WRNU:s bokklubb 2023

[JohanL]

Tror bara jag läst en bok av GGK för länge sedan och blev avtänd för att det var generisk portal fantasy.

Då var det Fionavar. Hans andra böcker är väldigt annorlunda.

 

[soda]

Docile, K. M. Szpara (Ljudbok)
Jag läser oftast inte på speciellt noga om böcker jag ska läsa, filmer jag ska se, etc. Jag gillar att bli överraskad! Men ibland alltså...

Det här är en dystopisk sci-fi-bok som utspelar sig i en ultrakapitalistisk framtid där fattiga säljer sig själva som slavar (oftast för en tid, men ibland för livet) för att betala av sina och sina familjers lån. De erbjuds en drog, dociline, som får tillvaron som slav att bli enklare, så att säga. Men jag ska inte gå på djupet i handlingen utan gå rakt på sak: det här är ju tantsnusk! Eller, gubbsnusk för såna gubbar som gillar killar, kanske man kan säga. Och det är väl inget fel på det, förstås, men jag uppfattar inga andra speciellt starka sidor av boken.

 

[afUttermark]

Jag har läst Anthony Ryans triologi om stråtrövarens klassresa i paria, martyr, traitor.
En helt klart läsvärd Fantasyhistoria enligt mig om en ung stråtrövare som åker i fängelse och lär sig skriva. I en värld där få behärskar det. Och sen blir det krig i massor och lite magi och lite kärlek. Men skönt att läsa om en hjälte som inte är bäst på att slåss.

 

[krank]

Ok, så… Kommer ni ihåg för ett tag sedan, då en väldigt kul blurb made the rounds och vi alla skrockade förtjust?

Den här alltså:

Spoiler

Jag… uh, jag letade rätt på mer information om boken. Det är alltså del 7 i en 8 böckers bokserie.

"Vore det inte skojjigt", tänkte jag, "om jag läste dem? Alltså inte bara baksidorna, utan faktiskt läste böckerna? Och skrev recensioner på wrnu?"

Det var en uppenbart dålig idé. Varför skulle jag köpa och läsa böcker jag typ redan på förhand kunde garantera var rätt kassa? Är likes på wrnu verkligen värt så mycket? Fan heller.

…



Så jag har läst Kiss of Pride av Sandra Hill.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, om jag ska vara helt ärlig. Men ok. Bokens två huvudpersoner är Alexandra Kelly, en kvinnlig ateistisk journalist som åker till staden Transylvania (i USA) där det typ är vampyrlajv året runt, och Vikar Sigurdsson som hon är där för att intervjua.

Hon är för övrigt den där sortens ateist som mest är ateist för att något tragiskt hänt i hennes liv som fått henne att inte tro att gud finns. Ni vet, en sån där som amerikanska högerkristna tänker sig är representativ överlag för ateister. Utom de som är ateister för att… "kunna synda", eller nåt.

I alla fall, Vikar är en av sju vikingar som gjorts till vampyrer och pseudoänglar (vangels) av ärkeängeln Mikael, på uppgift av Gud att utrota demoniska vampyrer ("lucipires" i shit you not) på jorden. Vikinga-vampyr-änglar, alltså. Som har telepati. Och reser i tiden. RESER I TIDEN. Well why the fuck not.

Världsbygget är… väldigt, väldigt, väldigt konservativt kristet. Gud finns, sex utanför äktenskapet är en synd, the efficacy of prayer och om man repentar så får man åka till himlen även om man snedknullat lite. Det är också en synd att svära.

Samtidigt är det här… Jag tvekar inför att kalla det "tantsnusk". Tantsnusk får det att låta ändå någorlunda kyskt, med lite hot-and-spicy scener med omskrivningar för könsorgan här och var. Det är inte vad det här är. Eller om det är det, så är det tantsnusk uppskruvat till 11. Det här är liksom… porr. Porr är vad det är. Jag vet inte ifall det gäller Hill själv, men det är 100% tydligt att den huvudsakliga målgruppen för den här boken är vrålkåta högerkristna amerikanska konservativa hemmafruar, som går igång så inåt jävulskt på de senaste trenderna med heta muskulösa vikingar, heta muskulösa änglar och heta muskulösa vampyrer.

