WRNU:s Bokklubb 2021

[Gamiel]

Rain like hammers manus o bild av Brandon Graham

Eugene är en ny invånare i Elephant, en vandrande stad i ökenvärlden i Crown Majesty. Långt från vänner och familj tillbringar han större delen av sin tid med att navigera i melankoliska dagdrömmar, lekte med främmande teknik och undersöka de bästa ställena för att hitta snabbmat av hög kvalitet.

Den ökända brottslingen Brik Blok gör en desperat kraschlandning på den konstgjorda palatsvärlden i Skycradle, där han överför sitt sinne till kroppen av en bioskulpterad butler för att förbli oupptäckt. Han är på ett uppdrag men hur mycket av vem han var är kvar i hans nya kropp.

El är en ung kvinna som deltar i ett brutal överlevar spel där tanken är att den sista överlevande (ej räknat klonkroppar) ska få odödlighet, och okända makter manipulerar för att deras favorit ska var den siste som står pall. Samtidigt så kanske El inte är så oskyldig som hon verkar.

Dessa tre, och ett antal andra, kommer få sina historier sammanflätade till ett slut om vem som kommer vara näst att styra den kända galaxen!


Den här boken handlar i praktiken om livskris, att vara osäker på vem man är eller om det man är är vad man vill vara och om man gör något åt det. Om du har läst Brandon Graham tidigare så känner man igen sig, även om den inte är lika full med ordvitsmagi eller -mackapärer och den är när det kommer till kritan mer seriös i sina teman.

Jag rekommenderar den, även om jag föredrar de mer lekfulla Brandon Graham historierna.

 

[krank]

Jag har läst Archangel, en avslutad, lagom lång serie som William Gibson varit med och skapat. Jag läste samlingsalbumet.



Det mesta i serien mår bäst av att upptäckas och läsas själv tror jag, så det här är nog så mycket detaljer ni får: lätt pulpig andra världskriget-miljö och en huvudperson som kommer från en alternativ framtid och har ball tech, och försöker stoppa en skurkig vicepresident från samma framtid som bytt ansikte och infiltrerat amerikanska armén. Typ.

Kul, snyggt, bra pacing, lättläst action, inte så djupt eller egentligen intellektuellt utmanande. Jag skulle gärna sett konceptet utvecklas mer, men är osäker på om en serie hade varit rätt medium. Ett rollspel kanske?

 

[Max Raven]

Jag har läst Down and Out in the Magic Kingdom

I en framtid har samhället förändrats och de som propagerade för kloner och hjärnbackups har tagit över. Alla får mat och boende, men för mer än det basala används ett slakts gameifierat rykte (whuffies) som pengar. Huvudpersonen har bosatt sig i Disney World efter att ha dött och återställts från backup till ny klon, och en gammal vän dyker upp. Om det fanns några tvivel så är det här en dystopisk roman.

Edit: Som tillägg - det verkar som väldigt, väldigt många missar att "odödligheten" inte fångar livet upp till dödsögonblicket, att läkare har en enda lösning (återställ till backup - d v s döda folk och släng in en ny klon) och inte ens vet hur de botar ens basala hälsoproblem. Eller att rykte-som-pengar (som justeras i realtid, inget läggs på hög) betyder att folk drivs till beteendet att vara sociopatiska monster och att sociopatiska monster är de mest framgångsrika. Och det här är faktiska element i boken - de är inte bara med för "handlingens" skull, de visar explicit problemen med det "perfekta samhället" - Down & out in the Magic Kingdom refererar både till Disney World och framtidssamhället. Han är inte det minsta subtil om det här och boken är inte tung nog för att man borde kunna missa det här.

Det här är en ganska kort och lättläst roman som man kan få tag i gratis. Rätt underhållande också, och med mer djup än jag väntade mig till en början. Rekommenderas.

 

[Khan]

Jag har läst Skymningstid av Henrik Bromander

Det här är en undersökning av den svenska högerextremismen under sextio- och sjuttiotalen. Huvudperson 1 Gunnar Björk, en major vid P10 som ingår i ett ytterst hemligt arbete i försvarsmakten, att organisera och driva en liten terrorcell inför ett potentiellt övertagande av främmande makt. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska. Huvudperson 2 är Monika Nilsson som kämpar på i en specialavdelning för SäPo som undersöker möjliga terrorister, Monika på den pyttelilla delen som hanterar nazist-sympatisörer. Hon mest spionerar på NRP och försöker få reda på om de faktiskt har möjlighet att låta RAG ta stora kliv framåt i våldstrappan.

