WRNU:s Bokklubb 2022

[Ulfgeir]

Senaste boken jag läste var Wasteland King av Lilith Saintcrow (som är en synnerligen produktiv författare som håller sig i Fantasy/SF-facket och en dle YA). Det är den tredje och avslutande delen om Jeremiah Gallow och Robin Ragged. Del 1 heter Trailer Park Fae, och del 2 Roadside Magic. Länk till mer info om serien: Lilith Saintcrow | Gallow and Ragged

Både Gallow och Ragged är Halfs (dvs de har älvablod i ådrorna, men inte tillräckligt för att vara full Fae). Och de dras till varandra, samtidigt som intrigerna tätnar runt omkring dem. Minsta misstag kan vara ödesdigert. En pest har drabbat the Sidhe. Summer och Unwinter spelar ett högt spel i sin kamp mot varandra, och det är vanliga människor i vår värld som kommer i vägen för dem. Det slutar sällan bra, och det är tveksamt om man kan lita på någon Fae.


Boken (och serien) är relativt lättläst, men den kryllar av konstiga namn på olika typer av varelser, och på begrepp (finns naturligtvis en liten uppslagsdel i slutet av boken) men man får aldrig några info-dumpar i texten, då karaktärerna vet vad det handlar om. En del av namnen är traditionella namn, och den känns om inte annat gaeliska/iriska. Karaktärerna är komplicerade, och alla har sina egna motivaioner till vad de gör. Ingenting är rent svart eller vitt. Många av kapitlen visar bifigurer och vad som händer dem när Faerie och vår värld möts.

Rekommenderar definitivt serien om man gillar Urban Fantasy.

 

[Theo]

Jag har läst Kalle och Chokladfabriken av Roald Dahl
/.../
Dahl är också rätt sunkig i sina värderingar, även utanför den där kolonialismen. Av de fyra barnen som tvålas till är det liksom noll sympati, vilket är mycket märkligt. /.../ Det är på nivån att jag börjar fundera på om den borde läsas alls, på grund av tråkig i allmänhet och elak i synnerhet.

Jag minns att denna bok skakade om mig rejält när jag var liten, på helt fel sätt. Jag gillade böcker som var läskiga och där riktigt otäcka saker kunde hända, men denna minns jag hade en känsla av elakhet och illvillighet.

Den genomgående tonen av, tja, taskighet i Roald Dahls böcker minns jag att jag reagerade på som barn också - men udda nog fungerade det i hans fall också som en krydda som gjorde böckerna mer spännande och oberäkneliga att läsa. Att läsa hans böcker var mer som att läsa skräckhistorier än vanliga äventyr, i den meningen att man utsatte sig för något obehagligt som också gav en "thrill". ("Udda" för min egen del eftersom jag blev mycket mer genuint illa berörd av en del andra otrevliga barnböcker.)

 

[soda]

Jag har lyssnat på The Bone Shard Daughter, av Andrea Stewart. Inläst av tre personer (ur olika huvudpersoners perspektiv).

Benbitar som ger magiska krafter och används för att skapa magiska varelser? Känns det här igen? Ja, det påminner lite om The Bone Maker av Sarah Beth Durst som jag lyssnade på i början av året, men här är benbitarna från levande människor och suger på något sätt ut deras livskraft (istället för från de döda). Den här boken är hur som helst helt klart bättre än The Bone Maker.

Vi följer på fantasymanér några olika personer som gör olika saker på olika platser. Kan du ana att de är sammanknutna på något sätt? Japp. Skådeplatsen är kejsardömet som består av flytande, migrerande öar (som också på något sätt är ruinerna efter en tidigare civilisation). Världen och berättelsen är lite småmysig och lite småcool, men egentligen inte speciellt minnesvärd. Jag slumrade till någon gång men kände inte att jag missat något när jag vaknade.

Jag tror att det är första delen i en trilogi (såklart), men jag tror att jag nöjer mig här. Betyget blir nog 3/5.

 

[krank]

Jag läste klart To Sleep in a Sea of Stars av Christopher Paolini. Som icke-fantasyläsare hade jag ingen koll på karln sedan tidigare.

