WRNU:s filmklubb 2023 v13

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v13 2023 – #532 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
  3. När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  4. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  5. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

1591730152931.png
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Jag håller på att komma ifatt förra veckans tittande, och först ut blir Moana (2016). Det är Musker och Clements som ligger bakom filmen (vilka jävla ikoner alltså, de har följt med i recensionerna sedan The rescuers). De har över ett dussin filmer tillsammans och lite mer därtill i Disneys regi. Efter att de fixat The Princess and the frog så bestämde Musker och Clements sig för att börja fila på en ny filmatisering: Terry Pratchetts bok Mort. Tyvärr fastnade det i ett rättighetsbråk och man fick ge upp på tanken att filmatisera boken hos Disney.

När det inte blev någon Pratchett så skrev Musker och Clements ihop tre stycken egna idéer. Efter att Musker började läsa på lite om Polynesisk mytologi så blev idén om en film baserad på Maui, en polynesisk halvgud. John Lasseter gillade konceptet och sa åt de båda att resa runt i Stilla havet för att besöka flera olika platser och studera kulturen djupare. Efter det första besöket bestämde de sig för att vända lite på konceptet med filmen och istället för att följa Maui så borde filmen följa en människa som försöker hitta Maui igen.

De polynesiska folken var nämligen ett mycket sjökunnigt folk men som plötsligt slutade göra långa sjöresor och inte gjorde sådana på runt 1000 år innan de började åta sig sådana projekt igen. Forskare är oeniga om varför man gjorde så, men en rimlig förklaring är klimatförändringar. Oavsett så lät man sig inspireras av detta för filmens grundplott och jobbade under fem år och lät producera nio olika versioner av filmen (!). Man hade nämligen satt ihop en Oceanic Story Trust som bestod av experter på polynesisk kultur och historia som man återkommande visade scener ur filmen och sedan ändrade saker och ting baserat på feedback. Ett koncept som ändrades var att Maui var flintskallig i ett tidigt utkast, men det ansågs vara alltför inkorrekt och man ändrade Mauis utseende.

Manuset skrevs i flera omgångar, av många olika individer och koncept som skrotades var ett större fokus på kön (Moana skulle vara enda dottern med fem, sex bröder). Ett annat koncept var att fadern skulle vara pro nya försök att resa på havet men försvann på havet och Moana skulle mot resten av sin familjs vilja ge sig ut för att rädda honom och så vidare.

Så till själva filmen...


Moana pratar med sin farmor.

Filmen följer Moana, hövdingens dotter på en isolerad ö. Hon har alltid haft en stark dragning till havet men längre sjöresor är förbjudna enligt stammens traditioner. En dag dyker en mystisk, mörk kraft upp som tömmer havet på fisk och dödar kokosnötterna och efter lite utforskande ger sig Moana iväg på en lång sjöresa för att tillintetgöra källan till den mörka kraften. Enligt legenden måste Maui, en halvgud, återlämna hjärtat av Te Fiti som Maui en gång stal. Det blir äventyr, sjöresor och möten med farliga, mytiska varelser av alla dess slag.

Filmen följer i mångt och mycket det som förväntas av en Disney-prinsess film, med sånger, cute animal side-kick och så vidare. Men filmen skalar också bort saker, såsom romans (det finns ingen sådan i hela filmen faktiskt).

Animering, musik, röstskådespel och så vidare är mycket bra, särskilt vattnet ser helt galet bra ut till sådan nivå att man tror att de filmat i havet med en 4K kamera och sen ljuger om att det är animerat. Karaktärerna är välskrivna och spelar av varandra väl och flera av låtarna är fantastiska. För att vara en Disney-film går karaktärerna genom en hel del karaktärsutveckling också. Om jag skulle ge mig ut i ett försök att hitta saker jag inte gillar med filmen så är det när man försöker göra referenshumor, vilket i min mening är något man gör när man inte kan hitta på några andra skämt. Maui gör ett skämt om att tweeta som inte fungerar för mig och Muai gör också en riktig wink-wink-nudge-nudge till de vuxna i publiken när han skämtar om att Moana ska börja sjunga och kallar henne för en prinsessa för att hon har ett animal side-kick.

Men om det enda jag kan komma på med filmen är tre skämt som jag inte gillar så kan man nog rätt lungt säga att det här är en bra film. En riktigt bra film, faktiskt. Det mesta svävar mellan bra och fantastisk och Lin-Manuel Miranda erbjuder verkligen sitt A-game här.

Moana får 5/5, för om jag ger den 4/5 så har min man hotat att ansöka om skilsmässa.
 
Last edited:

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Jag har också sett Zootopia (2016), som alltså släpptes samma år som Moana. Det var den första gången på fjorton år som Disney körde två animerade filmer samma år (då med Treasure Planet och Lilo & Stitch). Precis som med Moana satsade Disney på ett säkert kort som varit med i organisationen länge: Byron Howard (som jobbat med i princip varje animerad Disney-film sedan Pocahontas). Han regisserade, bland annat, Tangled som jag recenserat tidigare. Howard presenterade sex stycken pitches till Lasseter varav hälften handlade om djur som itar sig mänskliga roller. Han sa att hans önskan var att göra något i stil med den gamla Disney-klassikern Robin Hood.

Den idé som uppskattades mest av Lasseter var konceptet med Zootopia då det var den story som byggde mest på att djuren levde i sitt eget system, snarare än att vara djur som bor i en människostad eller ute i det vilda. Staden och miljöer skulle designas för att tillfredsställa hur olika djuren är rent biologiskt. Lasetter gillade faktiskt filmen så mycket att han, enligt Howard, lyfte upp Howard i luften som om han vore baby-Simba i The Lion King. Jag kan inte med säkerhet säga att det stämmer, men efter lite googlade kommer jag fram till att det inte är omöjligt: Howard är lite av en tunnis och Lasetter är rätt rejält byggd.

None the less...