Men båda har också problem - Monikas äktenskap håller på att slitas sönder, och Major Björks äktenskap är trasigt eftersom hans fru lider av sinnessvaghet och då och då åker in på mentalsjukhuset Långbro. Men det ett lika stort krångel i hans liv är när hans lilla motståndscell läggs ner pga försvarsbesparingar och de fortsätter ändå. Det är för stor rysskräck för att släppa det, varpå de börjar göra inbrott vapenkasuner, genomföra postrån och annat hemskt för att hålla verksamheten vid liv. Särskilt en av de fyra i cellen har sympatier långt ut i brunhögerträsket, och hans fru är till och med aktiv medlem i NRP. Det hela spårar ur, steg för steg, men långsamt och försiktigt. Väl skrivet.

Fast på det stora hela är det här inte lika bra som det kunde varit. De tidigare romanerna är tajtare, mer hårt redigerade. Här känner jag att större delen av Monikas story är onödig. Bara till för att ge bakgrund och världsbygge. Inte för att hon eller hennes biroller är bra karaktärer som förtjänar en bra story.

Nä, hade allt bara handlat om Major Björk tror jag det här hade varit bättre som bok rakt av.

TLDR
Bra bok, men inte lika bra som Bromanders tidigare.

 

[Khan]

Jag har läst Blåbrunt Sverige: så påverkas du om högern vinner valet av Mats Wingborg

Wingborg har tidigare skrivit flera böcker om extremhögern, och särskilt om hur de samarbetar eller söker samarbete med mer traditionella högerkrafter. Det är en påläst och historiskt medveten författare till boken, och många paralleller dras både genom historien och till andra platser ute i Europa. Wingborg gör ingen hemlighet av att han tycker det är en dålig idé att högern vinner valet, det finns ju med redan i titeln. Det som imponerar på mig är att han ändå stolpar upp saker och ting sakligt och förklarande, med mängder av exempel, istället för att nöja sig med att raljera och hänvisa till sunt förnuft.

Bokens kapitel är antingen genomgångar av specifika politikområden och hur högern troligen skulle samarbeta kring dem, eller genomgångar av kommuner och bevis på hur de redan gör det. Det är en ofta förbluffande läsning när man inser de tendenser av centralstyre, bångstyrighet och rent verklighetsförnekande som finns ute i kommunerna där de styr.

Jag ska inte gå igenom allt som står i boken, men jag tycker helt klart den är läsvärd för alla som är politiskt intresserade. Visserligen lär den mest läsas av de redan frälsta på vänsterkanten, men jag skulle vara mycket intresserad av att höra vad de boken handlar om, så att säga, har för åsikter om den. Tyvärr är det nog inte något som kommer hända så värst ofta.

Rekommendation, helt enkelt. Men om någon admin/mod tycker det är olämpligt att prata om så här politiskt laddade böcker är jag helt med på att inlägget försvinner för evigt.

 

[Khan]

Jag har läst The Bride Was a Boy av Chii (pseudonym)

Det här är en sorts kombinerad självbiografi och utbildningsmaterial. Chii går igenom sin transition, sin relation med sin pojkvän (senare make) och berättar allt med en stor dos humor och glädje. Formatet är klassiska humorstrippar á fyra rutor, fast på japanskt vis läser man dem uppifrån och ned istället. Det är ofta oväntat skoj. Chii låter oss skratta ömsom åt och med henne, och stripparna varvas med information om alltifrån vad HBTQIA betyder till olika detaljer inom den japanska lagstiftningen om just T:et.

Det gick fort att läsa. Boken är något tunnare än en ordinarie mangavolym, och formatet gör att varje sida inte är direkt packad med information. Jag är glad att jag läste den, för det är alldeles för gott om såna här historier som är tragiska eller skitiga. Här är det bara lattjo och glädje hela vägen fram. De deprimerade tidiga åren innan Chii förstått vem hon är blåser hon förbi kvickt som attan, och fokus ligger långt mycket mer på hur gôtt allt blev när hon kom till insikt om vem hon var.

TLDR
Enkel och trevlig liten bok. Jag hann med den på en timmes pendling, med ett leende på läpparna nästan hela tiden.

