Nekromanti WRNU:s bokklubb första kvartalet 2019

[Khan]

Nytt år, nya tag.

Reglerna är enkla:
Läs något. Skriv något om det här.

Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också.

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker

 

[Khan]

Jag har läst Den Underjordiska Järnvägen av Colson Whitehead.

Herregudsjävlarvilkenbok.

Boken följer slaven Cora när hon flyr från ett plantage i Georgia med hjälp av den underjordiska järnvägen, och hennes stopp på vägen. Den kommenterar slaveriets otroliga grymheter i Georgia, men också de mer subtila och krypande rasistiska staternas aversion mot de svarta.

Vissa kapitel är instuckna från andra karaktärers perspektiv. Caesar, en annan slav som rymmer samtidigt som Cora; Ridgeway, slavjägaren som är henne i hälarna; Ethel, en av de som gömmer henne på vägen och så vidare.

Det är en väldigt udda roman. Att allt är fiktion anar man ju, men baserat på verklighet förstås. Ett av de allra värsta straffen en återbördad slav får, att rostas levande över öppen eld, har jag hört om från andra källor. Men många andra sekvenser är ihopplockade från helt andra delar av historien, till exempel får Cora reda på att South Carolina, där hon tänkt stanna, håller på med the Tuskegee Experiment, alltså medvetet smittar svarta med syfilis (under lögnen att de ger gratis vård) för att kunna studera det, vilket egentligen hände 1932-1972, inte 1840-talet. Den underjordiska järnvägen visas också som en bokstavlig underjordisk järnväg, inte bara ett nätverk mellan abolitionister som hjälper slavar norrut.

Det är alltså inte bara en bok om slaveriet och den verkliga underjordiska järnvägen, utan en bok om hur USA behandlar svarta. Det är jävlar i min själ ingen kul läsning. Men en jävligt stark och bra och läsvärd bok. Tror jag nästan vågar lova att detta är årets starkaste läsupplevelse redan nu, fast det bara är 7 januari.

 

[krank]

Jag har just lyssnat färdigt på Old Man's War av John Scalzi.

Det är en helt okej bok, men jag frågar mig lite vilket syfte den har. Jag finner väldigt lite sympatiskt eller ens intressant i huvudpersonen till exempel. Han vill liksom ingenting, kämpar inte för något. Saker bara mest händer honom, och ibland saknar han sin fru. Det finns egentligen ingen central konflikt. Inga Stora Hemligheter blir Avslöjade.

Det finns en handfull lite småintressanta idéer, men de introduceras och glöms sedan bort ganska snabbt. Som det här med att man rekryterar 75-åringar till sin armé och sätter in dem i nya kroppar - ganska kort efter att det hänt slutar det vara en del av storyn, och alla inblandade beter sig ändå som vilka soldater som helst. Det närmaste en Cool Hemlighet boken kommer planteras och avslöjas inom typ ett kapitel. Ingenting planteras ordentligt.

Så nej, jag blev inte speciellt engagerad av det här.

Kanske kan boken tjäna som något slags My First Transhumanism-introduktion? I dunno.

 

[krank]

Jag har just lyssnat färdigt på Old Man's War av John Scalzi.

Jag har nu också lyssnat mig igenom Wil Whetons uppläsning av Scalzis The Collapsing Empire.

Det är som att det är en helt annan författare. OK, det var tio år mellan att han skrev den till större delen lättglömda och poänglösa Old Man's War och att han skrev den här, men det är verkligen stor skillnad.

Likheten är väl i princip att det är lättlyssnat. Jag vet inte om det beror på Scalzis prisa eller Whetons tydliga lösning och känsla för när det behövs lite extra eftertryck, men jag hade verkligen inga problem att lyssna vidare här.

Men. The Collapsing Empire har dels de delar som var bra i Old Man's War, plus typ allt det där jag saknade - som intressanta karaktärer som vill saker, övergripande handling, galaktiska intriger... Historien kretsar kring ett galaktiskt imperium som upprätthålls via ett slags hyperrymds-stigar, som är det enda sätt man har att åka snabbare än ljuset. Den som kontrollerar portalerna in och ut ur de här stigarna, styr också galaxen. Det finns en kejsare och adel och mäktiga handelshus som alla är specialiserade på ett slags produktion - hela imperiet bygger på hyperspecialisering och inget system är fullt ut självhushållande - utom den enda terrakompatibla planeten, End, som dock råkar vara längst bort från imperiets huvudsystem Hub, och därmed mest får fungera som ett slags Australien, där man dumpar bråkmakare.