Från början var filmens manus något helt annat. Den skulle följa en slags James Bond-hare som skulle ut på ett spionäventyr i ett fiktivt 60-tal (vilket var en sammanslagning av flera av Howards första pitches). En av manusförfattarna som togs in, Jared Bush, var mycket exhalterad då hans far och farfar båda arbetat för CIA. Efter att ha storyboardat och fixat ihop en hel del material så tyckte expterna att filmens första del var den bästa, och det utspelade sig under en utredning i Zootopia - en stad byggd för alla möjliga olika djur.

Man bestämde sig för att riva upp manuset och skriva en buddy-cop film istället, där Nick (räven) är huvudkaraktären och hans naiva, rookie-kollega var Judy (kaninen). 2014, när filmen redan varit i utveckling i två år, så bestämde man sig för att ändra än en gång då man kom fram till att storyn skulle bli mer intressant från Judys perspektiv. Man lade också en större emfas på race-relations. De tidigare manuset hade fokuserat mer på klass, där skurkarna var lierade med rika trustfund-typer.

Som kul trivia finns det en nästan-confirmed teori om att Disney aktivt sökte ut furry-communities och gav dem tillgång till posters, biobiljetter etc. i utbyte mot att de byggde hype för filmen.

Så till själva filmen då...


Judy är uppröd.

Filmen följer Judy Hopps, en småstads-kanin med ett starkt rättspasos som drömmer om att bli polis, trots att inga andra kaniner någonsin blivit poliser. Hon uppnår sin dröm, typ, men får jobbet som parkeringsvakt istället för "riktig" polis. Plötsligt dras hon en dag in i ett stort missing-mammal case och tar hjälp av en con-man (con-fox?) vid namn Nick som hjälper henne att förstå hur den stora staden egentligen fungerar och filmer utspelar sig som ett typiskt buddy-cop drama med action, utredningar, ledtrådar och skurkar.

Filmens stora tema är race-relations, dels mellan rovdjur och gräsätare, men också specifika raser (såsom kanin, räv och så vidare). Den behandlar dessa teman, som ofta inte görs särskilt bra i barnfilmer. Alternativ ett är att rasism är dåligt och existerar pga en taskig individ snarare än system, eller så gör de typ Pocahontas och säger "both-sides-bad". Det är därför mycket uppfriskande att se hur Judy, vår huvudperson och en karaktär med starkt rättspatos och vad vi skulle anse vara en "god person" också falla tillbaka på rasistiska föreställningar utan att ens inse vad hon gör för fel. Snarare än att vara perfekt från början så gör hon fel, lär sig och förändras vilket inte ens många "vuxenfilmer" fixar att skriva.

Animering och röstskådespel är, liksom för Moana, top-notch och man har arbetat mycket bra med ansiktsuttryck och kroppsspråk hos karaktärerna, men särskilt Nick och Judy. Både Nick och Judy är utmärkta huvudkaraktärer och de två troperna (för det är vad de är, två troper) är skrivna på en topp-nivå. Det är okey att använda klyschor när de skrivs såhär väl. Humorn är på det stora hela också bra.

Filmen tappar dock när den, liksom Moana, tror att den måste förlita sig på referenshumor för att få föräldrarna att titta på filmen. Vi behöver inte ha breaking bad i Zoopopia, och en dramatisk och seriös scen behöver inte dras ur sitt drama för att referera Frozen och göra narr av tidigare Disney-filmer heller. Skurken är också mycket svag. Eftersom det är andra gången jag ser filmen så satt jag som en hök för att kolla varenda scen skurken är med i, men till skillnad från de flesta snut-draman så finns det inga ledtrådar här som låter en uppmärksam förstagångstittare avgöra att det här är skurken utöver att "Jo men klyschan säger att det här är skurken, så därför är det nog den karaktären".

Med det sagt får Zootopia 4/5. Det här är en mycket välskriven buddy-cop film som handlar mer om karaktärernas relationer, om att se kul djur i kostymer och rasism än den handlar om att nysta upp mysteriet och luska ut vem skurken är.
 
Last edited:

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Häromdagen såg jag mer filmer om rävar, The fox and the hound (1981). Jag har pratat lite om filmens produktion tidigare, då jag pratat om Don Bluth tidigare. Det här var nämligen den sista Disney-filmen han jobbade med (även om han inte är med i filmens credits-sekvens, på egen begäran).

I slutet på sextiotalet införskaffade Disney rättigheterna till boken med samma namn även om de kom att röra sig långt från storyn i boken (som är ganska så mörk och något deprimerande). Arbetet med att faktiskt göra filmen påbörjades 1977 och filmen var tänkt att släppas 1980. Chef för projektet var Wolfgang Reitherman, en av de sista av Disneys så kallade "nine old men", vilka en gång i tiden var grundstommarna för allting som hände i Disney-företaget. I alla filmer från Snövit till just The Fox and the Hound så satt de med på viktiga positioner (och var även med på ett hörn hela vägen upp till The great mouse detective).

Som assisterande regissör dök Art Stevens in, som också varit på företaget under en längre tid, men problem uppstod ganska snart. Man gnabbade och det blev en maktkamp mellan de två regissörerna, vilket Disney löste genom att ge filmen en tredje regissör medan man försökte övertyga den äldre Reitherman att släppa över tyglarna till de yngre talangerna. Han vägrade - han hade inte förtroende för sina yngre kollegor. Det var ett fundamentalt problem på Disney vid tillfället som genomsyrat även tidigare projekt.

Hans yngre medarbetare för tillfället, som han inte hade förtroende för, var alltså (bland andra) John Lasseter, John Musker, Ron Clements, Glen Keane, Tim Burton, Brad Bird, Henry Selick, Chris Buck, Mike Gabriel, Mark Dindal och självklart Don Bluth. De som har någorlunda koll på Disney-regissörer vet att det här var gänget som var ansvariga för den senare Disney-renässansen.

