WRNU:s Bokklubb 2021

[Khan]

Jag har läst Högspänning av Henrik Bromander

Bromander skriver tragedier om människor som faller. Alltid hårt inifrån huvudpersonens perspektiv. Man måste läsa mellan raderna för att förstå hur huvudpersonen ses av andra, eftersom det inte alltid är tydligt i vad huvudpersonen själv förmedlar. Det här är inget undantag.

Premiss
Huvudpersonen den här gången är Lotta, en svensklärare runt 50 på Hvitfeldtska i Götlabôrg, som blir övertygad om att hon är elöverkänslig. Breddar man perspektivet lite inser man att det allra troligaste är att hon egentligen balanserat på utbrändhet ett tag. Nu kom dessutom klimakteriet med en smäll ovanpå det, samtidigt som det blir extra struligt på jobbet.

Resultatet blir en djupdykning ner i hennes psyke, och ner i fenomenet elöverkänslighet. Lotta minns sin ungdom, funderar över sin ensamhet, läser böcker om elsjuka och forskar om vad hon kan göra för att må bra igen. Hon målar sitt sovrum i aluminiumfärg som skyddar mot strålning, börjar koka te på stormkök och slänger ut både TV och telefon. Till slut emigrerar hon till Kolonin, en tillflyktsort för elsjuka i skogen utanför Uddevalla.

Jahapp?
Som vanligt är det perspektivet som gör Bromanders roman. Även hans tidigare romaner bygger på samma stenhårda jag, där det som sker runtom är så gott som oskildrat. Men om man tänker efter kan man se gott om missar i Lottas självbild, inkonsekvenser i hur hon agerar och hur hon reagerar annorlunda beroende på om hon är triggad eller inte av andra saker i omgivningen. Bara det att en kollega hon haft en lågmäld konflikt med tidigare finns i rummet kan räcka för att hon ska spåra. Hur hon tvingas hantera försäkringskassa och sjukskrivningsblanketter är vansinnigt bra skildrat.

Ett mycket intressant personporträtt. Blir hon manisk eller psykotisk där i mitten någonstans, eller är det "bara" en överladdning stress? Sjukt intressant.

Okej?
Inte riktigt något som brukar ligga nära vad som läses och tipsas om på WRNU, men jag är personligen av åsikten att Bromander är en av de mest intressanta författarna som skriver på svenska just nu. Hans tidigare bok Vän av Ordning om en nätkrigare i Malmö blev nominerad till SR:s romanpris. Den här är nästan i samma klass, men faller på målsnöret. Men resan dit är tajtare, tätare och fruktansvärt välartikulerad.

Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Jag har läst Bloom av Kevin Panetta och Savanna Ganucheau

Ännu en coming of age serieroman i regnbågens tecken, den här gången centrerad kring två unga grabbar på arton och tjugo, och den enas familjs bageri.

Ståry
Ari är kvar hemma efter studenten, fast han inte vill. Föräldrarnas bageri går knackigt, så han måste jobba där om det inte ska gå under helt. Att skicka honom till college är det inte tal om, och själv vill han helst flytta med sitt band till Baltimore och satsa på musiken.

Hector pluggar på någon sorts folkhögskola för bagare, och tar extrajobb på bageriet när han vill ha sabbatsår från studierna. De båda hittar varandra kvickt - Aris vänner är inte alltid så bra vänner, och Hector känner knappt någon i stan. Det som börjar som en vänskap blir intensivare och djupare, och de faller för varann.

Samtidigt slits Ari mellan att inte veta vad han vill och att veta vad han inte vill. Han vet att han vill bort från bageriet som han inte valt själv, men inte vad han vill göra istället. Jag känner klart igen min inre tonåring i den historien.

Tecknarstil
Svart, vitt, lite gråskala däremellan och olika nyanser av ljusblått. Ganucheaus stil är lite böljande och mjuk. Förvånansvärt varm trots den kalla grå- och blåskalan. Hon är också riktigt bra på att fånga hår och ögon, Aris rufsiga frisyr är en fröjd att se. Lite mangainspirerat är det, men klart mindre än i Laura Dean.

