I slutet på förra veckan såg jag
Encanto (2021). Det börjar nu bli väldigt få animerade Disney-långfilmer som jag inte har sett (om). Det var inte särskilt länge sedan jag såg Encanto men jag hade inga problem med att se om filmen så snart igen (till skillnad från Strange world, som jag helt ärligt inte tänker se om).
Eftersom filmen är så ny så är det lite grumligare att få fram all information om filmens produktion, men det finns lite grand att jobba med. Redan 2016 (medan man gjorde promotion för Moana) så avslöjade Lin-Manuel Miranda att han var i det tidiga stadiet med att jobba med en ny film, då utan titel. Det skulle betyda att man jobbade på filmen i runt 5 år, vilket ligger i linje med hur övriga Disney-filmer producerats. Huvudnamnen för projektet var Lin-Manuel Miranda, Byron Howard (allting sedan Pocahontas typ) och Jared Bush (allting sedan Big Hero 6).
Tanken var alltid att göra en musikal, men när Lin-Manuel Miranda kom med i projektet så bestämde man sig för att förlägga den i sydamerika. Dessa tre herrar satte sig då ned och kom överens om att filmens huvudsakliga tema skulle vara hur man ser på sig själv samt hur ens omgivning ser på en, i synnerhet ens familj. Alla tre har rätt så stora familjer och efter diskussion med varandra och experter (bland annat satte man sig ned med ett flertal psykologer och familjerådgivare) och drog tre slutsatser:
1) Most of us don't feel truly seen by our families.
2) Most of us carry burdens we never let our families see.
3) Most of us are oblivious that nearly all of us, especially within our own families, feel the exact same way.
Medan Lin-Manuel Miranda föreslog att sydamerika skulle vara en bra settingplats så var det en ren händelse att det blev just Colombia. Två medarbetare till Howard och Bush var från Colombia och man djuptintervjuade dem om deras hemland och kultur och när man tyckte att det lät intressant så lät man anställa ett gäng experter för att få kontinuerlig feedback på miljöer, kläder, etc. Som är typiskt för Disney sedan länge så reste man såklart också till landet i fråga för att ytterligare kunna fånga upp miljön.
När familjen började växa och man fick in ett flertal olika karaktärer så bjöd man in Charise Castro Smith att jobba på projektet, först som manusförfattare men senare som co-director när hennes roll i filmen fortsatte växa.
Ett tidigt problem som man visste att Disney inte skulle gilla var just den stora familjen. De flesta Disney-filmer har 3-5 "viktiga" karaktärer, och resten är mindre sidokaraktärer som inte behöver animeras/få lika distinkt design som alla andra Moanas många bröder klipptes bland annat bort för att animatörerna inte skulle överväldigas. Det var först när Lin-Manuel Miranda lyckades fixa ihop öppningsnumret, där alla karaktärer introduceras (tillsammans med sina krafter) som Disney lät sig övertalas att det skulle var okey att göra en film med ett dussin familjemedlemmar som alla är med i ett flertal scener genom hela filmens gång.
Mirabels design är baserad på Espinosa Uribe, en expert som de träffade i Colombia.
Man undersökte flera olika idéer under filmens skapande. En tidig idé var att låta Madrigal transporteras till en annan värld med hjälp av ett magiskt dörrhandtag, en annan var att filmen skulle vara mer i road-trip stil, och vara förlagd specifikt under 50-talet med det som tydligt stilval. (Nu är filmen mer diffust placerad, men ungefär 40 år efter
tusendagarskriget i Colombia). En annan tanke var att låta filmen kronologiskt följa flera generationer av familjen snarare än att utspela sig i typ en vecka av familjens liv, Andra idéer som man passade runt var bland annat att låta filmens första två tredjedelar ses ur Mirabels perspektiv och att låta allting vara mycket mer färgglatt, men att filmens slutakt skulle ses ur familjens matriarks ögon, och då skulle alla färger tonas ned och alla små söta detaljer suddas ut. Andra varianter gjorde också Mirabel noterbart mindre wholesome: bland annat skulle hon desperat försöka få tillgång till magiska krafter själv (snarare än att vara ledsen pga av det) och hon skulle hamna i ett slagsmål med sin "perfekta" syster Isabell.
När filmen släpptes så fick den endast en kort visit på biografen (tack covid) innan den släpptes på Disney+. Filmen gjorde väl ifrån sig med tanke på omständigheterna, vann en Oscar och två av filmens låtar klättrade upp på top-100 listorna i flera länder världen över.
(Nästan) alla familjemedlemmar har magiska krafter som också ligger i linje med deras personlighet.
Encanto är en film som på ytan handlar om en magisk familj som hjälper och beskyddar invånvarna i en liten by. En dag så börjar det magiska huset de bor i förfalla och deras magiska krafter upphöra.
Egentligen handlar filmen om generationellt trauma, utfrysning och hur förväntningar från familjemedlemmar kan leda till olycka och fördärv. Den är dessutom ett kärleksbrev inte bara till klassiska Disney-musikaler, utan även till traditionella "stå-på-scen"-musikaler, vilket framförallt märks i både koreografi och scenografi, där de flesta sånger (undantaget delar av Surface pressure) skulle kunna utföras på en traditionell scen.
I mina ögon är det här med god marginal den bästa filmen som Disney (inkluderat Pixar) har släppt detta årtioende och utöver att vara otroligt vackert animerad och färgglad så är filmens musik verkligen fantastiskt utförd. Både Surface pressure och We don't talk about Bruno var de låtar som hamnade på top 100-mest spelade på halva planeten men jag vill även slå ett slag för Waiting on a Miracle som framförs helt fantastiskt av Stephanie Beatriz (och vad kul för henne att inte bli typcastad med "Gör den där rösten du gjorde i Brooklyn 99 resten av livet").
Om man någonsin känt sig utstött, ensam eller utfryst så slår den här en rakt i bröstet.
Min enda kritik är egentligen mot "abuela" Alma, familjens matriark som är lite för mycket av en... riktigt elak gammal tant för att jag ska förlåta henne lika snabbt och enkelt som familjen gör. Inte på den nivån som Ralph i Ralph Breaks the internet att karaktären förstör filmen, tvärtom, men jag hade behövt mer än hennes lilla ursäkt till Mirabel i slutet av filmen. Hon har elva andra familjemedlemmar att be om ursäkt till.
Encanto får
4/5 - den har allting jag gillar. Vacker animation med distinkta karaktärer, musik som driver plott och personlighet, trauma och karaktärer som går att relatera till.
Jag hoppas inte Disney får för sig att omedelbart följa upp den här filmen med ännu en film om generationellt trauma, fast utan musikalkomponenten, utan karaktärer som går att relatera till och med generisk design...