 

[Khan]

Jag har läst Long way down av Jason Reynolds och Danica Novgorodoff

Det här är tung läsning om en verklighet jag själv inte är en del i.

Allt handlar om Will, 15 år. Han är svart kille i de fattiga kvarteren i New York. Det är en miljö fylld av våld. Han har lärt sig the rules och vet att en riktig man golar inte, gråter inte, och hämnas alltid. Nu ställs han på prov när storebrodern skjuts på gatan och Will är säker på att han vet vem som är skyldig. Will har en pistol, och är redo att ta livet av den som mördade hans bror.

Men det här är bara förhistorien, första kapitlet om man så vill. Resten av boken utspelar sig i hissen ner från Wills våning till marknivån. Där kommer det våning för våning in ett minne av andra i hans närhet som dött en våldsam död på samma sätt. En farbror, storebrorsans bästa kompis, en lekkamrat som bara blev åtta år, och några till. De berättar om sina liv, skapar perspektiv, och lyfter frågan – när tar det slut? Inte direkt, men genom att berätta om varför allt blev som det blev. När Will till sist når bottenvåningen har läsaren ont i magen.

Tecknarstilen är lugn och harmonisk, med explosioner av mörker och rörelse. Allt i en närmast stil som påminner om akvarell. Färgerna ser lite ut som vattenfärg och flödar ibland utanför sina linjer, särskilt när känslorna blir stora. Det är vansinnigt vackert, och förstärker historiens inneboende själsliga tragedi. Lysande.

TLDR

Det här är en sjukt bra seriebok, och jag blev ohyggligt berörd även om jag inte tillhör målgruppen. Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Jag har läst The Library of Ever av Zeno Alexander

Oj vad skoj den här var! En helt vanlig knasig portalfantasy för barn (elvaårsåldern på ett ungefär?), i stil med Alice i Underlandet. Huvudpersonen Lenora knallar från det vanliga biblioteket in i titelns Riktiga Bibliotek, där hyllorna är så höga att man inte ser var de slutar, och allsköns varelser från universums alla hörn kommer och ställer frågor. Raskt får hon ett jobb och börjar svara på frågor. Första frågan kommer från en robot från år 8000, som rest tillbaka i tiden med en halvtrasig tidsmaskin. Sen hjälper hon pingviner som hamnat på Nordpolen av misstag, hon får hjälp av myror att organisera om en sektion där en tornado blåst igenom och mycket, mycket annat galet.

Huvudpersonen Lenora är ett härligt lillgammalt barn, men fortfarande ett barn. Det är en fröjd att läsa om hennes torra acceptans av alla upptåg och galenskaper hon omges med. Fort går det också, tills vi är inne i magins värld. Redan på sida sju drar äventyret igång, här ödslas ingen tid.

Det här är en skoj bok. Både för barn och för bibliotekarier. Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Jag har läst The Immortal Hulk omnibus 1 av Al Ewing och diverse tecknare (men mest Joe Bennet)

Hulken som skräck? Tja, varför inte! Det funkar oväntat bra. Hulken har ju bytt personlighet genom åren, och nu är han en slug och ond jävel, som ändå hålls tillbaka på något sätt. Om dagen är han Banner, men om natten blir han Hulken. Men det konstigaste är att Hulken inte kan dö. Alls. Dör Banner återkommer han som Hulken, och då är han inte direkt glad...

Handlingen tar oss från att Banner återkommer från de döda för första gången (eller femtioelfte, det är ju ändå superhjältar vi pratar om här) och genom diverse resor in i Hulkens birollsgalleri. Men det görs för det mesta bra! Jag som knappt kan något alls om Hulken kände bara sällan att jag förväntades veta något om namnen och filurerna som dök upp.

Seriens största behållning är de fantastiska teckningarna från arslet Bennet och hans omdesign av Hulken är genuint skrämmande. Slug och ond, med ilska bakom ögonen. Kuslig. Ovanpå det fantastisk body horror i många olika slag. För det här med att farbror grön inte kan dö tar de verkligen vara på och gräver i. Han blir bombad, sönderskjuten, styckad och allt möjligt som ändå läker ihop, stundom i rejäl närbild. Huga.

Det handlingen tappar på är när den klämmer in andra supernissar. Alpha Flight är med till exempel, och för då lite egna scener, vilket förtar skräcken. När fokuset ligger helt på Hulken / Banner däremot? Tajt och välskrivet.

