WRNU:s filmklubb 2021 v35

[Rickard]

The Thief and the Cobbler – Recobbled Cut
2006

Legendaren Richard Williams påbörjade projektet med egna pengar 1964. Han ville göra den perfekta filmen och tillät exempelvis inte animering på varannan frame, utan varje, och tillät inte heller kopior, utan varje ruta skulle ritas om igen. Han kom ständigt på nya idéer, antagligen eftersom tekniken avancerade under alla dessa år arbetet fortgick. Efter att ha hanterat animeringen i Vem satte dit Roger Rabbits fick Miramax upp ögonen för projektet och investerade pengar med löftet om att filmen skulle vara klar inom två år. När detta naturligtvis inte uppnåddes hyrde de in en annan manusförfattare och koreanska animatörer och gjorde "klart" filmen 38 år senare och släppte filmen 1993 (två år före Aladdin).

Jag såg Recobbled Cut, som tagit bilder från storyboards och fyllt upp där det inte fanns animeringar. Försökte inte låta det påverka min upplevelse. Historien handlar om en skomakare och en tjuv som inte har något med varandra att göra. Tjuvens roll är precis som Scratch i Ice Age, men istället för en nöt är det alla sorts saker som tjuven är ute efter. En helt meningslös karaktär.

Många av animeringar är väldigt genomarbetade. Vissa stycken ser ut som 3D, andra har en stark stillistisk vision och många delar ser ut som om storyboarden har haft en feberdröm. Fast jag orkade bara med att vara engagerad i konstverket i en halvtimme, för historien i den 1h 39 min långa tecknade filmen rätt händelselös. Arbetet bakom animeringarna höjer betyget ett steg, så jag antar den här filmen till slut funkar att softa till.

BETYG: 3/5

 

[Max Raven]

Och så kom jag till den, den sista Showa era-filmen*

pew boom boom boom

Terror of Mechagodzilla (1975) är, i backspegeln, en väldigt dum idé. Det är en direkt uppföljning på förra filmen (med nya människor och samma utomjordiska art) snarare än inom samma kontinuitet, så nu förväntas publik ha sett den förra filmen (som visserligen kom 1974) - på bio, och den var ganska medioker. Om nivån för kaijufilm var "stäng av hjärnan en stund och se monster förstöra saker" så checkar den här fel boxar.

Det sagt, berättelsen är bättre - nytt monster dyker upp, personen som pratade om dess existens blev utskrattad ur akademin för 15 år sedan och har både jobbat på att färdigställa sätt att kontrollera den (och överbevisa DE DÅRARNA PÅ INSTITUTIONEN) och blivit rekryterad av utomjordingarna för att reparera mechagodzilla (för att han är arketypen av galen vetenskapsman, d v s geni före sin tid). Men det vet inte den unga marinbiologen/vetenskapsmannen som söker honom och kärar ner sig i hans dotter - som efter en olycka i labbet blev räddad av utomjordingarna och har en Mörk Hemlighet. Ah, lite klassisk spioneri utan tjafsande om stenstatyer och uråldriga profetier, bara supervapen och hemligheter.

Effekterna är ganska bra. Godzillas kostym har lite sjaskiga fenor men striderna är helt OK. Inte riktigt lika bra fajter som filmen innan, men det exploderar på bra. Det är också lite trist med strid på tomt fält, igen, och det är trist att det var av budgetskäl.

Allt det sagt: Det är en hyfsat bra film men den har lite för mycket av den förra filmen. Jag tycker inte den förtjänade sämst biljettförsäljning av alla Godzillafilmer någonsin eller att den dödade Showa-erans filmer helt. Men jag tror jag förstår lite varför, och jag tror att Showa-filmerna hade löpt linan ut med alla självpåtagna begränsningar.

Så med alla filmer sedda... Ja, Showa-eran hade sina toppar och dalar.

