Jag har läst Agent 007 ser rött, eller Kamrat Mördare som boken från början var översatt till (och som jag personligen tycker är ett bättre namn). Detta är alltså den femte boken om James Bond. Dessutom president John F. Kennedys favoritbok tydligen, vilket gjorde mig lite extra nyfiken.
Jag tycker väldigt mycket om böckerna om James Bond då de är spännande och välskrivna. De är dock även tyvärr extremt sexistiska (kvinnohatande en del av dem rentav), homofobiska och rasistiska. Dessa genomsyrar dock inte oftast böckerna från början till slut utan brukar komma som ovälkomna instick här och var vilket gör att de inte förstör läsningen. Jag kommer återkomma till detta senare.
Storyn till denna bock är nog den mest trovärdiga av de Bond-böcker jag hittills läst. Många av historierna handlar ju om superskurkar med planer så grandiosa att man måste tänka rätt mycket på sin egen fantasi för att köpa premissen. Här är skurkarnas plan istället helt enkelt att mörda James Bond och planen är så listig att man faktiskt köper att den skulle kunna funka i verkligheten.
Jag skrev i recensionen av den förra boken om agent 007, Diamantfeber, att Flemming utvecklat sin språkliga förmåga men att det där skedde på bekostnad av tempot vilket inte var till bokens favör. Här har Ian Flemming fått pejl både på språket och tempot. Boken är tät, spännande och full av målande beskrivningar. Boken använder sig dessutom av en del stilistiska berättarknep som är riktigt häftiga. Bland annat finns en passage där Bond försöker förföra en kvinna som i sin tur försöker förföra honom. Bond försöker lura kvinnan med sin förförelsekonst men hon försöker samtidigt lura honom på samma sätt. Vi får här följa både Bond och kvinnans tankar om detta samtidigt vilket är ett riktigt häftigt berättarknep!
Ett annat häftigt berättarknep är att vi inte introduceras för för förrän en tredjedel in i boken. Tiden innan det ges åt skurkarna och den plan som de planerar. Detta kanske låter segt men det är riktigt intressant!
I berättelser om Bond är skurkarna lika viktiga som Bond själv. En stor skillnad mellan filmerna och böckerna är att skurkarna i filmerna är väldigt endimensionella. De har oftast någon fysisk defekt och det är allt man får reda om den, plus vad de vill. I böckerna är det viktiga istället varför de gör som de gör, och deras ageranden ges ofta förklaringar som är såväl intressanta som komplexa. Den mest spännande skurken i denna berättelse är yrkesmördaren Red Grant. I filmatiseringen får vi inte reda på något annat än att han är en skicklig mördare, men här får vi en lång detaljerad berättelse från hans barndom som förklarar varför han blev som han blev och det är en riktigt intressant historia!
Så, en välberättad historia med mycket spänning och intressanta skurkar, det borde väl vara en fullpoängare? Tyvärr inte. Ni minns det jag berättade om de sunkiga värderingar som finns i böckerna? I denna bok genomsyras berättelsen av detta på ett helt annat plan än i andra böcker i serien som jag läst. För det första beskrivs lesbiska kvinnor som typ det vidrigaste och äckligaste som finns. Detta sker dock på bara en sida så det är lätt att bläddra förbi. Sedan reser dock James Bond till Turkiet och här beskrivs det sida upp och sida ner, kapitel efter kapitel, vilket fruktansvärt folk turkar är. Och det handlar inte om att deras kultur är dålig, vilket hade varit illa nog, utan vi pratar om ren rasbiologi där turkarnas alla påstådda fruktansvärda egenskaper beskrivs som genetiskt essentiella. Och sen kommer vi till kvinnohatet som är bland det värsta jag läst. Och jag vet vad ni tänker, att det är som i de tidiga filmerna om Bond, att han slår kvinnor på stjärten och dominerar dem och att jag är en snowflake som inte fattar att det var så på den tiden bla bla bla. Nej, det är oändligt värre en så. Bond träffar en kollega i Turkiet. Denna kollega berättar glatt att han kidnappat en romsk kvinna, misshandlat henne, klätt av henne naken och kedjat fast henne under sitt matbord där hon fick leva på matrester som hamnar på golvet. Bond hör som sagt denna historia men tycker inte alls att den är hemsk. Istället högaktar han kollegan och har långa inre monologer kapitel efter kapitel om vilken fantastisk människa detta är! Man behöver inte vara progressiv, vänster eller feminist för att fatta hur fucking sjukt detta är!
Så, även om boken är spännande och välskriven innehöll den för mycket rasism, homofobi och kvinnohat för att jag ska tycka den är bra. Att all sån skit var så genomgående att det blev en väldigt otrevlig läsning. Tror jag behöver ta en paus från Bond-böckerna nu faktiskt.
Om ni vet med er att det jag berättat inte kommer störa er läsning så är boken värd att ges en chans. Men jag rekommenderar faktiskt istället att läsa antingen Moonraker (som nästan inte innehåller någon rasism eller kvinnohat) eller Dr. No (som innehåller rasism, men inte lika genomgående). Dessa är mina favoritböcker om Bond bland de böcker jag hittills läst.
En sista grej. En intressant skillnad mellan böckernas Bond och filmernas Bond är att filmversionen är typ omänskligt perfekt. Han gör inga misstag, klarar sig ur alla knipor, tappar aldrig fattningen etc. Böckernas Bond är inte alls så. Han dricker för mycket, tar amfetamin är rätt kass i sängen och får inte alltid tjejen på slutet. I denna bok är han väldigt blåögd och låter sig luras flera gånger och boken slutar med att skurken Rosa Klebb sparkar honom med en förgiftad nål som hon har i skon. Han faller ihop och det är i denna bok oklart om han överlever. Detta är ju en fråga om tycke och smak men jag tycker att böckernas bristfälliga Bond är oändligt mycket mer intressant än filmernas perfekta Bond.