Det finns inte mycket till egentlig story. Alex kommer till Transylvanien, och det uppstår omedelbart enormt kåta gnistor mellan henne och Vikar. De har en period av tjafs, sedan erkänner de att de är stormkåta, sen har de en massa nästan-sex, och i slutet blir allting bra för de får gifta sig, och då får man knulla som fan. Det finns inte mycket till spänning där – det är helt uppenbart exakt vart det där är på väg. De enda andra huvudsakliga händelserna är att änglarna slår till mot en snuskig lyxkryssning där onda lucipires frestar Vanligt Folk™ att synda för att sedan döda dem så de hamnar i helvetet. Och så en grej på slutet som inte heller spelar någon roll. För det finns egentligen ingen spänning här; allt löser sig väldigt snabbt. Det enda spänningsmomentet är i princip "ska de få knulla på slutet eller blir gud arg", och det hintas ganska tydligt redan från steg 1 att gud nog inte har något emot att de här kärar ner sig i varandra.

Språket är dåligt. Alltså om ni tänker er nån som sett alldeles för mycket Supernatural och Buffy the Vampire Slayer och tycker att Whedons och andras "irreverent dialogue" där man typ hittar på förmänskligande grejer om övernaturliga väsen. Och sen inte fattar alls vad det är som gör att den dialogen funkar. Så allt blir bara platt och töntigt. Kanske skulle jag tycka att det funkade bättre att vikingavampyränglatidsresenärstelepaterna kallar ärkeängeln för Mike om jag tillhörde målgruppen för boken och faktiskt trodde på den här fantasyvärldsbilden boken utgår från?

Nå, den här boken var 350 sidor. Det finns sju till. Jag är enormt osugen på att läsa dem, och tänker nog därmed låta bli.

Om jag inte får inåthelvete med likes på den här recensionen, då.

 

[Franz]

Ok, så… Kommer ni ihåg för ett tag sedan, då en väldigt kul blurb made the rounds och vi alla skrockade förtjust?

Den här alltså:

Spoiler

View attachment 14776

Jag… uh, jag letade rätt på mer information om boken. Det är alltså del 7 i en 8 böckers bokserie.

"Vore det inte skojjigt", tänkte jag, "om jag läste dem? Alltså inte bara baksidorna, utan faktiskt läste böckerna? Och skrev recensioner på wrnu?"

Det var en uppenbart dålig idé. Varför skulle jag köpa och läsa böcker jag typ redan på förhand kunde garantera var rätt kassa? Är likes på wrnu verkligen värt så mycket? Fan heller.

…

View attachment 14777

Så jag har läst Kiss of Pride av Sandra Hill.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, om jag ska vara helt ärlig. Men ok. Bokens två huvudpersoner är Alexandra Kelly, en kvinnlig ateistisk journalist som åker till staden Transylvania (i USA) där det typ är vampyrlajv året runt, och Vikar Sigurdsson som hon är där för att intervjua.

Hon är för övrigt den där sortens ateist som mest är ateist för att något tragiskt hänt i hennes liv som fått henne att inte tro att gud finns. Ni vet, en sån där som amerikanska högerkristna tänker sig är representativ överlag för ateister. Utom de som är ateister för att… "kunna synda", eller nåt.

I alla fall, Vikar är en av sju vikingar som gjorts till vampyrer och pseudoänglar (vangels) av ärkeängeln Mikael, på uppgift av Gud att utrota demoniska vampyrer ("lucipires" i shit you not) på jorden. Vikinga-vampyr-änglar, alltså. Som har telepati. Och reser i tiden. RESER I TIDEN. Well why the fuck not.

Världsbygget är… väldigt, väldigt, väldigt konservativt kristet. Gud finns, sex utanför äktenskapet är en synd, the efficacy of prayer och om man repentar så får man åka till himlen även om man snedknullat lite. Det är också en synd att svära.

Samtidigt är det här… Jag tvekar inför att kalla det "tantsnusk". Tantsnusk får det att låta ändå någorlunda kyskt, med lite hot-and-spicy scener med omskrivningar för könsorgan här och var. Det är inte vad det här är. Eller om det är det, så är det tantsnusk uppskruvat till 11. Det här är liksom… porr. Porr är vad det är. Jag vet inte ifall det gäller Hill själv, men det är 100% tydligt att den huvudsakliga målgruppen för den här boken är vrålkåta högerkristna amerikanska konservativa hemmafruar, som går igång så inåt jävulskt på de senaste trenderna med heta muskulösa vikingar, heta muskulösa änglar och heta muskulösa vampyrer.

