Nekromanti WRNU:s bokklubb Tredje Kvartalet 2018 (Juli - September)

[Max Raven]

Reglerna är enkla:
Läs något. Skriv något om det här.

Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också.

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker

 

[krank]

Det finns en fantastisk film som heter Robot Jox. Jag recenserade den i filmklubben v13 i år.

Det gjordes också en bokversion, skriven av Robert Thurston. Jag fick krångla lite med en amerikansk second hand-handel via Amazon för att få tag på den, men det var värt besväret.

Nu har jag läst den.

I grunden är det en ganska rak återberättelse av filmmanuset. Det mesta är sig likt, men några tillägg och mindre, kosmetiska ändringar har gjorts. Det viktigaste i mina ögon är det utvecklade världsbygget. Vi får betydligt mer information om bakgrunden till att folk smockar på varandra i stora robotar istället för att föra konventionellt krig, och dessutom får vi lite insikter i själva samhället och dess strukturer. Ungdomsgäng, spelens historia, bakgrunden till den bar där Achilles och Alexander bråkar, och så vidare. Karaktärerna ges lite mer kött på benen och lite mer inre liv - på gott och ont, för det gör att den kärlekshistoria som man i princip kunde låtsas som att den inte fanns i filmen nu blir gräsligt explicit på ett mycket onödigt sätt.

Filmens grafiska attribut överförs inte alltid så tydligt som jag hade önskat. Thurston är inte speciellt bra på liknelser eller på att få saker att kännas stora, vilket är lite av en nackdel när man ska beskriva hur två stora robotar slåss mot varandra. Det blir inte så målande, utan mest platt. Dessutom står här inte ett ord om att de manliga robotjockeyrna inte har på sig underkläder under sina superdupertajta dräkter.

Thurston tar sig också vissa friheter som känns onödiga – jag minns till exempel ingenting om någon scen där en robot förvandlar sig till en ubåt från filmen.

Men den sämsta förändringen är helt klart:

Spoiler

att motorsågskuken på Alexanders centaur-mecha påstås vecklas ut "från magen". Bah! Censur!

Hur som helst så kan jag nog inte riktigt rekommendera den här boken till någon som inte läst filmen, om vederbörande inte råkar ha ett specialintresse i halvdassiga mecha-romaner. Om man däremot sett filmen så är boken en självklar companion piece.

 

[Khan]

Den här har jag läst.

Boken följer samma struktur om Werners bok om Creepypasta, fast med "äkta" historier i stället. Här är det Fake News som tema, vilket nog kan vara mer skräckinjagande. Ett fyrtiotal kända och okända falska historier från internet dras upp, från gamla bluffar på BBS-tiden till aggressiva hatbilder som studsat runt i Stå Upp För Sverige. Allt presenteras, och sedan går Werner igenom hur de kommit till, spridits och hur de påverkat den allmänna diskursen.

Jag tycker inte den här boken är så bra som alla recensioner verkar påstå. Den är viktig, den är bra, men den är alldeles för lång. Den hade tjänat mer på att stryka en tredjedel eller så av historierna och istället lägga till ett större kapitel om Hur, Varför, och Vem Tjänar På Det Här.

Det känns som ett stort antal exempel som liksom inte leder någon vart. "Folk har fel på internet, och så här ser det ut". Jag tycker boken också hade behövt ett "Folk har fel på internet och så här kan du låta bli att ha det själv" eller något sånt. Jag vet inte om det var mina förväntningar det var fel på, men det känns verkligen som om boken hade mått bättre av det.

I vilket fall är den klart läsvärd, men det tog låååång tid att ta sig igenom den, eftersom varje kapitel börjar om från ruta ett.

