Dimfrost
Special Circumstances
Jag har lite svårt för texter som måste läsas som allegorier för att funka. Här tycker jag det är för dåligt på meningsnivån. Men tack för kontextualiseringen!
WRNU:s Bokklubb 2021
- Thread starter Khan
- Start date
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
tolkien said:
Jag läste the North Water. Fel - jag sträckläste den. Ofta läser jag böcker före filmen då en bra bok är ofta bättre än en bra film (kom nyss ut på film). Den är nästan ett mästerverk. Ger den 4.5 av 5. Den är rå, spännande, intressant och tankeväckande. Den handlar om en skeppsläkare på ett valfångstskepp med en riktig jävla psykopat ombord. Det är en krypande skräck som håller greppet i en under boken. Läste den på engelska vilket jag har svårt att rekommendera till andra än de som växt upp med engelska då det är så många ovanliga skeppstermer att det ibland blir svårtytt. Författaren har lyckats få dialogen till en bra kombination av 1800-talsspråk men med grova svordomar så att det känns naturligt istället för högtravande.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Lore av Alexandra Bracken
Setup
En klassisk YA i vår värld + något mer, i detta fall grekisk mytologi. Vart sjunde år förbannar Zeus de andra gudarna och gör dem dödliga i sju dagar. Då jagar ättlingar till de gamla hjältarna (Theseus, Odysseus, etc) dem och den som lyckas mörda en gud får ta den gudens plats. Gudakrafter, odödlighet och så vidare. Nu är det dags för vår huvudperson Lore, som lämnat denna värld, att dras in i alltihop igen när en dödligt sårad Athena dyker upp på hennes trapp...
Undvik
Det här var inget bra. Alls. På något sätt lyckas Bracken hålla högt tempo utan att något händer genom 500+ sidor. Karaktärerna är träiga och tråkiga, vardagsvärlden är tom och innehållslös, och den hemliga världen är extremt dåligt beskriven. Allt är en enda röda samtidigt som det knappt finns något som kan röras ihop. Jag kände inte att jag lyckades få ett ordentligt första grepp på karaktärerna förrän vid sida 300, och de fångade mig inte på riktigt förrän vid sida 450 någonstans.
Nä, den här bör man undvika. Men omslaget är tufft i alla fall. Alltid något, antar jag.
Setup
En klassisk YA i vår värld + något mer, i detta fall grekisk mytologi. Vart sjunde år förbannar Zeus de andra gudarna och gör dem dödliga i sju dagar. Då jagar ättlingar till de gamla hjältarna (Theseus, Odysseus, etc) dem och den som lyckas mörda en gud får ta den gudens plats. Gudakrafter, odödlighet och så vidare. Nu är det dags för vår huvudperson Lore, som lämnat denna värld, att dras in i alltihop igen när en dödligt sårad Athena dyker upp på hennes trapp...
Undvik
Det här var inget bra. Alls. På något sätt lyckas Bracken hålla högt tempo utan att något händer genom 500+ sidor. Karaktärerna är träiga och tråkiga, vardagsvärlden är tom och innehållslös, och den hemliga världen är extremt dåligt beskriven. Allt är en enda röda samtidigt som det knappt finns något som kan röras ihop. Jag kände inte att jag lyckades få ett ordentligt första grepp på karaktärerna förrän vid sida 300, och de fångade mig inte på riktigt förrän vid sida 450 någonstans.
Nä, den här bör man undvika. Men omslaget är tufft i alla fall. Alltid något, antar jag.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,533
Är inte det här samma handling som The Time of Troubles?Jag har läst Lore av Alexandra Bracken
Setup
En klassisk YA i vår värld + något mer, i detta fall grekisk mytologi. Vart sjunde år förbannar Zeus de andra gudarna och gör dem dödliga i sju dagar. Då jagar ättlingar till de gamla hjältarna (Theseus, Odysseus, etc) dem och den som lyckas mörda en gud får ta den gudens plats. Gudakrafter, odödlighet och så vidare. Nu är det dags för vår huvudperson Lore, som lämnat denna värld, att dras in i alltihop igen när en dödligt sårad Athena dyker upp på hennes trapp...
Undvik
Det här var inget bra. Alls. På något sätt lyckas Bracken hålla högt tempo utan att något händer genom 500+ sidor. Karaktärerna är träiga och tråkiga, vardagsvärlden är tom och innehållslös, och den hemliga världen är extremt dåligt beskriven. Allt är en enda röda samtidigt som det knappt finns något som kan röras ihop. Jag kände inte att jag lyckades få ett ordentligt första grepp på karaktärerna förrän vid sida 300, och de fångade mig inte på riktigt förrän vid sida 450 någonstans.
Nä, den här bör man undvika. Men omslaget är tufft i alla fall. Alltid något, antar jag.
anth
Vetefan
Verkar ha vissa likheter.
I Lore är det 7 dagar per år.
I Time of Troubles är det en engångshändelse över en längre period.
Time of Troubles
The Time of Troubles was a cataclysmic time period in the chronology of Faerûn. Taking place during 1358 DR, the Year of Shadows,[2] the Time of Troubles was a period during which the deities of Faerûn were forced to walk the earth in their mortal avatar forms. Several major deities died during...
forgottenrealms.fandom.com
Jag tycker även att det liknar filmen The Purge
The Purge - Wikipedia
en.wikipedia.org
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Gränslösa av Mats Källblad
Jag visste inte när jag lånade albumet att det här är nummer fyra i en serie, men så är det. Jag hade dock inga problem att läsa den ändå.
Det här är en fars utan fokus på humor, ett folklustspel utan så många skratt. Allt handlar snarare om handlingen, hjärtat i de få som bor i den lilla byn Vimmelgrind mitt ute i någonstans. Karaktärerna är som plockade ur valfri svensk humorklassiker, som Macken, 47:an Löken, eller för den delen Sällskapsresan. Visst är det i grunden en komedi, men det är med otrolig värme allt skildras, och det märks att Källblad vill mycket mer än få fram plumpa flabb från läsaren.