Nå, det här är en ganska maffig volym, 1000 sidor i epub-format. Och sånt gillar jag ju skarpt; jag gillar böcker med lite tuggmotstånd och som inte tar slut på en kvart. Den här tog mig ändå ett par veckor att ta mig igenom.

Det är i grunden ganska helvanlig rymdopera, skulle jag säga. Alla troper känns bekanta, det finns i princip ingenting nytt här – ett gediget hantverk med FTL-drift och Ancient Aliens som byggt saker och sedan försvunnit och nutida aliens som är aggro imperiebyggare.

Jag tror att det jag tyckte minst om var hur tråkiga de nutida utomjordingarna var. ingen riktig individualitet, ingen egentlig ideologi, bara ultraimperialism och religiös extremism, ingen riktig konst/kultur, inga hobbies. Bara… rymdbarbarer. Som hittat all ball tech, inte hittat på något själva.

Jag ska inte avslöja för mycket om storyn, tror jag. Den har inte så många överraskningar men det var ganska trevligt att gå in blind. Det jag kan säga är att Paolini bär sina influenser med stolthet. Planeten Wayland, kapten (?) Henriksen, solsystemet Bughunt? Jag tror att jag framför allt plockade Alien-referenserna, men jag är rätt säker på att det fanns referenser till andra franchises också. Och det gör inget, jag gillar uppenbara referenser. Så länge de används för att skapa rätt känsla och inte som distraktion. Och så tyckte jag det var här.

Paolini har sagt att det här var tänkt som liksom en bokserie i en bok; att det skulle kännas maffigt som typ en trilogi men att det skulle vara klart efter den här boken. Precis så känns det. Jag behöver inte läsa en enda sida till om någonting i den här fiktiva världen; berättelsen är slut och jag är nöjd. Det var bra, men nu är det över.


Nu ska jag ta liten paus och läsa Agatha Christie…

 

[Ulfgeir]

Jag har läst Reese & Reeves 2: Arpeggio av K.L Brown (Krystine Brown). Mitt omslag ser lite annorlunda ut med texten.

Köpte den via en kickstarter (men den finns på andra ställen också). Det är en typ steampunk-miljö, som är helt bonkers och där tekniknivån hållt sig på samma nivå i århundraden . Det finns luftskepp, och någon sorts bilar samt folk som har mekaniska proteser, och även folk som verkar ha mergats med olika djur. En hel del popreferenser. Som exempelvis Mad Shelly's disease som verkar förvandla folk till någon sorts odöda. Hittade även en Kraftwerk-referens.

Boken är en direkt fortsättning på första boken (även den via kickstarter), och det är i den förra som en hel del av karaktärerna etableras.

Är den bra? Njae. Inte direkt. Författaren hoppar mellan olika karaktärer och ställde till det för sig själv med att ge huvudpersonerna namn som är för lika. Mycket händer som verkar vara för många sammanträffanden, och plotlinen är rörig och får ingen riktigt upplösning. Känns som hon hoppas skriva fler böcker.

 

[krank]

Jag läste klart A Pocket Full of Rye av Agatha Christie.



Den är, tja, den är en Christie. Den är bra, men det finns ett par grejer jag tycker drar ner den.

Jag gillar persongalleriet, även om jag stundtals hade svårt att hålla isär framför allt fruarna. Kanske för att de så ofta hänvisades till som "Fru [mannens förnamn]. Det var lite förvirrande. Jag gillade nog framför allt Mary Dove, som efter Miss Marple var min favoritkaraktär i boken. Jag gillade detektiven, som var skarp och logisk och strukturerad.

Miss Marple… Åh, vad jag gillar henne. Så otroligt skarp, sjukt cynisk, extremt distansierad till typ allt vad sentimentalitet och mänskliga känslor heter. Hon är verkligen helt iskall inuti, men har inga problem att spela en roll, ta på sig masken och verkligen agera superberäknande inom ramarna för vad som förväntas av en brittisk tant. Hon har principer som driver henne, men de är verkligen bara en övergripande vägledning. När det gäller att nysta i mysterier finns verkligen ingen plats för känslor. Jag gillar också hur Christie i slutet beskriver hennes känslor av att ha löst fallet: Först tycker hon synd om offren, sedan är hon arg på förövaren, men i slutänden grips hon framför allt av samma triumferande glädje som en arkeolog som lyckas rekonstruera en hel dinosaurier utifrån ett ben.