 

[Voldstagg13]

Jag antar att många som läser fantasy har läst Stephen Donaldsons bokserie om Thomas Covenant. Jag läste de första fyra eller fem för sådär en tjugofem år sedan (tiden går ju), har alltid närt en tanke att läsa om dem samt ta de övriga i serien, det har jag då inte gjort men snubblade över en deckar-thriller: 'The man who risked his partner' (1985, den här upplagan från 2011, tror jag), som Donaldson skrev under namnet Reed Stephens.
Den är också i en serie om Mick 'Brew' Axbrewder, nykter alkoholist och partner med en privatdeckare, Ginny Fistoulari, som har en livskris i och med att hon har förlorat ena handen i en explosion. Jag gillade historien och känslan att allt inte var så '80-tal (som jag trodde den skulle vara), huvudpersonerna är intressanta men det blir ett ständigt ältande av suget efter sprit och ångesten i förlusten av handen. Jo, det är nog en bra insikt i nykter alkoholism, men gör också texten mera trög än den förtjänar.

Är man inne på halvdystra deckare med intressanta men trasiga huvudpersoner och några stänk cynism, har den en plats i bokhögen.

 

[Nässe]

Jag har nu börjat på två böcker, Händelsehorisonten och I love Dick. Ingen av dem har riktigt fångat mitt intresse och det är nog inte så bra hängmatte-böcker. Sucktar efter att istället läsa om Svavelvinter-böckerna för tredje eller fjärde gången.

 

[gustaf s]

Jag är halvvägs igenom Det förlorade barnet, fjärde delen i Elena Ferrantes Neapelkvartet. Jag tycker att den, liksom de tidigare delarna, är riktigt bra. Språket är smidigt utan att vara banalt (jag vet att en del inte varit så nöjda med översättningen, men jag har inga invändningar), temat är fängslande och miljön underbart hanterad utan att varken romantisera eller fördöma. Jag imponeras över hur Ferrante med små medel lyckas utveckla temat, återvända kanske tom återanvända utan att det någonsin blir tjatigt eller känns som upprepning. Neapelkvarteten är bland det bästa jag läst på länge och Det förlorade barnet håller samma nivå som de tidigare.

 

[Zappelina]

Jag tänkte att jag skulle skriva om de böcker jag läst i sommar här för jag har ingen att prata med om dem längre. Det var visst bara två ändå som jag kan komma ihåg nu.

Idag läste jag ut Marlen Haushofers sci-fi (ish- jag återkommer till det) roman från 1968: Väggen. En kvinna lämnas ensam i en alpstuga med bara sällskap av några djur när hennes värld omsluts av en ogenomtränglig och dödlig vägg. Det verkar inte finnas några andra människor och hon är utelämnad till sina egna tankar, omsorgen om djuren, vädret och skogen.

Texten är saklig och osentimental, skriven på det sista papper som författaren tror existerar i den för henne åtkomliga delen av världen - några alpdalar och ett obefolkat bergslandskap. Den fokuserar på ensamhet, varför leva vidare, vilket ansvar har den enda tänkande varelsen för de djur hon behöver för att överleva, vad gör ensamheten i sig? Och den för det bra! Det finns flera passager som känns självklara som djupt ensamma tankar men som vore svåra att helt rakt tänka ut. De ganska oraffinerade miljöbeskrivningarna är effektiva som stämningsskapare.

Jag gillar att man kan läsa boken antingen som en dystopisk sci-fi eller dystopi utan betoning på sci-delen, bonderomantik eller som psykologisk ensamhetsskildring. Hur känns det att vara avstängd från sin omvärld, övertygad om att alla andra är döda? Hur hittar man ändå en mening? Och jag gillar skildringen av ensamheten och det hårda arbetet.

 

[Zappelina]

Alessandro Baricco skriver Cities som om han vore litterärt skolad, och skicklig. Varje mening är uttänkt i både stil och ordval. Mycket är skrivet på så sätt att det är svåråtkomligt: långa meningar, oklara avsändare, konstiga dialoger. Det känns lite taget ibland och kanske onödigt svårt, samtidigt är det ett grepp och den som orkar ta sig igenom det blir belönad med några mycket fina och lätt absurda historier som tjusigt knyts ihop på slutet.

