WRNU:s filmklubb 2021 v33

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v33 2021 – #450 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Franz]

Jag har sett Vivo, en animerad film du kan hitta på Netflix. Filmen handlar om en musikalisk veckelbjörn som tillsammans med sin åldrande husse uppträder på Havannas gator. Hussen får möjlighet att återförenas med sin ungdoms kärlek och presentera en låt han skrev för henne. Vivo blir avundsjuk och en mindre konflikt uppstår mellan Vivo och ägaren. Innan Vivo hinner be om ursäkt dör ägaren, och Vivo beslutar sig för att själv leverera sången till hans bortgångne husses forna kärleksintresse.

Det finns många bra saker med denna film. Animationen är vacker, och framförallt Vivo är väldigt gullig. Musiken är medryckande och bra. Jag gillar att filmen inte har någon självklar antagonist. Lite småskurkar dyker upp här och var men ingen som vill hindra Vivo av elakhet eller så. Vivo träffar under filmens gång på en sidekick, en knasig tjej med lila hår. Jag gillar verkligen denna karaktär och dynamiken dem emellan är bra! Vivo gillar inte henne i början och vanligtvis brukar jag hata historier där två personer paras ihop men bara bråkar. Tjejen är dock så positiv och härligt knäpp att det väger upp den trötta klyschan!

Vad jag tycker är synd är att filmen har ett så otroligt djupt tema för en barnfilm och ändå missar målet. Att den man tycker mest om i hela världen går ifrån en och den sista interaktionen man hade med personen var ett gräl är ett väldigt tungt ämne, och något som det kan vara viktigt att prata med barn om. Hur finner man ro om man aldrig får be personen som dör om ursäkt? Problemet är att filmen inte utforskar detta tema tillräckligt mycket. Det händer i början, sedan glöms det nästan bort. Det nämns lite då och du under filmens gång, men man gör liksom inget med det.

Filmen var trots denna invändning ganska bra. Gillar man animerade filmer tycker jag att man kan ge den en chans, och barn kommer säkert att tycka om den. Det märks att filmen är någons passion project, den är inte gjord av en kommitté för att tjäna pengar.

 

[Max Raven]

Jag har sett Mothra vs. Godzilla (1964) vilket är fjärde filmen och den andra i färg.

Efter en tyfon så dyker ett gigantiskt ägg upp i havet. Journalist och fotograf stöter ihop med vetenskapsman (officiellt arbete) som undersöker ägget och snabbt skuffas bort av Företagare som Köpt Ägget av lokalbefolkningen och ska Tjäna Pengar på det. Givetvis finns det ugglor i mossen, en rik man med politiska kopplingar bidrar ekonomiskt och vill skapa nöjespark för att håva in pengar på det massiva ägget - och inte ens två älvors hjärtskärande försök att få deras ägg tillbaka till deras lilla hemö som utsatts för atomtester kan få dem att ändra sig. En extra förveckling dyker upp när en konstig fjälliknande artefakt visar sig vara radioaktiv, och snart är Godzilla i farten igen - och Japans enda hopp är att försöka få hjälp från den lilla öns gigantiska väktarinsekt, Mothra...

Det är Mothra! Allas favoritjätteinsekt! Och tvillingälvor! Och bättre miniatyrer - de är lite skitigare, ser mer realistiska ut, och har både pyrotekniska och målade effekter som ser bra ut! De har lärt sig tonvis sedan den förra filmen, och det syns. Scenerna som ser mindre bra ut är nästan alla kompositbilder, men de ser bättre ut än den förra filmen.

Det är också nya berättargrepp - mindre en ren kaijufajt den här gången, även om det är gott om action på strax under 1,5 timmar. Med en berättelse om att kanske inte försöka slå mynt av jättemonsterägg (naturen) och temat att försöka fostra en värld där människor litar på varandra ger det filmen ett hjärta. Pendeln svänger tillbaka från den mer humoristiska tonen i King Kong vs. Godzilla till en mer allvarlig. Det funkar ganska bra - kopplingen till atombombstesterna låg väl i tiden och är också en koppling till första Godzilla som hade ett liknande ursprung.