Handlingen bygger på att den elake skurken som ärvt all marken runt byn vill avverka skogen, öppna gruvor och allmänt förstöra idyllen runt orten. Lite samma setup som i Äppelkriget, fast utan Deutschneyland och med en gruva. Men samtidigt har den gamle greven skrivit ett testamente, där han lovat allt till hembygdsföreningen. Som ni hör låter det som en klassisk svensk pilsnerfilm anno 1950-någonting.
Men det är det inte. Här är det fokus på det stora mot det lilla, omvärlden mot människan, och att de som vill få som de vill ofta kör över folk utan att ens förstå att det är det de gör. Lite som säsong tre av Deadwood, kan man säga.
Det här är bra. Källblad är ruskigt bra, men det vet ni nog redan att jag tycker. Här har vi honom i sitt esse när det gäller tecknarstil. Lummigt mysiga färger, vackra naturbilder och så vidare. Det finns kärlek inte bara till karaktärerna, utan även till orten.
Så i alla fall. Att läsa den är skoj. Jag rekommenderar den till alla som gillar Källblad, men lite extra till alla som brukar läsa klassisk svensk humor(TM) i form av 91:an eller Hasseåtage.
Jag visste inte när jag lånade albumet att det här är nummer fyra i en serie, men så är det. Jag hade dock inga problem att läsa den ändå.
Det här är en fars utan fokus på humor, ett folklustspel utan så många skratt. Allt handlar snarare om handlingen, hjärtat i de få som bor i den lilla byn Vimmelgrind mitt ute i någonstans. Karaktärerna är som plockade ur valfri svensk humorklassiker, som Macken, 47:an Löken, eller för den delen Sällskapsresan. Visst är det i grunden en komedi, men det är med otrolig värme allt skildras, och det märks att Källblad vill mycket mer än få fram plumpa flabb från läsaren.
Handlingen bygger på att den elake skurken som ärvt all marken runt byn vill avverka skogen, öppna gruvor och allmänt förstöra idyllen runt orten. Lite samma setup som i Äppelkriget, fast utan Deutschneyland och med en gruva. Men samtidigt har den gamle greven skrivit ett testamente, där han lovat allt till hembygdsföreningen. Som ni hör låter det som en klassisk svensk pilsnerfilm anno 1950-någonting.
Men det är det inte. Här är det fokus på det stora mot det lilla, omvärlden mot människan, och att de som vill få som de vill ofta kör över folk utan att ens förstå att det är det de gör. Lite som säsong tre av Deadwood, kan man säga.
Det här är bra. Källblad är ruskigt bra, men det vet ni nog redan att jag tycker. Här har vi honom i sitt esse när det gäller tecknarstil. Lummigt mysiga färger, vackra naturbilder och så vidare. Det finns kärlek inte bara till karaktärerna, utan även till orten.
Så i alla fall. Att läsa den är skoj. Jag rekommenderar den till alla som gillar Källblad, men lite extra till alla som brukar läsa klassisk svensk humor(TM) i form av 91:an eller Hasseåtage.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Nä, det är en hemlig grej som bara vissa utvalda ätter vet om, de som är ättlingar till hjältarna alltså. Inget alla har koll på och måste delta i som i Purge.Jag tycker även att det liknar filmen The Purge
The Purge - Wikipedia
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Reckless: Destroy all monsters av Ed Brubaker och Sean Phillips
Mer av Reckless! Mer från Brubaker och Phillips! Jag är glad!
Det här är precis som det låter som. Reckless får ett nytt fall, ett som handlar om att ge igen på en storfräsare i fastighetsbranschen som gjort sig stora pengar på att blåsa svarta i LA, och nu vill en av de få av dem som faktiskt har pengar hämnas. Hitta skit på storfräsaren så han kan hängas ut i pressen och dras i smutsen och förstöra hans rykte totalt.
Reckless gör så, men krisar också på hemmaplan där vi utforskar hans relation till bästa (enda?) kompisen Anna. Hon har varit en biroll i tidigare album, men här blir hon nog närapå lika viktig som Reckless själv.
Tja, vad kan man säga mer? Det är bra tecknat i Phillips självklara stil, Brubaker är grym på dialog och plotting, allt bara är åttiotalsnoir när noir är som bäst. Rekommenderas varmt, precis som (nästan) allt från team B&P.
Läs den.
Mer av Reckless! Mer från Brubaker och Phillips! Jag är glad!
Det här är precis som det låter som. Reckless får ett nytt fall, ett som handlar om att ge igen på en storfräsare i fastighetsbranschen som gjort sig stora pengar på att blåsa svarta i LA, och nu vill en av de få av dem som faktiskt har pengar hämnas. Hitta skit på storfräsaren så han kan hängas ut i pressen och dras i smutsen och förstöra hans rykte totalt.
Reckless gör så, men krisar också på hemmaplan där vi utforskar hans relation till bästa (enda?) kompisen Anna. Hon har varit en biroll i tidigare album, men här blir hon nog närapå lika viktig som Reckless själv.
Tja, vad kan man säga mer? Det är bra tecknat i Phillips självklara stil, Brubaker är grym på dialog och plotting, allt bara är åttiotalsnoir när noir är som bäst. Rekommenderas varmt, precis som (nästan) allt från team B&P.
Läs den.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst One year at Ellsmere av Faith Erin Hicks
En unge från arbetarklassen får stipendium till att börja på den ytterst exklusiva privatskolan Ellsmere. Hon passar inte riktigt in, men bryr sig inte. En annan som inte passar in, men däremot bryr sig, är hennes rumskamratoch nya bästis som kallas för "orphan", eftersom hennes föräldrar inte bryr sig mycket nog för att någonsin hälsa på, ens på skolavslutningar. De rör sig över skolåret genom lektioner, möter mobbare, knepiga lärare, och försöker förstå sig på hur livet är när man är tretton i största allmänhet.