Det är ett rätt intressant världsbygge – inte lika transhumanistiskt som i Old Man's War, men ändå intressant. Jag uppfattar det också som att det finns en del referenser till annan scifi - bolt throwers till exempel, eller det här med att rymdskeppen har poetiska namn typ "Yes, Sir, That’s My Baby", "Tell Me Another One" och "If You Want to Sing Out, Sing Out".

Jag gillar skarpt att boken inte är så heteronormativ, utan blandar ganska friskt när det gäller kön och så. Bisexuella karaktärer all around, och inte jättemycket traditionella könsroller och typ ingen skambeläggning av sex vad jag kan se.

Hur som helst tyckte jag om den här väldigt mycket och har nu börjat lyssna på bok 2 i samma serie.

 

[Khan]

Jag har läst How Few Remain av Harry Turtledove.

Turtledove är känd som alternativhistoriens mästare, och det bevisar han med råge här. Grundpremissen är att sydstaterna vann kriget, baserat på att Lees order 191 aldrig tappades bort. Därmed vann inte McClellan slaget vid Antietam, vilket gjorde att sydstaterna fick stöd av Frankrike och Storbritannien, vilket gjorde att Lincoln inte vågade utfärda the Emancipation Proclamation, och så vidare.

Nu är det 1881 och det börjar blossa upp till stridigheter igen. Konfederationen har köpt staterna Chihuaua och Sonora av det utfattiga och djupt skuldsatta Mexiko, vilket gör att de får en västkust, något president Blaine i USA inte kan tolerera av strategiska skäl. Vips börjar krig två.

Hur det går får vi se genom ett helt gäng olika par ögon, på ett antal olika fronter och platser i landet. Fredrick Douglass, Abraham Lincoln (inte mördad), Theodore Roosevelt, Stonewall Jackson samt Samuel Clemens (inte Mark Twain) är några av de som vi får följa.

Fy helsike vad bra boken var. Inte bara för att jag råkar vara historienörd, utan som ren bok. Visst är det kul när man hör kända namn poppa förbi (Geronimo! Virgil Earp! Alfred von Schileffen!) men det är en fröjd i språket och det är knappt en död minut. Det är lättläst, och det flyter hur bra som helst.

Formen där vi följer ett antal olika människor över tid där ingen får hela bilden är samma som GRRM använder i A Song of Ice and Fire, och det fungerar ypperligt här också. Känslan av att saker är utom kontroll, att man är en del av någonting ofantligt större än en själv är närvarande hela tiden.

Jag vill läsa mer Turtledove. Nu. Och jag vill spela Western i den här alternativhistorien. Någon intresserad?

 

[Skarpskytten]

Jag har läst Bo Erikssons Lützen 1632 (Prisma : 2006).

En märklig bok, delvis välskriven, delvis haltande. Författaren blandar vetenskapligt och populärt, som om han aldrig lyckades bestämma sig för om han vill vara en målande Peter Englund eller en gråtrist historiker med källkritik och akribi. Eriksson kan sitt 1600-tal men gör märkliga sakfel angående slaget. Han har inte använt Richard Brzwzinskis banbrytande bok från 2001 utan lutar sig istället på det mycket otillförlitliga generalstabsverket varför han reproducerar gamla myter och missuppfattningar. Boken är också märkligt framtung: den börjar på 1500-talet och det tar 225 sidor för Eriksson att komma fram till slaget vid Lützen, som upptar mindre än en tredjedel av boken sidor. Det är inte särskilt elegant.

Kontenta: Eriksson är väldigt ojämn, både som skribent och som historiker och det är hans bok också. Känns både slarvigt och slött. Borde varit bättre, något av en besvikelse.

 

[Khan]

Jag har läst Star Wars: Heir to the Empire av Timoty Zahn från 1991.

Jag kan ytterst lite om Stjärnornas Krig utöver filmerna. Jag spelade igenom KOTOR för tio år sedan, men det är nog det. Så det här var en ögonöppnare in i gamla Expanded Universe för mig. Timothy Zahns trilogi brukar lyftas som det bästa som EU har att bjuda på, så mina förväntningar var höga. Men det infriades bara till två tredjedelar.