Hon är, kort sagt, kanske den bästa tanten någonsin.

Men okej, vad är mindre bra då? Tja, jag brukar tycka att de bästa deckare är de där jag som läsare faktiskt hade kunnat lösa mysteriet själv. Jag tycker att den här boken tar för stora genvägar mot slutet. Många kort finns på bordet, men få av de misstänkta elimineras på något för mig tillfredsställande sätt. Personen som visar sig skyldig fanns absolut på min bingobricka, men jag tyckte inte att jag fick någon tillfredsställande förklaring av varför Miss Marple drog slutsatsen att det var just hen som var skyldig. Efter utpekandet gjordes ytterligare undersökningar som kunde bekräfta saken, men det var inte alls så tillfredsställande som sånt här brukar kunna vara när det är som bäst.

Men jag vet inte, kanske var jag bara trögtänkt.

Jag har fortfarande något slags plan om att starta ett projekt där jag går igenom Agatha Christie-romaner på djupet och gör om dem till rollspelsäventyr, med flödesscheman etc. Där jag då också gör en ordentlig analys av vilka möjligheter som finns för rollpersoner (eller miss Marple) att lösa mysteriet.

 

[krank]

Jag har nu för övrigt tydligen läst 45 av Christies böcker. Jag har då 21 kvar, enligt listan jag utgår från. Herregud vad den kvinnan skrev.

 

[krank]

Jag läste Bear Head för ett tag sedan, och nu har jag läst boken som egentligen kom före den – Dogs of War, också såklart av Adrian Tchaikovsky.



Det här blir lite konstigt. Jag läste Bear Head för att jag råkade hitta den i samband med att jag sökte efter A libertarian walks into a bear. Och hade jag hittat Dogs of War först så hade jag nog inte köpt eller läst den, för inget av hur den presenterar sig tilltalar mig. Krig? Hundar? Låter inte som en sorts scifi för mig. Jag är mer av en kattmänniska, och soldat-scifi är egentligen inget som tilltalar mig speciellt mycket.

Så jag läste bara den här pga att jag läste och verkligen gillade Bear Head, men tack vare att jag läste Bear Head först så var jättemycket i den här boken spoilat. Det återberättas ju i Bear Head. Det är ju ingen jätteöveraskning att Honey är smart, eller att HumOS är inblandad. En del reveals kommer inte riktigt till sin rätt.

I alla fall. Det här är mer av exakt samma sorts verkligen aggressivt radikala humanism, eller people-ism. Den är inte subtil i vartåt den lutar i "vad är egentligen en person"-frågan. Subtil som en slägga i ansiktet. Men jag gillar det; det är så jäkla schysst att läsa scifi som verkligen tar ställning och som jag dessutom håller med. Det här är en "fuck yeah!"-bok. Feelgood-scifi för mig som är enormt uppgiven och politiskt deprimerad.

Här är huvudpersonen Rex, en genetiskt och cybernetiskt modifierad uplift-hund som är experimentell soldat i ett skitsmutsigt sydamerikanskt krig. Han är en Good Dog.

Boken handlar också om resten av hans team – björnen Honey, ödlegrejen Dragon och så Bees, som är en svärmintelligens bestående av… bin. Det blir såklart komplicerat och allt går inte som hans Master vill, och alltihop blir en bok om vad det är att vara en tänkande, kännande varelse. Vem som är en Person och vem som är en Sak och vem som är ett Djur och var gränserna går. Eller ja, som sagt, boken är inte sådär jättesubtil om var dess sympatier ligger, så man får ganska tydliga svar på frågorna.

The humans think [the robots/AI] are rivals to the Bioforms, but they have been watching too much Godzilla vs Mechagodzilla. If things get bad enough they will find that all the monsters are on the same side.

Är uplifts här en allegori över arbetarklass? Svartas situation i USA? Transpersoners kamp? Homosexuellas? Folk med NPF-diagnoser? Ja, kanske. Man kan nog läsa den här boken så. Jag får definitivt känslan av att författaren vill säga saker om… tja, om vem som får vara People i vårt samhälle också, och vilka som får vara Thing.