TLDR
Jag gillar det här. Lite extra varmt om hjärtat för mig som både gillar regnbågsböcker och älskar brödlajv, förstås.

Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Jag har läst Tea Dragon Tapestry av K O'Neill

Tredje albumet i den genommysiga sviten om tedrakar är här! Wohoo!

Den här gången är det en direkt uppföljare till första albumet (tvåan var ju en prequel) och det hela börjar inte alltför lång tid efteråt. Huvudpersonen Greta tar hand om sin lilla tedrake, och arbetar vidare som smedslärling åt sin mamma. Men så får hon chansen att gå i lära hos en av de bästa smederna i landet, och funderar stort på vad hon ska göra för pryl som gesällprov att visa upp.

Parallellt fortsätter de andra i tedrakesällskapet mysa, ta hand om varandra och knalla runt i de sprakande höstfärgerna O'Neill så fint målar upp. Stilen är otroligt inbjudande och välkomnande, precis som texten. Det är sällan jag vill bo i en fantasyvärld, men här kan jag lätt tänka mig att flytta in när jag blir pensionär. Allt är så mysigt och avslappnat. Det är bara Norrland som fattas, så har man täckt in hela Nordnordosts USP.

Vi får också återse Rinn, den ickebinära huvudpersonen från album två, fast nu har hen blivit vuxen. Till och med medelålders. Kul att se. Om jag måste lägga in något negativt i recensionen är det nog här det blir dock. Det är lite svårt att plocka upp den här och bara läsa, utan man behöver nog ha läst de två tidigare för att förstå allt helt och fullt. Fast det är ändå inget stort problem, även om jag känner att risken finns för missar.

TLDR
Precis lika fint som tidigare album. Varm rekommendation.

 

[Khan]

Jag har läst Raybearer av Jordan Ifueko

En fantasybok i gränslandet mellan YA och "vanlig" bok. Inspiration från helt andra spår än de västeuropeiska som klassisk fantasy arbetar med. Här är det mer tusen och en natt, kombinerat med mytcykler från subsahariska Afrika.

Allt handlar om Tarisai, som växer upp som närapå föräldralös i ett gigantiskt hus långt från jämnåriga och andra barn. Men hennes ytterst frånvarande mor (endast känd som The Lady) skickar henne till huvudstaden när hon blir tonåring för att se om hon är värdig nog att ingå kronprinsens Råd, och tränas för att vara en av de som styr kejsardömet när kronprinsen tar över tronen. Det blir hon, och vad som händer sen...

Nä. Själva handlingen är inte det viktiga här, även om den helt klart är läsvärd av den anledningen också. Det som lockar är istället språket, som ofta ligger närmare saga än fantasy, och förstås världen. För världen är egenartad med fantastiska detaljer som det bara sprudlar av hittepåglädje om. Som det att för varje person som svärs in i rådet blir kronprinsen osårbar mot en typ av död (det finns bara arton sätt att dö på om ni undrar). Eller det att alla dricker mangojuice istället för öl. Eller alla myggnät som håller insekterna borta om natten. Det är massor med sådana små detaljer som gör att världen känns levande och verklig, snarare än en karta och kungalängder.

Jag kan inte komma på när jag senast läste en fantasy som drog in mig så i världen. På allvar.

Nä, det här blir en klar rekommendation. Det finns en uppföljare också, och den ska jag nog sätta mig in i strax. Men samtidigt känner jag att det är ett helt okej slut här. Bra grejer. Läs den för världen framför allt.

 

[Khan]

Jag har läst Inne i Spegelsalen av Liv Strömquist

Är det någon här som inte läst Liv Strömquist? Jag förutsätter att ni har koll på hennes stil, den mystiska blandning mellan essä, debattartikel, satir och stora sjok ren och raljant text som tillsammans blir något alldeles eget.

Den här gången riktar hon sin feministiska udd mot ytlighet, fåfänga och vår bild av skönhet. I början fascineras hon av Kylie Jenner och drar upp tydliga skillnader mellan när någon äger både kamera och objekt (som Jenner) och det gamla perspektivet - en ofta sliskigt sunkig fotograf fotar en ung kvinna. Men här har instagram och allt det där andra ett övertag i det att unga kvinnor lyckas ta makten över sin bild och kan själva bestämma hur de vill se ut i långt större mån än tidigare.