Kort sammanfattning: Det är fem år efter Jedins Återkomst, och Imperiet är bortträngt till en knapp fjärdedel av sin tidigare storlek, och det mesta är de onödiga delarna vid Yttre Gränsen, dessutom. Men Storamiral Thrawn, den högste befälhavaren i Imperiet håller flottan med ett järngrepp och har två hemliga vapen - en Mörk Jedi, och ett underligt sätt att stoppa Kraften. Samtidigt försöker Leia, Luke, Lando, Chewie och Han undvika lönnmordsförsök, få Nya Republiken på fötter.

Bra sak ett - Herreminje vad det verkligen känns som Stjärnornas Krig. Alla karaktärer är helt som de ska, det är lagom mycket teknikbabbel och lagom djup i de olika kulturerna och planeterna. Det är fantastiskt hur väl Zahn har fångat känslan av galaxen långt, långt borta för länge, länge sedan. De nya karaktärerna som dyker upp är också riktigt bra. Mara Jade, Talon Karrde, och framför allt Storamiral Thrawn är klockrena varenda en. De känns levande, distinkta och egna utan att likna fan fiction. Thrawn får till den där skrämmande korrekta militären med det lugna hotet under ytan rent lysande. En fröjd att se.

Bra sak två - Även storyn känns som en naturlig fortsättning på både teman och själva historien från Jedins Återkomst. Lagom mycket tilbakablickar, lagom mycket nya spår, lagom mycket fortsättningar, alla karaktärer är på helt logiska platser från där de var förr. Jag gillar det. Riktigt mycket.

Men den dåliga saken - Skurkarna är coola och mystiska och farliga, men får inte en enda riktig vinst i hela boken. De visas flera gånger vara ytterst kompetenta, smarta och medvetna, men deras kompetens leder aldrig till att de agerar på det. Thrawn listar ut att hjältarna försöker lura honom gång efter gång, men det ger honom aldrig någonting. Trist. Det finns flera gånger där de kunde fått in en bra, tung som skulle ruskat om hela Nya Republiken (och läsaren) så blev det bara ett meh. Mer i spoiler.

Spoiler

Framför allt borde Lando dött, men dessutom borde stora slutstriden slutat med att skurkarna vann. Eller åtminstone att de fick spränga sönder hela Sluis Van, så de gick +/- 0 och Nya Republiken fick en brakförlust

Totalt är det dock en klar rekommendation. Gillar du Stjärnornas Krig kommer du gilla den här. Gillar du inte filmerna kan du nog hitta glädje i den ändå, även om det kommer bli svårt att hänga med alla gånger. En bra bok. Jag ser fram emot att läsa resten av trilogin.

 

[Daniel]

Jag har läst Star Wars: Heir to the Empire av Timoty Zahn från 1991.

Åh, härlig klassiker! Jag kom först i kontakt med trilogin i slutet av 90-talet genom serietidningsadaptionen från Dark Horse! Sedan läste jag böckerna (dock på svenska vilket ju innebär viss ofrånkomlig förvirring med Han som personnamn och han som pronomen i början av ny mening)!

 

[Skarpskytten]

Jag har läst Neil Gaimans Nordiska myter. I boken återberättar Gaiman rakt upp och ned sina best-of-berätteler Eddan. Han börjar från början med tomrummet och slutar med Ragnarök. Däremellan är det mycket Oden, Tor och Loke. Språket är enkelt och effektivt, han går raskt fram genom sagorna. Boken är som bäst när Gaiman lyfter fram det burleska och dråpliga. På många sätt en bra bok, ändå saknas det där lilla extra. Det blir lite som att lyssna på en cover som ligger lite för nära originalet, det saknas den där twisten, det egensinniga som gör att det inte bara blir en blek kopia. Inte heller språket lyfter riktigt. Gaiman är mer berättare än språkvirtuos, och jag saknade även här det där lilla extra, en kärvhet, en mustighet, något som sticker ut språkligt, något som sätter en egen prägel på berättelserna.

Bra, trivsamt, lättläst, tamt.

 

[krank]

Jag lyssnade klart på John Scalzis The Consuming Fire för nån dag sedan, och har nu börjat på Redshirts av samma författare.

