Häromdagen såg jag mer filmer om rävar,
The fox and the hound (1981). Jag har pratat lite om filmens produktion tidigare, då jag pratat om Don Bluth tidigare. Det här var nämligen den sista Disney-filmen han jobbade med (även om han inte är med i filmens credits-sekvens, på egen begäran).
I slutet på sextiotalet införskaffade Disney rättigheterna till boken med samma namn även om de kom att röra sig långt från storyn i boken (som är ganska så mörk och något deprimerande). Arbetet med att faktiskt göra filmen påbörjades 1977 och filmen var tänkt att släppas 1980. Chef för projektet var Wolfgang Reitherman, en av de sista av Disneys så kallade "nine old men", vilka en gång i tiden var grundstommarna för allting som hände i Disney-företaget. I alla filmer från Snövit till just The Fox and the Hound så satt de med på viktiga positioner (och var även med på ett hörn hela vägen upp till The great mouse detective).
Som assisterande regissör dök Art Stevens in, som också varit på företaget under en längre tid, men problem uppstod ganska snart. Man gnabbade och det blev en maktkamp mellan de två regissörerna, vilket Disney löste genom att ge filmen en tredje regissör medan man försökte övertyga den äldre Reitherman att släppa över tyglarna till de yngre talangerna. Han vägrade - han hade inte förtroende för sina yngre kollegor. Det var ett fundamentalt problem på Disney vid tillfället som genomsyrat även tidigare projekt.
Hans yngre medarbetare för tillfället, som han inte hade förtroende för, var alltså (bland andra) John Lasseter, John Musker, Ron Clements, Glen Keane, Tim Burton, Brad Bird, Henry Selick, Chris Buck, Mike Gabriel, Mark Dindal och självklart Don Bluth. De som har någorlunda koll på Disney-regissörer vet att det här var gänget som var ansvariga för den senare Disney-renässansen.
Projektet fortsatte att vara konfliktfyllt - man bråkade om musiksekvenser, om hur mycket utrymme de två comic-relief karaktärerna skulle ha och slutligen, det som blev spiken i kistan, karaktären Chiefs död eller icke-död. Chiefs död eller icke-död är dock inte den
egentliga anledningen till varför hälften av filmens alla animatörer sade upp sig från Disney (med Don Bluth i spetsen) och begav sig av för att bilda sin egen studio. Huvudproblemet var top-down systemet av makt och kontroll över projekt, där de äldre herrarna såg på övriga medarbetare som assistenter snarare än som egna individer med egna idéer.
Då hälften av produktionens animatörer plötsligt sade upp sig en dag var man tvungen att skjuta upp release-datum med ytterligare ett år och drog in en massa mindre animatörer för att snabbt fixa till de scener som inte redan animerats.
Filmen mottogs svalt av kritiker men gjorde ganska så bra från sig rent ekonomiskt. Jag copy-pastar en samtida recension nedan för den är så fruktansvärt brutal.
Ouch.
Hunden Copper och räven Tod leker som barn.
Filmen följer räven Tod som tas in av en snäll gammal dam och jakthunden Copper, det senaste förvärvet av den hetlevrade jägaren Amos Slade. De två blir bästa vänner som småbarn men så växer de upp och inser att deras roller inte riktigt är vad de tänkt sig. Efter en olycka med Chief så verkar deras vänskap för evigt förstörd och de forna vännerna blir nu fiender. Filmen har en ganska så tunn plot jämfört med senare Disney-filmer och handlar mer om relationer och miljöer än de handlar om äventyr och mysterier.
Egentligen har den här filmen ett par bra segment men inte så mycket mer än så. När Todd är väldigt lite och blir bästis med Copper är ganska så sött men inte speciellt spännande. När Todd sätts ut i skogen kommer nog de flesta som någonsin ägt ett husdjur slå på tårkanalerna och slutscenen är tung. Resten av filmen är en ganska så långtråkig filler med en komedi-duo vars subplot inte gör något mer än att dra ut på speltiden och underhålla de absolut minsta i publiken.
Animeringen är tidvis mycket, mycket vacker, särskilt miljöer. Och ibland är det så dåligt att man närmast omedelbart kan avgöra att den här scenen animerades efter att halva animeringsgänget lämnat projektet.
Med det sagt tror jag inte att filmen är helt meningslös. Jag minns den som gripande när jag var barn och av alla Disney-filmer jag sett än så länge, så trots det våldsamma temat och för mindre barn säkert skrämmande klimaxet av filmen så tror jag att denna film gör sig bra för en yngre publik.
Vad filmen hade behövt, för att funka för mig, var mer tid med Micke och Molle (deras svenska namn var bättre imo) som barn, för att etablera att de faktiskt är jättegoda vänner (de träffas i några dagar totalt, typ), och lite mindre filler. Det hade också varit en avsevärt bättre film om Chief dog, då det hade motiverat karaktärerna mycket bättre än den nuvarande situationen, där chief faktiskt verkar tycka att det är rätt skönt att bli skadad.
The fox and the hound får
2/5. Speltiden är åtminstone bara 83 minuter.