Första Godzilla är en klassisk film, följd av en film i nästan samma stil men med sämre manus och ett lite småtrist andramonster. King Kong vs. Godzillas största grej, utöver att man kombinerade två filmmonster (okej, King Kong var det mer i namn enbart), var den mindre allvarliga tonen. Riktigt så oseriöst blev det inte igen (på gott och ont, mest ont), men den pekade vägen. Mothra vs Godzilla är en av de bästa filmerna av Showa-filmerna, utöver att den är sista gången Godzilla är skurk. Ghidorah, the Three-Headed Monster är första gången vi ser King Ghidorah, som är så pass farlig att Rodan och Godzilla behöver hjälpas åt för att besegra den... För att göra samma sak i nästa film, men enklare den gången. Men Invasion of Astro-Monster hade saker som talade för den: Människolika utomjordingar med Ond Plan och en spion-inspirerad handling tillsammans med rymdraketer och jättemonster. Alla nya saker för serien och kul - de skulle kopieras alldeles för många gånger. Godzilla vs Ebirah hade en spionthriller med vagt nazistliknande skurkar och kaiju som var typ... med. Son of Godzilla introducerade jätteinsekter (och en jättespindeldocka) och en ganska ful minigodzilla. Destroy All Monsters var den stora monsterstriden med lite samma element som Astro-Monster fast utomjordingar som inte brydde sig om att försöka lura mänskligheten först - dess grej var dock att ha en drös med monster, vilket den gjorde. All Monsters Attack var en kort och mer renodlad barnfilm som funkar som det. Godzilla vs Hedorah hade trippy 70-talsgrejer, starka miljöbudskap och ett lovecraftianskt monster. Godzilla vs Gigan hade en... utomjordisk fågelödla med en sågklinga på magen - och en kaiju-lekpark som viktig del av handlingen - och hjärnkontroll av kaijus, igen. Kul att utomjordingarna var intelligenta jättekackerlackor. Godzilla vs Megalon hade, ärligt talat, inte så mycket som talade för sig - en hiskeligt ful robot, en jätteskalbagge och en uråldrig avancerad underjordisk civilisation är de viktiga delarna. Godzilla vs Mechagodzilla är bättre, men - eh. Och till slut, Terror of Mechagodzilla, som är helt OK.

Nästan alla filmerna har monster och saker som återanvändes senare. Inte handlingarna, dock. Nästan samtliga har alltid yttre hot - utomjordingar och kaijus, nästan aldrig människor. Mänskligheten är rörande förenad och överens och resonlig. Monsterstriderna hade sällan ordentligt slagkraft - i de tidiga blir det stenkastning och lätt viftande mot varandra tills någon ger upp. Atomandedräkten och de pyrotekniska effekterna som kom lite mer ordentligt efter Ghidorah hjälpte, men wrestling-movesen som livade upp var ändå sällan skådade. Det var också på det mänskliga planet - vi ser byggnader rivas och förstöras, men "människorna" var sällan i fara på film, och de slutade till och med ha med flyende folkmassor ordentligt - jag förmodar att någon tyckte det blev för negativt. Så kvar fick vi en ganska Disneyfierad filmserie, med en filmskurk som blev hjälte, monster som mest slåss i tomma landskap och inga egentliga stakes utöver de man föreställer sig. Filmerna kändes ofta som att de hade en människohandling med monsterstrider och hade man tur hängde de ihop.

Är man kaijuentusiast kan man se alla. De jag skulle rekommendera är Godzilla, King Kong vs Godzilla, Mothra vs. Godzilla, Invasion of Astro-Monster, Destroy All Monsters och Godzilla vs. Hedorah. Mina topp två är Godzilla vs Hedorah och Mothra vs Godzilla. För kontinuitet kan man också se Godzilla Raids Again och Ghidorah, the Three-Headed Monster, och vill man ha mer så är Godzilla vs Gigan, Godzilla vs Mechagodzilla och Terror of Mechagodzilla OK. Jag misstänker att jag såg Hedorah som ännu bättre just för att jag såg alla Godzilla-filmer till den punkten - och för att jag inte gillar för mycket upprepning i min fiktion - jag misstänker att många inte håller med mig och att ett faktiskt farligt monster var för mycket för eran.

*Heisei börjar tekniskt sett 1989, och Return of Godzilla kom 1984, men är en ny kontinuitet och film nummer två i den serien kom 1989 så etiketten är ändå delvis applicerbar - det är bara ett sätt att dela upp filmkontinuitet. "Millenium"-serien

 

[Max Raven]

Jag hann också med The Return of Godzilla (1984)

Det förflutna är dött, Godzilla är återfödd

30 år efter Syreförintaren förliser ett skepp i en storm. Men som en reporter upptäcker är det inte en storm som orsakat det, utan ett monster från gudaödlan själv...