Jag har funderat lite över varför jag gillar Scalzis Interdependency-serie så mycket. Dels handlar det såklart om att det är lagom episk rymdopera med fläskiga Hemligheter Om Världens Beskaffenhet som utforskas och avslöjas, sånt gillar jag. Jag gillar också berättelser med flera röster och perspektiv; det är ju en av de saker jag tycker att Peter F. Hamilton gör bra. Dessutom är det såklart trevligt, framför allt i kontrast till just Hamilton, med lite scifi där det visserligen finns orättvisor, men där föråldrat trams som "könsroller" och "rasism" i princip helt saknas.

Men jag tror att det jag gillar mest är att typ alla karaktärer någonstans är rationella, hyfsat resonabla, rimliga människor. Det är ju inte hur människor är på riktigt såklart, men det är ganska mycket så som jag skulle önska att folk var. Det här är min sorts wish fulfillment-fantasi, liksom. Ett universum befolkat mestadels av ganska vettiga människor som går att resonera med. Som inte i första hand drivs av känslor eller av religiös övertygelse eller traditionalism. Jag vet att det inte är realistiskt, men det skiter jag i. Att höra Wil Wheaton läsa upp de här människornas inre liv är som balsam för min själ. Jag ser fram emot del tre, när den nu kommer.

 

[Minimoni]

Ok, jag upplever mig själv som grymt casual när jag jämför med många av er andras läsning så som om underjordiska järnvägen etc. Nog för att jag själv läst en hel del tunga böcker i mitt liv då jag försöker läsa minst en bok i veckan men ju äldre jag blir så har läsningen tenderat att bli mer och mer lätt att smälta.

Så hoppas att ingen tycker att mitt val av bok är för lättläst eller att den helt enkelt inte bör vara med för att den inte har några viktiga politiska poänger eller liknande!?

I alla fall... Jag har läst ”Fire and Blood” av George R R. Martin som egentligen borde skriva klart ”Winds Of Winter” istället, men nog om det. Boken är skriven som en historisk text skriven av en maester som själv finns i ”Planetos-universat” och beskriver hälften eller aningen mindre av Targaryen ättens regentlängd och historia som härskare av Westeros. Boken är lätt att läsa och ett måste för dem som vill grotta ned sig i George R R. Martin’s fiktiva värld. Jag som är SL i en ASOIAFRPG-kampanj med husregler har enorm användning och glädje av bokens innehåll. Den är underhållande och spännande men aningen torr på sina ställen men det är att förvänta sig av en bok som låtsas vara en historisk återgivning av en lärd skrivare.

Boken är inte för alla, jag är säker på att man måste vara nördigt intresserad av just George R R. Martin och hans tidigare verk som utspelar sig i samma värld för att uppskatta den här boken. Den har dock allt man kan förvänta sig av en bok som utspelar sig i Westeros så som incest, sex, kamp mellan adelshus,sex, drakar,sex och en hel krig, nämnde jag att den innehåller en hel del sex? Boken ger egentligen inga direkta svar på mytologin om världen utan väcker snarare än fler frågor då de svar som gives är skrivna ur fiktiva personers subjektiva och väldigt färgade åsikter.

Är det världens eller årets bästa bok? Nja, förmodligen inte... Men jag kommer ha mycket användning för den i min roll som SL och det är alltid fint när jag kan kombinera mitt intresse för läsning med att bli en bättre SL i den kampanjen jag för tillfället spelleder.

 

[Daniel]

Den senaste tiden har jag läst fyra ganska olika böcker, som följer nedan:

"The Manuscript found in Saragossa" av Jan Potocki. Läsetips från den ockult bevandrade frontfiguren Nergal i briljanta polska hårdrocksbandet Behemoth. Författaren Potocki var polsk greve, född 1761, verksam som militär, vida berest reseskildrare och politisk intrigmakare. 1812, då han var i femtioårsåldern, drog han sig undan till sitt gods i de nuvarande gränstrakterna av Ukraina och Moldavien, där han under djup depression författade sin stora roman. Han tog livet av sig tre år senare, och fast att det ska nämnas att händelsen är omtvistad så påstås det att han var övertygad om han höll på att förvandlas till varulv, så han smälte ner silver till en pistolkula, lät byprästen välsigna kulan och sköt sig sedan i huvudet. Oavsett sanningshalten finns det ju knappast mer intressanta författare!