Behöver man läsa den här? Egentligen inte, tror jag. Bear Head gör exakt samma poänger, fast bättre eftersom den både gör sina egna poänger och den här bokens poänger. Men det var trevligt att få spendera mer tid med det här gänget uplifts och deras allierade. Den här boken gjorde mig genomgående glad och jag är väldigt glad att jag läste den.

EDIT: Ett citat till:

She says that there is a kind of artificial entity that humans have lived alongside for over a century. Unlike us, humans gave these entities rights immediately, They let them own property even when they were not happy about other humans owning property, and human courts recognised them as beings distinct from the men who made them.

Hähä. Subtilt som en slägga i ansiktet, ja.

 

[Khan]

Jag har läst Bockstensmannen och hans dräkt av Margareta Nockert, et al.



Det här är en bok i A4-format från 1985. Den handlar om precis vad titeln säger. Det är en genomgång av vad vi visste om Bockstensmannens kläder anno 1985, inklusive en kort historik över själva fyndet och hur det tagits om hand av museum och konservatorer.

Det här är en rejält nördig bok. Vi pratar "tabeller fyllda med fiberanalyser från olika delar av dräkten"-nördig. Det är flera uppslag jag bara snabbt bläddrade förbi för att jag nästan somnade bara jag tittade på dem.

Men det som är fint här är GULD värt. Många bra foton på bevarade fynd och bilder från 1300-talet, och förklaringar hur de gjort för att datera Bockstensmannen. Ingående beskrivningar av alltifrån dräkthistoria till slitage på kläderna. Jag lärde mig en hel del nytt, och fick en hel del misstankar bekräftade. Främst det att man enligt slitaget kan säga att Bockstensmannen hade sin struthätta under manteln (se omslagsbilden).

Det här är med andra ord en ruskigt bra bok för alla återskapare och medeltidsnördar. Rekommenderas varmt till alla sådana, och dessutom till folk som vill grisodla i någorlunda medeltidsnära fantasy.

 

[Ulfgeir]

Har precis läst färdigt Samlade Svenska Kulter av Anders Fager. En samling med Lovecraftianska/Cthulhueska noveller som löst hänger ihop. Kvaliteten är lite varierande, men de som är bra, är riktigt bra. Min favorit är Furierna från Borås. Glömmer aldrig när Anders Fager på ett Lincon i en fullpackad sal läste upp den novellen, och två personer i publiken svimmade. Visserligen av orsaker som inte hade med novellen att göra...

Men, novellsamlingen är definitivt inte något för den pryde/äckelmagade. Det är tentakler, sex, våld, och mer hemskheter. Det är ett intressant världsbygge som herr Fager gör, där man finner att världen är konstigare och mörkare än man tror. Mythoset lurar hela tiden i bakgrunden.

Köpte boken för ett antal år sedan, och sedan aldrig kommit mig för att verkligen läsa den, men fick nu tid på bussen till/från jobbet.

 

[soda]

Jag läste klart To Sleep in a Sea of Stars av Christopher Paolini. ...

Tack för tipset! Nu har jag också läst (eller, lyssnat på) den här boken. Inläst av Jennifer Hale. Jag inser nu i efterhand att det alltså är hon som (bland mycket annat) är Shepard i Mass Effect-spelen. Riktigt bra inläst är det!

Det är en bra sci-fi bok ("sci"-delen är beskriven så att jag accepterar det som händer). Persongalleriet är ganska typiskt fantasy; de viktiga karaktärerna är alla ganska distinkta snöflingor (men jag gillar dem). Den som gillar superhjältar kanske också bör vara intresserad.

Mot slutet är det några lite väl långa stridsscener men annars håller boken ett bra tempo och lyckas hålla mig intresserad i över 30 timmar. Några gånger har jag slumrat till men då har jag till och med spolat tillbaks! Det är ett bra betyg från mig. 5/5

Jag kan väl hålla med Krank om att alla delar av världsbygget inte är superintressanta (utomjordingarna, egentligen alla sorter - de försvunna, jellys och the maw)), men de är på något sätt en bisak.

 

[Khan]

Jag har läst BioShock: Rapture av John Shirley

Det här är en prequel till hela serien. Vi följer Raptures uppgång och fall, från det att staden börjar byggas tills katastroferna hopat sig så mycket att vi känner igen oss från första spelets början.