Projektet fortsatte att vara konfliktfyllt - man bråkade om musiksekvenser, om hur mycket utrymme de två comic-relief karaktärerna skulle ha och slutligen, det som blev spiken i kistan, karaktären Chiefs död eller icke-död. Chiefs död eller icke-död är dock inte den egentliga anledningen till varför hälften av filmens alla animatörer sade upp sig från Disney (med Don Bluth i spetsen) och begav sig av för att bilda sin egen studio. Huvudproblemet var top-down systemet av makt och kontroll över projekt, där de äldre herrarna såg på övriga medarbetare som assistenter snarare än som egna individer med egna idéer.

Då hälften av produktionens animatörer plötsligt sade upp sig en dag var man tvungen att skjuta upp release-datum med ytterligare ett år och drog in en massa mindre animatörer för att snabbt fixa till de scener som inte redan animerats.

Filmen mottogs svalt av kritiker men gjorde ganska så bra från sig rent ekonomiskt. Jag copy-pastar en samtida recension nedan för den är så fruktansvärt brutal.

Vincent Canby of The New York Times claimed that the film "breaks no new ground whatsoever", while describing it as "a pretty, relentlessly cheery, old-fashioned sort of Disney cartoon feature, chock-full of bouncy songs of an upbeatness that is stickier than Krazy-Glue and played by animals more anthropomorphic than the humans that occasionally appear." He further commented that the film "is rather overstuffed with whimsy and folksy dialogue. It also possesses a climax that could very well scare the daylights out of the smaller tykes in the audience, though all ends well. Parents who don't relish chaperoning their tykes to see the movie, but find they must anyway, can take heart in the knowledge that the running time is 83 minutes. That's about as short as you can get these days.
Ouch.


Hunden Copper och räven Tod leker som barn.

Filmen följer räven Tod som tas in av en snäll gammal dam och jakthunden Copper, det senaste förvärvet av den hetlevrade jägaren Amos Slade. De två blir bästa vänner som småbarn men så växer de upp och inser att deras roller inte riktigt är vad de tänkt sig. Efter en olycka med Chief så verkar deras vänskap för evigt förstörd och de forna vännerna blir nu fiender. Filmen har en ganska så tunn plot jämfört med senare Disney-filmer och handlar mer om relationer och miljöer än de handlar om äventyr och mysterier.

Egentligen har den här filmen ett par bra segment men inte så mycket mer än så. När Todd är väldigt liten och blir bästis med Copper är ganska så sött men inte speciellt spännande. När Todd sätts ut i skogen kommer nog de flesta som någonsin ägt ett husdjur slå på tårkanalerna och slutscenen är tung. Resten av filmen är en ganska så långtråkig filler med en komedi-duo vars subplot inte gör något mer än att dra ut på speltiden och underhålla de absolut minsta i publiken.

Animeringen är tidvis mycket, mycket vacker, särskilt miljöer. Och ibland är det så dåligt att man närmast omedelbart kan avgöra att den här scenen animerades efter att halva animeringsgänget lämnat projektet.

Med det sagt tror jag inte att filmen är helt meningslös. Jag minns den som gripande när jag var barn och av alla Disney-filmer jag sett än så länge, så trots det våldsamma temat och för mindre barn säkert skrämmande klimaxet av filmen så tror jag att denna film gör sig bra för en yngre publik.

Vad filmen hade behövt, för att funka för mig, var mer tid med Micke och Molle (deras svenska namn var bättre imo) som barn, för att etablera att de faktiskt är jättegoda vänner (de träffas i några dagar totalt, typ), och lite mindre filler. Det hade också varit en avsevärt bättre film om Chief dog, då det hade motiverat karaktärerna mycket bättre än den nuvarande situationen, där chief faktiskt verkar tycka att det är rätt skönt att bli skadad.

The fox and the hound får 2/5. Speltiden är åtminstone bara 83 minuter.
 
Last edited:

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,916
Häromdagen såg jag mer filmer om rävar, The fox and the hound (1981). Jag har pratat lite om filmens produktion tidigare, då jag pratat om Don Bluth tidigare. Det här var nämligen den sista Disney-filmen han jobbade med (även om han inte är med i filmens credits-sekvens, på egen begäran).

I slutet på sextiotalet införskaffade Disney rättigheterna till boken med samma namn även om de kom att röra sig långt från storyn i boken (som är ganska så mörk och något deprimerande). Arbetet med att faktiskt göra filmen påbörjades 1977 och filmen var tänkt att släppas 1980. Chef för projektet var Wolfgang Reitherman, en av de sista av Disneys så kallade "nine old men", vilka en gång i tiden var grundstommarna för allting som hände i Disney-företaget. I alla filmer från Snövit till just The Fox and the Hound så satt de med på viktiga positioner (och var även med på ett hörn hela vägen upp till The great mouse detective).

Som assisterande regissör dök Art Stevens in, som också varit på företaget under en längre tid, men problem uppstod ganska snart. Man gnabbade och det blev en maktkamp mellan de två regissörerna, vilket Disney löste genom att ge filmen en tredje regissör medan man försökte övertyga den äldre Reitherman att släppa över tyglarna till de yngre talangerna. Han vägrade - han hade inte förtroende för sina yngre kollegor. Det var ett fundamentalt problem på Disney vid tillfället som genomsyrat även tidigare projekt.

Hans yngre medarbetare för tillfället, som han inte hade förtroende för, var alltså (bland andra) John Lasseter, John Musker, Ron Clements, Glen Keane, Tim Burton, Brad Bird, Henry Selick, Chris Buck, Mike Gabriel, Mark Dindal och självklart Don Bluth. De som har någorlunda koll på Disney-regissörer vet att det här var gänget som var ansvariga för den senare Disney-renässansen.