Det är inget mästerverk, men det är en genuint bra serie. Fart och driv, oväntat och twistar, och något jag inte visste jag ville ha förrän jag läste det. Rekommenderas till folk som gillar Marvel-universat.

 

[Khan]

Jag har läst The Immortal Hulk omnibus 2 & 3 av Al Ewing och diverse tecknare (men mest Joe Bennet)

Det är... bra. Inte fantastiskt. Men bra. Det är synd. För i och med att storyn vrider sig mer och mer åt det "vanliga" superhjältehållet blir den mer och mer banal.

Historien är ojämn, och pendlar mellan fantastiska toppar och rejält ointressanta djup. Bland topparna finns flashbacks till när Banners pappa misshandlade både Banner och hans mor (tecknat som om det var tecknat på sjuttiotalet) eller djupa inblickar i Banners psyke gestaltat som att alla de olika personligheterna han har pratar med varandra inne i hans eget sinneslandskap. Men bland de djupa dalarna finns också utdraget dravel om biroller som är totalt ointressanta, och alla kopplingar till större universum är ett enda meh.

Men Bennets bilder alltså. Jäklar i min lilla låda vad bra han är på att teckna groteskt slafsig body horror. En galning till militär använder sig av ett exoskelett, men det är gjort av en död superskurk. Det är så köttigt och kladdigt när han glider in i det att det vänder sig i magen. Eller när han via den får förmågan att spotta syra, som Hulken inte kan läka, varpå Hulken förstås slåss vidare i scenen med halva skallbenet framme, resten i sårskorpor och ansiktet så gott som helt bortfrätt. Det är på något sätt magnetiskt - det bara går inte att titta bort trots det äckliga.

Det känns som om Bennets stil skulle passa ypperligt för att göra Lovecraft rättvisa. Shoggother och varelserna i Colour Out of Space är precis samma sorts slemmighet som här.

TLDR
Ojämn, men snittar på rätt sida av bra skräck.

 

[soda]

Jag har lyssnat på A Memory Called Empire av Arkady Martine. Det är en bra sci-fi-bok (Hugo-vinnare 2020) om Mahit Dzmare som blir ambassadör hos det mäktiga Teixcalaaanli-imperiet efter att den tidigare ambassadören från hennes rymdstation dött mystiskt. Detta utreds. Boken handlar om kultur, språk, minnen och odödlighet. Mitt betyg blir 4/5 (jag reserverade uppföljaren men valde bort att låna den när det blev min tur).

 

[afUttermark]

Jag håller på och läser 1795 av Niklas Natt och Dag. Åh, jag bara shit...
När karaktären Emil Winge landsvägsreser i sjuttonhundratalets Sverige så slår det mig hur mycket jag har missat när jag låter mina rollspelare resa i Davokar, Kardien eller Arizona. Den där ångesten som kryper inpå om man saknar vildmarksfärdigheter. Mina resor brukar oftare kantas av lövskog, torra bra vägar och ett och annat rövarbakhåll.
I 1795 sitter huvudpersonen och väntar på skjuts i timmar från bönder som vägrar ge ut hästar. Av ett kapitel i en bok har jag fått så sjukt mycket inspiration. Tack Niklas.

 

[Gurgeh]

Sedan mitt senaste inlägg har jag läst:

Kazuo Ishiguro: The Remains of the Day
En berättelse om en strikt butler som åker på bilsemester för att hälsa på hushållerskan som han tidigare jobbade med. Han är närmast robotlikt stel och ljuger för sig själv i sin egen inre monolog om viktiga saker som hur förälskad han egentligen är i hushållerskan och hur mycket nazist hans före detta arbetsgivare egentligen var. Mycket intressant och oftast bra. Betyg 4.

Michel Houellebecq: Serotonin
Dålig man gör dåliga saker. Betyg 3.

Klas Östergren: Renegater
Tredje delen om Klas Östergrens alter ego och hans kompis Henry Morgan. Det är som vanligt hederlig svensk korruption och vapenaffärer, och dessutom en lång parentes om internkäbblet i Svenska Akademien där alla ledamöter får alias, men det är uppenbart vem som är vem. Betyg 4.

Albert Camus: Främlingen
Klassiker om en man som antagligen skulle ha någon form av diagnos idag. Han bryr sig inte om när hans mor dör, och bryr sig inte om när han mördar en arab. Betyg 3.