Mitt enda klagomål är att slutstriden var lite lång för min smak, men med tanke på hur kort filmen ändå är så här jag överseende med det.

Betyg 5/5
... Jag gillar Mothra, OK?

 

[Max Raven]

Glad onsdag! Halva arbetsveckan är till ända!

Dagen till ära har jag sett Ghidorah the Three-Headed Monster (1964) vilket är den femte filmen med Godzilla.

... Och tredje Mothra-filmen, andra Rodan*-filmen och första Ghidorah-filmen. Jag kanske ser Mothra eller Radon senare.

En prinsessa undkommer ett mordförsök men får amnesi och tror sig vara en psykisk venusian. Hon förutspår katastrof och ett hot vid namn King Ghidorah. Polisen som skulle agera hennes livvakt och hans syster, journalist, söker båda få tag i henne av egna skäl, men prinsessans mördare är henne på spåren. Samtidigt muckar Rodan gräl med Godzilla och Mothra dras in för att forma enad front mot King Ghidorah. Handlingen är en röra. En del av det är (se prinsess-handlingen) som dessutom upptar tid med saker som psykologundersökningar, och annat är svaga trådar som knappt tas upp igen, som att journalisten besöker UFO-sällskap i början. Filmen har helt enkelt en onödigt invecklad sidohandling som mestadels av tiden är frikopplad huvudhandlingen, medan monsterhandlingen är... Radon slåss med Godzilla. Mothra dyker upp för att medla, alla gängar upp sig på King Ghidorah. Visste ni att Godzilla tycker människor är elaka mot honom? Viktig världsbyggarinfo där, enbart i den här fimen.

Effektsmässigt är det ganska bra. Kostymerna är inte fantastiska, men specialeffekterna och kompositdelarna ser bra ut nu - spontant kommer jag inte ihåg någon scen där det skar sig rejält. Modellmässigt är också arbetet solitt, även om monsterstriderna återigen är i en bergsmiljö med så lite annat i vägen som möjligt. Lite trist är det att Gojiras atomstråle blivit blåst igen men det var knappast etablerat i förra filmen - och Ghidora skjuter exploderande blixtar överallt, så det kompenserar ju lite.

Monsterstriderna... Det är bättre än Mothra. Det är en del underhållande kombo-moves. Men de är lite tråkiga. Godzilla kastar och sparkar sten. Rodan hackar med näbb. Mothra spritsar gegga. Ghidorah och Godzilla har specialattacker men de gör inte så mycket här, tyvärr. Vi har inte ens försök från armén att göra något den här gången.

Om man vill se alla Gojira-filmer så kan man så klart se den här, och utöver att det är första gången Ghidorah dyker upp så misstänker jag att det finns en viss kontinuitet med senare filmer här.

Men jag kan inte rekommendera den här om man inte verkligen vill se 60-tals-monsterbash med schyssta effekter eller hur Japan såg ut på 1960-talet. Den är bara runt 90 minuter lång, dock.

*Rodan i västvärlden, Radon i Japan - med ursäkt för eventuella stavningsmisstag.

 

[Rymdhamster]

Jag har på DeBracys rekommendation slutligen sett What we do in the shadows (2014).

Det känns på något sätt som att de ansträngts sig för att få den att se mer lågbudget ut än vad den är, fast på ett rätt bra sätt. Den var lite långsammare och lite mer lågmäld än vad jag hade trott, men överlag riktigt underhållande. Känns som sjukt bra inspiration om man vill spela typ Vampire eller något sådant. Känns rätt mycket som en spelgrupp =D

Betyg 4/5

 

[krank]

Jag har varit på bio igen och sett Free Guy.