Projektet fortsatte att vara konfliktfyllt - man bråkade om musiksekvenser, om hur mycket utrymme de två comic-relief karaktärerna skulle ha och slutligen, det som blev spiken i kistan, karaktären Chiefs död eller icke-död. Chiefs död eller icke-död är dock inte den egentliga anledningen till varför hälften av filmens alla animatörer sade upp sig från Disney (med Don Bluth i spetsen) och begav sig av för att bilda sin egen studio. Huvudproblemet var top-down systemet av makt och kontroll över projekt, där de äldre herrarna såg på övriga medarbetare som assistenter snarare än som egna individer med egna idéer.

Då hälften av produktionens animatörer plötsligt sade upp sig en dag var man tvungen att skjuta upp release-datum med ytterligare ett år och drog in en massa mindre animatörer för att snabbt fixa till de scener som inte redan animerats.

Filmen mottogs svalt av kritiker men gjorde ganska så bra från sig rent ekonomiskt. Jag copy-pastar en samtida recension nedan för den är så fruktansvärt brutal.



Ouch.


Hunden Copper och räven Tod leker som barn.

Filmen följer räven Tod som tas in av en snäll gammal dam och jakthunden Copper, det senaste förvärvet av den hetlevrade jägaren Amos Slade. De två blir bästa vänner som småbarn men så växer de upp och inser att deras roller inte riktigt är vad de tänkt sig. Efter en olycka med Chief så verkar deras vänskap för evigt förstörd och de forna vännerna blir nu fiender. Filmen har en ganska så tunn plot jämfört med senare Disney-filmer och handlar mer om relationer och miljöer än de handlar om äventyr och mysterier.

Egentligen har den här filmen ett par bra segment men inte så mycket mer än så. När Todd är väldigt lite och blir bästis med Copper är ganska så sött men inte speciellt spännande. När Todd sätts ut i skogen kommer nog de flesta som någonsin ägt ett husdjur slå på tårkanalerna och slutscenen är tung. Resten av filmen är en ganska så långtråkig filler med en komedi-duo vars subplot inte gör något mer än att dra ut på speltiden och underhålla de absolut minsta i publiken.

Animeringen är tidvis mycket, mycket vacker, särskilt miljöer. Och ibland är det så dåligt att man närmast omedelbart kan avgöra att den här scenen animerades efter att halva animeringsgänget lämnat projektet.

Med det sagt tror jag inte att filmen är helt meningslös. Jag minns den som gripande när jag var barn och av alla Disney-filmer jag sett än så länge, så trots det våldsamma temat och för mindre barn säkert skrämmande klimaxet av filmen så tror jag att denna film gör sig bra för en yngre publik.

Vad filmen hade behövt, för att funka för mig, var mer tid med Micke och Molle (deras svenska namn var bättre imo) som barn, för att etablera att de faktiskt är jättegoda vänner (de träffas i några dagar totalt, typ), och lite mindre filler. Det hade också varit en avsevärt bättre film om Chief dog, då det hade motiverat karaktärerna mycket bättre än den nuvarande situationen, där chief faktiskt verkar tycka att det är rätt skönt att bli skadad.

The fox and the hound får 2/5. Speltiden är åtminstone bara 83 minuter.
Den här filmen gör mig lite deppig då det verkligen finns en stark, mörk och meningsfull historia där, men att den på grund av en massa dåliga beslut helt tappats bort. Med en del ändringar hade detta kunnat bli band Disneys bästa och nu är den istället rätt meningslös.

Det är nästan så att jag önskar att Disney gjorde en remake på denna där historien verkligen fick komma till sin rätt. Fast då skulle de väl å andra sidan använda sig av 3D-animering och allt det visuellt fina med originalet skulle försvinna.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Den här filmen gör mig lite deppig då det verkligen finns en stark, mörk och meningsfull historia där, men att den på grund av en massa dåliga beslut helt tappats bort. Med en del ändringar hade detta kunnat bli band Disneys bästa och nu är den istället rätt meningslös.

Det är nästan så att jag önskar att Disney gjorde en remake på denna där historien verkligen fick komma till sin rätt. Fast då skulle de väl å andra sidan använda sig av 3D-animering och allt det visuellt fina med originalet skulle försvinna.
Ja, storyn är verkligen perfekt för att göra en stark, dramatisk story och de sista tio minuterna av filmen är helt fantastiska. Nästan helt dialog med fantastiskt kroppsspråk och animering, men tyvärr räcker inte fem minuter för att göra en bra film :confused:
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,916
Ja, storyn är verkligen perfekt för att göra en stark, dramatisk story och de sista tio minuterna av filmen är helt fantastiska. Nästan helt dialog med fantastiskt kroppsspråk och animering, men tyvärr räcker inte fem minuter för att göra en bra film :confused:
Nu när du säger det, de bästa scenerna är just de utan dialog. Denna film hade nog vunnit väldigt mycket på att ha djur som inte pratar.
 
Joined
15 Nov 2004
Messages
3,798
Location
Maastricht
The Banshees of Inisherin 2022

Detta är en riktigt bra film.Miljöerna är fantastiska. Det är mörk humor. Det är märkliga vänskaper och karaktärer. Jag gillade verkligen allt med den här filmen och skrattade en hel del, men den blev mörkare. Har något sagolikt över sig, vilket jag tror har att göra med de Irländska miljöerna och karaktärernas personligheter. Det är många "karaktärer" om man säger så.
I korta drag så säger en man upp bekantskapen helt med en vän och han vill bli helt lämnad i fred av just denna vän, för han gillar honom inte längre., något som påverkar flera personer och deras omgivning.

Jag ger nog den här filmen 4,5/5
 
Last edited:

Bolongo

Herr Doktor
Joined
6 Apr 2013
Messages
4,278
Location
Göteborg
Gick och såg Fängelsehålor och Drakar.

Den levde faktiskt upp till sitt namn. Det fanns både fängelsehålor och drakar med. Grottor, också, ifall man inte översätter så bokstavligt.

Den levererar också mängder av referenser till såväl kärnkoncept från D&D som saker specifika för Faerun (och märkligt nog en detalj hämtad från Oerth). Men utan att tempot saktar ned eller det känns allt för expositoriskt.