Det här är bra. Även om jag är genuint grinig på slutet som introducerade en övernaturlighet helt i onödan, är det här en bra story för de lägre tonåren. Bra tecknat, bra skrivet, bra karaktärer, allt är liksom... bra. Inget fantastiskt, men väldigt väl konstruerat hantverk. Hicks kan bevisligen både måla och skriva, och jag skulle inte haft något emot att den är vore typ 50% längre för att få mer av Ellsmere och karaktärerna och världen.
Men som det är nu är den lagom tajt och effektivt berättad. Det behövs inte mer än så här för att vi ska få vad vi behöver från våra hjältar och skurkar, och känna att allt slutar på ett bra ställe. Jag klämde den på en timme, och tror den är en av de bättre (avslutade) ungdomsserierna på marknaden.
Rekommenderas, särskilt till de yngre tonåringarna.
En unge från arbetarklassen får stipendium till att börja på den ytterst exklusiva privatskolan Ellsmere. Hon passar inte riktigt in, men bryr sig inte. En annan som inte passar in, men däremot bryr sig, är hennes rumskamratoch nya bästis som kallas för "orphan", eftersom hennes föräldrar inte bryr sig mycket nog för att någonsin hälsa på, ens på skolavslutningar. De rör sig över skolåret genom lektioner, möter mobbare, knepiga lärare, och försöker förstå sig på hur livet är när man är tretton i största allmänhet.
Det här är bra. Även om jag är genuint grinig på slutet som introducerade en övernaturlighet helt i onödan, är det här en bra story för de lägre tonåren. Bra tecknat, bra skrivet, bra karaktärer, allt är liksom... bra. Inget fantastiskt, men väldigt väl konstruerat hantverk. Hicks kan bevisligen både måla och skriva, och jag skulle inte haft något emot att den är vore typ 50% längre för att få mer av Ellsmere och karaktärerna och världen.
Men som det är nu är den lagom tajt och effektivt berättad. Det behövs inte mer än så här för att vi ska få vad vi behöver från våra hjältar och skurkar, och känna att allt slutar på ett bra ställe. Jag klämde den på en timme, och tror den är en av de bättre (avslutade) ungdomsserierna på marknaden.
Rekommenderas, särskilt till de yngre tonåringarna.
Jag har läst Transformers: The IDW Collection: Phase Three: Volume One
Och, öh, ja. Det är senaste maffiga omnibus-samlingsvolymen av IDWs Transformers-utgivning, som ju som kanske bekant är den bästa transformers-kontinuitet som funnits. Mest pga Lost Light, och den har också en del definitiva dippar, men på det hela taget är ju IDW det bästa som hänt Transformers sedan original-serietidningen i slutet av 80-talet (som också hade sina ups and downs men på alla sätt var bättre än tv-serien).
Okej, så typ all story i den här boken är helt obegriplig om man inte läst hela åtminstone en sammanfattning av fas 2 först. Och, egentligen, IDWs GI Joeserie. För det här är albumet där IDWs massiva Revolutions-crossover samlas. Men bara de delar som inbegriper transformers… vilket gör albumet spretigt och bitvis helt obegripligt. Ganska mycket händer utan att jag som läsare hänger med, förstår sammanhangen eller betydelsen.
Här samlas alltså dels Transformers och GI Joes, som tidigare varit mer eller mindre egna universa men som nu 100% definitivt slås ihop. Och dels ett gäng nya Hasbro-licenser: MASK, Rom the Space-knight och Micronauts. Åh, och Action Man. Och allt ska nu få plats i ett och samma universum – och i det här fallet, i samma story. Så crossovern ska alltså dels knyta ihop lite grejer från Transformers och från GI Joe, dels vara lite origin story för resten av dem.
Det går… sådär. Som sagt, spretigt och bitvis obegripligt. Some of these things do not go together, och de försöker berätta för mycket på för få sidor vilket ju alltid borgar för ganska kackiga serier.
Men å andra sidan. Givet förutsättningarna… De hade absolut kunnat göra ett mycket sämre jobb. Rom the Space-Knight och Micronauts är de som känns allra mest inkastade från left field, men okej: deras respektive skurkar (dire wraiths och… nån ond diktator-typ) är med i mixen och funkar väl. Framför allt dire wraiths hade mått bra av att etableras lite tidigare. Däremot känns ju GI Joe och Transformers som en helt okej mix, och där finns ju också en ganska lång historik. Jag gillar hur de knöt in MASK, med kopplingar till GI Joes och regeringen och att deras fordon är knutna till cybertronisk teknologi. Den grejen känns ganska självklar.
Jag kommer dock att hoppas att crossovern är över här, och att saker och ting lugnar ner sig och återgår till lite mer hur det var innan. IDW-transformers var redan fullt tillräckligt röriga helt på egen hand.
Nästa stora samlingsalbum sägs komma redan i slutet av januari. Sedan är jag lite orolig – IDW har tydligen blivit av med Transformerslicensen och det betyder att deras E-comics kan försvinna precis när som helst. Jag lutar lite åt att köpa nästa omnibus men sedan helt enkelt köpa de separata albumen för allt som finns kvar. Liksom utifall att. De har ju faktiskt avslutat hela den här kontinuiteten med en maffig final för flera år sedan, det är bara jag som ligger efter i mitt läsande.
Och, öh, ja. Det är senaste maffiga omnibus-samlingsvolymen av IDWs Transformers-utgivning, som ju som kanske bekant är den bästa transformers-kontinuitet som funnits. Mest pga Lost Light, och den har också en del definitiva dippar, men på det hela taget är ju IDW det bästa som hänt Transformers sedan original-serietidningen i slutet av 80-talet (som också hade sina ups and downs men på alla sätt var bättre än tv-serien).