Jag förväntade mig en lättsam och lagom dum actionkomedi, och det var ganska precis vad jag fick. Men den hade också några ytterligare kort i rockärmen – handlingen är ju till större delen förlagd i ett datorspel, och för en gång skull känns det som att filmskaparna faktiskt gjort research. Free City känns definitivt helt hemma bland GTA, Saints Row och så vidare. Speltroper kastas ut i rasande tempo, kända streamers gör cameos (Ninja, Jacksepticeye, Pokimane) och så vidare. Jag är inte riktigt den sortens gamer som håller på med twitchstreamers och multiplayerspel, men jag kan tillräckligt om sånt för att känna att det här var rätt genuint. Väldigt lite "how do you do, fellow kids".

Sedan är jag visserligen en big softie, men jag hade inte väntat mig att fälla någon tår till den här filmen. Så nånting gjorde den ju rätt när den spelade på känslosträngarna. Jag skrattade också – mycket och ganska ofta.

Jag uppskattar den ganska osubtila politiska kommentaren. Det är alltså inte så svårt att läsa den här med marxistiska glasögon, om man säger så. Snarare så att den slänger klasskamps- och strejksymboliken i ansiktet på en. Över huvud taget är det en film som extremt övertydligt tar ställning för alla vanliga arbetare som får samhället att liksom gå runt, och för de som upplever sig sitta fast i ekorrhjul och tråkiga normer. En av mina favvogrejer är "bimbo-armgodis"-tjejen som, när Guy tycker att hon förtjänar bättre än de douche:iga spelarkaraktärerna, inser att hon faktiskt inte behöver nån man alls och att de faktiskt mest är skräp. Och så skriver hon en biografi som är en uppgörelse med de patriarkala strukturerna.

What else… Specialeffekterna är snygga, så länge man fattar att de är medvetet platta. Anledningen till att det t.ex. ofta saknas suddighet i bakgrunder och så, att allt är liksom skarpt, är ju för att det är så det ofta ser ut i spel. Jag gillar att filmen inte försöker köra datoranimerat i spelet, utan istället skapar ett slags hyperverklighet som är en blandning av IRL-verkligt och uppenbara stolligheter. Jag skulle verkligen vilja se den här filmen i 3D, men det lär jag ju inte få.

Det är alltid kul att se Taika Waititi och Rynolds är ju alltid kul – men min favvo i filmen är nog Jodie Comer, som jag ju gillat sedan jag såg henne i Killing Eve. Hon är roligare där, men gör den här rollen skitbra också.

Det finns ett par grejer som inte var så bra också. Det var verkligen jättemycket produktplacering – vilket funkade inne i "spelvärlden", men blev lite märkligt ute IRL. Filmskaparna har sedan koll på och respekterar spelkultur och spel, men skiter fullständigt i spelutveckling och hur sånt funkar.

Det sämsta i filmen är i slutet. Herregud vad jag gärna sluppit "nörden får tjejen på slutet". Den tropen är så otroligt jävla värdelös, jag hatar den. Överlag det här med att "få tjejen på slutet" är så osannolikt jävla tröligt att jag får krupp. Shit's gotta go. Hade inte tjejen och nördkillen kunnat bara vara kompisar? Var inte det nog? INGENTING i filmen blev bättre av den här skiten.

En del av varför jag avskyr det här med att "få tjejen på slutet" är att jag själv länge internaliserat det. Det har tagit mig lång tid att fatta att det faktiskt går utmärkt att ha ett fullgott liv utan att "få" någon tjej. Alltså, jag har ju fattat det intellektuellt länge, men det hindrar en ju inte att gå runt med ett slags känsla av att något fattas när det faktiskt inte alls gör det. Jag faller fortfarande dit ibland, trots att jag numera är ganska nöjd med min situation i stort.

Så.

Bra rulle.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Så.

Bra rulle.

BETYG: 4/5

Jag måste nog uppgradera det här betyget, för jag är faktiskt rätt sugen på att se om filmen – och skulle utan tvekan kunna göra det idag. Jag har inget sånt där rejält sug liksom, men tillräckligt starkt för att en enkel fyra inte riktigt ska kännas tillräcklig.

BETYG: 4.5/5

 

[Jocke]

Jag har sett Swallow (2019) och utan att överdriva eller gå till några som helst hyperboler så är det exakt samma film som förra veckans bottennapp Things Heard & Seen.

