WRNU:s filmklubb 2021 v28

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v28 2021 – #445 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Max Raven]

Jag har sett Mobile Suit Gundam: Hathaway - vilket är en filmatisering av första volymen av Hathaway's Flash.

Det här är en ganska dålig film att börja Gundam med - inte nog med att det är en (fristående) uppföljare, det är första filmen i en serie filmer i Universal Century som släpptes i juli i år - det kommer alltså dröja tills uppföljare kommer - jag räknar kallt med att det kan ta upp till ett år. Med det sagt, tiden är en cykel, fädernas synder går i arv och tragedin återupptas av nya aktörer.

För 36 år sedan inträffade ettårskriget, mellan rymdkolonierna, ledda av Zeon som sökte frihet och Jordens Federation. I fältet viskades det om Newtypes, en ny sorts människa, nästa steg för de vars själar inte fångades av gravitationen. Efter bittert krig och miljarder döda segrade till slut Federationen och en vansklig fred etablerades - men så länge den slöts med vapenmakt kunde den aldrig bestå. Efter många års bittra skärmytslingar ändades konflikten för 12 år sedan när Chars försök att förinta Jorden stoppades och han försvann för gott.

Federationen styr enhälligt. Jorden utarmas mer och mer. Men en ny person, Mafty Navue Erin, kämpar för att få människan i rymden. Så länge de rika styr, menar han, kommer Jorden aldrig överges för människans nya hem.

Hathaway Noa är son till en berömd kapten, Bright Noa, och han dras in i kampen mellan Federationen och de nya terroristerna/frihetskämparna.

Det är en välgjord film - de har en bra scen där man ser robotstriderna från både piloternas perspektiv och på gatunivå, och animationen är riktigt välgjord. Jag är inte helt såld på Gundam-designerna, men de funkar.

Har man sett rätt mycket UC kan den här vara värd att se - det är ett och annat bekant ansikte, och det känns inte riktigt lika frikopplat från UC som F91 (eller Victory). Men det är också rätt mycket etablering av karaktärer - och med den långsamma takten skulle jag förslå att man väntar om man kan. Kanske se någon annan TV- eller filmserie - Gundam/0079-filmerna, Zeta Gundam och Char's Counterattack täcker kärnan i UC och War in the Pocket samt Unicorn är ganska bra.

 

[Lukas]

Jag har sett Ocean's Eleven (1960),
Som en heist film är den överraskande svag, men jag var ändå underhållen.
Filmen är väldigt mycket en produkt av sin tid, den har sin tids största stjärnor ( Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr. , Joey Bishop och Peter Lawford) som alla i princip spelar sig själva och hänger med varandra, och bara skämtar med varandra. Deras vänskap känns väldigt riktig för den var det.
Men problemet är att hänga med The rat pack är inte lika roligt som man kan önska, de fem har sina intern skämt som vi inte är med på, De verkar inte behöva oss tittare utan de gör det här för sin egen skull.

Filmen har rätt stora tempo problem, det tar 50 minuter innan gänget är samlat. Och även om jag gillar tanken på att introducera så många av karaktärerna som möjligt, så misslyckas filmen. Efter 50 sega minuter är det flera jag inte vet något om, och typ bara sex personer jag känner att jag vet tillräckligt om.
Resten av filmens 2 timmars speltid går mycket åt till att bara låta Skådespelarna göra sin grej, Det för inte storyn framåt eller är speciellt intressant.

En stor del av mig känner att jag borde tycka sämre om filmen än jag gjorde, för även om det finns bra scener här så är de få och det är så mycket onödigt som fyller ut resten.
Men jag var ändå underhållen.
Det faktum att jag såg den som ett sådant tydligt tidsdokument räddade upplevelsen för mig.
Det var kul att se the Rat pack leva om, det var spännande att se Las Vegas på 60talet (jävlar vad mycket som hänt).

Jag tror inte jag kommer se om filmen, och jag vet inte om jag kan rekommendera den för andra än filmnördar eller Rat pack fans (hur många sådana finns idag?) Men jag hade kul och ångrar inte att jag såg filmen.

 

[Rymdhamster]

Jag har sett Ocean's Eleven (1960)...