Boken är skriven på lite samma sätt som GRRM jobbar, med en berättelse i sidled där flera olika personers livsöden flätas in och ut i varandra. Även om det här är mer geografiskt fokuserat på just staden Rapture, och innan dess på NY och Andrew Ryans liv där.

Flera av de vi läser om är kända från spelet - Ryan främst. Hans resa från idealist till maktfullkomlig hycklare är riktigt bra gjord, även om den som är bokens främsta huvudperson är Bill McDonaugh, Raptures främste ingenjör som sköter reparationer och dylikt. Andra vi får stifta djupare bekantskap med är Tenenbaum, Suchong och ett helt gäng till.

Shirley skriver bra. Nästan för bra med tanke på att det här bara är en slaskbok på licens. Det är licensen som håller tillbaka honom, för flera gånger märks det att saker måste med trots att det inte riktigt känns logiskt i storyn. Hur fort plasmiderna dyker upp till exempel - men det är så fort det går i spelets tidslinje, så då är det bara att hålla på det.

Att följa Raptures resa är ruskigt jäkla skoj. Att allt slutar i ett klingande mollackord gör det också extra kul, då jag är väldigt svag för tragedier.

TLDR
En bok värd att läsa även om man inte har spelat BioShock. På allvar. Inte magisk och fantastisk, men oväntat bra. Långt mer läsvärd än den har någon rätt att vara.

 

[Ulfgeir]

Har precis läst färdigt Rivers of London av Ben Aaronovitch.


Det här är första boken i serien Rivers of London, och har även namnet Midnight Riot. Vet ej varför den har två olika namn.

Det är modern urban fantasy. Huvudpersonen är en ung brittisk polis, i början av sin tjänstgöring. Han är fortfarande probationary constable, som åker på att vakta en mordplats mitt i natten. Han stöter på ett högst märkligt vittne till mordet, och detta leder då att han dras in i en värld han inte hade någon aning om. Vittnet visar sig nämligen vara ett spöke, och huvudpersonen Peter Grant får lära sig att magi och andra övernaturligheter finns. Detta påverkar då hans karriär.

Skall man jämföra boken med något så är det väl närmast The Dresden Files av Jim Butcher och The Laundry Files av Charles Stross. Eller kanske CSI möter Harry Potter. Tonen är dock mycket mer lättsam än Butcher och Stross. Lite klassisk brittisk mysdeckare över den. Eftersom det är första boken i serien, och huvudpersonen från början inte har någon aning om det övernaturliga så krävs en del världsbyggande i boken, och vi som läsare får upptäcka det tillsammans med huvudpersonen. Jag är inte helt övertygad om att författaren riktigt lyckas, men jag tänker definitivt läsa nästa bok också. Ett par timmars tidsfördriv.

Finns tydligen också ett gäng noveller i samma universa också, och kronologin för dem är "all over the place" vad jag kan förstå. Här är länk till det om någon vill se: https://www.benaaronovitch.com/chronology/ Jag tror (hoppas) dock att det funkar bra att köra de stora böckerna för sig och sedan novellerna lite vid sidan om för att få mer djup. Men jag kan ha fel. Det återstår att se hur mycket spoilers det blir på saker.


Chaosium håller ju på och gör ett rollspel på serien, och det har ju 3 år på raken nu varit bland topp 10 på enWorlds lista över mest emotsedda kommande rollspel. Så bara det gör ju den intressant att läsa.

 

[Khan]

Jag har läst James och Jättepersikan av Roald Dahl

Jag fortsätter läsa barnboksklassiker för (snart) sexåringen, och den här taggade han till på rejält.

James lever ett tragiskt barndomsliv i England, där hans föräldrar dog när han var liten. Sedan dess har hans barndom tagits ifrån honom av hans två elaka fastrar som mest ser honom som billig arbetskraft långt från andra barn. Allt James råkar ut för innan äventyret dras igång är riktigt tragiskt och elakt, men beskrivs på en såndär lätt förhöjd nivå så det inte blir farligt att läsa om ändå.

Men så en dag dyker det upp en magisk farbror som ger James en magisk pryl, som James av misstag spiller ut i trädgården, nära rötterna till det gamla halvdöda persikoträdet. Nästa dag har det växt en gigantisk persika på trädet, stor som ett hus. James klättrar in i den, träffar stora och trevliga insekter, och tillsammans med dem rymmer han hemifrån i den stora persikan. Först rullar de den till havet, sedan flyger de över Atlanten, och på vägen blir det både ett och annat riktigt knasigt äventyr.