Ett nygift par har köpt ett stort hus ute på landet. Han jobbar massor medan hon mest går runt och gör inte så mycket alls.
De är båda två ganska kassa, men han är en aning sämre än henne.
Tillsammans är de lite (men inte särskilt) osams.

Men här kommer de stora skillnaderna:
1. De verkar faktiskt gilla varandra.
2. När hon blir psykiskt sjuk försöker han faktiskt hjälpa henne – men misslyckas pga att han är kass och inte vet hur man tar hand om någon annan.
3. Det spökar inte.
4. Filmen är bra i stället för att vara dålig.

Jag hade fått för mig att filmen är nån slags skräck. Det är den inte.
Men det är, men undantag från två scener med en terapeut som beter sig jätte-jätte konstigt, en film om trauman, att ta ansvar och om att det är obehagligt med nån som sväljer saker som inte är mat. Hans föräldrar (som är källan till hans del av problemen) är överdrivna, men jag tänker mig att de är det för att vi ser filmen ur Hennes perspektiv.

Stark 3 av 5

 

[Dr_Dängrot]

En våg av varm , rosakimmrande nostalgi svepte över mig och jag slängde på The Goonies.

The Gonnies är min favorit eller ja en av mina favorit barndomsfilmer

I barndomen hade min mamma en väninna som hade barn i min och mina syskons ålder och dom brukade komma förbi och hälsa på oss en gång i månaden och då blev det stående att vi alltid skulle tittade på The Goonies samma sak när det var barnkalas hos familjen dängrot.
Så den filmen gick varm under några år där hemma i mina föräldrars vardagsrum.

Ja vad ska man säga om The Goonies , filmen är regisserad av ingen mindre än Steven Spielberg och kom ut 1985.

Filmen handlar om Mickey och dennes vänner i The Goonies , jag förstod som ung aldrig vart namnet Goonies kom ifrån då filmen hette Dödskallegänget i Sverige men jag såg senare i vuxen ålder en intervju med skådespelaren som spelar en av karaktärerna "chunk" i filmen att namnet kommer ifrån att dom lever i stadens sämre kvarter the goondocks och att namnet är något som stadens överklassbarn valt att kalla dom som ett skällsord men som the Goonies tatt och gjort till sitt eget .

I början av filmen får vi reda på att stadens krösus tänker riva området där Mickey bor och bygga en country club.

Lite senare finner vi Mickey och resten av the goonies när dom rotar runt på mickeys föräldrars vind och råkar finna en skattkarta bland mickeys pappas prylar (pappan är nån sorts museum antikvarie eller likande ) , skattkartan pekar till vart den berömde piraten enögde Willys skatt ligger begravd och Mickey ser nu sin chans att med hjälp av övriga medlemmar i the Goonies hitta skatten och rädda sitt hem och dom ger sig iväg på jakt efter enögde Willys skatt med en massa spännande och galna upptåg som följd.


Betyg 5/5
80-tals ungdoms action/äventyrsfilm när den är som bäst .

 

[Rickard]

The Addams Family
1991

Fortsätter min svit med att visa klassiska filmer för frun och hon tyckte den var otroligt bra och unik. Jag har inte sett något annat än de två filmatiseringarna och jag älskade dem när jag var yngre och tvåan är precis lika bra. Christina Ricci lyser i sin roll och Christopher Lloyd och Raul Julia drar in sin speciella charm. Dock har jag sett filmerna för många gånger, så det drar ner betyget från "riktigt skön på någon punkt" till "funkar om du vill softa".

BETYG: 3/5

 

[Max Raven]

The Addams Family
1991

Fortsätter min svit med att visa klassiska filmer för frun och hon tyckte den var otroligt bra och unik. Jag har inte sett något annat än de två filmatiseringarna och jag älskade dem när jag var yngre och tvåan är precis lika bra. Christina Ricci lyser i sin roll och Christopher Lloyd och Raul Julia drar in sin speciella charm. Dock har jag sett filmerna för många gånger, så det drar ner betyget från "riktigt skön på någon punkt" till "funkar om du vill softa".