Det är ballt. Över tid spårar Strömquist ämnet långt bakåt i historien, och pratar framför allt om kejsarinnan Elisabeth av Österrike från mitten av 1800-talet. Hon springer genom filosofer, modesvängingar och skönhetsskillnader genom åren på vägen, och jag gillar i stort sett allt.

Jag har tidigare inte gillat Strömquist fullt ut. Jag tycker hon har en för raljant ton lite för ofta, och nästan lika ofta uppträder elitistiskt. Men den här gången är det betydligt mer smidigt i tonen. Även om det diskuteras moralfilosofi med tunga namedrops får jag liksom aldrig samma känsla.

Så ja, det här är Strömquist när hon är som bäst. Förutom slutet. Hon har ingen punchline på boken. Eller, det har hon. Men den funkar inte. Tyvärr. Strömquists styrka har aldrig varit bildkonsten, däremot text och innehåll och att levandegöra sandpapperstorr sakprosa. Så när hon fokuserar på att göra en "tyst" avslutning på boken känns det inte lika snärtigt som det hade behövt.

TLDR
Gillar du Liv Strömquist? Då gillar du den här. Särskild extrarekommendation till de som varit lite halvt loja i sitt gillande, för de kommer nog gilla den här än mer.

 

[Khan]

Jag har läst Guldkompassen av Philip Pullman, omarbetad till tre seriealbum av Stéphanie Melchior och Clement Oubrerie

Det var länge sedan jag läste boken, säkert tio år eller mer. Men jag såg klart TV-serien nyss, där första säsongen bygger på boken. Jag tror jag tyckte om TV-serien bättre än den här.

Det stora problemet här är farten. Allt går i en hiskelig fart, och många bihistorier reduceras till enstaka scener. Framför allt utvecklas Mrs Coulter knappt alls som skurk, och hon är inte alls lika välspelad/välskriven som hon är i TV-serien. Här är hon väldig praktiskt använd, och jag fick aldrig känslan av samvetskval och inre komplikationer som hon fick fram så bra i serien. Även Lord Asriel är också väldigt mycket elakare, utan charmen som James McAvoy aldrig kan slå av helt.

För att alls kunna hänga med behöver man nog ha koll på grundstoryn för att hänga med. Jag tror inte jag hade förstått hälften av allt om jag inte haft TV-serien i färskt minne.

Tecknarstilen är enkel och pragmatisk. Jag gillar inte att det ser ut som barnboksillustrationer på det sätt det gör, för historien är jäkligt mörk emellanåt. Enkelheten kan förstärka scener och kontrast mellan mörkt ämne och enkelhet i teckningar brukar jag gilla, men här funkar det inte. Jag tror det är för att själva stilen inte har vältecknade ansikten. Det är just genom ansikten man kan se hur roller tänker och förstå dem, men här är allt så enkelt att bara de allra mest extrema känslorna som får genomslag i ansiktsuttrycken. I en historia som har en så sluten huvudperson och så subtila skurkar är det inte en bra idé. Lägg därtill på att bakgrunden ofta försvinner, att sidkompositionen ofta känns stressad och klaustrofobiskt tajt bara för att all plot dump måste med på sidan...

Jag tror jag hellre hade sett Melchior och Oubrerie göra serie av något mer äventyrligt och färgstarkt. En Robin Hood-historia kanske. Eller något annat mer klassiskt hjältar och skurkar med stora känslor där deras styrkor kommer fram bättre. För de är inte dåliga, bara fel för det här projektet. I min enkla mening.

TLDR
Nä. Läs boken och se TV-serien istället.

 

[krank]

För ett tag sedan läste jag klart Second Foundation, som är den tredje boken som släpptes i Stiftelsetrilogin.



Även den här består av två delar – den första, där Mulan letar efter den Andra Stiftelsen och så den andra, där Första Stiftelsen letar.

Den första delen är i ärlighetens namn rätt trist. Det är roligt att vi får lite kontinuitet med karaktärer för en gång skull, då kapten Pritchard från förra boken är med och letar å Mulans vägnar.

