ungen är c:a ett dör modern av sjukdom, och pappan kramas ihjäl av apan Kerchak. Apan Kala, som nyss förlorat sitt barn, plockar upp lille människoungen och adopterar honom.
Notera att aporna inte är gorillor, som de är i typ alla filmatiseringar. Här är de en icke namngiven, för oss okänd typ av människoapa som är lika, men inte riktigt är gorillor. Varför? Ingen aning.
Tarzan växer upp i djungelns djup bland många djärva djur, och är redan som tioåring starkare än en vuxen karl som vuxit upp på annat sätt. Han accepteras aldrig av Kerchak, och förstår aldrig varför han inte är som andra barn. Men han hittar sina föräldrars timmerstuga, som de byggt under det år de varit skeppsbrutna. Där hittar han både sin fars bowie-kniv, och diverse böcker och grejer. Kniven gör att han plötsligt kan slåss på lika villkor med rovdjuren som har huggtänder och klor, och böckerna gör att han kan lära sig läsa och skriva.
Ja, ni läste rätt. Tarzan lär sig läsa och skriva engelska utan att kunna tala det. Så det så.
En överraskande grej är att Tarzans arsenal till mycket stor del består av att han lär sig fläta bra rep av gräs, som han sen gör lasso och snaror av. Känns som om det borde varit med mer i filmerna, i ärlighetens namn.
Hur som.
Lite drygt halvvägs in i boken kommer han för första gången i kontakt med andra människor - en “infödingsstam” som flyttar in i närheten av Tarzans apfolk. Självklart beskrivs de ungefär lika dåligt som ni kan förvänta er att en vit snubbe född 1875 kan skriva om “mörkaste Afrika”. Hej och hå.
Men inte många kapitel därefter kommer Jane och hennes expedition till kusten. Hon är bara med som en oskyldig obeservatör, och det är hennes far som har huvudrollen i själva expeditionen. Men hon träffar Tarzan, han räddar henne från diverse faror (inklusive knäcker nacken på ett lejon genom brottargrepp!) och en del annat lattjo. Expeditionen är på jakt efter en gammal piratskatt, som de lyckligtvis hittar.
Expeditionen åker hem, men en sjuk fransman stannar kvar, vårdas av Tarzan och tack vare honom lyckas så Tarzan lära sig franska, lite engelska, och de går genom djungeln till en fransk mission några veckor norrut, varifrån de lämnar kontinenten och uppsöker Jane i Wisconsin. Där räddar Tarzan Jane från en skogsbrand, visar att han kan föra sig som en gentleman, och levererar skatten till Janes far. Dessutom får han INTE Jane på slutet, utan hon är förlovad med hans kusin Willam Cecil Clayton, en rätt trevlig typ (som inte är skurken som i disneyfilmen). Jag antar att Tarzan och Jane får varandra i någon av drygt tjugo uppföljarna.
Teman och tragedier och obekvämligheter
Ja, det är väl här det börjar. För boken är inte så katastrofal i sitt porträtt av “Afrika” som jag trodde den skulle vara. Det är Mbongas infödingsstam som är genomuselt beskriven, men de är åtminstone inte en bärande del av historien och är inte med alltför mycket. Mest är jag glad att det inte förekommer fler beskrivningar av icke-vita. Det stora problemet är hur färgad av sin samtid Burroughs är vad gäller rasbiologi.
Det är explicit ibland, tex när Tarzans adoptivmamma beskrivs frenologiskt av den neutrala berättarrösten. Hade hon inte haft så sluttande panna hade hon inte kunna känna moderskärlek, etc. Tarzan är en vit man, engelsk adel dessutom. Han känner sig inte mer hemma bland svarta människor än bland apor. Det är först när de vita dyker upp som han försöker lära känna dem. De i Mbongas stam däremot rånmördar han till höger och vänster för att sno deras pilbågar och pilar. Vår hjälte.
Tarzan är väldigt mycket en fantasi för vita män, eller snarare vita pojkar. Boken ligger i gränslandet för att kallas YA om den kommit idag. Tarzan är extremt fysiskt perfekt på alla sätt och vis, och dessutom absurdt smart. Han lär sig franska på några veckor, engelska lika fort. Han lär sig köra bil, förstå kartor, etc. hur kvickt som helst. Det här är inte bara eskapism för tonåringar, det är en önskedröm på Mary Sue-nivå. Men allt motiveras av att han är vit, adel, och så här hade vem som helst med den bakgrunden blivit om de vuxit upp i djungeln. Oof.
Med det sagt är det en ball eskapism och ett rejält röj i texten. Burroughs skriver med fart, passion och med full förståelse för rule of cool. Det är drag i texten och jag blir precis aldrig uttråkad när det handlar om Tarzan.