Romanen inleds med att den unge officeren Alphonse år 1739 befinner sig på resa genom Spanien, i syfte att ansluta till sitt regemente som väntar i Madrid. Vid ett vägskäl i vildmarken varnas han av en värdshusvärd från att välja den snabbaste rutten genom bergslandet, eftersom den är hemsökt av demoner. Den unge officeren lyssnar inte till varningen och mycket snart är han fångad i en "Groundhog Day"-liknande tillvaro som aldrig tar slut med diverse mardrömmar och äventyr.

Det är ingen linjär berättelse utan en slags europeisk "Tusen och en natt", alltså en samling varierade mini-noveller som berättas i jagform av den stora mängd karaktärer som Alphonse stiftar bekantskap med, från förföriska vackra damer som troligtvis är spöken till diverse rövare, vagabonder och ockultister som av olika anledningar också befinner sig i bergsområdet.

Det är stundtals ganska krävande och arbetsam läsning, 600 sidor av ockulta sagor med ständigt skiftande huvudperson och komplext pausade och sedan återkommande berättelser från ett stort persongalleri. Jag fann det enklast att bara avverka några kapitel i taget för att sedan ägna mig åt annat läsande, vilket fungerar utmärkt på grund av upplägget som episk sagobok. För att vara skriven i början av 1800-talet tyckte jag att den var förvånansvärt erotisk (dock inte explicit, utan gammeldags "klipp till ny scen") och okristlig, vilket jag förmodar är anledningen till dess status som kultbok.

"God Is Not Great - How Religion Poisons Everything" av Christohoper Hitchens. Skoningslös avhandling av världsreligionernas historia, både uråldrig och modern, som jag länge haft för avsikt att läsa eftersom den dessvärre avlidne Hitchens varit en favorit bland debattörer och nyhetsskribenter. Extremt läsvärd bok, som borde vara obligatorisk för alla som skolbok i Religion på högstadiet. Hitchens är charmant, elegant och givetvis mycket intelligent (fast det tycker man kanske inte om man är troende eller det minsta förlåtande mot religiositet...) Det här är en bok som jag förmodligen kommer återvända till!

"The Mists of Avalon" av Marion Zimmer Bradley. En väl tilltagen tegelsten till roman på 1000 sidor i pocket, som är en omarbetning av den klassiska Kung Arthur-sagan, helt och hållet berättad ur kvinnornas perspektiv. Det är alltså Guinevere, Morgana le Fay och ett antal övriga damer som är huvudpersonerna och det är genom deras ögon och upplevelser man får ta del av Kung Arthur-myten. Det är en smart setting i gränslandet mellan historia och fantasy, lite i stil med filmen "King Arthur" från 2004, där England befinner sig i övergångsstadiet mellan att vara romersk provins och egen medeltida nation. Det är också i allra högsta grad en religionshistorisk skildring, där den anti-sexuella och tyranniska kristendomen börjar tränga undan den gamla magiska naturreligionen som företräds av (visserligen också tämligen tyranniska) druider och besvärjerskor.

Den här romanen har nämnts som en av George RR Martins stora influenser till hans mycket berömda fantasyserie, och jag ser onekligen likheterna vad gäller sexuella hovintriger och starka kvinnliga medeltidskaraktärer. Dock inte lika slående likheter som i Tad Williams "Memory, Sorrow and Thorne".

"Call for the Dead" av John le Carré. Efter att jag läste om Jan Guillous Hamilton-serie förra året fick jag en häftig lust att läsa fler gamla spionromaner, och köpte hem första halvan av George Smiley-serien om det brittiska spioneriet under kalla kriget. Call for the Dead är den första boken i serien, en kort och behändig liten sak på endast 150 sidor, först utgiven 1961. Eftersom jag minns Tomas Alfredsons filmatisering av den femte boken "Tinker, Tailor, Solider, Spy" som jävligt snårig och klurig att hänga med i väntade jag mig en oerhört komplex och svårläst intrig, men i denna första berättelsen är det en ganska rak och i slutändan simpel mordgåta som kretsar kring det engelska utrikesdepartementet. Jag fick definitivt mersmak, och efter några böcker med mer riddarfantasy som jag har liggande blir det till att med fröjd och stor underhållning återvända till det tidiga 60-talets spionintriger!