Det finns inte mycket till egentlig story. Alex kommer till Transylvanien, och det uppstår omedelbart enormt kåta gnistor mellan henne och Vikar. De har en period av tjafs, sedan erkänner de att de är stormkåta, sen har de en massa nästan-sex, och i slutet blir allting bra för de får gifta sig, och då får man knulla som fan. Det finns inte mycket till spänning där – det är helt uppenbart exakt vart det där är på väg. De enda andra huvudsakliga händelserna är att änglarna slår till mot en snuskig lyxkryssning där onda lucipires frestar Vanligt Folk™ att synda för att sedan döda dem så de hamnar i helvetet. Och så en grej på slutet som inte heller spelar någon roll. För det finns egentligen ingen spänning här; allt löser sig väldigt snabbt. Det enda spänningsmomentet är i princip "ska de få knulla på slutet eller blir gud arg", och det hintas ganska tydligt redan från steg 1 att gud nog inte har något emot att de här kärar ner sig i varandra.

Språket är dåligt. Alltså om ni tänker er nån som sett alldeles för mycket Supernatural och Buffy the Vampire Slayer och tycker att Whedons och andras "irreverent dialogue" där man typ hittar på förmänskligande grejer om övernaturliga väsen. Och sen inte fattar alls vad det är som gör att den dialogen funkar. Så allt blir bara platt och töntigt. Kanske skulle jag tycka att det funkade bättre att vikingavampyränglatidsresenärstelepaterna kallar ärkeängeln för Mike om jag tillhörde målgruppen för boken och faktiskt trodde på den här fantasyvärldsbilden boken utgår från?

Nå, den här boken var 350 sidor. Det finns sju till. Jag är enormt osugen på att läsa dem, och tänker nog därmed låta bli.

Om jag inte får inåthelvete med likes på den här recensionen, då.

Nu väntar vi bara på att någon köper licensen och gör ett rollspel av boken

 

[Khan]

God Emperor of Dune - Frank Herbert



Gäääääsp.

Enligt internet ska det här vara den bästa i sviten utöver första. Men jag kände mest att det tog emot att ta sig igenom boken.

Vi har nu hoppat ett par millenier framåt i tiden. Planeten Dune har helt terraformerats till en paradisvacker planet med floder, grönska och allt annat som ingen Fremen vågat annat än drömma om. Leto Atreides har fullgjort sin förvandling till en hybrid av människa och sandmask, c:a 7 m lång. Han är gudakejsare över det kända universum, och bor förstås på Dune där han ibland kan simma runt i den sista öknen.

Bokens tema handlar om någon sorts dualitet mellan det förflutna och framtiden. Gudakejsarmasken har alla sina förfäders minnen ner på minutnivå bevarade inom sig, och försöker samtidigt bygga en framtid där mänskligheten klarar sig. Samtidigt har han problem med att låta masken slåss mot människan inom sig, och har därmed grava humörsvängningar beroende på “vem som bestämmer”.

Ovanpå det har vi klon/ghola #5011 av Duncan Idaho som slåss internt med att förstå vem han är, och hur alla tidigare gholor och han själv hänger ihop. Är han dömd att ständigt gå i samma hjulspår i eoner, eller kan ha bryta sig fri?

Dessutom har vi de sista resterna av Fremen, som numer benämns som Museum Fremen, och försöker leva som de en gång gjorde, trots att världen bokstavligt förändrats bortom igenkännelighet.

Så vad gäller teman är det väl genomtänkt och bra laddat. Men sen är det boken i sig.

Boken i sig
Boken är nämligen till 75% bara Leto som håller låda, eller en till dialog vagt förklädd låda. Trots det rika universat Dune bjuder på känns boken märkbart fattig. Efter att ha fått ett riktigt bra första kapitel, och en en bra förklaring på hur terraformeringen har förändrat planeten känns resten alldeles för ofta som en billig b-film som inte hade råd med allt den ville göra. Boken utspelar sig mest i Letos tronrum, eller på andra ganska menlösa ställen där Leto kan prata med exakt en annan person. Ibland, om Herbert känner sig generös, är det två personer han pratar med.

Det känns ofta som om Herbert tror sig vara djup när jag själv mest känner att det han säger är rätt banalt. SF-problem som inte är kopplade till verkligheten som möts med SF-lösningar som inte är kopplade till verkligheten. Av alla saker han pratar om som går att relatera till är det bara det genuint obekväma som slår an.