Tarzan tror också att han är en korsning mellan vit man och apa, och inte adopterad apa. Oooooooof.
Tarzan som inspirationskälla
Jag är övertygad om att språket i Tarzan, och karaktären i sig, är en fet inspiration för farbror Howard när han hittade på Conan. Vi vet att det fanns en näve Tarzan-böcker i Howards bibliotek när han dog, så omöjligt är det inte. Båda är hyperkompetenta krigare och spårare, förespråkar barbarism som bättre än civilisation, blir kungar för egen hand, och så vidare.
Dessutom klär de sig i höftskynken. Bara det, liksom.
TLDR
Det här var värt att läsa, men jag tror inte jag kommer ge mig på fler Tarzan-böcker. Det var inte tillräckligt bra. (disney)Filmen är bättre.
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,873
Jag har läst ”Gatusångerskan Omatsus äventyr” av Hikosaku Kubota. Det var tydligen en bestseller 1877.
Den handlar om den giriga Omatsu, en vacker kastlös gatusångerska, och följer hennes liv som är fyllt av lögner, brott och sex.
Tydligen rånmördade en ung kvinna en köpman 1876 (på riktigt alltså), och vips föddes en ny genre: läsarna törstade efter berättelser om dokufu – ”giftiga kvinnor”. Enligt förordet är den här boken den första översättningen av ett verk i genren till något annat språk.
Kanske mer kul än bra egentligen, men skoj att ha snubblat över och läst!
Den handlar om den giriga Omatsu, en vacker kastlös gatusångerska, och följer hennes liv som är fyllt av lögner, brott och sex.
Tydligen rånmördade en ung kvinna en köpman 1876 (på riktigt alltså), och vips föddes en ny genre: läsarna törstade efter berättelser om dokufu – ”giftiga kvinnor”. Enligt förordet är den här boken den första översättningen av ett verk i genren till något annat språk.
Kanske mer kul än bra egentligen, men skoj att ha snubblat över och läst!
Jag gjorde misstaget att läsa om de två första Discworldböckerna, The Colour of Magic och The Light Fantastic.
De är… de är inte så bra. Jag är glad att Pratchett fick möjlighet att utveckla sitt författarskap.
The Color of Magic är mest en serie vignetter, eller man kanske kan kalla det något slags novellsamling. Varje story utgår från en känd fantasytrop som besöks av trollkarlen (nåja) Rincewind och hans kompis, turisten Twoflower. Skämten är ganska få, det finns några schyssta ordvitsar och bra idéer men de uttrycks inte speciellt väl och boken verkar inte ha speciellt mycket att säga om någonting alls egentligen. "Höhö, är inte turister roliga", kanske.
The Light Fantastic är en i grunden synnerligen ordinär episk fantasyberättelse – det är mer röd tråd än i den första boken, men den röda tråden är ganska trist. Här är det också lite väl mycket upprepningar av skämt, känns det som. Det närmaste den här boken har att säga något är väl typ. nånting om att folk blir irrationella när det verkar vara något konstigt och farligt på gång? Jag vet inte.
Jag kommer att fortsätta läsa Pratchett, jag har ju något slags minne av att ha gillat flera av hans böcker som ung. Så jag hoppas att jag förr eller senare kommer till de bra böckerna.
Men nu måste jag nog ta lite paus och läsa annat…
Ovan: två jättejättefula och tråkiga omslag
De är… de är inte så bra. Jag är glad att Pratchett fick möjlighet att utveckla sitt författarskap.
The Color of Magic är mest en serie vignetter, eller man kanske kan kalla det något slags novellsamling. Varje story utgår från en känd fantasytrop som besöks av trollkarlen (nåja) Rincewind och hans kompis, turisten Twoflower. Skämten är ganska få, det finns några schyssta ordvitsar och bra idéer men de uttrycks inte speciellt väl och boken verkar inte ha speciellt mycket att säga om någonting alls egentligen. "Höhö, är inte turister roliga", kanske.
The Light Fantastic är en i grunden synnerligen ordinär episk fantasyberättelse – det är mer röd tråd än i den första boken, men den röda tråden är ganska trist. Här är det också lite väl mycket upprepningar av skämt, känns det som. Det närmaste den här boken har att säga något är väl typ. nånting om att folk blir irrationella när det verkar vara något konstigt och farligt på gång? Jag vet inte.
Jag kommer att fortsätta läsa Pratchett, jag har ju något slags minne av att ha gillat flera av hans böcker som ung. Så jag hoppas att jag förr eller senare kommer till de bra böckerna.