Det som inte funkar för mig är slutet av del ett. Det blir närmast parodiskt, där två Jättesmarta Män ska överträffa varandra i hur Smarta och Förutseende de är. Det känns nästan som en sketch; det är helt enkelt för många steg fram och tillbaka. Den mentala duellen som scenen ska föreställa blir aldrig speciellt intressant.


Del två är bättre. Även om vi här blir påminda om att det samhälle Asimov beskrev visserligen kanske utspelar sig om en massa tusentals år, men i grunden är det ändå bara 50-talet med lite strålvapen. Män som är Allvarliga och konspirerar för att hitta den Andra Stiftelsen. Det är framför allt män som gör grejer, är grejer, tar någon form av initiativ. Och givetvis har män tusentals år in i framtiden en hushållerska, som är lagom pladdrig sådär som vi ju "alla vet" att hushållerskor är…

Det är också i den här boken "mannen med hundra händer" försöker sig på att ha en protagonist som är en 14-årig tjej. Det går… sådär. Bättre än man skulle kunna tänka sig, även om hon plutar med läpparna och funderar på hur eventuellt snygg hon själv är bara några sidor in. Och använder sin feminina charm för att snärja en nörd som hon lurar att lämna ifrån sig sitt bästa tekniska mästerverk, en avlyssningsapparat. Det påpekas också hur jobbig hon kommer att bli för sin framtida make ifall hon gifter sig. Det här med att män absolut inte gillar viljestarka eller smarta fruntimmer som käftar emot är lite genomgående hos Asimov.

Men ja, okej, storyn funkar faktiskt ganska bra på det hela taget. Jag tycker att Asimov ändå blir bättre på det här med att gestalta människor, och inte bara idéer utklädda till människor (eller snarare, människor vars enda uppgift det är att ge exposition). Stiftelsen rör sig stadigt från den första bokens rena historiska, episka överblick med endimensionella Smarta Män, mot att vara mer äventyrsberättelser med utmejslade karaktärer. Inte nödvändigtvis på bekostnad av det episka.

Jag läser just nu nästa del i serien, och den är ju mer utpräglad äventyrsroman – samma utveckling fortsätter.

 

[Khan]

Jag har läst The Ec Archives: Tales From The Crypt Volume 1 av Diverse skribenter och tecknare

Det här är precis vad det låter som. De bästa grejerna från den gamla serietidningen Tales from the Crypt, nu samlat och kompletterat med lite annat lattjo från EC:s andra skräcktidningar.

Det är inte bara serier som återges, utan också noveller och insändare. Det är kul att läsa, och flera av novellerna lyckas få till bra visuella element även om de inte direkt skrämmer en på djupet.

Det är också min inställning till hela antologin. För att vara en skräcktidning var nog inte TftC så läskig, särskilt inte om det här skulle vara det bästa av det bästa. För jag blev aldrig rädd. Eller ens äcklad, i ärlighetens namn.

Men det finns massor med balla idéer här. Den som vill skriva åt Cthulhu, Chock eller Kult kan hitta hur mycket som helst. Alltifrån klassiker som spökskepp till läkare som bromsar åldrande genom att ympa in körtlar från lik i sina kroppar. Förvänta er bara inte Junji Ito när ni läser så ska allt nog gå bra.

TLDR
Rekommenderad läsning för alla som vill få stöd när de ska spelleda skräck. Men inte något att hänga i julgranen.

 

[Khan]

Jag har läst Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark

Det här är en jättejobbig bok. Men fruktansvärt vacker. För allt handlar om en förälder som dör av depression, berättat ur barnets perspektiv.

Agnes pappa är fantastisk och jätteglad. Men ibland är han raka motsatsen. Även om orden aldrig sägs högt är det lätt att se att han är bipolär. Full av energi och glädje i perioder, för att sedan sova bort hela dagar och se allt i moll andra.

Till slut försvinner pappa från jordelivet. Begravningen är svår, allt annat också. Men Agnes och hennes mamma gör vad de kan för att gå vidare. Det handlar inte om de stora sakerna, utan om de små. Som att hitta rätt gravsten, att bevara pappas sista fotspår i sanden på stranden, och annat som gör att det känns rätt och att man minns.