I övrigt var den exakt vad jag förväntade mig efter att ha konsumerat några icke-spoileriga recensioner: en lättsam äventyrsberättelse i hög fart, med mer hjärta än hjärna. Jag menar, man får inte grubbla för mycket på logistiken i handlingen. Låt bli att ställa frågor som "hur gick de så långt till fots i den miljön utan utrustning och överlevde" eller "kunde de verkligen ha planerat den där twisten i förväg". Det är ganska lätt att stänga av det frågandet när det emotionella i berättelsen faktiskt fungerar: man förstår precis vilka karaktärerna är och varför de gör som de gör. Då är åtminstone jag med på tåget även om allting annat inte är fullständigt realistiskt.

Så jag ger den 4 av 5 i betyg.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Ikväll blev det Frozen (2013). Liksom som med The little Mermaid som jag skrivit om tidigare så hade detta koncept för en film en lång historia hos Disney. Redan 1940 så grubblade Walt Disney själv på att koncept att göra en film baserad på H.C. Andersen The Snow queen. Tanken var faktiskt att animera ett flertal av H.C. Andersens sagor, inkluderat Lilla sjöjungfrun, Flickan med svavelstickorna den fula ankungen etc. i en enda "långfilm" bestående av ett antal kortfilmer. Men projektet fastnade med just The Snow Queen, som man hade svårt för att trycka ihop till en kortfilm som man trodde skulle passa för en modern publik.


Concept art för The Snow Queen, anno 1940.

Sen kom kriget, projektet lades på hög och man gav sig på annat. Under Disney-renässansen så kickade man igång projektet igen, man hade ju rönt stor framgång med The little mermaid. Trots ett flertal pitches från en antal olika personer (där man bland annat ambitiöst försökte dra över Lasseter från Pixar för att leda projektet) så dog det än en gång. Det var först 2008 som projektet drog igång igen, när Chris Buck (Frozens regissör) pitchade ett flertal idéer valde Disney att satsa på The snow queen, igen. Dock avslöjade Buck att han redan tidigt i projektet inte var sådär jätteintresserad av att följa originalstoryn särskilt nära, utan ville utforska något helt annat.

Med det sagt så var Snödrottningen tänkt att vara en skurk i de första utkasten. Man hade (och har fortfarande) ett system på Disney där man använder sig av storyboards, inspelningar och färdiganimerat material för att sätta ihop utkast av filmen som sedan visas för andra anställda på Disney. Dessa anställda lämnar sedan högvis med kommentarer och feedback och om så behövs skriver man om. Ett beslut som togs tidigt var att göra de två huvudkaraktärerna till systrar och för att utveckla det vidare så lät man arrangera en "sister-summit" på Disney, där alla kvinnliga anställda som hade en syster intervjuades om sina relationer, quirks och beteenden.

Originalplanen som började manifistera sig handlade om en elak storasyster och drottning vid namn Elsa som använder sin ismagi för att förbanna sin yngre systers hjärta och spenderar en stor del av filmen med att förhindra hennes yngre syster att lyckas kyssa sin sanna kärlek, vilket skulle "thaw her frozen heart". Hon skulle ha en armé av snögubbar och anfalla staden och det skulle vara lite mer av en spännande action-komedi. Men man tyckte att skurken var lite platt och började försöka luska ut en bra motivering till henne. Eftersom musiken skrevs om på löpande band, och nytt folk kom in, så hade de fria tyglar att prova på lite vad de ville.


Concept art för Elsa och Anna som badar som småbarn tillsammans. Claire Keane, som också gjorde concept art till bland annat Tangled, är helt fantastisk. Kolla in hennes galleri här.

Tanken var att låta Anna styras av sin kärlek och Elsa av sin rädsla och det var där sången Let it go kommer in i bilden. När resten av gänget som jobbade på filmen hörde sången så ska de, enligt legenden, ha blivit helt paff och mer eller mindre omedelbart bestämt sig för att Elsa är alldeles för sårbar och sympatisk för att förbli en skurk. Man introducerade en ny skurk, skrev om igen och igen. Man scrappade en hel del plot-grejer som man tänkte introducera i början av filmen då man kände att dumpa lore och exposition inte skulle vinna publiken. "The more explaining we did, the worse we found the script to become."

Trots att filmen var schemalagd för November 2013 så satt man fortfarande i Februari 2013 och skrev om i manus. Jennifer Lee, som vid det här laget hade blivit assisterande regissör ogillade Olaf. Han hade blivit designad om Elsas "obnoxious goon" och hon lär ha sagt "Kill the fucking snowman" då hon så starkt ogillade karaktären. Olaf skrevs tillsist om till att bli Annas comic relief, snarare än en skurkaktig och elak typ. Sommaren 2013 (fyra och en halv månad innan filmen skulle släppas!) så fick man äntligen ihop vad man tyckte var det som saknades - låten "Do you want to build a snow-man". Alla jobbade övertid som djur för att hinna få ut filmen i tid, vilket man lyckades med.

Det som är helt fantastiskt med denna kaotiska process är den enorma mängd extramaterial som finns tillgängligt, med helt andra takes på scener och karaktärer.

Här är tex. "More than just a spare", en låt som handlar om hur Anna är andra-i-ledet till tronen och känner mindrevärdeskomplex medan hon kämpar för att finna sin egen identitet.


Det här är min favorit dock. I en alternativ take där Elsas och annas relation är annorlunda. Här har Anna känt till Elsas magiutövande hela tiden och vantarna spelar en ännu mer central roll i Elsas olycka. Man nämner i låten en profetia som var tänkt att vara med i filmen i tidigare drafts, som förutspår hur Elsa kommer sprida köld och mörker över hela landet. Det är en i min mening helt fantastisk sång, men funkar inte alls med tanke på hur storyn skrevs om. Storyboardsen är också utsökta.


Så gick det bra för denna film som producerats i ett så hektiskt läge? Well, om du på något sätt bott under en sten så kan vi ju säga såhär att både Frozen 1 och Frozen 2 ligger på topp 3-listan över mest inkomstbringande animerade filmer någonsin.