BETYG: 3/5

Jag har bara sett dem två gånger för länge sedan, så kanske läge att återbesöka dem snart?

 

[DeBracy]

Slötittat på Sweet Girl (2021). Nånting nånting fru cancer, nånting korruption. Jason Momoa hämndboxar på folk, osv.

En klen krankisk trea säger jag.

 

[krank]

Jag har sett Stargate SG-1: Children of the Gods. Jag tänker räkna den som en film eftersom den är lång som en, även om den tekniskt sett är två ihopslagna pilotavsnitt till TV-serien.

Ett tag efter första Stargatefilmen visar det sig att folket på jorden inte alls förstörde sin stjärnport, istället hängde man bara en presenning över den. Nu kommer ett gäng typer i orm-rustningar och skjuter ihjäl soldaterna som vaktar den – utom en, den kvinnliga soldaten, som istället kidnappas. Nu kallas överste Jack O' Neill (med två l den här gången) in igen och ska kolla vad som egentligen händer på Abydos (där de var i första filmen). Men där har man inte sett några ormsoldater – det verkar alltså som att stjärnporten kan leda till andra ställen än bara Abydos och jorden…

Det här är… öh, inte så bra. Alltså, det är en TV-film snedstreck pilotavsnitt från en tid då TV-serier helt enkelt inte ens var B-laget utan på sin höjd C-laget. Framför allt när det gäller fantasy och scifi. Den här filmen släpptes samma år som Buffy the Vampire Slayer S01E01 kom, liksom. VI var många år från the golden age of TV-shows. Specialeffekterna är rätt fula överlag, vilket får den roliga effekten att den här filmens skurk, Apophis, mest framstår som en budgetversion av filmens skurk, Ra. Apophis soldater har fulare och mer primitiva rustningar, sämre grejer överlag.

Det har recastats rätt friskt; vad jag förstår är det bara en enda karaktär som får spelas av samma person – och det är ingen av huvudpersonerna. De byter ut Kurt Russel mot Richard Dean "McGuyver" Andersson, och de byter ut James Spander mot Michael Shanks. Inget illa om någon av dem; jag tycker att Andersson och Spader gör väldigt bra jobb överlag.

Det är inte bara specialeffekterna som åldrats dåligt. SG-1 är en ruskigt korvfestig och ganska tveksam serie när det gäller representation överlag. I den här filmen finns det tre kvinnor med talroll. En är Sha're, Jacksons fru som kidnappas och visar brösten och muffen och kommer att vara hela första säsongens (minst) anledning för Jackson att engagera sig. En är den typ namnlösa soldaten som kidnappades, och som kläs av naken men som vi inte får se brösten på. Varför får vi se Sha'res kropp men inte soldatens? Oklart; jag vill tro att det inte handlar om att man hellre varufierar en svart kvinnas kropp än en vit. VI får för övrigt inte se några manliga könsorgan, eller ens rumpor eller bara överkroppar. Den enda som är naken är Sha're.

Den tredje kvinnan är Samantha Carter, som är enda kvinnan i SG-1. Tre män, en kvinna. Och givetvis måste de ha en grej om att 1) hon utsätts för sexism av vår annars sympatiske huvudperson Jack, och 2) hon är Not Like Other Girls. Hon är smart, har stridserfarenhet och kan bita ifrån mot Grabbarna. Men hon har mindre praktisk erfarenhet och är svagare… Alltså. Jag fattar att de som gjorde den här serien nog tänkte att de gjorde en Stark Kvinnlig Karaktär här. Och jag uppskattar att hon finns, och jag respekterar alla de fans som hittade någon att identifiera sig i hos henne. Hon är, i sig, egentligen inte en speciellt problematisk karaktär. Men det är här någonstans jag ser på Buffy the Vampire Slayers cast och tänker att fan vad bra den serien är. SG-1 hade behövt lite mer kvinnlig representation. Och det hade inte gjort något om någon utöver den bokstavlige utomjordingen var svart heller.