Omslagets bild är precis den stil som går igen i boken. Rent makalöst vackra och melankoliskt sorgliga teckningar i blyerts (eller kol?) som har bland de bästa och mest naturliga ansikten och människor jag någonsin sett. På allvar. Flera gånger blev jag chockad över att det går att göra så här bra avbildningar av människor utan kamera.

Vybilder och stora tomma rum tar mycket plats, och förstärker känslan av Agnes ensamhet när pappa är borta, men även redan innan när han är inne i sina depressiva perioder. Det är starkt, och så gott som hela tiden minimalistiskt i språket. Långa perioder med få eller inga ord på sidan. Det är fruktansvärt bra gjort. Här har vi författare och tecknare som verkligen förstår hur man ska använda seriemediet för att få fram känslor och och de stora grejerna som inte kan förmedlas lika effektivt i ord. Mästare på seriemediets styrkor, helt enkelt.

TLDR
En mycket tung historia, berättad på ett magiskt vackert sätt. Rekommenderas varmt, men var beredd på att det är långt ifrån en må bra-historia.

 

[Nero]

Har läst de flesta av dina recensioner Khan och uppskattar dem mycket, särskilt intressanta är de eftersom jag sällan läser serier.

 

[Max Raven]

Läste Quantum Thief-trilogin och första boken är rätt bra, sen tycker jag det tappar lite i andra och tredje - kändes inte som att allt hängde ihop ordentligt och det lite väl mycket beskriv-teknologi-saker sida upp och ner, och var inte förtjust i de många MMORPG-referenserna, som blir fler i tredje (Causal Angel). Allt det åsido så är det inte så mycket som händer i böckerna, inklusive flashbacks - det är mycket miljötuggande. De är OK men, ja, jag hade önskat lite mer genomtänkta böcker och tajtare skrivet. Första boken fungerar bättre än de andra för att författaren inte gått ner sig i förklaringsträsket än.

 

[Khan]

Jag har läst Ljuset som tömmer skuggan av Tina Brenneisen

Det här var som att läsa en mardröm som aldrig tar slut.

Brenneisen och hennes karl Fritzemann åker in till BB för förlossning. Men på plats dör barnet, fortfarande i magen. Resten av boken handlar om hur de hanterar det fruktansvärda traumat.

Brenneisen tecknar i en drömlik stil, där ansikten kan förvridas (ofta av sorg eller ilska), dagdrömmar och funderingar får direkt form på sidan. En fruktansvärd scen är när hon drömmer en mardröm om att såret i magen efter kejsarsnittet aldrig sluter sig, och hon närapå drunkar i sitt eget blod som aldrig slutar flöda ur såret. Eller när hon ser några barn springa efter sin mamma, och fantiserar om hur det vore att bära sitt barn på axlarna. Men det är bara en tom overall, utan barn i.

En traumabearbetning i surrealismens tecken - symboliken i det som kan målas är viktigare än att allt är realistiskt och förståeligt alla gånger. Ändå är det förstås en tydlig röd tråd som går igenom hela verket, där tiden rör sig obönhörligt framåt och Fritzemann och Brenneisen funderar över framtid, barndom, död och liv.

Jag var flera gånger tvungen att lägga ifrån mig den är och bara tänka på vad jag läst, så tung är den. Att processa det man läser tar tid, när det är så rått och självutlämnande och totalt skräckinjagande som det här.

Det här är så långt ifrån må bra-litteratur man kan komma. Men det är en djupt gripande läsning, och jag rekommenderar den ändå. För det här är konst när den är som mest tragisk.

 

[Khan]

Har läst de flesta av dina recensioner Khan och uppskattar dem mycket, särskilt intressanta är de eftersom jag sällan läser serier.

Tack så mycket.

 

[krank]

Jag läste klart Foundation's Edge för några dagar sedan. Det är alltså fjärde boken i Stiftelsetrilogin.