Har ni läst Rushdie eller Calvino? Man får samma känsla av begåvning och medvetenhet i texten men också en litet död känsla, som att det inte är äkta, ingenting, bara stilgrepp. Ändå gillar jag romanen för dess absurda ingredienser, utan att gå in i avslöjande detaljer. Boken är inte heller särskilt lång (fast inte så kort som Bariccos fantastiska roman Silke).

 

[Zappelina]

Nä, jag visste att det var mer, glömde for att jag lyssnade på dem!

A horse walks into a bar... David Grossman. Premissen är en återgivning av en stand-up, så som en person upplevde den. Naturligtvis är inte den personen vem som helst och har inte en vilken som helst relation till komikern, ändå känns det ju rätt svagt som roman. Det är det inte. En fantastisk, enkel roman som bör läsas i ett svep. Man liksom lider med komikern, känner nerven i den lilla baren där han uppträder, när han tappar greppet om publiken, hur han återfinner det, cynismen i underhållning. Mening för mening lär man känna denna komiker, en gammal och ledsam typ, och man förstår att denna show är någonting i hästväg. Jag tror inte romanen finns översatt till svenska och finns det tror jag inte det funkar, så ta en eftermiddag/kväll, stäng av mobilen och läs den på engelska. Upplevelsen är värd den tiden.

Judas av Amos Oz är en långsam välskriven roman som i flera lager går igenom skuld kontra kärlek. Judas var den ende lärjunge som avrådde Jesus att återvända till Jerusalem. Var det av kärlek han sålde ut Jesus? Pengarna var för små egentligen. Är det egentligen hans förtjänst att kristendomen uppstod? Utan död hade Jesus inte kunnat återuppstå. Samtidigt pågår flera handlingar som kretsar kring så att säga Judas-personer. Allt kopplas också till Israel-Palestina och konflikten där, som alltid i Oz böcker. Detta är en bildande bok och en bok som kräver eftertanke. Den har något sexistiskt över sitt kvinnoporträtt, samtidigt är det inte orimligt, bara (för mig iallafall) liksom lite tråkigt... Hon är bara så oerhört mystisk, samtidigt läste jag inte någon male gaze, så jag vet inte. Om ni läst den så kommentera gärna hur ni tycker den kvinnliga huvudrollen är!

 

[Max Raven]

Har börjat med ljudbok igen en del, så lyssnat igenom Ann Leckies tre böcker i serien The Imperial Radch.

Den sista delen av Justice of Toren, en människa som förslavats och går under fingerat namn, planerar sin hämnd mot den som dödade henne, en högt uppsatt person inom Radch-imperiet. Konsekvenserna blir långt mycket större än hon kunde förvänta sig.

Jag gillar den här bokserien. Den vänder på en hel del troper på intressanta sätt, gör en huvudperson som inte är vanilj-god utan känns som en människa som levt i en kultur med sina egna drag (något jag också gillar i Vorkosigan-böckerna), och språket reflekterar också hur vissa tankesätt skiljer sig. De teknologiska koncepten är kanske inte fantastiskt innovativa, men världsbyggandet känns klockrent.




Betydligt mindre bra tycker jag om Adrian Tchaikovskys Children of Time.

Multi-geni från Jorden får sitt experiment i att skapa uplift-apor på ny planet förstört när organisation och IT fallerar i säkerhet superhårt, på sätt som skulle ses som totalt inkompetenta på multipla plan, när en person i laget på något sätt tar över alla system och Terrorist-Green Peace bombar skiten ur hela mänskligheten och dödar alla datorsystem... Vilket är upptakten till en bok som är okej, men inte lysande. Varför visar man i regel inte hur apokalypsen blev till? För att det inte är intressant, men framförallt för att det är svårt att få de trovärdigt.

Iaf, intelligenta spindlar och arkskepp med överlevande människar som suger hårt på att hitta nya världar att kolonisera, reparera sitt skepp eller vara bra på något. Myeh.


Är lite mer än halvvägs igenom Annalee Newitz:s Autonomous.