Det här är sjuttioelva gånger bättre än Kalle och Chokladfabriken. James är en sympatisk person, som har både agens och fart i sina tankar. Alla andra karaktärer är klassiska barnboksbiroller, ganska enformiga men aldrig tråkiga. De är också ganska många, så att de är just entoniga skapar aldrig problem. Det var för övrigt omöjligt att inte läsa Tusenfotingen på klassisk stockholmska, och Gamla Gröna Gräshoppan på bred värmländska.

Det enda tråkiga här är väl att det blir lite äventyr ovan molnen som inte riktigt hänger ihop med resten av storyn. När persikan flyger högt över Atlanten hittar de en civilisation på molnen och det blir lite knas där. Det passar inte ihop med resten utan känns mest som utfyllnad för att resan över oceanen inte ska ta fem minuter. Men min unge var glad, och märkte inget av det trots att jag tappade engagemanget lite grann. Slutet är också jättemysigt.

TLDR
Bra bok. Inte perfekt, men klart bra. Rekommenderas.

 

[Khan]

Jag har läst När humanismens fördämningar brister av Andreas Magnusson



Magnusson har skrivit krönikor på Magasinet Paragraf ett bra tag nu, och en av hans främsta ämnesområden har varit de som dragits in i den högerpopulistiska åsiktskorridoren. Här har han skrivit en sorts större kartläggning över flera av dem - Lamotte, Bali, och många fler.

Magnusson rör sig rätt fritt mellan sina ämnesobjekt och associerar dessutom fritt till sitt eget liv, sin uppväxt och bakgrund. Det gör att boken ofta känns mer som löst sammanfogade kåserier än som en genuin repotagebok. Det enda jag känner avhandlas på djupet på riktigt är KD:s rejäla högergir ut i brunsåsen, och hur deras kommunikation och väljarsikte har förändrats ordentligt sedan Affe Svenssons - eller till och med Göran Hägglunds - tid.

Annars kan jag inte komma ifrån att det här känns som om Magnusson mest tagit texter och arbete han redan gjort och tejpat ihop dem hjälpligt med personliga paralleller. Ofta går han i ren försvarsställning mot de som interagerat med honom på twitter och i olika grad förolämpat honom på det sätt Lamotte, Bali, m.fl. så gärna gör. Framför allt verkar han se sig som någon sorts parallell till Lamotte, då de båda har likartad bakgrund i Göteborgstrakten (Hammarkullen för Magnusson, Lilla Edet för Lamotte). Mellan allt personligt funderande finns många glimtar av bra och genomtänkt politisk analys och ofta backas det upp med statistik och långa citat från olika tidsperioder. Men det får aldrig riktigt blomma ut.

Så vad har jag då lärt mig av allt det här? Inte så mycket. Är man redan med i diskussionen är det svårt att se varför man ska läsa den här boken. Den är väl inte dålig i sitt innehåll, men med tanke på hur mycket det finns att skriva om de tre som utlovas på baksidan (Lamotte, Bali och Janousch) känns det som om Magnusson försökt få med alldeles för mycket i sin bok. Jag hade hellre sett en ännu djupare djupdykning i betydligt färre objekt. Kanske har han fastnat i den mer kortfattade krönikeformen? Det känns i alla fall så.

TLDR
Nja. Inte så bra som jag hade hoppats på. Kommer inte läsa om den. Rekommenderar den inte till folk som inte är särskilt intresserade av ämnet.

 

[krank]

För ett tag sedan lyssnade jag färdigt på Columbus Day, bok 1 i Expeditionary Force.



Första delen av den här boken är en förhållandevis down-to-earth berättelse om en vanlig människo-soldat som råkar vara på rätt (eller fel) plats vid rätt/fel tillfälle när jorden invaderas av utomjordingar som typ ser ut som stora hamstrar. De har rymdskepp och grejer, men fortfarande rätt ordinära vapen och utrustning, och även om det finns inslag av humor så är tonen överlag mer som en skröna från en krigsveteran än liksom något riktigt bonkers bananas.