Jag kände exakt likadant som du när jag såg den. Kul att se alla kändisar, kul att se 60-tals Las Vegas, behöver nog aldrig se den igen.

Extra shoutout till Ricardo Montalbán, känd som gamla Khan i Star Trek!

 

[Franz]

Jag har sett Gunpowder Milkshake, en hårt stiliserad actionfilm med Karen Gillan och Lena Headey i huvudrollerna.

Filmen handlar om yrkesmördare Sam som tar hand om en dotter till en man hon dödat och samtidigt har stadens hela undre värld efter sig. Handlingen är väldigt tunn, men det spelar inte så stor roll sådana här filmer tycker jag. Det är lite sol att klaga på bristen på djup i Kill Bill, det är inte av den orsaken man ser sådana här filmer.

Utan här är det såklart actionscener som är i centrum. Och filmen levererar! Nästan varje actionscen är unik, kreativ och, som jag tidigare sa, hyperstiliserad. Filmen är nästan två timmar men man har aldrig tråkigt.

Det verkar som att filmen fått lite ljumma recensioner och jag fattar verkligen inte varför. Den levererar vad den lovar och jag rekommenderar den till alla fans av action!

 

[Rymdhamster]

Jag har också set Gunpowder Milkshake!

Det är två timmar rolig, over the top action med onödiga hopp och hårt koreograferade fighter. Ingen film jag längtar efter att se igen, men jag var grundligt underhållen rakt igenom. Klart värd att se om man är sugen på lite ösig action!

Betyg: 3-4 på Kranskalan, beroende på humör.

 

[Rymdhamster]

Jag har sett Terminal (2018)

Margot Robbie, Simon Pegg, Mike Meyers, plus massa andra vars ansikte är mer bekanta än deras namn.

Jag har svårt att beskriva den här filmen. Estetiken är lite vagt retro-noir (jag vet inte ens vad det betyder, men det var känslan jag fick). Den ser rätt snygg ut. Jag gillade att titta på den.

Men den försöker vara typ tre olika filmer/berättelser i ett, jag tror inspirerad av filmer som Snatch och typ allt av Tarantino. Problemet är att det bara är en av de berättelserna är särskilt bra (där Robbie och Pegg spelar mot varandra), men den är i gengäld riktigt bra så jag tycker filmen är sevärd bara av den anledningen.

Den andra storyn fokuserar på två hitmen (men Robbie figurerar mycket även här) är okej men inte lika stark.

Den tredje är rätt dålig, men förekommer inte så mycket.

Jag tror den får en 3:a i betyg. Vilket är synd, för hade den bara klippt bort två av de där berättelserna och gjort en helt film om storyn mellan Robbie och Pegg tror jag detta varit en 5:a för mig.

 

[Henke]

Tack vare tips från @Troberg så har jag idag inte bara fått reda på vilken gammal film jag bara minns fragment av handlingen till utan också fått chans att se om den: Sommarens tolv månader från 1988.

Filmen handlar om hantverkarna Roger och Lars som reser från sina familjer för att under ett års tid jobba helt isolerade på ett topphemligt projekt i någon form av ödemark. Väl på plats så har naturen skiftat helt från vinter till sommar och de möter då ytterligare några hantverkare som också skrivit på kontrakt. Arbetet påbörjas med stort hemlighetsmakeri och bit för bit börjar hantverkarna inse att något är fel...

Det här är en film av sin tid med en del halvtrist manlighetsmentalitet där hantverkarna läser porrtidningar, dricker sig berusade och får sin önskan uppfylld att få ett luciatåg med prostituerade till bygget.

Bortser man från det där så är den här storyn en förvånansvärt vass scifi/goverment-horror-film som lämnar både protagonister och mig som tittare osäkra på vad det egentligen är som händer, vem som ligger bakom och kanske också hur det hela egentligen kommer sluta. Det känns också tydligt att filmen bär budskap om och konskvenser kring ohälsosam klimatpåverkan. Handlingen hade förövrigt säkert gjort sig ypperligt som en rollspels-oneshot och jag kan utan problem föreställa mig kopplingar till Ur Varselklotets Riksenergi och hemlighetsstämplade statliga experiment.