För en sak som hängt igenom hela serien, men vars närvaro vara eskalerat genom böckerna, är rasbiologin. Eller vad man nu ska kalla det. Det finns diskussioner om genetisk determinism och perfekta varelser redan från start i första boken, Kwisatz Haderach och allt det där. Men för var bok blir det mer och mer och mer, och här i fyran har gudakejsare Leto lekt kennel med mänskligheten i över tre millenier. Det är genuint obekvämt, särskilt eftersom han i bokens slut förklarar att han äntligen lyckats med det han avla fram. Extra obekvämt eftersom bokens allvetande berättare håller med honom. Obehagligt var bara förnamnet.

TLDR
Nä, den här behövde jag inte ha läst. Dune var lagom att lägga av med efter bok två. Jag tar mig inte vidare till bok fem.

 

[DeBracy]

Jag har läst Kirke av Madeline Miller.

Det var nog länge sen jag myst så här mycket över beskrivningar av magi. Den fick mig att uppleva lite av känslorna jag hade när jag läste Volkhavaar av Tanith Lee, där häxan Barbayat

Spoiler

genom att bryta ner det i sina beståndsdelar och sammanföra dem igen får ett vapen att förneka sitt dåd, och på så sätt återföra en människa till livet.

Spoilermärkt av artighet – jag tycker just det skeendet är mycket intressantare än resten av den boken. Till skillnad från Kirke då, som jag tyckte var njutbar i princip från början till slut. Jag har varit nyfiken på den här ett bra tag, så det var roligt att komma till skott och det var roligt att den gav mig så mycket.

Gudarnas lekar, lagar och lynnen. De dödligas (vår!) förgänglighet, strävan, och skönhet i vår ofullkomlighet. Glimtarna av hur konsterna – från trolldom (farmaka!) till snideri – kan ge såna känslor av tillfredställelse …

 

[hedmeister]

TLDR
Nä, den här var tyvärr en besvikelse. Läs hellre någon av hans andra böcker.

Jag läste nyligen denna också och tycker precis tvärtemot! Varje novell var ett mörker i sig så jag kunde bara få ner en om dagen, men vilket mörker! Och Bromanders patenterade svarta humor, som var det som en gång fick mig att älska hans serier (se t.ex. "Adjö, herr Ost"), syftar bara till att driva in novellernas känsla ännu hårdare. Jag älskade och fruktade Döda hund, med det fejkade självbiografiska perspektivet och det bisarra i att en våldsam pundare improviserade fram en fruktansvärd berättelse med hjälp av en kortlek. Jag brukar ofta säga "Bromander är Sveriges enda författare" men jag menar det såklart inte. Vi har ju också Erik Granström.

 

[Khan]

Mio, min mio - Astrid Lindgren



Mer barnboksklassiker för sjuåringen!

Är det någon som inte läst den här? Eller åtminstone har grundkoll på vad som pågår? Bo Vilhelm Olsson, en ensam nioårig pojke lämnar sin tragiska fosterbarnstillvaro i Stockholm när han hittar en ande i en flaska. Den tar honom till Landet i Fjärran, där hans fader konungen tar hand om honom, ger honom hans sanna namn Mio och är precis som en far ska vara. Efter en tid av frid och fröjd visar det sig att Mio måste strida mot den onde riddar Kato i Landet Utanför. För riddar Kato har gjort mycket ont och måste stoppas.

På ett ungefär sådär.

Det som är genuint intressant här är språket. För även om den här oftast klumpas ihop med Ronja och Bröderna Lejonhjärta är Mio, min Mio något helt annat. Där de två förstnämnda är ungdomsfantasy är Mio, min Mio en klassisk saga. Platser heter saker som Landet i Fjärran, Brunnen Som Viskar Om Kvällen, Gröna Ängars Ö, och så vidare. Det är namn som inte passar sida vid sida med Nanginjala och Karmanjaka, eller för den delen Björngrottan och Mattisborgen.

Berättandet är ofta byggt på evighetsperspektiv, med många återkommande fraser. I många olika fall dyker orden “tusen och tusen år” upp, eller upprepanden om att “många gånger så x, men aldrig förr så y”. Just upprepanden är något som förekommer mycket i allmänhet, där den allvetande berättaren beskriver något, som sedan upprepas av en karaktär som fyller i lite extra. Språkligt är det här långt från det andra Astrid Lindgren skrivit, och det enda som påminner om språket är nog de djupt deppiga novellerna om Skymningslandet, Sunnanäng, Allrakäraste Syster och så vidare.

