Sanningen är den att jag såg mer Disney-filmer förra veckan, men helt enkelt inte hade tid att skriva recension för dom. Det blev ett duo-paket av
The Lion King (1994) och
Pocahontas (1995), och jag tänker börja med Pocahontas.
Pocahontas är den animerade film hos Disney som fått snabbast 'approval' för att skapas. Det räckte med ett möte där mannen som pitchade den, sedermera filmens regissör Mike Gabriel, dök upp på ett möte med en bild på Peter Pans Tigerlily ('injun'-prinsessan) tillsammans med texten "an Indian princess who is torn between her father's wishes to destroy the English settlers and her wishes to help them – a girl caught between her father and her people, and her love for the enemy."
Han hade firat thanksgiving med några bekanta och stått och kikat i deras bokhylla där han sett en bok om Pocahontas i närheten av en bok om Romeo och Julia och bestämt sig för att här är något man kan kombinera. Peter Schneider, dåvarande presidenten av Disneys feature animation, hade redan ruvat på en idé om att göra en animerad version av Rome och Julia. "We were particularly interested in exploring the theme of 'If we don't learn to live with one another, we will destroy ourselves.'
Originalscriptet hade en mycket yngre Pocahontas och en mer oskyldig typ av kärlek, men man gav sig på en hel del rewrites - och det med ett tydligt mål i sikte. Jeffrey Katzenberg, som var stora chefen på Disney under 90-talet, hade precis som resten av världen överaskats över hur extremt bra Beauty & the beast mottogs. Den fick tom. en nominering för bästa film (en kategori som en animerad film
aldrig nominerats i tidigare). Han gjorde antagandet att en romantisk episk saga är det som vinner Oscars och efter påtryckningar tryckte man upp Pocahontas ålder och försökte göra huvudnarrativet mer seriöst. Rasvåldet under La Riots 1992 påverkade också Katzenbergs syn på saken, som ville sätta störra emfas på raskonflikter i filmen. Det blev så mycket topstyrning att flera personer lämnade projektet, bland annat vice-regissören.
Men samtidigt visste alla att snackat inne på Disney att Pocahontas var mega-titeln: det var den här filmen man skulle jobba på om man vill säkra Oscars nomineringar, oändlig budget och så vidare. Det var en prestigeplats helt enkelt och animatörer begärde gång på gång att bli förflytta från Lion King-teamet till Pocahontas. Om man vill kan man säga att Pocahontas var Disneys första Oscar-bait.
I sin research för filmen träffade man forskare och experter, några av vars förfäder tillhörde Pocahontas egen stam. En av dessa experter blev så besviken över hur långt filmen gick från de historiska skeendena att hon faktiskt skämdes över att överhuvudtaget vara associerad med projektet. Man optade istället för att mest låta sig inspireras av historien snarare än att dikteras av den då de historiska skeendena inte alls är lämpade för en barnfilm.
Men Katzenberg var säker på saken - han förklarade i ett styrelsemöte att The Liong King är lite väl experimentell och förmodligen inte kommer dra in jättemycket pengar, men det gör inget för Pocahontas kommer vara den där mega-hitten som vi strävat efter sedan Beauty and the beast.
Så, hur blev filmen då tillsist?
-------------------------------------------------------------------
Pocahontas sjunger Colors of the wind, som vann en Oscar.
Filmen följer två huvudkaraktärer, prinsessan Pocahontas (såklart) och hennes romantiska motpart, den engelska äventyraren och kolonisatören John Smith. Medan John Smith och Pocahontas möts och blir kära i varandra så planerar båda deras folk att kriga med varandra. Samtidigt i detta så lär de varandra om sina respektiva världar och John Smith kommer till underfund med att världen är mer än vad man ser på ytan. Filmens skurk är Ratcliffe, guvernören för den lilla koloni som man etablerar i Virgina och även om han är mer pådrivande i konflikten så driver Pocahontas pappa på sitt håll konflikten.
Är den bra då? Ööh, nä.
Filmen lider på en hel del punkter. Det mest iögonfallande är ton. Det är som om man väldigt gärna ville göra en komedifilm för barn men samtidigt en seriös, episk och storslagen film. Det betyder att Pocahontas själv tex. är mycket stel, hon poserar mest väldigt allvarligt och pratar om stora och allvarliga saker (hennes döda mor, meningen med livet, sann kärlek och så vidare). Men någon på Disney verkar ha tyckt att detta inte underhåller små barn tillräckligt väl, så när Pocahontas har dessa samtal så brukar kameran helt enkelt lämna henne och följa en av tre (!) djur side-kicks som håller på med olika antics. Och detta sker gång, på gång, på gång igen. Seriöst samtal med pappa? Dags att se tvättbjörnen ta på sig en rolig hatt. Skurken Ratcliff ska planera sitt nästa drag för att kriga mot Pocahontas folk? Dags att se tvättbjörnen stjäla hundben från skurkens hund, och så vidare.
Det andra problemet är att hela premissen med Romeo och Julia är att båda sidor gör något dåligt som leder till konflikt. Att förlägga det i en era med kolonialpolitik är inte ett supersmart drag. Nu
drivs konflikten främst av filmens skurk, men där är en stark ton av
both sides bad trots att ena sidan uppenbarligen är de som invaderar. För att göra modern politik av det hela: Tänk er om Disney år 2400 bestämmer sig för att göra en Romeo och Julia film om en rysk man och en ukrainsk kvinna under den ryska invasionen och ha ett
both sides bad-narrativ på det hela.
Som ren underhållning är filmen inte särskilt kul heller. Pocahontas är verkligen astråkig, hon saknar sass och karisma. De flesta karaktärerna svävar mellan "Eh" och "Meh", undantaget Wiggums som är skurkens henchman. Han är mycket rolig, men måste tävla med 15+ andra karaktärer för screentime så det blir inte så mycket av honom.
Pocahontas får
2/5. Animeringen är tidvis extremt snygg och några av sångerna är bra, men när man känner till processen bakom filmen blir det uppenbart varför det blev så fel. För mycket toppstyrning, för mycket desperat Oscars-bait.