Filmen finns att hyra på SF Anytime (där jag själv hyrde den för 39 SEK), den är strax över 2 timmar och jag klassar den som klart sevärd.

 

[Troberg]

Bortser man från det där så är den här storyn en förvånansvärt vass scifi/goverment-horror-film som lämnar både protagonister och mig som tittare osäkra på vad det egentligen är som händer, vem som ligger bakom och kanske också hur det hela egentligen kommer sluta. Det känns också tydligt att filmen bär budskap om och konskvenser kring ohälsosam klimatpåverkan.

Nja, jag skulle inte säga att det handlar om klimatpåverkan, 1988 så existerade inte den diskussionen. I den mån klimatet pratades om så handlade det om en atomvinter. Jag skulle snarare säga att det handlar om vetenskap utan moral, man prövar på människor som en förbrukningsvara, man vet inte vad man håller på med osv.

 

[krank]

Jag har sett Fear Street Part Three: 1666.

Det är alltså tredje delen i Netflix' trilogi av skräckfilmer, där del 1 var 1994 och del 2 var 1978.

Den här lider såklart lite av att en stor del av den utspelar sig på 1600-talet, vilket rent estetiskt är en tid jag har svårt för. Allt är helt enkelt så förplåtat tråkigt och fult. Men: de har ju valt att rollbesätta dåtids-människorna med samma skådisar som var med 1994 och 1978, och det plus att plotten ändå är relevant för det som hände i de andra två och man kan greppa geografin (vilka platser som hör ihop etc) gjorde att jag kunde hålla intresset uppe.

Det här är klimax för trilogin, och som sådant funkar det rätt bra.

Överlag är nog min sammanfattning av den här trilogin att den inte gör så mycket nytt men att det å andra sidan inte är ett kriterium för schysst eller sevärd skräckfilm. Jag har sett oräkneliga zombierullar som i stort sett var utbytbara; det betydde inte att de var dåliga eller att de inte var värda att se. När det gäller klichéskräck tycker jag snarare det roliga ligger i att se hur filmerna gestaltar klichéerna, hur de tar sig uttryck och kombineras. I de här filmerna ser jag spår av en hel del andra rullar – lite It, lite Carrie, lite Dawn of the Dead, till och med lite Thirteen Ghosts om man kisar lite. Och det görs överlag rätt bra, tycker jag. Det eventuellt nya som filmerna gör förutom sitt tidshoppande är väl att de har ett ganska trevligt HBTQ-vänligt och sexpositivt perspektiv. De känns moderna på det sättet, och det gillar jag – det betyder att om man som modern människa vill ha en ingång in i klassisk B-skräck och klichéskräck men vill slippa en massa gammel-sunk så kan man se de här.

BETYG: 4/5

 

[Henke]

Nja, jag skulle inte säga att det handlar om klimatpåverkan, 1988 så existerade inte den diskussionen. I den mån klimatet pratades om så handlade det om en atomvinter. Jag skulle snarare säga att det handlar om vetenskap utan moral, man prövar på människor som en förbrukningsvara, man vet inte vad man håller på med osv.

Jag håller iofs med om att klimatdiskussionen inte var så framträdande då, men är du säker på att den inte fanns? Vi hade ju folkomröstningen om kärnkraft? Miljöpartiet grundades ju också tidigt 80-tal.

Visst är det i filmen medvetna experiment, och att laborera med klimatet så att det blir varmt året om är ju målet och effekten. För oss är det istället bieffekten.
Men visst, jag backar från att budskapet är tydligt kring klimatpåverkan

 

[Jocke]

Jag kom iväg på bio och såg En runda till (2020). En dansk film om att dricka alkohol med han dansken i huvudrollen.

Mads Mikkelsen, Tomas Bo Larsen, Magnus Milang och Lars Ranthe jobbar som lärare. På Magnus 40-års fest tar han dasken några glas för första gången på länge och känner hur något vaknar innom honom. Några dagar sernare ses de fyra igen och bestämmer sig för att vara berusade på arbetstid och dokumentera effekterna.

Förhärligar den alkohol? kanske. kanske inte. Den förhärligar iden om alkohol i alla fall. Men ganska mycket av följderna är nog som de skulle vart om några danskar smögsöp i en gymnasieskola.