Det gick 20 år mellan att Asimov skrev de korta(re) berättelser som samlades i bokform i Stiftelsetrilogin och att han lät sig övertalas att skriva en fortsättning. Det… märks. Det här är en Asimov som övat och blivit bättre. Det är framför allt idéburen scifi fortfarande – något han själv tydligen en gång förklarat med att han inte ser bilder när han skriver utan bara hör röster, och det han hör sina karaktärer prata om är idéer…

Nåväl. Numera kan Asimov skriva samtal! Som nästan framstår som samtal som skulle kunna genomföras mellan riktiga människor av kött och blod! Här finns fortfarande de karakteristiska långa diskussionerna där två personer lugnt och sansat lägger fram rationella argument och fakta för att försöka förklara och/eller övertyga varandra om saker – de som gett mig fullständigt orealistiska förväntningar på samtal med mina medmänniskor. Men här finns också karaktärer med kort stubin, med egenheter, och framför allt människor som har fel och som drar felaktiga slutsatser utifrån begränsad information – men som icke desto mindre är helt säkra på sin sak.

Jag tycker om motsättningen mellan Trevize (taktlös, odiplomatisk, hetlevrad, lätt frustrerad, maniskt driven, naturvetenskapligt kunnig) och Pelorat (lugn, världsovan, bekväm). Det är intressant att läsa hur de tänker kring privatliv och annat. Jag kan känna igen bådas inställning till livet från mig själv eller folk jag mött. Framför allt den ovilja att acceptera minsta begränsning av den personliga friheten Trevize ibland ger uttryck för; varje begränsning tycks upplevas som en boja och ett fängelse.

Hur går det med Mannen med 100 händer och det här med att beskriva kvinnor? Well. Det är definitivt så att han fortfarande alltid påtalar när det gäller kvinnor huruvida de är attraktiva. Kvinnorna får ta lite mer plats, och förhåller sig lite mer reflekterat till den traditionella kvinnorollen. Vissa bryter mot den (borgmästare Branno), andra nyttjar den för sina syften (Sura Novi eller båda (Bliss). Framför allt är det ganska snyggt hur Novi manipulerar den arrogante Gendibal.

Hela den här boken handlar ju om Seldonplanens för- och nackdelar. Till skillnad från robotlagarna är ju Asimov själv ambivalent till psykohistorian, och använder sina karaktärer för att undersöka den ur olika perspektiv.

Det val Trevize ställs inför i slutet är lite intressant, om man ser Seldon lite som Marx. Vilket jag gör litegrann – även om resultatet av deras beräkningar ser olika ut och även om Asimov gör gällande att psykohistorian handlar om folks psyken och ageranden så verkar ju varje instans av den i böckerna mer handla om att förutse saker utifrån rent materiella omständigheter. Seldon ser en viss utveckling som ofrånkomlig, men ser att det finns sätt att accelerera den på gynnsamt sätt. Lite som Marx.

Nåväl: Den första stiftelsen slår mig som extremt individualistisk. Det handlar om den Fria Vilja, individens rätt att göra vad som faller hen in – och om priset för den fria viljan är en förödd galax och större lidande så får det väl vara så då. Lite som liberalismen och kapitalismen, alltså. Den andra stiftelsen är mer hårdhänt kollektivistisk, och vill underställa hela galaxen en styrande kommitté, givetvis av de smartaste i galaxen (de själva). Även om de intrigerar och bråkar sinsemellan. Det känns inte helt omöjligt att dra lite sovjet-liknelser här.

Den tredje vägen, Gaia/Galaxia, kan man se den som ett slags grön demokratisk socialism? Kollektivismen hos den andra stiftelsen men demokratisk, utan den styrande klassen. Organisk och snäll. Kanske.

Alltså, bok fyra och fem i Stiftelsetrilogin är ju två delar av en längre äventyrsberättelse av klassiskt snitt, med karaktärer med mer djup än de första tre böckerna men utan att ge avkall på idéinnehållet. Plus att det i rätt hög grad är de här två böckerna som knyter ihop "the asimoverse", The Asimov Literary Universe så att säga. Här knyts Stiftelsen ihop med robotromanerna vilket jag ju uppskattar – jag gillar massiva världsbyggen.

Jag skulle rentav säga att de här två på många sätt är bättre böcker än de första tre.

