Varje Fredag är det Disney-dags (är det ens en grej längre?) och jag har såklart firat minnen av denna dag med att se en ny Disney-film. Senast ut på listan är det
Atlantis: The Lost Empire (2001). Det här är ännu en av de filmerna från Disneys post-renässans era som inte tjänade särskilt mycket pengar, var rätt dyr att göra men som också lyckats få en cult-following ju mer tid som passerat.
Idén kokades ihop av gänget bakom The bunchback of Notre dame som lär ha suttit tillsammans på en restaurang och gillat arbetet de gjort så mycket på sin förra film att de diskuterade hur de skulle kunna få lov att arbeta mer tillsammans i framtiden. Under restaurangbesöket kom de överens att göra en film inspirerad av Jules Vernes berättelser, framförallt inspirerade av
Illustrerade klassiker (som jag själv läste som barn) men med större fokus på själva Atlantis än vad Jules Vernes egna berättelser hade. Speciellt Atlantis var man mycket fascinerade av och man bestämde sig från början att kliva från idén med det som en gammel-grekisk plats och ville designa sin egen mega-kultur, en slags föregångare till alla andra kulturer. Man inspirerades av antika Maya, sydöstra Asien, etc. för att få Atlantis av framstå som en slags urmoder till all civilisation.
Redan tidigt i produktionen visste man också att man ville göra något annorlunda. Flera ledande medlemmar skaffade t-shirts med texten "ATLANTIS—Fewer songs, more explosions" som man hade på sig på jobbet för att understryka att detta var ett action-äventyr, inte en musikal som de senaste Disney-filmerna.
Som kul sidnotis så anlitade man Marc Okrand för att utveckla Atlantis skrift och talspråk (mer känd för att han utvecklade Klingonspråket i Star Trek). Utöver att utveckla grammatikregler, alfabete och så vidare så bestämde man sig också att text skulle läsas likt
vågorna på havet, vilket betyder att översta raden läses från vänster till höger, rad två höger till vänster, rad tre vänster till höger och så vidare
En av filmens första writers var faktiskt Joss Wheedon, men han lämnade projektet i ett så tidigt skede att enligt honom själv så finns inga av hans idéer fortfarande kvar i slutprodukten. Det första utkastet avslutades istället av Tab Murphy och landade på en två timmar lång film... när filmens två första akter var avslutade (!). Det behövdes minst sagt skäras ned och man tog fram en stora motorsågen. Det viktigaste beslutet var att snabba på hur tidigt äventyrarna faktiskt kommer till Atlantis (spoiler!) och att man klippte bort tre, fyra stycken sidokaraktärer.
Tidig koncept art som aldrig användes.
Man lät sig inspireras specifikt av Mike Mignolas stil när det gällde karaktärsdesign (Hellboy) till den grad att man faktiskt lät ta in honom som en konsult för att hjälpa till med designen på några av karaktärerna, bakgrunder och fick tom. göra input på storyn.
Filmen fick en slutnota på runt 120 miljoner dollar och drog in 80 miljoner i Nordamerika (180 över hela världen), vilket i Disneys ögon är ett brutalt misslyckande. Delvis förklarade man detta på att filmen tävlade mot Shrek, men slutresultat blev att man avbröt planer för attraktioner i Disney-land, en spin-off serie och så vidare. En dåtida recensent gav den något osmickrande beskrivningen: "[it has] the essence of craft without dream".
Så till själva filmen då...
Helga och Rourke diskuterar vår huvudkaraktär.
Filmen följer James Thatch, barnbarn till en känd utforskare som alltid drömde om att finna Atlantis. James är något av en nörd som jobbar på ett museum och jagar sin farfars dröm. Trots att ingen verka tro honom så blir han en dag kontaktad av en främling som säger sig vara villig att betala för en expedition för att finna Atlantis, och givetvis tar James chansen.
Med på äventyret följer åtta (!) andra namngedda karaktärer och det introduceras ytterligare en handfull till karaktärer (vi slutar på strax över ett dussin) både före och under äventyrandet. Undervattensresor, ruiner, explosioner och action får det här att vara mer likt Indiana Jones än säg Beauty & the beast. Det här är minst sagt många karaktärer, speciellt i en film som också är ganska så plott-tung och bara har en och en halv timme att förvalta. Sån tur är så har de flesta karaktärerna en kombination av starkt röstskådespel, underhållande personligheter och distinkta designer som gör resan underhållande oavsett. Förlåt, nu sa jag de flesta, och med det menar jag att fyra av tretton karaktärer har det, och de andra varierar mellan passable till att man helst önskar att karaktären snarast blir uppäten av ett undervattensmonster.
Filmens starkaste delar (miljöer, design, fyra av karaktärerna, äventyrskänslan, action-scenerna) är bra, riktigt bra faktiskt, men en film har fler delar än bara detta. En film har också generell story, alla övriga karaktärer som vi tvingas spendera tid med, dialog (där är en replik i slutet av filmen som får mig att känna svensk julkalender pinsamhetsnivå...) och så vidare.
Atlantis: The lost empire får
3/5. Det här är en bra film vars svagare delar drar ned den från en potentiell fyra till en trea.