Okej, så typ all story i den här boken är helt obegriplig om man inte läst hela åtminstone en sammanfattning av fas 2 först. Och, egentligen, IDWs GI Joeserie. För det här är albumet där IDWs massiva Revolutions-crossover samlas. Men bara de delar som inbegriper transformers… vilket gör albumet spretigt och bitvis helt obegripligt. Ganska mycket händer utan att jag som läsare hänger med, förstår sammanhangen eller betydelsen.
Här samlas alltså dels Transformers och GI Joes, som tidigare varit mer eller mindre egna universa men som nu 100% definitivt slås ihop. Och dels ett gäng nya Hasbro-licenser: MASK, Rom the Space-knight och Micronauts. Åh, och Action Man. Och allt ska nu få plats i ett och samma universum – och i det här fallet, i samma story. Så crossovern ska alltså dels knyta ihop lite grejer från Transformers och från GI Joe, dels vara lite origin story för resten av dem.
Det går… sådär. Som sagt, spretigt och bitvis obegripligt. Some of these things do not go together, och de försöker berätta för mycket på för få sidor vilket ju alltid borgar för ganska kackiga serier.
Men å andra sidan. Givet förutsättningarna… De hade absolut kunnat göra ett mycket sämre jobb. Rom the Space-Knight och Micronauts är de som känns allra mest inkastade från left field, men okej: deras respektive skurkar (dire wraiths och… nån ond diktator-typ) är med i mixen och funkar väl. Framför allt dire wraiths hade mått bra av att etableras lite tidigare. Däremot känns ju GI Joe och Transformers som en helt okej mix, och där finns ju också en ganska lång historik. Jag gillar hur de knöt in MASK, med kopplingar till GI Joes och regeringen och att deras fordon är knutna till cybertronisk teknologi. Den grejen känns ganska självklar.
Jag kommer dock att hoppas att crossovern är över här, och att saker och ting lugnar ner sig och återgår till lite mer hur det var innan. IDW-transformers var redan fullt tillräckligt röriga helt på egen hand.
Nästa stora samlingsalbum sägs komma redan i slutet av januari. Sedan är jag lite orolig – IDW har tydligen blivit av med Transformerslicensen och det betyder att deras E-comics kan försvinna precis när som helst. Jag lutar lite åt att köpa nästa omnibus men sedan helt enkelt köpa de separata albumen för allt som finns kvar. Liksom utifall att. De har ju faktiskt avslutat hela den här kontinuiteten med en maffig final för flera år sedan, det är bara jag som ligger efter i mitt läsande.
Jag har läst Sanctum vol. 1 och Sanctum Redux vol. 1
Så. Det här är, i båda fallen, samma grundstory: En amerikansk nutida kanske lite scifi, vad vet jag) ubåt åker för att undersöka en mystisk nödsignal. Den visar sig komma från en gammal rysk ubåt, som verkar ha undersökt ett Mystiskt Tempel.
Originalversionen är en ganska snappy och snygg story, med lagom mängd pulp och skräckelement.
Reduxen är… nån tyckte att det verkade vara en bra idé att göra en ful manga-version av originalstoryn, fast trycka in väldigt mycket mer ganska ointressant backstory för alla besättningsmedlemmar. Resultatet är att mer hinner hända i första vol 1-albumet, och att Reduxen känns… utdragen utan att egentligen ha spå mycket mer djup eller intressanta delar. Men ja, well, det är en ganska fult tecknad mangaversion som dramaturgiskt också känns mer som en anime.
Jag föredrar definitivt originalet – jag kommer inte att köpa fler av Redux-albumen. Men jag vill läsa vidare, nån gång framöver (ska beta mig igenom mer av min samling dock, innan jag köper på mig mer)
Så. Det här är, i båda fallen, samma grundstory: En amerikansk nutida kanske lite scifi, vad vet jag) ubåt åker för att undersöka en mystisk nödsignal. Den visar sig komma från en gammal rysk ubåt, som verkar ha undersökt ett Mystiskt Tempel.
Originalversionen är en ganska snappy och snygg story, med lagom mängd pulp och skräckelement.
Reduxen är… nån tyckte att det verkade vara en bra idé att göra en ful manga-version av originalstoryn, fast trycka in väldigt mycket mer ganska ointressant backstory för alla besättningsmedlemmar. Resultatet är att mer hinner hända i första vol 1-albumet, och att Reduxen känns… utdragen utan att egentligen ha spå mycket mer djup eller intressanta delar. Men ja, well, det är en ganska fult tecknad mangaversion som dramaturgiskt också känns mer som en anime.
Jag föredrar definitivt originalet – jag kommer inte att köpa fler av Redux-albumen. Men jag vill läsa vidare, nån gång framöver (ska beta mig igenom mer av min samling dock, innan jag köper på mig mer)
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Snapdragon av Kat Leyh
Myspysig historia med precis lagom blandning av svärta, skräck och mystik, fast allra mest bara glädje och lattjo livsglädje.
Lilla Snapdragon (ja, hon heter så) börjar historien genom att möta den lilla ortens lokala byskräck. Alla har berättat historier om den läskiga häxan som bor i utkanten av stan, och självklart visar det sig att hon inte är en häxa, bara en gammal tant med lite udda intressen (sälja skelett från överkörda djur till museer och sånt). Det blir en fin meet cute över generationsgränserna, där de snart blir kompisar.
Men sen kommer den roliga twisten. Gamlingen är visst en häxa! Och en asball tant i största allmänhet, som tävlat i motorcykelrace i sin ungdom och kan prata med spöken.