Men nu måste jag nog ta lite paus och läsa annat…
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Naomi Klein - Doppelgänger
Tja. Vad ska man säga? Gillar du Naomi Kleins analyser av världen och politiken kommer du gilla den här. Men jag tror inte direkt någonting nytt framkommer om du är inläst på ämnet.
Det som är kul är ingången - Naomi Klein har i alla år blandats ihop med Naomi Wolf, som har gått från amerikaliberala kanten till att bli spritt språngande stamgäst hos Steve Bannon och hans podcastnätverk. Wolf är en galning som pratar om att valet var stulet, om globalisternas hemliga agenda och att "de där" kontrollerar hela världen och allt sånt, ni vet. Men hur hamnade hon där? Klein försöker fånga Wolfs resa ner i galenskapen, samtidigt som hon målar upp just den här dubbelgångarvärlden vi hamnat i nu. Varför finns det ens en parallell verklighet som vissa av oss verkar bo i, där reptilmänniskor från Robert E Howard kontrollerar världen bakom kulisserna, eller vacciner ger autism i människor och ger grodor prideflaggor? Hur kommer det sig att vi inte kan vara överens om vad verkligheten ens är?
Dubbelgångare är ett bra tema för att fånga den där känslan av den andra världen som finns. Klein drar paralleller till kända dubbelgångarhistorier, som dr Jekyll and mr Hyde, eller Jordan Peeles film US. Allt för att försöka fånga olika anledningar till att folk lockas till Bannon, Alex Jones, etc. Vad är poängen? Svaret är ofta olika för olika personer, och att Bannon m.fl. skiter fullständigt i att allt ska hänga samman i en koherent världsbild. De viktiga är att folk är arga, och på "rätt" sida. Vad som får dig dit spelar mindre roll.
Men men. Allt det här visste ni nog redan. Klein är en som vanligt en riktigt bra författare men jag vet inte hur mycket nytt jag lärde mig av boken. Kanske några enstaka exempel. Men trenden hade jag redan koll på med god marginal.
Det jag fick mest ut av boken var att jag saknar tiden när hon skrev sin första bok - No Logo. Det var en bättre tid, när vi alla var gladare, hade mer fritid, och kunde skapa stora massdemonstrationer mot reklam på allmän plats, istället för att behöva fokusera på planetens själva överlevnad.
Hej och hå.
TLDR
Läsvärd. Det är Klein alltid. Men inte lika mycket sprängstoff som hennes tidigare böcker.
Tja. Vad ska man säga? Gillar du Naomi Kleins analyser av världen och politiken kommer du gilla den här. Men jag tror inte direkt någonting nytt framkommer om du är inläst på ämnet.
Det som är kul är ingången - Naomi Klein har i alla år blandats ihop med Naomi Wolf, som har gått från amerikaliberala kanten till att bli spritt språngande stamgäst hos Steve Bannon och hans podcastnätverk. Wolf är en galning som pratar om att valet var stulet, om globalisternas hemliga agenda och att "de där" kontrollerar hela världen och allt sånt, ni vet. Men hur hamnade hon där? Klein försöker fånga Wolfs resa ner i galenskapen, samtidigt som hon målar upp just den här dubbelgångarvärlden vi hamnat i nu. Varför finns det ens en parallell verklighet som vissa av oss verkar bo i, där reptilmänniskor från Robert E Howard kontrollerar världen bakom kulisserna, eller vacciner ger autism i människor och ger grodor prideflaggor? Hur kommer det sig att vi inte kan vara överens om vad verkligheten ens är?
Dubbelgångare är ett bra tema för att fånga den där känslan av den andra världen som finns. Klein drar paralleller till kända dubbelgångarhistorier, som dr Jekyll and mr Hyde, eller Jordan Peeles film US. Allt för att försöka fånga olika anledningar till att folk lockas till Bannon, Alex Jones, etc. Vad är poängen? Svaret är ofta olika för olika personer, och att Bannon m.fl. skiter fullständigt i att allt ska hänga samman i en koherent världsbild. De viktiga är att folk är arga, och på "rätt" sida. Vad som får dig dit spelar mindre roll.
Men men. Allt det här visste ni nog redan. Klein är en som vanligt en riktigt bra författare men jag vet inte hur mycket nytt jag lärde mig av boken. Kanske några enstaka exempel. Men trenden hade jag redan koll på med god marginal.
Det jag fick mest ut av boken var att jag saknar tiden när hon skrev sin första bok - No Logo. Det var en bättre tid, när vi alla var gladare, hade mer fritid, och kunde skapa stora massdemonstrationer mot reklam på allmän plats, istället för att behöva fokusera på planetens själva överlevnad.
Hej och hå.
TLDR
Läsvärd. Det är Klein alltid. Men inte lika mycket sprängstoff som hennes tidigare böcker.