Joyce Carol Oates: Bellefleur
Konstig familj i ett stort slott gör konstiga saker. Det som saknas är en röd tråd. Betyg 3.

Michael Zapata: The Lost Book of Adana Moreau
Om en kvinna som skrev en fantastisk science fiction-bok, och sedan skrev en uppföljare som hon brände innan hon dog. Och långt senare kommer en man över ett paket som verkar innehålla den förlorade boken, och söker efter den rätta ägaren i ett orkanhärjat New Orleans. Betyg 4.

Stefan Lindberg: Splendor
Intressant anslag med mystiska män, hemligheter och en sekt, men formatet gör att det bara känns som lite skrapande på ytan innan boken är slut. Betyg 3.

The Epic of Askia Mohammed
Det här var knappt en bok. Det är en återgivelse av en berättelse framförd av en griot (en sorts sagoberättare/musiker/lärd man i västra Afrika). Det finns ett antal problem med detta. Till att börja med antar jag att det är en historia som är känd för publiken. Eftersom den inte är känd av mig är det svårt att hänga med i vad som faktiskt händer. Sedan antar jag att framförandet inte enbart bestod av tal, utan även av rörelser och musik, som saknas i den nedskrivna versionen. Och framför allt: Pinsamt många av raderna i texten lyder (Unintelligible)!!! Betyg 1.

Graham Swift: Last Orders
En grupp män åker genom England för att uppfylla sin döda kompis sista vilja och tömma hans aska i havet. Betyg 4.

Hilary Mantel: The Mirror and the Light
Avslutande delen i trilogin om Thomas Cromwell, Henrik VIII och dennes fruar. Väldigt bra, intressant och ibland förvånansvärt roligt. Borde läsas av alla som gillar Game of Thrones, eftersom man tydligt kan se att den här tidsperioden varit en viktig inspiration för böckerna. (Det är till exempel en viktig plot point att drottningen haft sex med sin bror.) Tyvärr är den inte riktigt lika tajt som de tidigare delarna, och extremt lång. Betyg 4.

Lina Wolff: De polyglotta älskarna
Om människor som är dåliga på att ha relationer, och ett bokmanus med samma titel som den här boken. Känns lite ofokuserad, men alla de enskilda delarna är bra. Betyg 4.

Peter Hoeg: Föreställning om det 20:e århundradet
Hundra år av ensamhet i Danmark. Tyvärr lyckas jag inte engagera mig i berättelsen så mycket som jag borde. Oklart varför. Betyg 3.

Ben Okri: The Famished Road
En ande som brukar välja att dö snabbt för att återvända till andevärlden föds som en pojke och väljer att leva vidare. Han kan fortfarande se andra andar, vilket gör att vardagslivet i slummen i ett icke-namngivet afrikanskt land, med besök på den lokala baren, bråk mellan politiska partier och farsans dröm om att bli boxare blandas med drömlika sekvenser med andar och spöken. Oftast väldigt bra. Betyg 4.

 

[God45]

Jag har läst The Immortal Hulk omnibus 2 & 3 av Al Ewing och diverse tecknare (men mest Joe Bennet)

Det är... bra. Inte fantastiskt. Men bra. Det är synd. För i och med att storyn vrider sig mer och mer åt det "vanliga" superhjältehållet blir den mer och mer banal.

Historien är ojämn, och pendlar mellan fantastiska toppar och rejält ointressanta djup. Bland topparna finns flashbacks till när Banners pappa misshandlade både Banner och hans mor (tecknat som om det var tecknat på sjuttiotalet) eller djupa inblickar i Banners psyke gestaltat som att alla de olika personligheterna han har pratar med varandra inne i hans eget sinneslandskap. Men bland de djupa dalarna finns också utdraget dravel om biroller som är totalt ointressanta, och alla kopplingar till större universum är ett enda meh.

Men Bennets bilder alltså. Jäklar i min lilla låda vad bra han är på att teckna groteskt slafsig body horror. En galning till militär använder sig av ett exoskelett, men det är gjort av en död superskurk. Det är så köttigt och kladdigt när han glider in i det att det vänder sig i magen. Eller när han via den får förmågan att spotta syra, som Hulken inte kan läka, varpå Hulken förstås slåss vidare i scenen med halva skallbenet framme, resten i sårskorpor och ansiktet så gott som helt bortfrätt. Det är på något sätt magnetiskt - det bara går inte att titta bort trots det äckliga.