Det den här filmen gör bra, med tanke på sina förutsättningar (sämre budget än filmen, lägre status iom tv-serie på 90-talet, skapad på sunkiga 90-talet etc), är världsbygget och att skapa förutsättningarna för resten av serien. Den funkar rätt bra som brygga – öppnar upp det som verkade stängas i slutet av filmen, lägger till nya delar som lämpar sig mer för en problem-of-the-week-tvserie, och bygger ut världen på ett sätt som funkar för mer långsiktigt berättande. Allt det tycker jag funkar bra – enklare sätt att använda stargates, säkerhetsprotokoll, alla de grejerna. Och att världen öppnas upp, att Ra inte var ensam. Att deras stargate-algoritm kommer att spotta ur sig "två eller tre adresser i månaden", dvs ungefär lagom för en per avsnitt…

Delvis färgas jag nog av att jag redan vet att det här funkar. Det blev ju tio säsonger.

BETYG: 3+/5.

 

[Skarpskytten]

Jag har sett Djungelboken (1967). Den var okej. Filmen har inte åldrats med värdighet. Tempot är halvsåsigt, musiken från en annan tidsålder, skämten rätt lama och den fejlar Bechdel totalt. Två kvinnor med röster, och de möts inte; en är Arg Mamma, en är Söt Tjej som Blinkar Förföriskt. Dessutom kan jag den mer eller mindre utantill eftersom jag hade den på kasettband när jag var barn. Fast lite mysig ändå. Karaktärerna står sig bra. Och den är ju tecknad på riktigt! Charmigt primitivt.

Åttaåringen gillade den.

En krankisk trea.

 

[Max Raven]

Jag har sett Invasion of the Astro-monster (1965)

Vilket är sjätte Godzilla-filmen.

Om man tar en kaiju-film-uppföljare, tar bort en kaiju och lägger till utomjordingar, får man då en bättre film? Ja, överraskande nog!

I korthet, handling: Året är 196X, man har upptäckt en trettonde måne runt Jupiter och skickat en raket dit*. Väl där stöter de på extremt välklädda utomjordingar (Xilianer) som attackeras av "Monster Noll" - vilket visar sig vara King Ghidorah. De ber jordlingarna om lov att låna Rodan och Godzilla för att lösa deras monsterproblem - i utbyte får människorna botemedel för cancer.

Vi är extremt pålitliga.

Betänk nu två utfall:

1. Utomjordingarna är ärliga i sina avsikter. Ni får en kur mot cancer mot att de rövar bort två monster som förstör era städer med jämna mellanrum.
2. De använder monstren mot er, vilket inte skiljer sig från status quo.

Det finns ingen anledning till att tacka nej till erbjudandet, men jag uppskattar att hemföreningen fick vara med och väga in i världsregeringens beslut.

Utomjordingarnas erbjudande accepteras, de hämtar Rodan och Godzilla, Godzilla och Rodan kastar sig över Ghidorah som en wrestlingduo och Godzilla gör en liten segerdans (som givetvis är med i postern). Sedan tar filmen slut.

... okej, den slutar inte där. Det finns en sidohandling med en uppfinnare som lyckas säljas sitt kvinnolarm (tänk billarm fast bärbart som kvinnor kan använda om de blir antastade) som knyter till huvudhandlingen... och spoilers:

Spoiler

utomjordingarna visa sig vara onda! Och inte särskilt smarta. Jag ser faktiskt inte riktigt poängen med att låtsas vara kompisar med jordlingarna bara för att leverera ett ultimatum när de kunde gjort det från början, utöver "Datorn sa till oss att göra det". Sedan blir det SCIENCE!, en lösning i många kaiju-filmer som funkar alla gånger 50% av gångerna (den här gången fungerar det faktiskt)

Modeller och effekter är on-point. Uppskattar att det är mindre hålla-fast-lite-i-modellen och mer boxing och full-on-wrestling-manövrar mellan jättemonstren. Godzilla har nu en blå stråle! Och en segerdans! (förlåt, upprepning. den kommer inte hända igen). Modellraketerna och -tefaten ser bra ut och det enda de har emot sig är att designerna ser lite plastiga ut. De har gått så långt för realismen(**) att de har en blond västerlänning(?) i en av huvudrollerna (som astronaut, nej de förklarar inte hans ursprung eller något, han är bara astronaut som snackar men inte kan läsa japanska och är med).