Det är en bra film i alla fall. Det finns oavsett om man tycker att det borde moraliseras mer (eller mindre) en berättelse om livsglädje som är väl värd att se och tänka på. Regisören dedikerar filmen till sin dotter som egentligen skulle spelat Mikkelsens älsta barn i filmen men omkom i en bilolycka bara dagar innan inspelningen började. Om en far vill lämna de här tankarna och ideerna till sin dotters minne så får i alla fall jag en känsla av hopp för livet - och Danskjävlarna.

5 av 5

 

[Troberg]

Jag håller iofs med om att klimatdiskussionen inte var så framträdande då, men är du säker på att den inte fanns? Vi hade ju folkomröstningen om kärnkraft? Miljöpartiet grundades ju också tidigt 80-tal.

Kärnkraftsdiskussionen, vilken MP delvis bildades ur, handlade mer om att folk inte kunds skilja på kärnkraft och kärnvapen. Kärnvapen och tredje världskriget var den stora frågan då. Lyssna på musik från 80-talet och se hur mycket som handlar om det...

Andra stora miljöfrågor då var försurning, bekämpningsmedel och nedskräpning i naturen. Klimatet var en sån grej där den genomgående åsikten var att det var en för stor grej för att påverka med mindre än ett globalt kärnvapenkrig, och att de då skulle vara mer av en "OK, nu kommer alla att dö av radioaktivt damm, och sedan kommer vi att frysa och svälta ihjäl också i en atomvinter...".

Vad som var scary är att under kalla kriget så var den allmänna känslan i samhället att ett globalt kärnvapenkrig var oundvikligt, och att det mest var en tidsfråga när det skulle hända. At oroa sig för "varmt väder" då fanns liksom inte på skalan.

 

[Max Raven]

Jag tycker alltid det är fascinerande hur verk tolkas beroende på kontexten de själva befinner sig.

Med det sagt så fanns växthuseffekten på kartan på 80-talet också, även om jag minns det som att ozonlagret hade större utrymme under tidigt 90-tal. Det var dock inte omdebatterat på samma sätt än.

Här är en intressant artikel om det hela.

 

[Mundo]

Jag har sett Gunpowder Milkshake, en hårt stiliserad actionfilm med Karen Gillan och Lena Headey i huvudrollerna.

Nu har jag också sett filmen Gunpowder Milkshake (Netflix) och jag kan inte annat än att hålla med.

Varenda scen ser ut som om regissören vill att man pausar filmen, print-screenar och trycker ut som tavla till väggen. Jävlar vad snygg den är. Det är som om John Wick fick regisseras med Zach Snyder's sinne för kameran, fast istället för att vara rädd för färger så älskar man dem. Scenen i bilen när huvudkaraktären kör genom natten är helt galet snygg, och så är även scenen i sjukhuset.

Idiotsnygg, helt enkelt. Mycket solid actionrulle - rekommenderas varmt.

4 av 5 på Krank-skalan.

 

[Rymdhamster]

Jag har nu sett Love and Monsters (2020).

Nedfall från oräknerliga missiler som användes för att rädda jorden från en jättekommet får alla kallblodiga varelser (insekter, reptiler, grodor etc...) att mutera som galningar och bli hemska monster.

Det här är en färgglad, positiv film i en post apokalyptisk värld. Den är typ raka motsatsen till filmer som "The Road", och jag älskar det rakt igenom!

Kul action, kul monster, bra skådisar, till och med barnskådisen tycker jag gör ett strålande jobb och om något är väl min enda kritik att han som spelar huvudrollen inte riktigt verkar kunna spela mot ett barn. Men det skulle faktiskt precis lika gärna kunna vara att hans rollperson inte vet hur man ska bemöta ett barn som uppenbarligen är mycket hårdare än han själv, slår det mig nu.

Betyg: 5/5!

 

[PAX]

The Imitation Game med Benedict Cumberbatch finns nu tillgänglig på Viaplay och jag har inte sett filmen tidigare.

Filmen berättar historien om hur engelsmännen knäcker koden för Enigmamaskinen under WW2. Filmen är en dramafilm helt klart med fokus på Alan Turing och hans personlighet.