Det känns som om Bennets stil skulle passa ypperligt för att göra Lovecraft rättvisa. Shoggother och varelserna i Colour Out of Space är precis samma sorts slemmighet som här.

TLDR
Ojämn, men snittar på rätt sida av bra skräck.

Immortal Hulk är en av serierna jag är up too date med och jag håller med om att det är en svacka här. Men holy fucking crap kommer det gå upp i högväxel igen. Noll spoilers men det här kommer gå från bra till helt fantastiskt!

 

[krank]

Jag har läst mer än jag skrivit om på sistone, så jag får jobba ikapp. Men först ut har jag läst de tre album som, vad jag förstått, samlar Alan Moores Miracleman-run plus lite sidostories. Om det finns mer än såhär så säg gärna till; annars antar jag att det övergår till Gaimans grejer efter detta.

Detta är alltså Alan Moores liksom dekonstruktion och revival av en gammal råtöntig superhjälte med samma namn. Som också hetat Marvelman, men som av upphovsrättsliga skäl inte gör det längre.



Så: Vol 1: A Dream of Flying är ett album där Miraclemans nedgångne och väldigt jordnära alter ego Mike Moran upptäcker att han är superhjälten Miracleman, som han kan byta form till genom att säga det magiska ordet "kimota". Miracleman är snyggare, smartare, mäktigare, mer karismatisk än Mike, och kan flyga och vara osårbar och så vidare. Vi kanske kan kalla det "stålmannenpaketet" helt enkelt.

Tydligen har han hat minnesförlust sedan hans nemesis sprängde honom och hans inte det minsta homoerotiska kompisar Kid Miracleman och Young Marvelman, som båda kunde bli sina alter egon genom att säga… "Miracleman".

Jag tänker inte gå in på handlingen så mycket, men volym 1 är fortfarande en ganska ordinär superhjältehistoria, om än en som dekonstruerar golden age-hjältar genom att ta en av de töntigaste och ge honom en sån där 80-tals iron age-makeover där allt töntigt han var med om ses genom en lins av smuts och skit och vanliga människor. Givetvis jobbas en del med spänningen mellan Morans mesighet och mänskliga svagheter kontra Miraclemans perfektion, inte minst genom att Morans fru föredrar när han är MM…

Hur som helst, Vol 2: The Red King Syndrome utforskar universat lite mer och låter MM konfrontera sin skapare.

Och Vol 3: Olympus går helt enkelt bananas, och kombinerar en slutgiltig uppgörelse med Kid Miracleman med att måla upp en utopisk framtid där Miracleman i princip använt sina krafter och kontakter med aliens etc för att göra om jorden till en utopisk (men totalitär) plats. Vilket är rätt spännande.


Överlag är det här jävligt coolt och bra gjort. Det här var Alan Moore 1985 liksom, om jag fattat rätt. Det betyder att ganska mycket jag sett efter det från t.ex. Morrison och Warren Ellis mest känns som… jag ska inte säga "bleka kopior" för jag gillar fortfarande The Authority och sådär. Men de känns definitivt mindre originella i sina grimdark takes på gamla hjältar och sina dekonstruktioner av superhjältegenren om man säger så. Alan Moore var helt enkelt där först.

Eller ja, det är väl säkert så att nån annan var ännu mer före. Inget är nytt, etc.

Men ja. Det är bra gjort. Jag hade gärna sett mer utforskning av vissa delar, men det är ändå väldigt solida grejer detta.

 

[soda]

Jag har lyssnat på Spinning Silver av Naomi Novik. Det är en östeuropeisk-klingande berättelse som blandar fantasy (det utspelar sig i en fantasyvärld) och verklighet (t.ex. religion/folkgrupper) på ett sätt som jag normalt sett nog inte gillar. Här funkar det helt OK. Kanske kan man beskriva det som power fantasy för "fula" kvinnor, då alla huvudpersonerna är kvinnor som uttalat inte är tillräcklig attraktiva och bryter de trista könsnormerna i fantasyvärlden. Men låt dig inte avskräckas, du stilige karl, det funkar för oss också.

Det är demoner och andra världar och intressant magi också.

Bra, men stundtals lite dyster: 4/5. Spoiler: Det går bra till slut.