Parallellt med detta går förstås Snapdragon i skolan, umgås med sin bästa kompis, leker med sin trebenta hund, tycker det är tråkigt att mamma både jobbar och pluggar och inte har tid med henne, och en massa normalt vardagsdrama också.
Det är en bra story det här. Jag tycker det påminner en del om Lumberjanes i stil, och det är ju inte så konstigt i och med att Kat Leyh ingår i det teamet. Humorn är dock alls inte lika vimsig som i Lumberjanes, utan håller sig mer kring sitt tema om vänskap, familj och att våga vara den man är även om det är svårt, än att flyta iväg i galna äventyr som in Lumberjanes.
Men gillar man den lär man gilla den här. Kanske att den här riktar sig till lite äldre barn än Lumberjanes, men inte mycket.
Rekommenderas. Även till vuxna.
Myspysig historia med precis lagom blandning av svärta, skräck och mystik, fast allra mest bara glädje och lattjo livsglädje.
Lilla Snapdragon (ja, hon heter så) börjar historien genom att möta den lilla ortens lokala byskräck. Alla har berättat historier om den läskiga häxan som bor i utkanten av stan, och självklart visar det sig att hon inte är en häxa, bara en gammal tant med lite udda intressen (sälja skelett från överkörda djur till museer och sånt). Det blir en fin meet cute över generationsgränserna, där de snart blir kompisar.
Men sen kommer den roliga twisten. Gamlingen är visst en häxa! Och en asball tant i största allmänhet, som tävlat i motorcykelrace i sin ungdom och kan prata med spöken.
Parallellt med detta går förstås Snapdragon i skolan, umgås med sin bästa kompis, leker med sin trebenta hund, tycker det är tråkigt att mamma både jobbar och pluggar och inte har tid med henne, och en massa normalt vardagsdrama också.
Det är en bra story det här. Jag tycker det påminner en del om Lumberjanes i stil, och det är ju inte så konstigt i och med att Kat Leyh ingår i det teamet. Humorn är dock alls inte lika vimsig som i Lumberjanes, utan håller sig mer kring sitt tema om vänskap, familj och att våga vara den man är även om det är svårt, än att flyta iväg i galna äventyr som in Lumberjanes.
Men gillar man den lär man gilla den här. Kanske att den här riktar sig till lite äldre barn än Lumberjanes, men inte mycket.
Rekommenderas. Även till vuxna.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Super Mario Manga Mania av Yukio Sawada
Det här kunde ha varit bra. Men det är det inte.
Att göra en humormanga på Super Mario känns som en klockren idé. Så mycket absurda saker att parodiera, knasigheter att driva med och välkända karaktärer att göra narr av. Tyvärr är allt i den här samlingen LOUD AND OBNOXIOUS så det bara skriker om det. Tecknaren är helt klart kompetent, men det mesta är bara sorgligt hur skrikigt och dåligt det är. De flesta sidor har så många saker i exploderande rörelser och dryg närbild att det inte riktigt går att förstå vad som pågår. Allting händer för fort och stort och skränigt för att det ska funka. Känslan jag får är en papegoja som skriker barntillåtna svordomar för hög röst gång på gång på gång på gång.
Dessutom är det här en best of-samling. Yukio Sawada har tecknat över 50 (!) volymer Super Mario-manga, och det här är ett gäng av hans absoluta favoritkapitel från hans långa karriär. Något är från Paper Mario, något från Super Mario Galaxy, etc. Ingen sammanhängande historia eller ens tydliga början och slut finns att bjuda på. Suck.
Jag har svårt att förstå vem den här produkten är till för. Den är för skränig för vuxna som gillar Mario, för oförståelig för att ge till barn och för annorlunda för att läsas av nostalgiker.
TLDR
Nä. Undvik den här.
Det här kunde ha varit bra. Men det är det inte.
Att göra en humormanga på Super Mario känns som en klockren idé. Så mycket absurda saker att parodiera, knasigheter att driva med och välkända karaktärer att göra narr av. Tyvärr är allt i den här samlingen LOUD AND OBNOXIOUS så det bara skriker om det. Tecknaren är helt klart kompetent, men det mesta är bara sorgligt hur skrikigt och dåligt det är. De flesta sidor har så många saker i exploderande rörelser och dryg närbild att det inte riktigt går att förstå vad som pågår. Allting händer för fort och stort och skränigt för att det ska funka. Känslan jag får är en papegoja som skriker barntillåtna svordomar för hög röst gång på gång på gång på gång.
Dessutom är det här en best of-samling. Yukio Sawada har tecknat över 50 (!) volymer Super Mario-manga, och det här är ett gäng av hans absoluta favoritkapitel från hans långa karriär. Något är från Paper Mario, något från Super Mario Galaxy, etc. Ingen sammanhängande historia eller ens tydliga början och slut finns att bjuda på. Suck.
Jag har svårt att förstå vem den här produkten är till för. Den är för skränig för vuxna som gillar Mario, för oförståelig för att ge till barn och för annorlunda för att läsas av nostalgiker.
TLDR
Nä. Undvik den här.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Californa Dreamin' av Pénélope Bagieu
En biografi i serieformat över Ellen Cohen / Cass Elliot / Mama Cass, centralfigur och sångare i bandet The Mamas and the Papas.
Biografin har ett intressant grepp i det att den byter berättarröst för varje kapitel. Vi får aldrig komma helt nära Mama Cass, utan får se henne genom sina syskons, sina vänners, sina bandmedlemmars (m.fl.) ögon. De beskriver sin egen bakgrund flyktigt, berättar om Mama Cass inverkan på deras liv, och genom detta får vi se hur hon går vidare genom sitt. Hon är en gudabenådad sångerska (men det visste ni nog redan), men pendlar hela tiden mellan sitt enormt självsäkra yttre och det enormt osäkra inre. Kärlek, förhållanden, drama mellan band och osäkerhet i allmänhet.
