JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,591
Då var det Fionavar. Hans andra böcker är väldigt annorlunda.Tror bara jag läst en bok av GGK för länge sedan och blev avtänd för att det var generisk portal fantasy.
Då var det Fionavar. Hans andra böcker är väldigt annorlunda.Tror bara jag läst en bok av GGK för länge sedan och blev avtänd för att det var generisk portal fantasy.
Nu väntar vi bara på att någon köper licensen och gör ett rollspel av bokenOk, så… Kommer ni ihåg för ett tag sedan, då en väldigt kul blurb made the rounds och vi alla skrockade förtjust?
Den här alltså:
Jag… uh, jag letade rätt på mer information om boken. Det är alltså del 7 i en 8 böckers bokserie.
"Vore det inte skojjigt", tänkte jag, "om jag läste dem? Alltså inte bara baksidorna, utan faktiskt läste böckerna? Och skrev recensioner på wrnu?"
Det var en uppenbart dålig idé. Varför skulle jag köpa och läsa böcker jag typ redan på förhand kunde garantera var rätt kassa? Är likes på wrnu verkligen värt så mycket? Fan heller.
…
View attachment 14777
Så jag har läst Kiss of Pride av Sandra Hill.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, om jag ska vara helt ärlig. Men ok. Bokens två huvudpersoner är Alexandra Kelly, en kvinnlig ateistisk journalist som åker till staden Transylvania (i USA) där det typ är vampyrlajv året runt, och Vikar Sigurdsson som hon är där för att intervjua.
Hon är för övrigt den där sortens ateist som mest är ateist för att något tragiskt hänt i hennes liv som fått henne att inte tro att gud finns. Ni vet, en sån där som amerikanska högerkristna tänker sig är representativ överlag för ateister. Utom de som är ateister för att… "kunna synda", eller nåt.
I alla fall, Vikar är en av sju vikingar som gjorts till vampyrer och pseudoänglar (vangels) av ärkeängeln Mikael, på uppgift av Gud att utrota demoniska vampyrer ("lucipires" i shit you not) på jorden. Vikinga-vampyr-änglar, alltså. Som har telepati. Och reser i tiden. RESER I TIDEN. Well why the fuck not.
Världsbygget är… väldigt, väldigt, väldigt konservativt kristet. Gud finns, sex utanför äktenskapet är en synd, the efficacy of prayer och om man repentar så får man åka till himlen även om man snedknullat lite. Det är också en synd att svära.
Samtidigt är det här… Jag tvekar inför att kalla det "tantsnusk". Tantsnusk får det att låta ändå någorlunda kyskt, med lite hot-and-spicy scener med omskrivningar för könsorgan här och var. Det är inte vad det här är. Eller om det är det, så är det tantsnusk uppskruvat till 11. Det här är liksom… porr. Porr är vad det är. Jag vet inte ifall det gäller Hill själv, men det är 100% tydligt att den huvudsakliga målgruppen för den här boken är vrålkåta högerkristna amerikanska konservativa hemmafruar, som går igång så inåt jävulskt på de senaste trenderna med heta muskulösa vikingar, heta muskulösa änglar och heta muskulösa vampyrer.
Det finns inte mycket till egentlig story. Alex kommer till Transylvanien, och det uppstår omedelbart enormt kåta gnistor mellan henne och Vikar. De har en period av tjafs, sedan erkänner de att de är stormkåta, sen har de en massa nästan-sex, och i slutet blir allting bra för de får gifta sig, och då får man knulla som fan. Det finns inte mycket till spänning där – det är helt uppenbart exakt vart det där är på väg. De enda andra huvudsakliga händelserna är att änglarna slår till mot en snuskig lyxkryssning där onda lucipires frestar Vanligt Folk™ att synda för att sedan döda dem så de hamnar i helvetet. Och så en grej på slutet som inte heller spelar någon roll. För det finns egentligen ingen spänning här; allt löser sig väldigt snabbt. Det enda spänningsmomentet är i princip "ska de få knulla på slutet eller blir gud arg", och det hintas ganska tydligt redan från steg 1 att gud nog inte har något emot att de här kärar ner sig i varandra.
Språket är dåligt. Alltså om ni tänker er nån som sett alldeles för mycket Supernatural och Buffy the Vampire Slayer och tycker att Whedons och andras "irreverent dialogue" där man typ hittar på förmänskligande grejer om övernaturliga väsen. Och sen inte fattar alls vad det är som gör att den dialogen funkar. Så allt blir bara platt och töntigt. Kanske skulle jag tycka att det funkade bättre att vikingavampyränglatidsresenärstelepaterna kallar ärkeängeln för Mike om jag tillhörde målgruppen för boken och faktiskt trodde på den här fantasyvärldsbilden boken utgår från?