Själva världen är uppdelad i klart gott och ont. Men Riddar Kato är inte lika ond som Tengil, och Landet Utanför är inte lika hemskt som Karmanjaka. Själva landet, djuren, stenen i bergen hatar riddar Kato. Det är som om ondskan är påtvingad, och har förvridit allt till oigenkännlighet. Inte ens riddar Katos soldater, de hemska Spejarna, är egentligen onda på riktigt. De har tvingats till ondska eftersom han slitit ut deras hjärtan med sin järnklo och satt ett av sten i deras bröst i stället. Allt det här, tillsammans med att Riddar Kato i slutändan ber om hjälp att få dö, gör att det någonstans är mer hoppfullt än det är i Lejonhjärta. För där finns inget hopp för de onda. Tengil måste dö för att allt ska bli bra. Men Mio lyckas rädda även de som begått ondska på Katos uppdrag.

TLDR
Ruskigt bra barnbok. Men långsammare och mer drömskt sagoberättad än jag mindes. Aldrig så hemsk att sjuåringen blev rädd, men ständigt spännande. Rekommenderas.

P.s.
Jag läste versionen med originalbilderna av Ilon Wikland. Fantastiska bilder som alltid, även om det här var väldigt tidigt i deras samarbete och Wiklands karriär. Men även om det finns versioner med andra bilder är jag för inkörd på dessa, och alla andra känns fel hur snygga de än må vara. Wikland = bäst.

 

[God45]

Ok, så… Kommer ni ihåg för ett tag sedan, då en väldigt kul blurb made the rounds och vi alla skrockade förtjust?

Den här alltså:

Spoiler

View attachment 14776

Jag… uh, jag letade rätt på mer information om boken. Det är alltså del 7 i en 8 böckers bokserie.

"Vore det inte skojjigt", tänkte jag, "om jag läste dem? Alltså inte bara baksidorna, utan faktiskt läste böckerna? Och skrev recensioner på wrnu?"

Det var en uppenbart dålig idé. Varför skulle jag köpa och läsa böcker jag typ redan på förhand kunde garantera var rätt kassa? Är likes på wrnu verkligen värt så mycket? Fan heller.

…

View attachment 14777

Så jag har läst Kiss of Pride av Sandra Hill.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, om jag ska vara helt ärlig. Men ok. Bokens två huvudpersoner är Alexandra Kelly, en kvinnlig ateistisk journalist som åker till staden Transylvania (i USA) där det typ är vampyrlajv året runt, och Vikar Sigurdsson som hon är där för att intervjua.

Hon är för övrigt den där sortens ateist som mest är ateist för att något tragiskt hänt i hennes liv som fått henne att inte tro att gud finns. Ni vet, en sån där som amerikanska högerkristna tänker sig är representativ överlag för ateister. Utom de som är ateister för att… "kunna synda", eller nåt.

I alla fall, Vikar är en av sju vikingar som gjorts till vampyrer och pseudoänglar (vangels) av ärkeängeln Mikael, på uppgift av Gud att utrota demoniska vampyrer ("lucipires" i shit you not) på jorden. Vikinga-vampyr-änglar, alltså. Som har telepati. Och reser i tiden. RESER I TIDEN. Well why the fuck not.

Världsbygget är… väldigt, väldigt, väldigt konservativt kristet. Gud finns, sex utanför äktenskapet är en synd, the efficacy of prayer och om man repentar så får man åka till himlen även om man snedknullat lite. Det är också en synd att svära.

Samtidigt är det här… Jag tvekar inför att kalla det "tantsnusk". Tantsnusk får det att låta ändå någorlunda kyskt, med lite hot-and-spicy scener med omskrivningar för könsorgan här och var. Det är inte vad det här är. Eller om det är det, så är det tantsnusk uppskruvat till 11. Det här är liksom… porr. Porr är vad det är. Jag vet inte ifall det gäller Hill själv, men det är 100% tydligt att den huvudsakliga målgruppen för den här boken är vrålkåta högerkristna amerikanska konservativa hemmafruar, som går igång så inåt jävulskt på de senaste trenderna med heta muskulösa vikingar, heta muskulösa änglar och heta muskulösa vampyrer.