Du hör låten i ditt huvud bara av att se bilden.

Filmen följer systrarna Anna och Elsa, som efter en olycka med sitt magiutövande seperaras från varandra för att förhindra att en förbannelse har ihjäl den yngre systern. I sin isolation utvecklas deras personligheter drastiskt från varandra, där Elsa blir neurotisk, nervös och depressiv medan Anna blir en social butterfly, desperat efter samvaro, kärlek och vänskap.

Efter ett bråk under Elsas kröningsbal till drottning så avslöjas Elsas krafter och hon flyr palatset och upp i bergen. På grund av bristande kontroll över sin magi så täcker hon hela sitt land i ett täcke av snö och det är upp till hennes syster att hitta henne och övertala henne att trolla bort snön och föra sommaren åter till landet. Lägg till lite romans, en talande snögubbe och lite såntdär Disney-stoff så är det hela klart.

Men lägg framförallt till musik. Musiken i denna film är enastående och även om de flesta småföräldrar nog hört Let it go mer än en gång för mycket så är det otroligt svårt att förneka hur löjligt bra denna låt är. Över två miljarder views spritt över de tre mest populära youtube-kanalerna får jag det till och över en halv miljard till på Spotify. Det sjuka är att de andra sångerna i filmen, såsom First time in forever och Do you want to build a snowman också är tokbra.

Filmen har också färgstarka, intressanta karaktärer, spänning och starka känslor som känns genuina. Filmens svagare delar, såsom skurken är inte tillräckligt för att den här filmen ska kunna anses vara något annat än ett mästerverk.

Frozen får 5/5. Att säga att Frozen är bland Disneys top-tiers kan verka basic bitch, but where's the lie?
 
Last edited:

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Efter att ha sett Frozen så gav jag mig givetvis på Frozen II (2019), men jag har inte hunnit se färdigt dokumentärserien om filmen än, så jag recenserar istället Raya and the last dragon (2021). Filmens huvudregissör Don Hall har varit på Disney sedan man gjorde Tarzan och jobbade under samma år också med Encanto (dock i en mindre roll). Till sin assistans hade han Carlos Lopez Estrada som är mer ny i gamet, men som har god chans att bli ett stort namn i framtiden. Han arbetar för tillfället med att regissera live-action versionen av den fantastiska animé-filmen Your name.

Nåväl.

Arbetet med filmen påbörjades vad vi vet 2018 och fick sitt officiella namn först 2019. Problemet med att försöka dyka in i historien bakom filmerna och hur de skapades blir tydliga ju närmre filmens release-datum är till vår nutid. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket allmänt tillgängligt material om den kreativa processen. Det hjälptes förmodligen inte av att filmen till största del inte arbetades med på traditionellt vis, där man möts i stora lokaler hos Disney och diskuterar på plats, istället sköttes en majoritet av allt arbete hemifrån, via Zoom, allt på grund av covid (såklart).

Man shufflade om en hel del under den kreativa processen, och bytte regissör och vice-regissör ett par gånger. Mest iögonfallande är kanske att Cassie Steele först anlitades för att ge rösten till Raya, men när man arbetade med att utveckla karaktären så gick hon från en stoisk ensamvarg till att få lite mer karisma och "swagger", tydligen inspirerad av Star Lord från MCU. Då tyckte man inte att Cassie Steele passade lika bra längre och anlitade istället Kelly Marie Tran som man tyckte var mer bad-ass men ändå kul. Tran hade gjort en audition för rollen och blivit nekad, men när hon tillsist fick rollen var hon väldigt taggad på arbetet och fick göra en del inflikningar på Rayas personlighet och kroppsspråk utöver det som manusförfattare själva hade skrivit ihop.

Efter att ha spanat lite på nätet på bortklippta scener så kan jag iallfall dra slutsatsen själv att i tidigare manuskript så manifesterade Druun sig som monster snarare än skuggor och Rayas jakt på den sista draken pågår ganska länge i filmen utan större resultat: de flesta scenerna vi ser (även de som borde komma en bit in i filmen) har endast Raya och Tuk-tuk. I scenerna så är Raya dessutom en kändis, en omkringresande hjälte och krigare som besegrar Druun vartän hon stöter på dem.

Förmodad öppningsscen i en alternativ film

Första gången hon träffar pojken Boun, som i slutfilmen driver en restaurang.

Filmen anses rent ekonomiskt ha varit en flopp, och den drog bara precis in över kostanden för att producera filmen (130 miljoner mot en kostnad på "över 100 miljoner"), och det beror delvis på covid, delvis på strul hos Disney vad det gällde att få ihop fungerande kontrakt med några av de större biografkedjorna i USA och dels för att filmen bara någon månad senare fanns tillgänglig på Disney+. Med det sagt så streamades filmen ganska mycket på Disney+, blev den tredje mest streamade filmen det året (och den nioende mest illegalt nedladdade filmen!) Filmen mottogs mycket väl av både recensenter och allmänheten och ligger på 94%/97% på Rotten tomatoes.


Raya reser runt i spillrorna av en förstörd värld.


Raya and the last dragon följer Raya, en prinsessa som lider av survivor's guilt efter att hon upplever sig ansvar för att förbannat hela världen vilket gjorde att riket hon bebodde utplånades och hemsöktes av onaturliga monster som fortfarande härjar det som finns kvar av världen. För att återställa världen måste hon hitta den sista draken, ansamla fem stycken bitar av en magisk sten och pussla ihop dom. Raya and the last dragon tar mer inspiration av episka hjältesagor än den gör av traditionella Disney-filmer. Det finns inga musikstycken, ingen romans och även om Raya är en prinsessa så är hon snarare en prinsessa av typen Xena än hon är av typen Rapunzel.