 

[Khan]

Jag har läst Cheshire Crossing av Andy Weir och Sarah C. Andersen

Innan någon frågar - ja, det är den Andy Weir, och den Sarah Andersen.

Det här är bra skit. Bra äventyr för barn, och en oväntat bra sammanflätning av de tre magiska världarna de tre flickorna kommer till. De möts på den engelska specialinstitutionen Cheshire Crossing. Där tas de emot av en läkare, men också en Miss Poole. Det dröjer inte länge innan de dras in i sina gamla äventyr igen, och vi får se dem hoppa mellan världar, vi får se den onda häxan i väst slå sig ihop med Kapten Krok, och en massa annat skoj. Jag är klart för.

Jag är glad över att Weir aktivt fokuserar på böckerna, istället för på de många filmversionerna. Häxan är inte grön, tex. Dorothys skor är silverfärgade, inte röda. Såna detaljer gör mig genuint imponerad för att de har koll på läget och inte bara gått på vad som ligger i folkminnet.

Miss Poole har enorma likheter med en viss Mary Poppins, och när jag läste på lite fick jag reda på att det var planen att hon skulle varit just det. Men till skillnad från de tre huvudpersonerna är Poppins ännu inte i public domain, så det fick rättas till i namn, om än inte i person.

Tecknarstilen är inte ens i närheten av Sarah Andersens webbserie, utan känns mer gammaldags barnbok på något sätt. Eller snarare gammaldags barnserie. Tunga tuschlinjer, rena färger, hela färgskalan används. Jag gillar't. Andersen vet hur man komponerar action och sidor utan att det blir rörigt, vilket är en överraskande svår konst.

TLDR
Fyra tidningar bra äventyr samlade till en smal samlingsvolym. Klar rekommendation till alla och envar.

 

[Gamiel]

Jag har läst Cheshire Crossing av Andy Weir och Sarah C. Andersen

Innan någon frågar - ja, det är den Andy Weir, och den Sarah Andersen.

Det här är bra skit. Bra äventyr för barn, och en oväntat bra sammanflätning av de tre magiska världarna de tre flickorna kommer till. De möts på den engelska specialinstitutionen Cheshire Crossing. Där tas de emot av en läkare, men också en Miss Poole. Det dröjer inte länge innan de dras in i sina gamla äventyr igen, och vi får se dem hoppa mellan världar, vi får se den onda häxan i väst slå sig ihop med Kapten Krok, och en massa annat skoj. Jag är klart för.

Jag är glad över att Weir aktivt fokuserar på böckerna, istället för på de många filmversionerna. Häxan är inte grön, tex. Dorothys skor är silverfärgade, inte röda. Såna detaljer gör mig genuint imponerad för att de har koll på läget och inte bara gått på vad som ligger i folkminnet.

Miss Poole har enorma likheter med en viss Mary Poppins, och när jag läste på lite fick jag reda på att det var planen att hon skulle varit just det. Men till skillnad från de tre huvudpersonerna är Poppins ännu inte i public domain, så det fick rättas till i namn, om än inte i person.

Tecknarstilen är inte ens i närheten av Sarah Andersens webbserie, utan känns mer gammaldags barnbok på något sätt. Eller snarare gammaldags barnserie. Tunga tuschlinjer, rena färger, hela färgskalan används. Jag gillar't. Andersen vet hur man komponerar action och sidor utan att det blir rörigt, vilket är en överraskande svår konst.

TLDR
Fyra tidningar bra äventyr samlade till en smal samlingsvolym. Klar rekommendation till alla och envar.

Den var ursprungligen en webbserie (läste den) där var Mary Poppins namngiven o man använde filmerna som inspiration till viss del (ex. var Västhäxan grön). Får nog leta reda på seriealbumetn eftersom jag mins att jag gillade webbserien och det kommer vara intressant att se den i en annan tecknar still

 

[krank]

Jag tror att dt var ett misstag av Asimov att fortsätta skriva efter Foundation and Earth. Den boken var liksom en ganska perfekt avslutning och det fanns egentligen inget mer som behövde berättas.