Det finns inte mycket till egentlig story. Alex kommer till Transylvanien, och det uppstår omedelbart enormt kåta gnistor mellan henne och Vikar. De har en period av tjafs, sedan erkänner de att de är stormkåta, sen har de en massa nästan-sex, och i slutet blir allting bra för de får gifta sig, och då får man knulla som fan. Det finns inte mycket till spänning där – det är helt uppenbart exakt vart det där är på väg. De enda andra huvudsakliga händelserna är att änglarna slår till mot en snuskig lyxkryssning där onda lucipires frestar Vanligt Folk™ att synda för att sedan döda dem så de hamnar i helvetet. Och så en grej på slutet som inte heller spelar någon roll. För det finns egentligen ingen spänning här; allt löser sig väldigt snabbt. Det enda spänningsmomentet är i princip "ska de få knulla på slutet eller blir gud arg", och det hintas ganska tydligt redan från steg 1 att gud nog inte har något emot att de här kärar ner sig i varandra.

Språket är dåligt. Alltså om ni tänker er nån som sett alldeles för mycket Supernatural och Buffy the Vampire Slayer och tycker att Whedons och andras "irreverent dialogue" där man typ hittar på förmänskligande grejer om övernaturliga väsen. Och sen inte fattar alls vad det är som gör att den dialogen funkar. Så allt blir bara platt och töntigt. Kanske skulle jag tycka att det funkade bättre att vikingavampyränglatidsresenärstelepaterna kallar ärkeängeln för Mike om jag tillhörde målgruppen för boken och faktiskt trodde på den här fantasyvärldsbilden boken utgår från?

Nå, den här boken var 350 sidor. Det finns sju till. Jag är enormt osugen på att läsa dem, och tänker nog därmed låta bli.

Om jag inte får inåthelvete med likes på den här recensionen, då.

Läs resten! Vi BEHÖVER mer av detta!

 

[Khan]

Jag läste nyligen denna också och tycker precis tvärtemot! Varje novell var ett mörker i sig så jag kunde bara få ner en om dagen, men vilket mörker! Och Bromanders patenterade svarta humor, som var det som en gång fick mig att älska hans serier (se t.ex. "Adjö, herr Ost"), syftar bara till att driva in novellernas känsla ännu hårdare. Jag älskade och fruktade Döda hund, med det fejkade självbiografiska perspektivet och det bisarra i att en våldsam pundare improviserade fram en fruktansvärd berättelse med hjälp av en kortlek. Jag brukar ofta säga "Bromander är Sveriges enda författare" men jag menar det såklart inte. Vi har ju också Erik Granström.

Nämen! Kul att höra. Du får gärna gå in lite mer på detaljerna om varför du tyckte om dem! Jag tycker generellt det korta formatet gör att de är mindre intressanta jämfört med hans romaner som sagt. Men mörkret är lika mörkt helt klart. Flera av dem tror jag att jag skulle tyckt bättre om om de fick vara mer långsamt berättande än slut så kvickt som det blir i en novellsamling.

 

[hedmeister]

Nämen! Kul att höra. Du får gärna gå in lite mer på detaljerna om varför du tyckte om dem! Jag tycker generellt det korta formatet gör att de är mindre intressanta jämfört med hans romaner som sagt. Men mörkret är lika mörkt helt klart. Flera av dem tror jag att jag skulle tyckt bättre om om de fick vara mer långsamt berättande än slut så kvickt som det blir i en novellsamling.

Det jag tycker om är nog hans språk och hans patenterade bisarra hemska saker som händer i berättelserna. Det är något han har konsekvent i sitt berättande, åtminstone av det jag läst (flera seriealbum, trilogin om manlighet). Han kan sätta en stämning blixtsnabbt och få den att stanna kvar länge (säg inte att du inte blev illa till mods av Lämnad vid första slaget!) Jag vet inte, jag kanske är en sucker för just känslan "illa till mods"!

 

[soda]

Mio, min mio - Astrid Lindgren

TLDR
Ruskigt bra barnbok. Men långsammare och mer drömskt sagoberättad än jag mindes. Aldrig så hemsk att sjuåringen blev rädd, men ständigt spännande. Rekommenderas.

Jag försökte läsa den här för min 8-åring, men ingen av oss gillade den. Vi tyckte båda att språket totalt saknade "flow".