 

[krank]

Jag lyssnade också klart på Shadow Police #2: The Severed Streets för några dagar sedan.



Den har jag alltså lyssnat på sedan slutet av Juli. Det här är anledningen till att jag inte lägger pengar på prenumrationstjänster för ljudböcker.

Den här kändes spretigare än ettan. Det var ofta väldigt oklart huruvida huvudpersonerna gjorde något som faktiskt hjälpte dem framåt, eller vilken den röda tråden var. I första boken fick jag en tydligare känsla av progression.

I den här boken är London i uppror – demonstrationer på gatan, hotande polisstrejk och så vidare. Samtidigt börjar mystiska mord hända – sådana där det är svårt att se hur de faktiskt kan ha utförts, lite closed room-känsla. Det som binder dem samman är ett slags mystiskt silveraktigt klet som bara huvudpersonerna kan se, med hjälp av The Sight. Och att tillvägagångssättet påminner om Jack the Ripper…

Känslan av rollspelighet, på ett bra sätt, fortsätter att vara stark. Jag skulle definitivt köpa, och vilja spela, det här som rollspel. Vi har ett centralt äventyr, och sen vissa spelare som har rollpersoner med starka personliga agendor som de också driver parallellt med huvudhandlingen, vilket såklart ömsom hjälper och ömsom ställer till det…

Folk har hemligheter för varandra och när storyn är slut så är relationerna mellan huvudpersonerna minst sagt trasigt.

Men det är nästan lite underligt att det inte finns ett Shadow Police-rollspel. Tydligen är det väldigt osäkert om det ens blir en fjärde del i serien.

Oh well, jag har börjat lyssna på del tre, "Who Killed Sherlock Holmes?". Så… Jag återkommer med recension av den i december nån gång kanske?

 

[Khan]

Jag har läst Sånt jag berättar för Allah av Sophia Azzeddine, ombyggd till seriealbum av Marie Avril och Eddy Simon

Det här är en historia om en ung kvinna, hennes sexualitet, och hur skitigt livet är för kvinnor i Marocko. Hela boken börjar med att Jbara säljer sin kropp för yoghurt när hon fortfarande är tonåring och bor hemma hos sina föräldrar i en liten by på den marockanska landsbygden. Hon är märkbart obrydd. Men hennes resa börjar på riktigt när hon hittar en väska som trillat av en buss, och i den hittar mängder med moderna amerikanska kläder. Strax därefter inser hennes föräldrar att hon är gravid och hon fördrivs från familjen.

När hon anländer till storstaden fortsätter hon att sälja sig, men använder också sin skönhet som maktverktyg. Det är extremt sällan hon känner sig maktlös, eller dum. Mest lätt uppgiven inför att världen funkar som den gör, men hon använder sin enorma vilja för att ta sig vidare i den. Hon kämpar sig fram genom att använda sin sexualitet och sin skönhet som ett medel och ramlar framåt, men uppåt, genom livet.

Boken är skriven på ett sätt som passar ypperligt som seriebok, dvs. med långa stycken som direkt inre monolog, skrivet som ett ensidigt samtal med Allah. I boken blir det raka textrutor, som ofta står i bjärt kontrast till den svåra situation som bilderna skildrar.

Seriebilderna är vackert målade, och människor ser ofta kantiga och naturliga ut. Inte så bildskönt perfekt som det ofta blir i superhjälteserier, inte så trasiga och skrämmande som det kan bli i andra böcker med så här tunga ämnen. Mest som folk i allmänhet. Jbara själv tecknas inte som ful, men är heller inte direkt jättevacker - hennes styrka ligger i attityd, karisma och att hon vet att framhäva sina fördelar. Det kommer fram oväntat bra i bild. Ett höjt ögonbryn där, en lätt utsvängd höft där, kroppspråk och ansiktsuttryck och detaljer. Riktigt, riktigt fint.

Färgskalan är vacker och varierad, ingen urvattnad stålgrå blaha här inte. Det gör att vi undermedvetet inte tappar hoppet trots de hemskheter som händer, och istället följer med Jbara i hennes resa där hon inte heller tappar hoppet. Hade färgskalan gått i brungrå hade det automatiskt känts mer tragiskt. Men här är det fortfarande vackert blå himlar och lummigt gröna träd. Världen är vacker, även om människorna gör vidriga saker.