Nå, den här boken var 350 sidor. Det finns sju till. Jag är enormt osugen på att läsa dem, och tänker nog därmed låta bli.
Om jag inte får inåthelvete med likes på den här recensionen, då.
Jag läste nyligen denna också och tycker precis tvärtemot! Varje novell var ett mörker i sig så jag kunde bara få ner en om dagen, men vilket mörker! Och Bromanders patenterade svarta humor, som var det som en gång fick mig att älska hans serier (se t.ex. "Adjö, herr Ost"), syftar bara till att driva in novellernas känsla ännu hårdare. Jag älskade och fruktade Döda hund, med det fejkade självbiografiska perspektivet och det bisarra i att en våldsam pundare improviserade fram en fruktansvärd berättelse med hjälp av en kortlek. Jag brukar ofta säga "Bromander är Sveriges enda författare" men jag menar det såklart inte. Vi har ju också Erik Granström.TLDR
Nä, den här var tyvärr en besvikelse. Läs hellre någon av hans andra böcker.
Läs resten! Vi BEHÖVER mer av detta!Ok, så… Kommer ni ihåg för ett tag sedan, då en väldigt kul blurb made the rounds och vi alla skrockade förtjust?
Den här alltså:
Jag… uh, jag letade rätt på mer information om boken. Det är alltså del 7 i en 8 böckers bokserie.
"Vore det inte skojjigt", tänkte jag, "om jag läste dem? Alltså inte bara baksidorna, utan faktiskt läste böckerna? Och skrev recensioner på wrnu?"
Det var en uppenbart dålig idé. Varför skulle jag köpa och läsa böcker jag typ redan på förhand kunde garantera var rätt kassa? Är likes på wrnu verkligen värt så mycket? Fan heller.
…
View attachment 14777
Så jag har läst Kiss of Pride av Sandra Hill.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, om jag ska vara helt ärlig. Men ok. Bokens två huvudpersoner är Alexandra Kelly, en kvinnlig ateistisk journalist som åker till staden Transylvania (i USA) där det typ är vampyrlajv året runt, och Vikar Sigurdsson som hon är där för att intervjua.
Hon är för övrigt den där sortens ateist som mest är ateist för att något tragiskt hänt i hennes liv som fått henne att inte tro att gud finns. Ni vet, en sån där som amerikanska högerkristna tänker sig är representativ överlag för ateister. Utom de som är ateister för att… "kunna synda", eller nåt.
I alla fall, Vikar är en av sju vikingar som gjorts till vampyrer och pseudoänglar (vangels) av ärkeängeln Mikael, på uppgift av Gud att utrota demoniska vampyrer ("lucipires" i shit you not) på jorden. Vikinga-vampyr-änglar, alltså. Som har telepati. Och reser i tiden. RESER I TIDEN. Well why the fuck not.
Världsbygget är… väldigt, väldigt, väldigt konservativt kristet. Gud finns, sex utanför äktenskapet är en synd, the efficacy of prayer och om man repentar så får man åka till himlen även om man snedknullat lite. Det är också en synd att svära.
Samtidigt är det här… Jag tvekar inför att kalla det "tantsnusk". Tantsnusk får det att låta ändå någorlunda kyskt, med lite hot-and-spicy scener med omskrivningar för könsorgan här och var. Det är inte vad det här är. Eller om det är det, så är det tantsnusk uppskruvat till 11. Det här är liksom… porr. Porr är vad det är. Jag vet inte ifall det gäller Hill själv, men det är 100% tydligt att den huvudsakliga målgruppen för den här boken är vrålkåta högerkristna amerikanska konservativa hemmafruar, som går igång så inåt jävulskt på de senaste trenderna med heta muskulösa vikingar, heta muskulösa änglar och heta muskulösa vampyrer.
Det finns inte mycket till egentlig story. Alex kommer till Transylvanien, och det uppstår omedelbart enormt kåta gnistor mellan henne och Vikar. De har en period av tjafs, sedan erkänner de att de är stormkåta, sen har de en massa nästan-sex, och i slutet blir allting bra för de får gifta sig, och då får man knulla som fan. Det finns inte mycket till spänning där – det är helt uppenbart exakt vart det där är på väg. De enda andra huvudsakliga händelserna är att änglarna slår till mot en snuskig lyxkryssning där onda lucipires frestar Vanligt Folk™ att synda för att sedan döda dem så de hamnar i helvetet. Och så en grej på slutet som inte heller spelar någon roll. För det finns egentligen ingen spänning här; allt löser sig väldigt snabbt. Det enda spänningsmomentet är i princip "ska de få knulla på slutet eller blir gud arg", och det hintas ganska tydligt redan från steg 1 att gud nog inte har något emot att de här kärar ner sig i varandra.