Jag vet att vissa inte håller med mig om det här - på pappret är det här samma matchup som förra filmen. Men den aningen dumma handlingen och de bättre specialeffekterna (och mindre hands-off-iga kaijustriderna med mindre repetitioner) gjorde den här mer underhållande för mig, iaf.

Om Ghidorah är en 3:a så är det här en 4:a - om du är beredd på att köpa en ganska absurd handling. Men om du tittar på gamla Godzilla-filmer så borde lätt absurd handling vara vardagsmat vid det här laget. Förra filmen hade en psykisk prinsessa med amnesi och en utomjordisk trehövdad drake som blev spöad av en jättepterodaktyl, en jätteödla och en fjärilslarv.

*för historisk kontext, månlandningen inträffade 1969. Filmen släpptes efter första rymdvandringen, möte mellan två rymdfarkoster och Mars flyby - så en rymdfärd till Jupiter på 1960-talet kan nog ha setts som trovärdigt av tittare, om än inte av de med koll på vetenskapen.
**Det här är förmodligen inte varför - jag misstänker att de tänkte att det låg i tiden och ville ha lite större spridning internationellt.

 

[Max Raven]

Jag såg också Ebira, Horror of the Deep

Om ordvitsar: Ebira heter monstret, Ebi är japanska för räka/kräfta/krabba(etc). Menande blick på Mothra så det är ju bra att de fortfarande kunde hitta på coola namn här. Namnet är skrivet fonetiskt (katakana) så det finns inte något sätt för mig med min begränsade kunskaper att enkelt lista ut vad "ra" skulle står för utöver att ändelsen är samma som Gojira. Med tanke på japaners förkärlek för ordvitsar hade de nog kunnat översättas som Stor-räkan och Stor-malen utan att mycket gått förlorat. (Gojira ska enligt utsago vara från "gorilla" + "kujira"(val) eller vad snubben med kostymen kallades).

Medium svär att sjöman inte finns i dödsriket, sjömannens broder stjäl yacht och shanghaiar tre andra män för att leta reda på brodern. De lider skeppsbrott på grund av plötslig Stor-Kräfta och trillar in i en James Bond-roman. Och det är... ganska mycket av filmen. Någon form av Ond Organisation bygger kärnvapen och använder sig av gul juice för att hålla borta jättekräftan när de åker från ön med båten. De kidnappar öbor* och tvingar dem göra juicen åt dem. De fyra männen plus en öbo som lyckades fly behöver rädda de andra öborna och fly från ön. Det går... sådär.

Så varför ska man se den här? Om inte annat, coola specialeffekter - scenerna med jätteklon som reser sig över båtar är coola, särskilt kombinerat med stormar. Det är också ganska lite monsterstrider, men när monstren dyker upp är det rätt bra grejer. Det finns lite referenser bakåt (som en tacksamt kort volleybollsmatch med en jättesten) och Godzilla gör en back body drop på Ebira och och hamrar på monstret**. Det har kanske också den mest våldsamma kaiju-striden i serien till den här punkten. Så frågan du bör ställa dig är: Vill jag se en gigantisk havskräfta idag?

Betyg: 3

*Spoiler:

Spoiler

från Infant-ön (Mothras hemvist), vilket verkar vara en synnerligen dum idé med tanke på att Mothra och dess hemvist är välkänt vid det här laget

** OBS: Godzilla är professionell kaiju. Försök inte reproducera det här i hemmet.

 

[Dr_Dängrot]

Såg Raya och den sista draken på Disney+

Ja vad skall man säga om Raya hmmm den kändes varken bu eller bä .

Inget nyskapande eller revolutionerande direkt. Storyn kändes som man sett den tusentals gånger förut men i annan kostym.