Filmens huvudsakliga teman är förlåtelse och tillit och det vävs otroligt snyggt in i hela filmens setting, där världen gått under på grund av brist på tillit och endast kan återställas när folk börjar visa tilltro och förståelse för varandra igen. Miljöer och animering är mycket snygga, design av kläder, vapen och platser är också inspirerade och häftiga.

Samtidigt faller få av filmens karaktärer mig i smaken. Raya är en helt okey karaktär, men jag tror jag hade föredragit henne som mer stoisk ensamvarg än som charmant skojare - hela hennes story handlar om survivor's guilt och hur lite hon gillar att förlita sig på någon annan. Om allt skämtandet var en emotionell sköld hon satt upp hade det funkat, men det är inget som antyds att så är fallet. Resterande karaktärer som hon rekryterar och lär känna, represenanter från de olika rikena i nationen, är tyvärr inte särskilt underhållande. Man förlitar sig mycket på humor och mycket moderna refenser (Pop-and-lock dancing, att göra grupp-projekt i skolan, "princess undercut", etc.) och det funkar inte för mig. De scener som är emotionellt tunga, såsom den fantastiska scenen där den lilla gossen Boun säger att de bor "in a world of orphans" undergrävs när man har behov att genast skämta efteråt.

En av sidokaraktärerna, Tong, tycker jag om väldigt mycket. Men i övrigt så bärs filmen av Namari och Raya. Det sista segmentet i filmen, deras slutduell och efterföljden, är asbra och dramatisk TV som inte undergrävs av oneliners.

Raya and the last dragon får 3/5. När filmen låter sig själv vara ett episkt drama så är det verkligen en mycket stark film. Tyvärr så vågar inte filmen vara det tillräckligt ofta för att det ska vara mer än "en bra film".
 
Last edited:

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Jag har jag faktiskt två filmer att rapportera om!

Först Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves på bio med 12-åringen. Nu har ju flera av er redan pratat om filmen så jag vet inte om jag har sådär jättemycket mer att säga. Sonen tyckte den var jättebra men att han inte är så van vid fantasy. Han känner även igen Hugh Grant som skurken i Paddington 2 vilket är jättekul för oss födda på 1900-talet.
  • När filmen är slut inser jag att jag typ inte kommer ihåg vad de olika personerna hette ens. Simon och Sofina var det enda som 100% fastnade. Ed hette ju nåt mer, barbaren hette nåt på H, druiden hette inte Dorus utan nåt liknande, Hugh Grant hette.... nåt. Det satte sig sedan när jag kollade på imdb efteråt, men det hela är en slags hint om att det här är en film som är underhållande medan du tittar men inte lämnar så djupa avtryck.
  • 10 personer i Linköpings största salong. Har nog inget med filmen att göra utan dottern var med en kompis och såg film helt ensamma i salongen för några månader sedan. Hur länge till har vi en biograf i staden? Har alla som har råd med biobiljetter så feta tv-apparater eller filmdukar hemma att det är skit samma att gå på storbilds-bio?
  • Baldurs Gate namedroppas. Neverwinter reagerar publiken också på. Säkert nåt mer jag inte minns nu. Annars har jag ingen relation till röda magiker eller They eller vad mer jag inte vet om det är plockat från etablerad DnD-värld.
  • Det är bra drag hela tiden. Jag har aldrig tråkigt.
  • Illusionstrubadur-scenen är sonens favoritscen.
  • Oneliner/Humor-nivån fungerar nästan hela tiden. Oväntat bra faktiskt.
  • Inte ett enda irritationsmoment över stereotyper/klichéer. Imponerande.
  • Simon är bäst (jaja, jag kanske identifierar mig med den klene magikern med kasst självförtroende och matchande dejtingkapacitet).
  • Hugh Grant är näst bäst.
4/5 medan tittandet pågår. 3/5 när man tänker tillbaka på filmen efteråt.

(DnD-filmen från 2000 har jag sett efter check på imdb och koll på trailern. Minns dock ingenting av handlingen. De två senare hade jag missat att de fanns.)
______________

Sedan såg vi Coco med hela familjen nu ikväll. Mexico-halloween-stämning om familj före och efter man dör (och efter det). Eftersom vi är familjen Jonasson så såg endast två av fem familjemedlemmar hela filmen (eller okej, jag missade första fem minutrarna kanske). Jag var inte alls imponerad i början över "barn vill göra X men familjen säger barskt att han måste göra Y". Lite senare när det blir för mycket skelett så tycker 5-åringen att det blir för läskigt så frun nattar henne. Inte så lyckat än... men!
Någonstans halvvägs in i filmen börjar jag klicka med den och det är faktiskt riktigt bra här. 10-åringen försvinner här någonstans. Frun var tillbaka men hon och sonen hade sett filmen när de kom så hon tittar inte klart. Dödsriket är inte coolt nog eller nåt, men för mig blir det bara bättre.
Gitarrscenen med Miguel och Coco på slutet är holy onion ninjas on a stick batman! Precis som filmmakarna tänkt sig, de jäklarna!

Så med 2/5 i början och 4/5 i slutet får vi väl sätta en 3/5 då (samt skämmas för hur dålig jag är på att höra av mig till min släkt).
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,672
10 personer i Linköpings största salong. Har nog inget med filmen att göra utan dottern var med en kompis och såg film helt ensamma i salongen för några månader sedan. Hur länge till har vi en biograf i staden? Har alla som har råd med biobiljetter så feta tv-apparater eller filmdukar hemma att det är skit samma att gå på storbilds-bio?
Reagerade också på att det var väldigt lite folk i salongen. En söndag eftermiddag visserligen. Nu har jag inte gått regelbundet på bio de senaste åren men minns det som annorlunda för inte alls länge sedan. Har besökarantalet snabbt börjat sjunka?
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,324
Location
Helsingborg
Pig
2021

Tänk dig John Wick, fast med musik och foto som ett drama. Jag funderar på om det inte är en trend, för detta var vad jag upptäckte med den nya Batman-filmen, men där de utdragna stunderna med fundersamma tankar funkar mycket bättre i den här filmen. Det är mästerfullt klippt och jag har lite svårt att tänka mig att det faktiskt är samma klippare som i Mandy. Nicolas Cage är i "Robin Williams"-facket där det bara finns två lägen: antingen död inuti eller fullt kaos utvändigt. Filmen var ursprungligen tänkt att vara en timme längre, men den var precis så lagom som den borde vara med ett skönt budskap om att det inte alltid är att få drömmen som det det viktiga, utan det är strävan efter drömmen som gör dig levande. Det finns något behagligt när någon tar någonting oseriöst och gör något seriöst av det och på den grunden tycker jag att filmen är riktigt skön på någon punkt.