Men så skrev han prequel-böckerna, där den första är Prelude to Foundation och den är… rätt okej. Den följer den legendariske matematikern Hari Seldon genom hans första tid på Trantor, då han anländer och presenterar idén till sin psykohistoria för en stor matematiker konferens. Hans verk imponerar på kejsaren Cleon I, som blir besviken på att psykohistorien faktiskt inte kan användas till något ännu. Det hela leder till att Seldon tvingas fly från plats till plats på Trantor. På varje plats gör han sig omöjlig, så att han måste flyttas till nästa.

Her brassiere was white, unpadded, and showed considerable cleavage​

[…]​

Seldon stepped back in embarrassed alarm. Dors looked down at the swell of her breasts indifferently and wrapped a towel around her head.​

Isaac Asimov, scifi-mästare​

Seldon är en ganska obehaglig och osympatisk typ. Han är självgod, egocentrisk, trulig som ett barn och grips hela tiden av fixa idéer han prompt måste agera på oavsett vad folk omkring honom säger. Han är dessutom ganska äcklig, och stöter mer eller mindre konstant på den kvinnliga universitetsprofessor och bodyguard han fått med sig. Det här påminner mig om att det sagts om Asimov själv att han fulstötte och kladdade något så jävulskt som ett sätt att "vara social". Jag tycker mig se att Asimov skrivit Seldon i viss mån som en self-insert.

Sure, if we work in the heatsinks, we get dirty and smelly. If we’re poor and held down, some of us steal and get violent. But that isn’t the way it is with all of us. How about those tall yellow-hairs in the Imperial Sector who think they own the Galaxy—no, they do own the Galaxy. Don’t they ever get violent? Don’t they steal sometimes? If they did my job, they’d smell the way I do. If they had to live the way I have to, they’d get dirty too.​

Det finns en del samhällskritik inbyggd i den här boken, och kommentarer kring kriminalitet som jag tror att Moderaterna som just nu ljuger i hela stockholms lokaltrafik skulle behöva läsa och förstå. Samtidigt…

Men are men—and the Wyan generals are almost all men. It does not actually take much to rouse resentment and latent fear of women in any man. It may be a biological matter that I, as a robot, cannot fully understand.​

…samtidigt har han en bit kvar när det gäller det här med kön och så. Helt klart en ganska snuskgubbig andrvågsfeminist, typ.

Hur som helst, det här är en duglig bok, men klart sämre än seriens bästa. Den har två twistar – den ena känner man redan till om man läst dem i utgivningsordning, men inte den andra. Och även om man läst denna först så betyder inte det att twisten i Foundation and Earth pajjas, nödvändigtvis. Just den grejen är ganska snyggt gjord, för det gör att man kan läsa i valfri ordning. Jag hade också helt glömt bort twisten att Dors är en robot. Så det var en trevlig överraskning.

 

[Dimfrost]

I en bokcirkel för länge sedan läste vi Milan Kunderas Skrattets och glömskans bok. Jag minns ingenting av den förutom att den var förfärligt dålig. Nu har jag läst hans Varats olidliga lätthet (1984) som stått i min bokhylla sedan någon bokrea för mer än tio år sedan (tryckåret är 2007). Enligt baksidestexten har boken "blivit en kritiker-och publiksuccé i alla länder där den utgivits". Kunde den möjligtvis vara bättre?

Nej.

Boken handlar om en notoriskt otrogen man i Tjeckoslovakien efter den sovjetiska invasionen, hans kvinnoaffärer och successiva undergång. Det berättas i korta kapitel ur olika synvinklar, blandat med enstaka mer essäistiska partier. Men det är mördande ointressant, och språket håller inte. Kanske är det översättningen, men ingenting flyter, och ofta blir det samtidigt banalt och gubbigt. Så här:

"Han skulle gärna ha hälsat på henne, men han kom inte på någon
ursäkt som kunde ha förklarat denna resa för Tereza. Det var alltså
Sabina som kom till Zürich. Hon tog in på hotell. Tomas besökte henne
efter arbetet, anmälde sin ankomst i telefonen nere i receptionen och
gick upp till hennes rum. Hon öppnade och stod framför honom på
sina långa, vackra ben, klädd i behå och trosor. På huvudet hade hon
ett plommonstop. Hon såg länge på Tomas utan att röra sig och sade
ingenting. Även Tomas stod tyst och orörlig. Med ens märkte han att
han var rörd. Han lyfte av plommonstopet och satte det på nattduks-
bordet. Sedan älskade de utan ett ord."

Den var åtminstone lättläst. Men vad folk sett i den här boken begriper jag inte.