Jag har läst
Gord den listige (Äventyrsspel, 1990) av Gary Gygax. Boken är en översättning av de fyra första novellerna i novellsamlingen
Night Arrant, först utgiven 1987 på engelska. Varför äventyrsspel valde att översätta detta den fjärde boken om Gord är ett mysterium litteraturvetenskapen ännu inte har svarat på, liksom varför man valde att bara översätta fyra av originalets nio noveller. Insåg alla iblandade i produktionen att de kunde bli stämda för brott mot mänskligheten om de översatte och gav ut hela boken?
Jag hade verkligen noll förväntningar på den här boken, men när jag nådde sista sidan var jag ändå rätt så:
Okej, vi får ta det från början.
Fafhrd Chert och
Gråmus Gord är två äventyrare i staden Greyhawk, en stor barbar och en kvick tjuv enligt beprövad modell, som upplever diverse äventyr tillsammans under diverse get-rich-quick-schemes som ofelbart slår fel. Man kan säga att Gary här skriver fan fiction till sin egen värld Grayhawk med ett upplägg som han snott från Leibers mer berömda två anti-hjältar. Vid den här tidpunkten hade Gary blivit kickad från TSR, som fortsatte ge ut rollspelsmaterial till hans värld Greyhawk, men han hade kvar de litterära rättigheterna.
Frågor och svar på boken:
Är prosan dålig? Ja.
Är dialogen stolpig? Väldigt.
Är namnen dåliga? Nej, de är hemska.
Är karaktärerna papperstunna stereotyper? Ja.
Är världen ett surrealistiskt sammelsurium? Ja, det är bitvis helt bissart på det sätt bara DnD är.
Styrs världen av DnDs regellogik? Ja, absolut, man kan känna ingen olika klasser, trollformler, monster, magiska föremål från DnD.
Är det som att läsa en dålig spelrapport? Ja.
Är det mycket våld? Nej, faktiskt inte så mycket.
Finns det med sexism? Ja, fast mer enligt modellen "det finns inga kvinnor" än av den mer flåsiga sorten. Det blir bara flåsigt i en av texterna.
Är det S&S? Ja, och det är sexistiskt nog för att tom de gamla bittra reaktionärerna bör tycka det.
Hur dåligt är det? Det är nästan Steven Erikson dåligt. Nästan.
För grejen är det här. Även om detta inte är stor litteratur, så ångar det av berättarglädje. Det är rappt skrivet, korta beskrivningar, framåt, framåt i handlingen. Det är klurigt; varje novell försätter hjältarna i en till synes hopplös knipa som Gord sedan krånglar dem ur med sin list; och i alla fall i de två första är det faktiskt riktigt snyggt gjort. Boken är tom lite roligt på sina ställen, och inte ofrivilligt; den gode Gary har humor, och jag tror inte ens han själv tar de här berättelserna på särskilt stort allvar. Bitvis känns det som om en sämre variant av Leiber försökt sig på att skriva en pikareskroman och delvis faktiskt också lyckats.
En sak som slår mig när jag läser detta, är att jag tror att Gygax var en grym DM. Om han spelledde som han skrev prosa (och äventyr) så fick hans spelare vara med om otaliga kluriga situationer och knipor, uppleva en sprudlande och närmast gränslös kreativitet obunden av trista fantasytroper och kanske också skratta mycket.