Efter att hamstrarna invaderat får människorna hjälp att besegra dem av nya utomjordiska allierade. Kort sagt, mänskligheten blir indragen i en interstellär konflikt.

Det den här boken gör bra är att placera mänskligheten i underläge. Man vet ingenting, man får försöka gissa sig till vilken sida man ska alliera sig till utifrån kontexten, och man har egentligen ingenting att erbjuda någon sida utom möjligen planetens resurser och lite boots on the ground. Här är människorna inte huvudpersoner – de är en liten avkrok av primitiva apor.

Sedan, efter typ halva boken eller så, tröttnar författaren på sin påbörjade jordnära milfic-scifi och går bananas. Huvudpersonen hittar en uråldrig AI som är inhyst i en cylinder stor som en ölburk. AIn är uppkäftig och otrevlig och använder referenser till mänsklig kultur så ofta att jag först trodde det skulle visa sig att den bara var någon form av inbillning.

Men ja, nä, efter att den introduceras blir det en helt annan sorts story – mer humor, mer episkt, mer knäppt. Jag tycker inte boken vann på det. Och jag är ganska osugen på att leta rätt på del 2.

 

[Jocke]

Jag har lyssnat igenom hela Steven Kings The Dark Tower serie som ljudböcker. Efter som de , med undantag för Wizard & Glass som mest är en återblick är en och samma berättelse så känns det konstigt att tänka på dem som sju böcker, men efter som King skrev dem under mycket lång tid så förändras han som författare. Inte minst av att bli äldre men också genom att han blir intresserad av andra saker. De sista romanerna har tydligt andra teman än de första, även om det är samma historia hela vägen.

Mannen i Svart flydde genom öknen, och Revovermannen förföljde honom.

Där historien tar sin början är Roland, den sista Gunslingern, ensam och hård som sten. Han har två mål - att få tag på den märkliga magikern William O’Dim och att nå det mörka tornet.

Under resans gång samlar Roland på sig ett följe och de är med om en stor mängd äventyr tillsammans.

Jag är inget större fan av King men det här tyckte jag (med undantag för flashbacken till Rolands ungdom som utgör kanske 80% av Wizard & Glass) var riktigt bra. Berättelsen bara växer - åt alla håll. Figurer från andra romaner, idéer från andra författare och till och med King själv dyker upp innan Det Mörka Tornet och resans mål är nått.

En sak som jag inte förknippar med King är att saker och folk är coola, men särkilt de två första romanerna dryper av attityd.
4 av 5.

 

[Gamiel]

Black Library - Mp3: The Lords Of Silence


Om du följer Warhammer 40k (som spelare eller bara läser fluffet eller böckerna) så vet du att en hel del har hänt de senaste åren. Abbadon har lyckats med sin plan att sprida Terror Ögat och krackelerat galaxen. Roboute Guilliman, Guda-Kejsarens XIII:e son och primarch för Ultramarines har återuppstått och tagit över tyglarna över Imperiet. En ny generation av Space Marines har skapats. Och en massa andra saker som kastar om det gamla status quo. Och spelets "nu" är ca. 100-300 år (tror jag, det är komplicerat och man hoppar runt) efter allt det där.

Men allt det ovan är inte något som huvudpersonerna i den här boken bryr sig om. För den utspelar sig just innan och efter Abbadon utför attacken som krackelerat galaxen. Där emot har den en massa blinkningar till vad som kommer eller vad som är allmänt känt bland oss läsare/spelare men huvudpersonerna inte känner till.

Historien följer ett förband av Death Guard (de är dom som blivit välsignade av sjukdomsguden), känt som "the Lords of Silence" efter att de just har blivit iväg kastade från en konflikt via ett oauktoriserat nödhopp genom Warpen, de måste ta hand om sina skador, döda fiendens bordningsstyrka som e kvar, o lista ut var de är. De sista blir svårare p.g.a. att galaxen e krackelerad (något vi vet men inte dem).

Historien hoppar sedan mellan vad det Lords of Silence gör i sin nya situation och hopp bakåt i tiden då vi får se dem innan Abbadon samlar alla Terror Ögats styrkor för sin stora attack fram till striden där de gör nödhoppet som placerar dem i situationen i första kapitlet.