Betyg var det ja . 2'5 av 5... Raya står stadigt förankrad på mittlinjen , det är som sagt varken bu eller bä .

 

[Skarpskytten]

Såg Raya och den sista draken på Disney+

Ja vad skall man säga om Raya hmmm den kändes varken bu eller bä .

Inget nyskapande eller revolutionerande direkt. Storyn kändes som man sett den tusentals gånger förut men i annan kostym.


Betyg var det ja . 2'5 av 5... Raya står stadigt förankrad på mittlinjen , det är som sagt varken bu eller bä .

Jag och @Gamiel recenserade bägge filmen vecka 25 och fann den också vara rätt så mellanmjölk.

 

[Rickard]

Gunpowder Milkshake
2021

Det som sabbar filmen är redigeringen, där ett kulhål i en arm skiftar till andra sidan i en annan scen (de spegelvänder bilden). De försöker dessutom vara Tarantino eller Guy Ritchie, men saknar helt deras tempo i klippningen. Det konstiga med filmen är att den försöker vara seriös, men slänger in fåniga skämt här och var. Hade filmen sålts som att den inte tog sig själv på allvar, som i Shoot 'em Up eller Crank, hade jag kunnat svälja det, men här blir det mest fånigt. Jag trodde att Karen Gillian hade lärt sig en del fysiskt från Guardian of the Galaxy, men ser ut som om hon aldrig rört på sig fysiskt som barn och därmed övertygar aldrig i actionscenerna. Hon saknar samma självsäkra kroppskontroll som powerhouse-skådisen Michelle Yeoh, som dansat balett sedan hon var fyra och studerade på Royal Academy i London under hennes uppväxt.

När det kommer till powerhouse så har vi även Angela Basset och hon äger varenda bildruta hon är med i. Filmen försöker även göra en Leon men misslyckas totalt. Det är som om de har tänkt ut ett par scener och sedan tror att allt ska lösa sig genom att lämpa över det till skådespelarna och sedan improvisera ihop något i klipp-rummet. Vad som är konstigt är att filmen känns som om den är baserad på en serietidning, då den har en klar estetik. Jag är inget fan av John Wick och det är väl därför den här filmen inte funkar. Jag får vibbar av Jason Statham när det kommer till kvaliteten, men hade det här varit "hans" film så hade det helt klart varit en av de sämre. Vill man ha hjärnlös action, kolla då hellre på de andra filmerna jag nämnt. Den här hade funkat att softa till men den urusla redigeringen och tankelösa bildmanuset sänker betyget till att den enbart räcker till om du desperat måste slökolla på något. Det var nästan så att jag led när jag såg den, men sista actionscenen räddade filmen från bottenbetyget.

Spoiler: Litet exempel på konstigt bildmanus och dålig redigering

Hur kunde de gå från denna...



...till denna? Är lilltjejen blind?

BETYG: 2/5

 

[Henke]

Idag har jag sett om James Bond filmen For your eyes only (Ur dödlig synvinkel) från 1981.

Filmen handlar om ett brittiskt spionfartyg som sänks av en sjömina i medelhavet. Ombord finns "ATAC", en högteknologisk maskin som kan kontrollera alla Storbrittaniens millitära fartyg och man skickar James Bond för att återfinna det försvunna fartyget och maskinen innan den faller KGB´s händer.

Det här är för mig en episk bondfilm och en av mina favoriter, kanske främst av nostalgiska skäl då det var en av de absolut första jag såg. Handlingen är hyffsat förutsägbar men ändå spännande, de teknologiska prylarna är daterade och skrattretande, skurkarna är farliga och elaka etc. Men det spelar som sagt ingen roll för jag svävar ändå på moln när jag ser om den här filmen. Såhär i efterhand noterar jag att den hämndlystna "bondbruden" Melina (Carole Bouquet) har en ganska aktiv och tuff roll på samma sätt som många andra av James Bonds motspelerskor vilket jag tycker ger en ganska trevlig balans.

Om man kan bortse från nämnda skavanker så tycker jag faktiskt att den här filmen håller än idag. Om inte annat så av nostalgiska skäl.