Det har blivit mer Disney, såklart. Denna gång blev det
Treasure planet (2002), naturligtvis regisserad av Musker och Clements. Jag har pratat om det här paret tidigare ett flertal gånger, och för att kort summera: Musker och Clements låg bakom typ halva Disney-renässansen och drömde länge om att få göra sin egen sci-fi take på Treasure Island, ända sedan de påbörjade arbetet med The little mermaid faktiskt. Men Eisner och Katzenberg, storbossarna på Disney, sa nej. De trodde inte på idén, och erbjöd istället en deal. "Gör en till smash-hit så har vi förtroende för att ni fixar det här". Så då fixade de Alladin, och Katzenberg skruvade fortfarande på sig.
Clements och Musker tog då direkt kontakt med Roy Disney och fick med honom på tåget. Man förhandlade fram ett nytt kontrakt: om ni fixar ihop Hercules så låter vi er göra Treasure Planet. Sagt och gjort.
Det var egentligen inte superdåligt för Musker och Clements att projektet senarelades hela vägen till år 2000 med att animera, då man ville ville använda sig en hel del av rörlig kamera och storslagna scener, så fungerande CGI var helt klart en fördel. Roy Conli, producent för projektet, påstod att filmen som började med runt 350 personer arbetande med den tillslut utökades till en bit över 1000 anställda. Precis som Katzenberg och Eisner hade gissat så svällde projektet snabbt. Men Clements och Musker var lyriska, det här var deras drömprojekt.
Trots att det varit deras drömprojekt så länge så var det mycket som man var tvungen att förändra. En tidig tanke var dock att man inte ville ha en stel, grå och kall rymd, utan snarare en fylld av liv och färg. Konceptet med Etherium var avgörande här, en slags atmosfärfylld rymd som man kunde resa runt i utan rymddräkt och med farkoster som mest liknar 1800-tals-skepp. Man ville också fylla världen med en massa roliga aliens med spännande och färgstark design.
Man satte en regel som man kallade för 70/30 regeln, vilket betydde att all design skulle vara 70% 'traditionell' och 30% sci-fi. Detta gällde inte bara filmens utseende, utan även dess ljud och dialog.
Tidig conceptart för pirataliens.
Samtidigt var man rädd för att översätta en så gammal bok inte skulle tilltala den unga, hippa kidsen och man ansträngde sig därför för att ge storyn, och särskilt karaktärerna, en "modern" feeling. Detta syns särskilt tydligt i Jim Hawkins, vår huvudkaraktär, som i mångt och mycket är en arketypisk late 90s/early 2000s protagonist: Han åker skateboard, är mot lagen och systemet och har en häftig frisyr. Och istället för att vara en gosse som i boken, så är han såklart en rebellisk tonåring.
Rossio, en av manusförfattarna, tyckte det var ett problem med hela filmen faktiskt, och ansåg även efter filmen släppts att Jim borde förblivit ett barn. Han citeras:
"Treasure Island, the book, is a boy's adventure, about a young cabin boy who matches wits with a crew of bloodthirsty pirates. All of the key scenes are made more dramatic by the fact that it's a young kid who is in danger... Treasure Planet made the kid into a young man. Which dilutes the drama of all the situations, start to finish... Instead of being an amazing and impressive kid, he became a petulant unimpressive teen."
Så hur gick det då? Well, filmen kostade 140 miljoner dollar att skapa (jämför med Lilo and Stitch, som kom ut något år tidigare och kostade 80 miljoner) och blev en av de största flopperna någonsin när det gäller animerad film, om inte den värsta floppen. Vad som följde var en brutal nedskärning av Disneys animeringsstudio (nästföljande 'storfilm' blev Brother bear, som fick en budget på runt 40 miljoner). Om Atlantis var filmen som fick Disney att snubbla till så är Treasure planet filmen som fick Disney att springa rakt in i en betongvägg.
Jim Hawkins åker skateboard, just like you kids!
Filmen är inspirerad av boken Treasure island och följer Jim Hawkins, en rastlös yngling som efter dramatiska omständigheter lyckas få tag på en skattkarta. Tillsammans med en familjevän vid namn Doppler så anlitar man en besättning för att hitta skatten, men även om ledarskapet på skeppet är av gott virke så finns det en hel del skummisar ombord på skeppet.
En av de som blir nära bekant med Jim är skeppskocken John Silver, och Jim som har daddy issues tyr sig till honom. Skattjagande, äventyrande, action och förräderi följer i en story som har dramatisk tyngd och starka personliga draman.
När filmen släpptes så sågades den av kritikerna ( "less an act of homage than a clumsy and cynical bit of piracy", "not much of a movie at all", "brainless, mechanical picture" och "If only its script were as amusing as its visuals.") och publiken svek också. Planerna på att göra en TV-serie lades på skräphögen och så vidare.
Jag tycker att kritiken är hård, oförtjänt hård faktiskt. När jag såg om filmen så greps jag istället av relationen mellan Jim och John, hur kul och kreativ världen är och hur vackert mycket är animerat. Filmen är inte utan problem, absolut inte: Jim kan ibland vara lite för dryg och vem som än kom på idén att ha med en skränig skrik-robot som får sin röst från Martin Short...? De förtjänar att hitta gröna chips i sin chipspåse under resten av livet. Med allt det sagt så är det ändå en bra film, även om meningarna i soffan gick isär.
Treasure Planet får en svag
4/5 men argument gjordes i soffan för att det istället borde ha varit en 3/5. Jag gillar dock relationerna för mycket, och den något allvarligare tonen, för mycket för att inte charmas.
Vet faktiskt inte varför jag slutade titta efter det. Annat kom nog emellan.