Det är fascinerande att läsa hur Mama Cass liksom armbågar sig in i bandet The Journeymen, och blir en del av gruppen på ren talang och vänskaplighet, trots att John Phillips som är bandledare verkligen inte vill.
Tecknarstilen är ambulerande och rörlig i flödande svartvitt. Inga komplicerade bakgrunder alls utom när det är till för att sätta scener i början av kapitel, och ofta är det bara våra karaktärer mot en statisk vit bakgrund. Det är aldrig fult, och varje karaktär är tecknad med tydliga egna drag utan risk för förvirring.
TLDR
Har man det minsta intresse för sextiotalets musikscen i allmänhet, och The Mamas and the Papas i synnerhet, är det här given läsning. Rekommenderas.
En biografi i serieformat över Ellen Cohen / Cass Elliot / Mama Cass, centralfigur och sångare i bandet The Mamas and the Papas.
Biografin har ett intressant grepp i det att den byter berättarröst för varje kapitel. Vi får aldrig komma helt nära Mama Cass, utan får se henne genom sina syskons, sina vänners, sina bandmedlemmars (m.fl.) ögon. De beskriver sin egen bakgrund flyktigt, berättar om Mama Cass inverkan på deras liv, och genom detta får vi se hur hon går vidare genom sitt. Hon är en gudabenådad sångerska (men det visste ni nog redan), men pendlar hela tiden mellan sitt enormt självsäkra yttre och det enormt osäkra inre. Kärlek, förhållanden, drama mellan band och osäkerhet i allmänhet.
Det är fascinerande att läsa hur Mama Cass liksom armbågar sig in i bandet The Journeymen, och blir en del av gruppen på ren talang och vänskaplighet, trots att John Phillips som är bandledare verkligen inte vill.
Tecknarstilen är ambulerande och rörlig i flödande svartvitt. Inga komplicerade bakgrunder alls utom när det är till för att sätta scener i början av kapitel, och ofta är det bara våra karaktärer mot en statisk vit bakgrund. Det är aldrig fult, och varje karaktär är tecknad med tydliga egna drag utan risk för förvirring.
TLDR
Har man det minsta intresse för sextiotalets musikscen i allmänhet, och The Mamas and the Papas i synnerhet, är det här given läsning. Rekommenderas.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst John Lennon - en biografi av Philip Norman
Oj. Den är boken är fruktansvärt tät på information. Jag tror det är mer info och källhänvisningar per sida i den här än jag sett i någon annan biografi. Inte dåligt, och då är boken ändå på över 800 sidor.
Den här boken brukar toppa många listor över bästa faktaböcker om Beatles. Det är inte svårt att förstå varför.
Boken täcker hela Lennons liv, och börjar till och med med att förklara hans farfars och morfars levnadsbanor innan de själva fick barn. Det är mycket att ta in, men det är saker som påverkar Lennon själv i högre grad än man kan tro. Musiktraditionen fanns i hans familj långt tidigare än när han själv tjatade till sig en gitarr. Allt fortsätter hela vägen fram till mordet, och ett litet efterord där Norman intervjuar Johns son Sean Lennon, som bara var fem vid mordtillfället. På vägen får vi veta massor om kända låtar, hur album blev till, hur han gifter sig, skiljer sig, ligger runt, festar med the Who och Stones, blir arg på Dylan, spelar med Elton John, och många, många fler grejer.
Norman lyckas balansera väldigt fint mellan de olika polerna av tidigare levnadsteckningar över Lennon. Yoko framställs som en riktig människa, på många sätt en kuf (konceptkonst + astrologi, någon?) men på det stora hela en positiv person för Lennon. Hur Beatles bryter upp är inte bara Paul skyldig till, utan i mycket Johns enorma envishet och fixa idéer och paranoia. Allt knarkande, och det är ENORMT mycket, tas upp i tragisk detalj, men också hur han till slut kommer över det. De sista fem åren i hans liv, kanske lite mer, utmålas som något nytt i Lennons liv, och det tror jag stämmer. Kravlösheten han upplevde när han sade nej till allt för att vara heltidspappa verkar ha gjort honom gott.
Han utmålas varken som hjälte eller skurk, varken som skitstövel eller som ängel, utan som en människa med många tragiska drag. Det tycker jag är trist. För det kräver en del halvtystnad kring många sanningar.
Till exempel utmålas Lennons förhållande till Beatles manager Epstein som markant homofobiskt - men i förbifarten nämns också antisemitism. Och den vet jag sedan innan inte direkt var liten. Här förekommer den knappt alls. Trist. Under hans förhållande med May Pang tog han stryptag på henne, och fick fysiskt slitas bort från sitt offer. Det nämns inte alls. Hans knarkande tog honom till hysteriskt mörka hål av skit, och då var han redan mycket av ett brutalt svin innan han började storknarka. Redan mot sin första seriösa flickvän / fru Cynthia var han notoriskt otrogen, trots en ENORM svartsjuka kring att hon skulle vara otrogen. Han hade sex med hundratals kvinnor på turné medan hon knappt fick skriva brev till män utan att ha kollat med honom först.
Lennon var under största delen av sitt liv ett misogynt svin, med många andra negativa sidor också. Elakartad humor fokuserad på att driva med handikappade, ett stort och medvetet oidipuskomplex, och mycket mer. Men också en värme mot vänner, och massor med tragedier i livet redan som väldigt ung.
Norman blundar för färre svinerier än många andra biografier och dokumentärer, och gör sitt bästa för att berätta istället för att välja ut och döma. Antagligen är det därför vi har så otroligt många detaljer i biografin, just för att det knappt är något urval. Allt ska med. Punkt.
TLDR
Ruskigt bra biografi. Jag har redan beställt en lika tjock biografi över McCartney av samma författare på biblioteket.