TLDR
En rysligt bra bok om ett fruktansvärt tungt ämne. Det här är litteratur. Rekommenderas.

 

[Khan]

Jag har läst Ugly 3 - Bortom all ära och Redbergsplatsen av Joakim Lindengren

Nu ska Ugly på semester. Han reser upp till Jämtland och vill fiska och njuta av naturen. Men hans rykte föregår honom, och redan på stationen ber någon om hjälp. Det finns ufon i bygden, och de kidnappar folk. Så kan man inte ha det i avfolkningsbygd - folk är en bristvara.

Men ufon finns och små gröna män likaså. Ovanpå det en underlig samling mystiska superskurkar. Det här hänger inte ihop, men det är inget problem. Det är ju ett Ugly-album trots allt. Humor är det viktiga och det absurda i handlingen förstärker bara det hela. Insprängt bland den stora mängden dialog på jämtska finns en hel del bra skämt.

Tyvärr inte alls lika mycket som i de två första albumen. Humorn här är inte lika träffsäker, och mer sällsynt än i framför allt det första albumet. Det är inte på något sätt en seriös historia, men det är längre mellan alla oneliners och jag tror att Lindengren satsat mer på bilderna än på texten den här gången. För det hela ser makalöst snyggt ut.

Det blir en rekommendation trots allt, men inte lika stark som de två första. Läsvärd, men börja från början.

 

[krank]

Jag blev igår klar med Foundation and Dem Tiddies, som alltså är femte boken i trilogin.



Alltså egentligen heter den ju Foundation and Earth, men… Givet att författaren inte kan beskriva en kvinna, framför allt i den här boken, utan att beskriva hennes tuttar och givet att flera plot points helt enkelt är att Golan Trevize på klassiskt James Bond-vis löser problemet genom att hjärntvätta fruntimmer genom att använda sin magiska penis…

Trevize studied the young woman carefully. She was not much more than 1.5 meters in height, and her breasts, though shapely, were small. Yet she did not seem unripe. The nipples were large and the areolae dark, though that might be the result of her brownish skin color.

– Isaac Asimov, en av scifilitteraturens giganter

I den här boken åker Golan Trevize och hans polare Janov Pelorat mest från planet till planet i jakt på den mytomspunna Jorden, där Trevize är övertygad om att han kommer att hitta svaret på varför han gjorde det val han gjorde i slutet på föregående bok. Det här är mestadels väldigt klassisk pulp-scifi, mer Blixt Gordon än någon annan del i Stiftelsen. Planeterna de stöter på är för all del spännande och bjuder på intressanta utmaningar, så jag klagar inte alltför mycket – men jag tycker att Asimov är bättre på idéer än han är på pulpäventyr, och det blir verkligen inte bättre när han ger sig på typ "relationen mellan könen" och sådär.

I svensk 2021-backspegel känns det lite lustigt när gänget stöter på en person som är hermafrodit. Trots att engelskan ju faktiskt har ett ickekönat personligt pronomen i singular (they) så får huvudpersonerna väldigt svårt. Ska man använda hon eller han? Vilket kön ska man tänka sig hermafroditen som? Tänk om de bara hade haft ett personligt pronomen som passade…

De bra bitarna med den här boken är diskussionerna om koncept, de varierade planeterna och hur de får förnya och bredda diskussionerna om koncepten – och världsbygget, där bokens slutdel verkligen knyter ihop säcken för "the asimoverse" och en gång för alla sätter ihop robotromaner och stiftelseromaner.

Värd att läsa? Ja, men… vissa delar har åldrats med samma värdighet som fin köttfärs.

 

[Gamiel]

Vill jag veta vad han menar med "unripe"?

 

[krank]

Vill jag veta vad han menar med "unripe"?

Eftersom Trevize med den magiska kuken ligger med henne senare så väljer jag att tolka meningen som att hon är liten, men inte ett barn.

Att prata om unga kvinnor som huruvida de är "ripe" eller inte… jag tyckte att det kändes rätt obehagligt, helt klart.