 

[Khan]

Jag försökte läsa den här för min 8-åring, men ingen av oss gillade den. Vi tyckte båda att språket totalt saknade "flow".

Fullt förståeligt. Det är väldigt annorlunda mot hennes andra verk som sagt, och gillar man det inte så gillar man det inte. Jag dras däremot in i det trolska och eviga nu som boken förmedlar genom språket.

 

[Khan]

Det jag tycker om är nog hans språk och hans patenterade bisarra hemska saker som händer i berättelserna. Det är något han har konsekvent i sitt berättande, åtminstone av det jag läst (flera seriealbum, trilogin om manlighet). Han kan sätta en stämning blixtsnabbt och få den att stanna kvar länge (säg inte att du inte blev illa till mods av Lämnad vid första slaget!) Jag vet inte, jag kanske är en sucker för just känslan "illa till mods"!

Språket håller jag med om är lika bra som alltid. Det är innehållet och tempot som är problemet för mig. En del var jag ointresserad av. Men de som fångade mig inser jag nu har just den där obehagliga stämningen, och framför allt den om miljörättsaktivisten vågar också låta tiden gå på ett sätt jag tycker Bromanders känsloarbete behöver för att gripa mig på riktigt. Även om jag tycker det verkligen behövs längre format för att verkligen gå fram hjälper det bevisligen att ha handlingen utspridd över fiktiv tid.,

Det har nu gått så lång tid att jag inte riktigt minns vilken novell som har vilken titel, så vilken som är Lämnad vid första slaget minns jag inte tyvärr.

 

[hedmeister]

Jag har läst Jane, Unlimited, av Kristin Cashore.


Handlingen i korthet:
Den föräldralösa tonåringen Jane bjuds in till sin rika kompis föräldrars hus på en avlägsen ö. I huset träffar hon på flera olika intressanta individer och berättelsetrådar, och vid ett tillfälle i boken får Jane möjlighet att gå åt olika håll i huset för att följa med olika personer. Här delar sig boken; för varje val Jane har att göra, utvecklas handlingen på olika sätt och i olika genrer: spionhistoria, deckarmysterium, gotisk skräck, science fiction och fantasy. I slutet av boken har både Jane och läsaren fått reda på lösningen till samtliga mysterier.

Omdöme:
Det här var en riktigt bra bok, och inte förrän jag läst klart den förstod jag att den räknades som "young adult" (för er information är jag inte ung och borde (väl?) inte vara målgrupp). Författaren gjorde ett strålande arbete i att dels portionera ut delarna till de olika mysterierna och hemligheterna, dels skriva fram de olika genrerna på ett skickligt sätt. Huvudpersonen är lite udda och säger ofta märkliga saker vilket är skönt, eftersom jag har svårt för tysta protagonister.

 

[hedmeister]

Det har nu gått så lång tid att jag inte riktigt minns vilken novell som har vilken titel, så vilken som är Lämnad vid första slaget minns jag inte tyvärr.

Det är den med mannen som blir misshandlad av sin flickvän.

 

[soda]

A Master of Djinn, P. Djèli Clark (Ljudbok) - om du tycker att premissen verkar väldigt lockande
Kairo, 1912, en alternativ värld med djinner och andra övernaturligheter, och lite steampunk-känsla. Vi följer en kvinnlig agent som nystar i ett mordmysterium. Det låter ju inte så dumt? Nej, det är väl inte det, men det är heller inte direkt jättebra. Varken berättelsen, språket eller inläsningen är på topp. Jag är fortfarande lite provocerad över det uråldriga knepet med en ledtråd i form av initialer - och det finns flera personer som det skulle kunna passa in på?! Men, det finns bra saker också - krokodilsnubben Ahmad t.ex.

 

[Khan]

Häromkvällen läste jag om The Last Hero av Terry Pratchett.

Det var länge sedan jag plöjde en hel bok på en kväll. Den här är något kortare än andra böcker om Discworld, men har å andra sidan mycket större sidor. Runt tvåhundra sidor, och genomgående högt tempo.

När jag läste den här senast tyckte jag det var den bästa i hela Discworld. Det tycker jag fortfarande.

 

[soda]

System Collapse, Martha Wells (Ljudbok)
Senaste boken om Murderbot. Jag älskar de här böckerna och har sett fram emot den här länge. Blev inte besviken. Inläsningen är perfekt som vanligt.

(All Systems Red är första boken för dig som är nyfiken)