 

[Daniel]

Jag har läst ”Fire and Blood” av George R R. Martin som egentligen borde skriva klart ”Winds Of Winter” istället, men nog om det. Boken är skriven som en historisk text skriven av en maester som själv finns i ”Planetos-universat” och beskriver hälften eller aningen mindre av Targaryen ättens regentlängd och historia som härskare av Westeros.

Intressant! Jag sträckläste alla fem böckerna i rask takt först 2015 efter att ha sett fem säsonger av tv-serien, så jag kan verkligen inte kalla mig old school, men blev oerhört fascinerad och köpte även världsboken "World of Ice and Fire". Där slog dock överdosen till och jag tröttnade totalt efter några sidor och lade undan den... Inte orkat återvända ännu, utan mest lyssnat till mig informationen på diverse YouTube-kanaler. Överväger dock att ge mig på denna boken istället, fast inväntar nog en pocketutgåva!

 

[Minimoni]

Intressant! Jag sträckläste alla fem böckerna i rask takt först 2015 efter att ha sett fem säsonger av tv-serien, så jag kan verkligen inte kalla mig old school, men blev oerhört fascinerad och köpte även världsboken "World of Ice and Fire". Där slog dock överdosen till och jag tröttnade totalt efter några sidor och lade undan den... Inte orkat återvända ännu, utan mest lyssnat till mig informationen på diverse YouTube-kanaler. Överväger dock att ge mig på denna boken istället, fast inväntar nog en pocketutgåva!

Jag älskar ”World of Ice and Fire” och kan starkt rekommendera den när och om du får orken eller suget tillbaka. Den är en bok som inte behöver läsas på en ”sittning” utan den fungerar absolut bäst om man läser lite då och då.

 

[Minimoni]

Jag har också läst ”12 rules for life, an antidote to chaos” av Jordan B Peterson. Jag fick boken i februari av min fru som födelsedagspresent då hon vet att jag gillar vad Dr Peterson talar om och jag finner hans teorier väldigt intressanta även om jag inte håller med om exakt allt. Boken är ganska tung att läsa och det är inget jag rekommenderar att läsa som ren nöjesläsning även om jag personligen upplevde boken som väldigt givande. Det är en bok som kanske inte medvetet riktar sig till män, men som trots allt har fått mest genomslag bland män. Boken har högerpolitiska inslag oavsett om Dr Peterson anser sig vara helt opolitisk så lyckas han inte med det i sitt försök att belysa de problem människan står inför och hur man som bäst tar ansvar för dem och styr sitt liv i en konstruktiv riktning.

Jag gillar ju Dr Peterson och håller i mycket med om de slutsatser han har och de gånger jag inte håller med så ser jag ändock att han är extremt påläst och intelligent. Det är inga små frågor han lyfter i sin bok och hela bokens egentliga mål är att ge individen de verktyg som behövs för att ta kommando över sitt eget liv och därmed lyfta samhället ur den spiral av kaos som det västerländska samhället står inför. Min fru läste också boken och hon och jag har inte exakt samma uppfattning om allt som Dr Peterson tycker och tänker om men vi båda uppskattade boken och jag personligen använder ofta boken som en sorts självhjälp när jag tycker mig se mig själv utföra destruktiva handlingar. Så oavsett om man håller med Dr Peterson i hans politiska åsikter eller inte så är hans forskning gedigen och många av reglerna han talar om är sunda och visar att individen har mycket makt att kunna förändra sitt liv till det bättre.

Dr Peterson är kontroversiell och jag förstår varför, men han är inte dum eller ointelligent. Jag personligen har inte mycket till övers rent politiskt för mer vänsterorienterade forskare eller liknande men som Peterson själv ger råd om så vore det korkat att tro att man inte kan lära sig något bra av en annan människa bara för att man i en del frågor tycker olika. Så de som har hört mycket om Dr Peterson och skapat sig en åsikt via vad andra säger, för dem kan jag starkt rekommendera boken så att man som individ själv kan skapa sig en åsikt. Jag har efter att jag läst boken sett en hel del debatter och intervjuer med Dr Peterson och då även hans motståndare, det finns mycket att lära i tex Munk-debatten där Dr Peterson med flera debatterar ”PK” vara eller icke vara. Även om debatten spårar ur på några ställen så väcker där Dr Petersons meningsmotståndare bra frågor som inte har några enkla svar och även om jag hade önskat att flera under den debatten kunde ha varit lite mer ”artiga” i sin ton så är den ändock underhållande.