BETYG: 4/5
 
Last edited:

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Jag har sett Netflix adaption av The School for Good and Evil.

Den är riktigt, riktigt, riktigt usel. Jag kan inte uttala mig om hur den är som adaption för jag har inte läst förlagan (och efter det här är jag väldigt osugen), men jag kan uttala mig om hur den är som film. Och den är verkligen bedrövlig. Någon borde få någon form av straff för att den här fick bli verklighet.

Jag brukar försöka vara positiv, så här är de saker som är bra: Kostymeringen är riktigt, riktigt bra, liksom sminket och miljöerna. Specialeffekterna är också snygga. Lawrence Fishburne och Charlize Theron gör sitt bästa; Michelle Yeoh äger de typ fem eller så scener hon är med i, och Sofie Wylie är verkligen orimligt bra och bär i stort sett hela filmen på sina axlar. Hon är den ende i filmen som faktiskt uttrycker känslor ordentligt och skapar, genom ren talang och hårt arbete, kemi med de hon är i samma scen som. De svarar inte speciellt bra, så allt blir ganska träigt, men i den mån den här filmen har någon gnista alls är det hon som står för den. Jag hoppas på att se mer med henne, för kan hon göra det här med det här manuset så vill jag se vad hon gör med ett bra manus.

Men storyn… Världsbygget… Alltså, det är inte direkt så att Potterverse är ett speciellt välfungerande, konsekvent och sammanhängande universum; Rowling verkar ju mest ha hittat på grejer allt eftersom och inte riktigt brytt sig varken om konsekvenser eller vilka judekarkatyrer hon använder. Men jämfört med det här är Potterverse ett mästerverk.

Utan att gå in på handlingen så kan man väl säga att världsbygget är oerhört förvirrat. Ibland försöker filmen (mest verbalt) säga att folk i allmänhet inte är Onda eller Goda utan bara människor. Å andra sidan säger filmen också, i handling och visuellt, att Absolut Ondska och Absolut Godhet absolut finns, och att de som är Onda resp. Goda agerar typ som Skeletor kontra… jag vet inte. De Goda är de som har den allra mest splittrade karakteriseringen. Men det är hur som helst väldigt tydligt att man ser att Onda bär gothiga kläder och är fula och gillar äckliga saker.

Vad är då "fult"? So glad you asked. Först och främst är naturligtvis gotharkläder fula. Att ha födelsemärken är fult. Att vara gammal och skrynklig är fult. Att ha ärr är fult. Vid ett tillfälle visas hur en karaktär blir ondare genom att hon får en större, krokig näsa. Alltså jag fattar att det filmskaparna tänkte var "nu blir hon en ond häxa och häxor har stora krokiga näsor", och att de tänkte sig att man då måste börja med en liten, lite mindre krokig näsa.

Men hörni… det ni gör är att ni sätter en judenäsa på karaktären. För att visa att den är ond. Hur blev det här greenlightat, egentligen?


Handlingen är också extremt osammanhängande. Det finns verkligen inga nyanser och framför allt ingen egentlig karaktärsutveckling. All förändring hos karaktärer sker från en scen till en annan, och baserat på enskilda händelser. Inga gradvisa förändringar; folk går från 0 till 100 och sen tillbaka till 0. Gigantiska Stora Känslor väcks på ett ögonblick, rivaliteter och kärlekar uppstår, etc.

Nä, se inte den här. Jag satt och hoppas på att en twist skulle göra att något hängde ihop eller visa hur alla inkonsekvenser var en del av nåns onda plan ellr att det skulle finnas en vettig eller intressant slutkläm. T.ex. att ond och gott egentligen inte fanns utan bara var något slags påhitt för att upprätthålla en maktbas eller nåt, och att det var därför allt var så ytligt. Men nä.

BETYG: 1/5. Jag vill ha tillbaka mina 2.5 timmar.


EDIT: Also, jag gillade Earl Cave, och karaktären Hort. Oklart vilken funktiom han fyllde, men han kändes 100% som folk jag hängde med i gymnasiet. Weirda gothungdomar, tämligen ofarliga men med stundtals dåliga sociala skills. Som mig!
 
Last edited:

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Man blir ju nästan sugen på att se den bara för att du gav den en etta. Hur många filmer om året ger du en etta liksom? 0.3 i snitt typ?
De flesta potentiella ettor skippar jag ju helt – eller ser inte klart. Jag är vid det här laget ganska bra på att förutse min egen filmsmak.

Jag har ingen aning om varför jag såg klart den här egentligen. Det fanns ju faktiskt i princip ingen anledning att tro att den skulle bli bättre. Jag såg en halvtimme igår kväll och resten direkt när jag vaknade idag… Vad jag borde gjort är att slå på en annan film…
 
Last edited:

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,857
Jag har sett Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023). Den var ju rätt kul ju.

Förväntade mig fånigt (check), action (check – men hade trott den skulle vara mer hög-tempo) … men det inte riktigt så mycket melodrama som jag fick.

Förstår kommentarerna jag sett om att perspektivfilmningen var rätt sådär, att druider med wildshape lär bli ännu populärare, osv. Tyckte den började lite makligt, men blev mer kompis med pacingen ju längre in i filmen jag kom.

Lite otippat får jag nog ge den fyra random encounters av fem på den krankiska skalan.
 
Top