Oj. Den är boken är fruktansvärt tät på information. Jag tror det är mer info och källhänvisningar per sida i den här än jag sett i någon annan biografi. Inte dåligt, och då är boken ändå på över 800 sidor.
Den här boken brukar toppa många listor över bästa faktaböcker om Beatles. Det är inte svårt att förstå varför.
Boken täcker hela Lennons liv, och börjar till och med med att förklara hans farfars och morfars levnadsbanor innan de själva fick barn. Det är mycket att ta in, men det är saker som påverkar Lennon själv i högre grad än man kan tro. Musiktraditionen fanns i hans familj långt tidigare än när han själv tjatade till sig en gitarr. Allt fortsätter hela vägen fram till mordet, och ett litet efterord där Norman intervjuar Johns son Sean Lennon, som bara var fem vid mordtillfället. På vägen får vi veta massor om kända låtar, hur album blev till, hur han gifter sig, skiljer sig, ligger runt, festar med the Who och Stones, blir arg på Dylan, spelar med Elton John, och många, många fler grejer.
Norman lyckas balansera väldigt fint mellan de olika polerna av tidigare levnadsteckningar över Lennon. Yoko framställs som en riktig människa, på många sätt en kuf (konceptkonst + astrologi, någon?) men på det stora hela en positiv person för Lennon. Hur Beatles bryter upp är inte bara Paul skyldig till, utan i mycket Johns enorma envishet och fixa idéer och paranoia. Allt knarkande, och det är ENORMT mycket, tas upp i tragisk detalj, men också hur han till slut kommer över det. De sista fem åren i hans liv, kanske lite mer, utmålas som något nytt i Lennons liv, och det tror jag stämmer. Kravlösheten han upplevde när han sade nej till allt för att vara heltidspappa verkar ha gjort honom gott.
Han utmålas varken som hjälte eller skurk, varken som skitstövel eller som ängel, utan som en människa med många tragiska drag. Det tycker jag är trist. För det kräver en del halvtystnad kring många sanningar.
Till exempel utmålas Lennons förhållande till Beatles manager Epstein som markant homofobiskt - men i förbifarten nämns också antisemitism. Och den vet jag sedan innan inte direkt var liten. Här förekommer den knappt alls. Trist. Under hans förhållande med May Pang tog han stryptag på henne, och fick fysiskt slitas bort från sitt offer. Det nämns inte alls. Hans knarkande tog honom till hysteriskt mörka hål av skit, och då var han redan mycket av ett brutalt svin innan han började storknarka. Redan mot sin första seriösa flickvän / fru Cynthia var han notoriskt otrogen, trots en ENORM svartsjuka kring att hon skulle vara otrogen. Han hade sex med hundratals kvinnor på turné medan hon knappt fick skriva brev till män utan att ha kollat med honom först.
Lennon var under största delen av sitt liv ett misogynt svin, med många andra negativa sidor också. Elakartad humor fokuserad på att driva med handikappade, ett stort och medvetet oidipuskomplex, och mycket mer. Men också en värme mot vänner, och massor med tragedier i livet redan som väldigt ung.
Norman blundar för färre svinerier än många andra biografier och dokumentärer, och gör sitt bästa för att berätta istället för att välja ut och döma. Antagligen är det därför vi har så otroligt många detaljer i biografin, just för att det knappt är något urval. Allt ska med. Punkt.
TLDR
Ruskigt bra biografi. Jag har redan beställt en lika tjock biografi över McCartney av samma författare på biblioteket.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Ghosts av Raina Telgemeier
Jisses! Att man kan gömma så här tunga ämnen i en tramslattjo seriebok för barn? Vem hade kunnat ana det?
Tolvåriga Catrina och hennes familj (mamma, pappa, lillasyster Maya) flyttar från södra Kalifornien till norra (en resa som motsvarar c:a Smygehuk till Umeå om jag räknat rätt) eftersom lillasystern behöver bättre luft. Hon lider nämligen av cystisk fibros, och det kalla och fuktiga klimatet i Bahia de la Luna gör det lättare att andas.
Så allt börjar som en historia om att flytta och att det egentligen inte är något man vill, och dessutom inte kan vara riktigt arg på eftersom det inte är någons fel. Det är ju inte lillasysters fel att hon är född med CF, liksom.
Men sen kommer alla kopplingar till spöken. För de är lika självklara här som i Disneys Coco, och allt centreras precis som här runt De Dödas Dag, som här i Kalifornien är en levande tradition. Men de är också en ständig påminnelse för Catrina om att den levnadsglada och sprudlande lilla Maya lever med en dödsdom. Maya själv är konstant självmedveten om att hon inte nödvändigtvis har lång tid kvar att leva, och kläcker mängder med mörka kommentarer. "Varför är du rädd för spöken? Kommer du vara rädd för mig när jag blir spöke?" till exempel. Ibland blir det brutalmörkt, men utan att släppa den vältecknade glädje som syns i varenda streck i Telgemeiers tecknarstil.
Den här boken riktar sig till barn i mellanstadiet, men jag satt ändå som klistrad trots att jag inte direkt är i den åldern själv. Jag har tidigare läst Le Stort och Drama av Telgemeier, men den här slår nog dem bägge två. Ghosts gav Telgemeier hennes andra Eisner, och jag säger att den definitivt är välförtjänt. Framför allt i manus är hon fenomenal!
Jag ska leta reda på hennes nästa bok Guts om det går. Jag vill ha mer.
Jisses! Att man kan gömma så här tunga ämnen i en tramslattjo seriebok för barn? Vem hade kunnat ana det?
Tolvåriga Catrina och hennes familj (mamma, pappa, lillasyster Maya) flyttar från södra Kalifornien till norra (en resa som motsvarar c:a Smygehuk till Umeå om jag räknat rätt) eftersom lillasystern behöver bättre luft. Hon lider nämligen av cystisk fibros, och det kalla och fuktiga klimatet i Bahia de la Luna gör det lättare att andas.