Som film lite kul, lite allvarlig och lite sorglig. Jag ger 3 i betyg. Det blir inget återbesök men rekommenderar gärna för dem som vill lära mer om WW2.

Se filmen och läs därefter den fullspäckade triviadelen på IMDB.

 

[Rymdhamster]

Slaughterhouse Rulez (2018)

Arbetarklassunge skickas till snoffsig, brittisk internatskola. Först är de andra överklasseleverna de enda monstren, men snart släpper rektorns girighet lös riktiga monster...

CW:

Spoiler

Mobbing, depresion och självmordstankar. Båda är väldigt tydliga, men filmen behandlar dem nästan som oviktiga sidosaker, instopade för ett par skämts skull. Vilket i sig känns lite provocerande.

För utom vad som nämns i CW-boxen fan jag den rakt igenom underhållande och skrattade gott.

Betyg: stark 3:a.

 

[krank]

Jag har också sett Gunpowder Milkshake.

Den är… okej.

Det jag tycker om med den är nog framför allt skådisarna, och att det är en huvudsakligen kvinnlig cast – Lena Hedey, Karen Gillan, Carla Gugino, Michelle Yeoh, Angela Bassett… idel duktigt folk. Jag köper också mor-dotterrelationen mellan Hedey och Gillans karaktärer rakt av; kemin där funkar utmärkt. Och Chloe Coleman är orimligt bra för att vara tolv år gammal.

Actionscenerna är… okej. De är verkligen inte John Wick-snygga; inte ens Kill Bill-snygga. De duger, men slagsmålskoreografin är slafsig och otydlig, och den snabba klippningen både inom varje fight och mellan olika fighter som pågår samtidigt gör det mest svårt att läsa vad som händer. Jag upplevde definitivt inte filmen som sådär snygg och stiliserad som övriga i tråden. Jag önskar att jag gjorde det, för den film de beskriver låter som en film jag skulle vilja se.

Jag tyckte tempot överlag kändes ganska hackigt, också. Jag hade gärna sett ett lite generellt högre tempo. Och ett lite ösigare soundtrack, kanske? Eller bara något som passade bättre? Utöver "Piece of my heart" kändes musiken rätt oinspirerad. För att få lite mer over-the-topkänsla av det stuk jag får känslan av att filmen siktar på hade det krävts lite mer fingertoppskänsla här.

I slutänden, kan jag rekommendera den här? Jadå, det kan jag väl för all del göra. Jag satt och vägde mellan 3+ och 4− i betyg, men den tog sig mot slutet så det får bli så här.

BETYG: 44−

 

[Hellzon]

I lördags gick jag förbi en fullsatt uteservering och satte mig i en tom biosalong och såg Black Widow. Vi gör alla våra egna prioriteringar.

Nåväl:

• Den utspelar sig alltså mellan Avengers 2,5: Civil War och Avengers 3: Infinity War. Inte mellan Infinity War och Endgame som jag fått för mig av nån anledning. Då finns det alltså ingen MCU-film som utspelar sig huvudsakligen mellan IW och Endgame om jag förstår rätt.
• Jag läste nån ironisk sammanfattning av BW där Ever Anderson listas som "unga Milla Jovovich... nej, Scarlett Johansen". Jag fattade inte helt förrän jag letade lite på IMDB. Hon är alltså Jovovichs riktiga dotter och har spelat barnversioner av både Jovovich (Resident Evil) och Johanssen.
• Spoiler

  Taskmaster e ball.
• Spoiler

  Jag gissade väl att Taskmaster skulle vara Dreykovs dotter en stund innan det avslöjades, fast jag spårade iväg och trodde det skulle vara hennes hjärna i en robotkropp.
• Spoiler

  Efter det avslöjandet finns det alltså två manliga roller i hela filmen. Den ena är comic relief och den andra är skurken, som säger att flickor är den enda resurs jorden har i överskott. Jag tror filmen vill göra en poäng. @krank såg en familjekomedi, jag såg Män som hatar kvinnor.
• Spoiler

  På tal om det så sprängs luftslottet. Höhö.
• Spoiler

  Hörni, tror ni de har lagt upp för att Florence Pugh/Yelena ska bli nya Black Widow i kommande filmer? Känns som det hintas lite om det. Nästan som att det sägs rent ut i filmen...