Jag har läst Attentatet i Pålsjö skog, En historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget av Holger Axel Andersson utgiven och redigerad av Hans Alfredson (1997). Detta är en kontrafaktiskt historia över Sverige under andra världskriget, där en grupp svenska antinazister spränger ett tåg fullt med tyskar i Pålsjö skog just utanför Helsingborg med följden att nassarna sedan invaderar och ockuperar Sverige. Handlingen kretsar kring sabotörerna, själva attentatet och skildrar deras personliga öden efter det, liksom händelserna i Sveriges och världskriget i stort. Attentatsmännen och deras familjer är fiktiva, men många historiska personer är med i boken (och domen faller olika över dem). Boken berättas av sabotörernas yngste medlem, och består av dennes egna minnen, samt utdrag ur brev, dagböcker och tidningar. Insprängt i handlingen är kortfattade, neutralt skrivna notiser om det alternativa världskrigets utveckling.
Det här en bra bok. Den är väl underbyggd och ger en levande och trovärdig bild av Sverige under krigsåren, den fångar en stämning, språket, tankar väl. Jag-perspektivet är fint skildrat, med trovärdigt språk och tankar. Handlingen väjer inte för något; det är massmord, våldtäkter, tortyr. Sabotörerna går hårda öden till möten; flera dödas, andra knäcks eller brutaliseras av kriget. Det är starkt, trovärdigt skildrat. Det fiktiva andra världskriget skildras också det trovärdigt, mestadels i alla fall. Tyskarna tar Sverige på 44 dagar med 4000 egna i döda; det är ett mycket troligt scenario. Min inre militärhistoriker noterar dock att det är osannolik många pansarfordon med och att dödstalen efter taktiska och strategiska bombningar är överdrivna. Nu gör det inget för boken helhet, det gör däremot det att den tyska invasionen av Sverige försenar operation Barbarossa vilket i längden innebär att Nazityskland ger upp i december 1944. Jag finner det scenariot osannolikt; Tyskland skulle kunna ha tagit Sverige i maj -41 med ett par pansarbataljoner och en handfull divisioner, varav flera ändå bara jäste i Norge. Detta är dock viktigt för boken, som landar i att dess berättare ändå tycker att dådet i Pålsjö och 75000 döda svenskar var rätt: kriget blev ju kortare, färre dog totalt. Lite synd på ett sätt, för det troligare scenariot hade gjort boken moraliskt mer intressant.
Det här är en arg bok. Den handlar om krigets vansinne. Den handlar om nazismens barbari, och om de villiga medlöparna (dess likar sitter i denna stund vid sina tangentbord och hejar på Putin). Viktigare är det att den kom ut 1997, och det har udden riktigt mot den groende nynazismen i Sverige. Boken vill säga, så här går det om man ger makten till nassar: mord, tortyr, förödelse. På det sättet är den väldigt politisk. Och vi vet hur det gick: de nassar Alfredson ser sticka fram sina trynen i 90-talets Sverige har blivit välpolerade högerpopulister. I september kan de sitta i regeringen. Alfredson gjorde i alla fall vad han kunde.