9 år efter att Terror of Mechagodzilla (med enbart 980 000 biljetter sålda) dödade* Godzilla så kom en ny film. En ny kontinuitet, med nya grepp. Godzilla var större**, elakare, en naturkraft. Och filmen fokuserade på hur monstret påverkade människorna och hur de försökte hantera honom. Politik kommer in på arenan, plus vetenskap och ett experimentellt/dyrt supervapen. Det är mycket här som den senare Shin Godzilla påminner om. Filmen har också flera element från 1954s Godzilla. Godzillas nya grej är att han gillar (vagt definierad) strålning. Med tanke på mängden energi som finns i sånt så antingen är han dålig på att utvinna energi ur den eller så är han lite av en gottegris. Jag väljer den senare tolkningen.

Som tangent: Jag blir alltid glad att vetenskap framställs som något positivt i Godzilla - visst, deras vetenskapsbaserade planer funkar inte alltid men vetenskapsfolket gör alltid sitt bästa och framstår som Kompetenta Goda Människor (med få undantag). Till och med den galna vetenskapsmänniskan gör det han gör av sympatiska skäl.

Specialeffekterna påminner fortfarande om Showa-eran - det är inte dåligt i sig, de filmerna hade rätt bra effekter i senare filmer, kostymer åsido. Användning av dimma och mörker hjälper, och förstärker Godzillas hotfulla intryck. De har flera scener där Godzilla klampar ner folk och tittar in på människor som tittar ut, vilket är coolt och förstärker känslan av att det är en och samma värld och att Godzilla är ett hot.

Det är en bra film, möjligen lite utdragen. Inte klockren hit, men det känns som att de var något på spåren här - en ny variant av Godzilla, eller möjligen en återgång till tidigare form.

*eller en mättad/utmattad marknad.
** Bokstavligt talat. Showa-Godzilla var runt 50 meter. 1984 års Godzilla var 80. Och större skulle han bli.

 

[Max Raven]

@Max Raven har du sett det här spofet:
Deadliest Character - Megazord vs. Mechagodzilla - YouTube

Nej, lägger till den i min lista.

 

[soda]

Jag har sett Tenet (2020).
Snygg film! Helt ok! Den påminner ganska mycket om de moderna James Bond-filmerna tror jag. Fast med en sci-fi-twist antar jag. Och Inception, förstås, från samma penna.

Jag ger den 3/5. En stark trea.

Eftersom jag själv inte visste något om filmen vill jag heller inte spoila någonting, men:
Det är en tidsresefilm. Och jag vet inte, men kan tidsresefilmer bli speciellt bra? De faller ju på något sätt alltid ihop på det här "men om något ändras, ändras inte framtiden då"? Det blir liksom inte mer än det. Jag hade nog kunnat ge den både en fyra och en femma om det inte hade varit för att tidsresor alltid, även i detta fallet, blir lite "jaha?".

 

[DeBracy]

I lördags gick jag på bio för första gången sen länge, och jag kikade på The Green Knight. Den var både mer och mindre flummig än väntat. Fin att titta på i många lägen. Drömsk... Fri från klar uppfattning om tid och rum, precis som jag upplevt det i det lilla jag läst av riddarromanser.

Jag tyckte inte den var "bra" på vanligt vis, men det var ingen vanlig film heller. Känner att jag har svårt att komma på nån jag direkt skulle rekommendera den till men jag kommer nog se den igen nån gång pga särintresse i riddarstuff... Sammanvägt blir det bara lite över en trea på den krankiska skalan, säg typ 3,3 gördlar av 5.

 

[Übereil]

Jag var faktiskt också på bio i lördags, första sen... Rise of Skywalker, 30 december 2019, var det visst (Filmstaden håller koll på sånt, om ni undrar hur jag kunde minnas det). I alla fall, jag tog inga risker utan gick och såg Black Widow. Det var en Marvelfilm. Väldigt vanilj. Jag hade hoppats att när de gjorde en film om den superspionigaste superspionen så skulle det bli någon slags spionfilm men det blev det tyvärr inte. Istället blev det samma "hjälte blir anfallen av tidigare okänd superskurk från ingenstans och måste först räkna ut vem skurken är - det finns alltid exakt en ledtråd - och sedan stoppa skurken. Fast det finns en twist: mitt i filmen blir de förådda av någon de trodde att de kunde lita på!"-historia som vi sett furton gånger förut. Det är tråkigt att behöva säga det men det känns som MCU-filmerna har gått lite i stå.

Å andra sidan så får man se skurkar få på näsan och de har fått med ett och annat skämt också. Gillar man sånt så är det här trots allt ett helt ok sätt att slå ihjäl två och en halv timme på. Jag ger filmen 2/5. En stark tvåa.

Übereil