Boken omfattar egentligen nästan allt som Dr Peterson tar upp i andra medier så om man är intresserad av honom som person, hans åsikter eller helt enkelt tycker att han har helt fel och vill lära sig hur och varför ha har rätt eller fel så fungerar boken utmärkt. Detta är nog min favoritbok just nu!

 

[Khan]

Jag har läst Rat Queens volym 1-4.

I en generisk DnD-värld finns det en drös med äventyrare i en stad i gränslandet mot obygden. De lever rövare och härjar som galna mellan uppdrag, och staden är allmänt trötta på att behöva stå ut med alkoholpåverkade krigare beväpnade till tänderna som festar sönder staden i sin downtime. Våra huvudpersoner är ett av dessa äventyrargäng, som heter just the Rat Queens.
Jag förstår varför folk gillar den. Men jag gör det inte. Allt det jag ser i den som är bra (och framför allt karaktärerna är riktigt jäkla bra) sväljs i det som är dåligt. Knarkhumor, en massiv retcon som tar bort i princip hela volym 3, pratbubblor som ofta kunde kortats till hälften, och en del annat är tyvärr för mycket för min del.

Läs första volymen om du vill kolla in den. Den är definitivt representativ för vad som komma skall. Men bra är den inte. 

 

[Khan]

Jag har läst Star Wars: Dark Force Rising av Timothy Zahn.

Sedan förra boken har i princip ingen tid gått, på sin höjd någon vecka eller tre. Lite ovant, när jag förväntade mig att det skulle vara tidshopp i stil med filmerna mellan böckerna. Det är ju några år mellan Dödsstjärnan i Stjärnornas Krig och Hoth i Rymdimperiet Slår Tillbaka.

Handlingen fortsätter där vi lämnade den. Leia försöker få över en av de farligaste av Imperiets arter till Republikens sida, Luke får kontakt med den mystiske (och galne?) jedimästaren Joruus C’baoth samtidigt som han jagas av Mara Jade, och Han och Lando spelar på casino.

Återigen har Zahn verkligen fångat känslan av Star Wars intill minsta detalj. Karaktärerna, miljöerna, nivån på technobabbel - att han lyckas få så tramsiga ord som turbolaser att funka är ett bevis på att han fått till det precis som det ska. Det enda som inte riktigt funkar är de adrenalinfyllda och supersnabba rymdstriderna, men det vete pepparn hur man ska få till det i text oavsett hur bra författare man är.

Därför känns det fantastiskt att de nagelbitande passagerna den här gången inte är just rymdstrider, utan stressade små operationer. Luke och Mara Jade måste rädda en person från inifrån Thrawns flaggskepp i stil med när de infiltrerade Dödsstjärnan i den första filmen. Riktigt snyggt gjort, utan att det känns som en upprepning. Den stora krisen i republikens maktstruktur som hanteras av Leia är också riktigt välgjord, och när Han och Lando träffar en gammal rebelledare som hoppat av i förtid blev jag riktigt glad över att få mer historia om hur hela rebellalliansen kom till.

Slutet är också ofantligt mycket bättre än i förra boken. Det är så mycket mörkare, och mer passande för att skurkarna ska kännas som ett reellt hot. Särskilt Joruus C’baoth är fint målad så det verkligen känns som om han är en jedi, fast han är en totalt maktgalen narcissist som inte har någon känsla för andra varelser.

Bra bok. Gillar ni Stjärnornas Krig är den definitivt läsvärd. Återkommer när jag läst del tre.

 

[Max Raven]

Jag har lyssnat/läst klart Neal Stephensons Anathem.

I ett slags kloster för vetenskapsfolk spenderar Fraa Erasmas sin tid med att vrida deras klocka och studera naturens mysterier, men i slutet av hans tioåriga period och början av hans nästa tio år dras han in i ett mysterium när hans mentor börjar bete sig underligt...

Det här är en intressant bok, med intressanta dialoger (maieutik), diskussioner kring filosofi, universums uppbyggnad med mera. Världen i sig är också trevligt anakronistisk - klostret i sig är i princip medeltida, men utanför dess murar är en modern värld som "munkarna och nunnorna" inte interagerar med utöver en specifik period.

Boken är välskriven, leker med koncept på intressanta sätt och kan möjligen vara lite tungrodd. Rekommenderas om man vill ha lite att bita i.