Jag gillar den här boken rejält, de i förbandet vi lär känna är var och en en egen personlighet med olika synsätt på världen och sin gud. Den gör också ett utmärkt jobb att presentera hur Death Guard är annorlunda i tanke och krig än andra kaos Space Marines eller Space Marines.

Jag vill också berömma inläsaren John Banks som gör ett mer än utmärkt jobb med de olika rösterna och få dem att låta sjuka.

Om du gillar Death Guard så är den är boken nog ett måste, om du vill ha idéer på hur man gör kufiska karaktärer så är den en bra inspiration, ska du använda gammal DoD91:s Kaos Väktare så är den här en stor rekommendation för tjänare av galenskapens och sjukdomens demonfurste (mins inte vad han hette nu).

 

[krank]

Jag fortsatte läsa Adrian Tchaikovsky efter att ha gillat Dogs of War och (framför allt) Bear Head. Mitt val föll på Shards of Earth. Jag minns inte varför. Men det är en bok som passar bra ihop med att jag nyligen läst To sleep in a sea of stars och lyssnat på Expeditionary force.

Shards of Earth är episk rymdopera, och alla troperna känns igen – psioniker som behövs för att navigera hyperspace (som här heter "unspace" och är ni vet den där lite mer lovecraftska varianten som också används i Coriolis, där det är farligt och driver folk galna etc), mänskliga och utomjordiska imperier, etc. Vill man ha samma sorts revanschlystna, ideologiskt brinnande långfinger mot nutidens repressiva krafter som Bear Head var så blir man nog lite besviken, men jag tyckte att det här höll ihop väldigt bra på egna premisser.

Jag gillar att de stora onda världsförstörarna – Arkitekterna, livsformer stora som månar som dyker upp och förgör planeter – är obegripligt stora och inte verkar drivas av något hat eller förstörelselusta. De gör vackra konstverk, ingen vet varför de specifikt inriktar sig på bebodda världar. Ingen vet om de ens fattar att människor och andra levande varelser är… levande, tänkande varelser. De är bara naturkrafter.

Samma sak med det utomjordiska imperiet. De erbjuder världar att gå med och lägga sig platt under deras styre. Bli lydvärldar i deras imperium. Men de hotar inte, de pressar inte mer än att de då och då påminner om att erbjudandet är öppet…

De mest känslosamma skurkisarna i boken är istället… människor. "Humanity First"-människor som hatar aliens och hatar allt "onaturligt" och "otraditionellt" och hatar den nation av matriarkala klonade krigarkvinnor som brutit sig loss från resten av mänskligheten för att göra sin egen grej. De här människorna är alltså gravt xenofoba, och det finns en stor andel av dem som uppfunnit en helt falsk historieskrivning som framhåller mänskligheten som mycket bättre än den är, och som har udda konspirationsteorier…

Ja alltså, att det inte är Bear Head gör inte att det saknas paralleller till dagens samhälle eller att Tchaikovskys ideologi inte framträder tydligt.


Nå, storyn är i grunden ganska standard för episk rymdopera. Och… När jag skriver att något "känns som ett rollspelsäventyr" så brukar en del dra öronen åt sig och tycka att det låter som något dåligt. Jag antar att det är för att de personerna antingen 1) inte gillar samma saker som jag gör eller 2) inte tycker att det de upplever kring spelbordet är så kul. För det jag menar är ju att händelseförloppet är intressant och inte alltid tillrättalagt, och att karaktärerna känns levande och tredimensionella och deras konflikter känns rimliga. När de gnabbas låter det som när folk gnabbas, liksom. I dunno. Folk i allmänhet verkar uppskatta helt andra saker än mig när de läser.

Men jag gillade iaf den här tillräckligt mycket för att omedelbart köpa och börja läsa uppföljaren, trots att den är relativt nyutkommen och därför dyrare än andra E-böcker. Och trots att jag egentligen har ett gäng andra böcker jag tänkt läsa.

EDIT: Och nu läser jag på Wikipedia att karln använder rollspel för att lägga grunden för sina böcker. Sedärja.

 

[Max Raven]

Läst Spinning Silver, om en usel penninglånares dotter och en del andra.

Tänk rysk folksaga som någon gör mer jordnära. Lägg till lite fler twists.

Bra bok.