Så allt börjar som en historia om att flytta och att det egentligen inte är något man vill, och dessutom inte kan vara riktigt arg på eftersom det inte är någons fel. Det är ju inte lillasysters fel att hon är född med CF, liksom.
Men sen kommer alla kopplingar till spöken. För de är lika självklara här som i Disneys Coco, och allt centreras precis som här runt De Dödas Dag, som här i Kalifornien är en levande tradition. Men de är också en ständig påminnelse för Catrina om att den levnadsglada och sprudlande lilla Maya lever med en dödsdom. Maya själv är konstant självmedveten om att hon inte nödvändigtvis har lång tid kvar att leva, och kläcker mängder med mörka kommentarer. "Varför är du rädd för spöken? Kommer du vara rädd för mig när jag blir spöke?" till exempel. Ibland blir det brutalmörkt, men utan att släppa den vältecknade glädje som syns i varenda streck i Telgemeiers tecknarstil.
Den här boken riktar sig till barn i mellanstadiet, men jag satt ändå som klistrad trots att jag inte direkt är i den åldern själv. Jag har tidigare läst Le Stort och Drama av Telgemeier, men den här slår nog dem bägge två. Ghosts gav Telgemeier hennes andra Eisner, och jag säger att den definitivt är välförtjänt. Framför allt i manus är hon fenomenal!
Jag ska leta reda på hennes nästa bok Guts om det går. Jag vill ha mer.
Jag har läst tusen sidor till av den här serien – Invincible Compendium Two.
Det är faktiskt helt bisarrt hur den här serien lyckas hålla en så konsekvent hög nivå som den gör. Hittills har den inte haft några ointressanta arcs.
Jag vet inte vad mer man ska säga, riktigt. Folk i serien fortsätter utvecklas och förnyas, förändras och byta åsikter om saker och ting. Sådär som folk gör. Invincible brottas med sitt humör, med att försöka vara effektiv (är det verkligen genom att slå folk i lustiga dräkter på snoken man gör mest nytta?), med om och när det är försvarbart att döda.
Min favoritkaraktär alla kategorier hittills är definitivt Dinosaurus. En stor, arg, röd monsterödla som… är superintelligent, välartikulerad och vars planer alltid syftar till det långsiktigt goda.
Jag har försökt rationera mitt Invincible-läsande, men det börjar bli tydligt att jag inte bara kan läsa ett nummer – det blir minst fem varje sittning.
Nu är det bara ett stort kompendium kvar, plus ett antal spinoffs och grejer. Vi får se när jag läser vidare; det bär emot att lägga 4–500:- på ett digitalt seriealbum även om jag rent intellektuellt vet att man får väldigt mycket serie för pengarna.
Det är faktiskt helt bisarrt hur den här serien lyckas hålla en så konsekvent hög nivå som den gör. Hittills har den inte haft några ointressanta arcs.
Jag vet inte vad mer man ska säga, riktigt. Folk i serien fortsätter utvecklas och förnyas, förändras och byta åsikter om saker och ting. Sådär som folk gör. Invincible brottas med sitt humör, med att försöka vara effektiv (är det verkligen genom att slå folk i lustiga dräkter på snoken man gör mest nytta?), med om och när det är försvarbart att döda.
Min favoritkaraktär alla kategorier hittills är definitivt Dinosaurus. En stor, arg, röd monsterödla som… är superintelligent, välartikulerad och vars planer alltid syftar till det långsiktigt goda.
Jag har försökt rationera mitt Invincible-läsande, men det börjar bli tydligt att jag inte bara kan läsa ett nummer – det blir minst fem varje sittning.
Nu är det bara ett stort kompendium kvar, plus ett antal spinoffs och grejer. Vi får se när jag läser vidare; det bär emot att lägga 4–500:- på ett digitalt seriealbum även om jag rent intellektuellt vet att man får väldigt mycket serie för pengarna.
Jag har lyssnat klart på tredje och snöpligt nog sista delen av Paul Cornells The Shadow Police-serie: Who Killed Sherlock Holmes?
Jag har skrivit om del 1 och del 2 tidigare. Det här är en serie jag gillar – mysterier, urban fantasy, polisarbete.
Del 3 känns mer sammanhängande än del 2 gjorde. Plus att det handlar om Sherlock Holmes, vilket ju är kul. Sherlock Holmes finns ju inte på riktigt, men London har en tendens att inte bry sig så mycket om skillnaden mellan fiktiva och verkliga personer – saker som London "minns" finns, i någon spöklik form. Och nu har Sherlocks spöke… blivit mördat.
Det här är både ett nytt fall och en bra del i den övergripande plotten. Mycket som etablerats i tidigare böcker förklaras och skördas, samtidigt som fallet nystas upp. Jag gillar det, mycket. Och jag är tacksam över att åtminstone ha fått några svar innan serien lades ner.
Jag har skrivit om del 1 och del 2 tidigare. Det här är en serie jag gillar – mysterier, urban fantasy, polisarbete.
Del 3 känns mer sammanhängande än del 2 gjorde. Plus att det handlar om Sherlock Holmes, vilket ju är kul. Sherlock Holmes finns ju inte på riktigt, men London har en tendens att inte bry sig så mycket om skillnaden mellan fiktiva och verkliga personer – saker som London "minns" finns, i någon spöklik form. Och nu har Sherlocks spöke… blivit mördat.
Det här är både ett nytt fall och en bra del i den övergripande plotten. Mycket som etablerats i tidigare böcker förklaras och skördas, samtidigt som fallet nystas upp. Jag gillar det, mycket. Och jag är tacksam över att åtminstone ha fått några svar innan serien lades ner.