Cyberpunk-bok fast med neurodroger (och robotar). Den verkar inte särskilt ambitiös så här långt, vilket iofs är okej. Hade den varit kortare eller haft folk som var intressanta så hade jag nog varit mer positivt inställd. Som det är nu känns det inte lysande med karaktärer som oftast känns som att de försöker hålla på avstånd från läsaren - och det är huvudpersonerna. Resten är ännu mer kartongstunna, med en yta som desperat försöks utmålas som "cool". Den är OK men inte mer, och har egentligen inga större brister i berättelsen (världen känns slentrianbyggd som en del cyberpunk blir) - men det finns inte mycket här som jag upplever värt att gilla. Osäker på om jag kommer avsluta den här. Inte för att den är sämre än Children of Time, men för att jag inte vet om jag orkar ta mig igenom en ljudbok till som jag är inte brinner för.

Tillägg: Möjligen kan man gilla den här om man gillar robotar med romantiska/sexuella relationer till människor (och också lite squicky traumatiserad slav-som trånar efter-pirat), men det är inte direkt erotiskt skrivet. Har lite svårt med trasiga och mentalt minderåriga där vuxna/äldre begår vad jag tycker känns som övergrepp. Från mitt perspektiv är det creepy as fuck.

 

[Max Raven]

Har också läst klart Larry Nivens The Ringworld Throne.

Den blev intressant... Bara en 150 sidor in.

Okej, så jag är inte alls intresserad av grejen "primitiva civilisationer i avancerad miljö eller universum". Särskilt inte när de i princip inte interagerar med de avancerade prylarna. Jag tyckte inte det var intressant i de av M Banks Culture-böcker som i princip var "The Culture är i närheten av men gör inte så mycket med primitiv civilisation A" (t ex Inversions, stor del av Matter), jag gillade inte de bitarna i de andra Ringworld-böckerna. De enda böckerna jag gillat som rört konceptet har interagerat med universumet - Aldiss Nonstop, M Banks Use of Weapons. Jag slutade läsa Pandora's Star för att det var samhälle som i princip i teknologinivå var Industriella Revolutionen där man låtsades vara framtiden. Jag är, kort sagt, väldigt trött på science fiction-romaner som egentligen är en förklädd fantasy/äventyrsroman.

Jag började gilla Ringworld Throne när de slutade tuffa runt i sin handelsstridsvagn på en värld för att slåss mot sexvampyrer och interagerade med världen. Den är fortfarande mest OK. Known Space har en massa riktigt coola grejer i sig, men Ringworld känns som att Niven ville skriva en fantasyroman istället. Det finns egentligen inte heller något nytt vad gäller Ringworld här - världen är byggd, deltagarna kända, alla koncept och twists finns i den föregående boken (Ringworld Engineers). Kort sagt, jag tycker inte den tillför något. Den är okej, men jag tycker inte den är bra nog att motivera 150 sidor eller så av sexytime vampire slayers. Jag inser att andra möjligen inte håller med här.

 

[Max Raven]

Jag hann också läsa klart Blindsight av Peter Watts.

En postmänsklig värld får besök av främmande varelser. Den emotionellt döde synthesisten Siri skickas med en grupp människor i ett bleeding edge-skepp för att möta utomjordingarna och avgöra deras motiv.

Vibbarna ligger mot paranoia - varför skulle utomjordingar spendera alla dessa resurser för att komma till vårt solsystem? Finns det ens några utomjordingar eller är det bara maskiner - eller är maskinerna utomjordingarna? Mina egna spekulationer var nog aningen mer bisarra än författarens men mycket av behållningen är utforskningen av allas motiv.

Jag gillar den här boken rejält. Det känns hyfsat trovärdigt, om än med en del missar (Sapir–Whorfs teori om språk faller rätt platt när man tittar på språk i praktiken, men oavsett finns det ingen bra anledning att hoppa mellan olika språk när man bara kan låna ord från dem) - det är inget som förstör boken, eftersom den är väl genomarbetad, men man bör inte göra misstaget att se boken som fullkomligt realistisk.

Jag har en misstanke att den här boken var med och inspirerade Eclipse Phase. Svårt att vara säker dock.