Språket är dåligt. Alltså om ni tänker er nån som sett alldeles för mycket Supernatural och Buffy the Vampire Slayer och tycker att Whedons och andras "irreverent dialogue" där man typ hittar på förmänskligande grejer om övernaturliga väsen. Och sen inte fattar alls vad det är som gör att den dialogen funkar. Så allt blir bara platt och töntigt. Kanske skulle jag tycka att det funkade bättre att vikingavampyränglatidsresenärstelepaterna kallar ärkeängeln för Mike om jag tillhörde målgruppen för boken och faktiskt trodde på den här fantasyvärldsbilden boken utgår från?
Nå, den här boken var 350 sidor. Det finns sju till. Jag är enormt osugen på att läsa dem, och tänker nog därmed låta bli.
Om jag inte får inåthelvete med likes på den här recensionen, då.
Nämen! Kul att höra. Du får gärna gå in lite mer på detaljerna om varför du tyckte om dem! Jag tycker generellt det korta formatet gör att de är mindre intressanta jämfört med hans romaner som sagt. Men mörkret är lika mörkt helt klart. Flera av dem tror jag att jag skulle tyckt bättre om om de fick vara mer långsamt berättande än slut så kvickt som det blir i en novellsamling.Jag läste nyligen denna också och tycker precis tvärtemot! Varje novell var ett mörker i sig så jag kunde bara få ner en om dagen, men vilket mörker! Och Bromanders patenterade svarta humor, som var det som en gång fick mig att älska hans serier (se t.ex. "Adjö, herr Ost"), syftar bara till att driva in novellernas känsla ännu hårdare. Jag älskade och fruktade Döda hund, med det fejkade självbiografiska perspektivet och det bisarra i att en våldsam pundare improviserade fram en fruktansvärd berättelse med hjälp av en kortlek. Jag brukar ofta säga "Bromander är Sveriges enda författare" men jag menar det såklart inte. Vi har ju också Erik Granström.
Det jag tycker om är nog hans språk och hans patenterade bisarra hemska saker som händer i berättelserna. Det är något han har konsekvent i sitt berättande, åtminstone av det jag läst (flera seriealbum, trilogin om manlighet). Han kan sätta en stämning blixtsnabbt och få den att stanna kvar länge (säg inte att du inte blev illa till mods av Lämnad vid första slaget!) Jag vet inte, jag kanske är en sucker för just känslan "illa till mods"!Nämen! Kul att höra. Du får gärna gå in lite mer på detaljerna om varför du tyckte om dem! Jag tycker generellt det korta formatet gör att de är mindre intressanta jämfört med hans romaner som sagt. Men mörkret är lika mörkt helt klart. Flera av dem tror jag att jag skulle tyckt bättre om om de fick vara mer långsamt berättande än slut så kvickt som det blir i en novellsamling.
Jag försökte läsa den här för min 8-åring, men ingen av oss gillade den. Vi tyckte båda att språket totalt saknade "flow".Mio, min mio - Astrid Lindgren
TLDR
Ruskigt bra barnbok. Men långsammare och mer drömskt sagoberättad än jag mindes. Aldrig så hemsk att sjuåringen blev rädd, men ständigt spännande. Rekommenderas.
Fullt förståeligt. Det är väldigt annorlunda mot hennes andra verk som sagt, och gillar man det inte så gillar man det inte. Jag dras däremot in i det trolska och eviga nu som boken förmedlar genom språket.Jag försökte läsa den här för min 8-åring, men ingen av oss gillade den. Vi tyckte båda att språket totalt saknade "flow".
Språket håller jag med om är lika bra som alltid. Det är innehållet och tempot som är problemet för mig. En del var jag ointresserad av. Men de som fångade mig inser jag nu har just den där obehagliga stämningen, och framför allt den om miljörättsaktivisten vågar också låta tiden gå på ett sätt jag tycker Bromanders känsloarbete behöver för att gripa mig på riktigt. Även om jag tycker det verkligen behövs längre format för att verkligen gå fram hjälper det bevisligen att ha handlingen utspridd över fiktiv tid.,Det jag tycker om är nog hans språk och hans patenterade bisarra hemska saker som händer i berättelserna. Det är något han har konsekvent i sitt berättande, åtminstone av det jag läst (flera seriealbum, trilogin om manlighet). Han kan sätta en stämning blixtsnabbt och få den att stanna kvar länge (säg inte att du inte blev illa till mods av Lämnad vid första slaget!) Jag vet inte, jag kanske är en sucker för just känslan "illa till mods"!
Det är den med mannen som blir misshandlad av sin flickvän.Det har nu gått så lång tid att jag inte riktigt minns vilken novell som har vilken titel, så vilken som är Lämnad vid första slaget minns jag inte tyvärr.