Jag har läst
Invincible av Robert Kirkman.
Det är tre
feta samlingsvolymer som tillsammans sammanställer alla 144 serietidningar. Jag är skeptisk till Images kompendieformat, för var och en av de här kolosserna väger över två kilo. Det är svårt att hålla dem utan att få ont i handleden efter ett tag, oavsett hur man sitter. Nästa gång blir det nog lite smalare format.
Sedan barnsben har Mark Grayson vetat om att hans pappa är världens mäktigaste superhjälte. Serien börjar med att Mark äntligen får sina superkrafter strax efter att han fyllt sjutton, och hela seriens första ark handlar om hur han försöker lära sig hantera dem i kombination med att läras upp av sin pappa Omni-man. Detta balanseras mot ordinarie vardag, som att gå i skolan, försöka hålla sin hemliga identitet just hemlig för kompisar och så vidare. Allt kryddat med en lagom dos humor.
Visst låter det som superhjältevanilj modell #1A? Det är det inte. För den första stora twisten som ändrar allt du trodde dig veta kommer redan i tidning tolv. Flera sådana kommer under seriens gång. Det gör att jag inte riktigt kan prata klarspråk om så mycket, men var med på att serien redan i tidning 13 är något heeeeeelt annat än i tidning 1. För att inte tala om vad den blir i tidning 100, eller för den delen 144.
Jag har skrattat högt, jag har gråtit, jag har blivit tagen, jag har chockats, jag har förvånats, och jag har aldrig slutat fascineras av storyn. Den tar många av de stora superhjälteklyschorna och låter dem ha den emotionella tyngd de borde ha. Vid ett tillfälle förstörs en hel amerikansk storstad, tex. Totalt förstörd. Även om de allra, allra flesta hann evakueras är det ändå många tusen som dör. Det leder till depression, tvivel och brutal ångest hos huvudpersonen, och sedan en fullkomligt rimligt karaktärsutveckling som aldrig hade hänt i Marvel eller DC. För här finns det inget som heter status quo. Tiden rullar obönhörligt på. Och det är fantastiskt.
Allt det bra
Jag tror det här kan vara det bästa superhjältande jag läst. Robert Kirkman är skitbra på att bygga karaktärsdrama i extrema situationer, vilket han redan demonstrerat i Walking Dead. Men här är både karaktärerna bättre, och situationen hoppfull och glad för det mesta, vilket skiljer sig från den brutal depressionen man får av att läsa WD. På andra sätt märks det att det är samma skribent - ibland spårar det ut i ren splatter när superhjältarna bankar varandra så blodet flyter och tarmarna syns. Det är en grotesk skräckkänsla som dyker upp ibland, vilket gör att man verkligen får insikt i hur läskigt det skulle vara om superhjältar fanns. Men inte på det cyniska, allmänt misantropiska sättet som i Watchmen eller The Boys. Här finns det faktiskt folk som vill rädda världen och gör sitt bästa för att stoppa utomjordingarna som invaderar. Men att se dem skadas och gå sönder och dö gör ont. Hela vägen in i ryggmärgen.
Över tid går det från det gamla vanliga banka bankrånare och stoppa skurkar till att bli mer Silver Age-aktigt, med rymdinvasioner och utflykter till utomjordingars hemplaneter. Det är skoj. För att vara på kosmisk nivå är det väldigt jordnära och fokus på personer och relationer snarare än på de spektakel och slagsmål som händer där.
Det dåliga
Det finns inte så mycket. Gillar man superhjältar och/eller bra relationsdrama kommer man nog gilla det här. Det är bra mytologi och en snyggt sammanhållen superhjältehistoria. Men börjar man titta på de sista tidningarna med ett kritiskt öga och försöka läsa in eventuella politiska poänger där är det lite obekvämt. Inte dåligt per se, men tillräckligt obekvämt för att jag ska lyfta på ögonbrynet och se skeptisk ut. Men slutet är trots det bra och jag är glad att jag läste alla 6,5 kg serier.
Totalt
Rekommenderas. Varmt. Särskilt till
@krank, för jag tror det här är rätt upp hans allé. Jag tycker det här är hästlängder bättre än allt annat Kirkman skrivit. Walking Dead och Outcast kan gå och lägga sig.
