Verkligen! Jag minns när det var pauser i längre filmer som standard. Senaste gången jag såg en film med paus var Roadshow-visningen av The Hatefull Eight. Och det var behövligt.
WRNU:s filmklubb 2023 v18
- Thread starter krank
- Start date
Minns den också som ”ganska bra”.
Rickard
Urverk speldesign
New Gods: Nezha Reborn
2021 (org. titel: Xin shen bang: Ne Zha chong sheng)
Världen är cool med retrofuturistisk 1950-talsshanghaj och filmen har en av de bästa bike fu-striderna jag någonsin upplevt. Karaktärerna ser väldigt anime-aktiga ut men är i full 3D. Settingen är jätteläcker och jag får lite Akira-känslor men karaktärerna ser ut som in-game cinematic och de verkar vara handanimerade, vilket gör att de rör sig knyckigt och onaturligt. Inte förrän en humanoid apa kommer in i bilden så inser jag att det här är en nytolkning av tredje delen av det kinesiska eposet Färden till Västern som bland annat Forbidden Kingdom (Jet Li och Jackie Chan) och Starzinger (för de som kommer ihåg den 80-talsserien) är baserade på. Någonstans halvvägs genom filmen glömmer de bort själva settingen och allting blir väldigt urban fantasy. Väldigt mycket fantasy. Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga om filmen, annat än att handlingen känns väldigt stressad. Funkar att softa till.
BETYG: 3/5
2021 (org. titel: Xin shen bang: Ne Zha chong sheng)
Världen är cool med retrofuturistisk 1950-talsshanghaj och filmen har en av de bästa bike fu-striderna jag någonsin upplevt. Karaktärerna ser väldigt anime-aktiga ut men är i full 3D. Settingen är jätteläcker och jag får lite Akira-känslor men karaktärerna ser ut som in-game cinematic och de verkar vara handanimerade, vilket gör att de rör sig knyckigt och onaturligt. Inte förrän en humanoid apa kommer in i bilden så inser jag att det här är en nytolkning av tredje delen av det kinesiska eposet Färden till Västern som bland annat Forbidden Kingdom (Jet Li och Jackie Chan) och Starzinger (för de som kommer ihåg den 80-talsserien) är baserade på. Någonstans halvvägs genom filmen glömmer de bort själva settingen och allting blir väldigt urban fantasy. Väldigt mycket fantasy. Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga om filmen, annat än att handlingen känns väldigt stressad. Funkar att softa till.
BETYG: 3/5
Last edited:
Men de är långt från samma grej betyder generellt att de inte är samma grej, ja
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 6,904
Fantastisk recension som vanligt! Jag älskar Fantasia, men det är kul att höra en annan åsiktEfter en andra sittning har jag sett färdigt Fantasia (1940). Jag hade vissa vaga minnen av den här filmen från när jag var liten, främst Musse Pigg och dinosauriesegmentet, men även flera färgstärka delar av djävulen.
Det här var Disneys tredje långfilm, men är egentligen inte en långfilm som en serie animerade segment, även dessa också helt utan story. Dessa segment är utan dialog och ljudeffekter överhuvudtaget utan ackompenjeras uteslutande av en stor orkester. Filmen är född ur Disneys tradition att göra "Silly symphonies"-filmer, alltså animerade kortfilmer som ses tillsammans med ljudet från en av de traditionella klassikerna av tex. Bethooven, Mozart eller Bach.
Konceptet att göra en långfilm av det hela föddes så sent som 1938, efter att man animerat färdigt Musse-Pigg och Walt själv tyckte att man istället borde satsa på att slå ihop flera kortfilmskoncept till en enda långfilm. Med det sagt såg inte Walt själv på sin Musse-Pigg short som ännu en slapstick-film. Han ville göra något stort och episkt, Han ville skapa en plats där "sheer fantasy unfolds ... action controlled by a musical pattern has great charm in the realm of unreality." För att öka på prestigen anlitades en välkänd konduktör, Leopold Stokowski, som gillade konceptet så mycket att han valde att arbeta på projektet utan att ta betalt. I utbyte fick Stokowski ge synpunkter på färgslag och animeringen överlag, samt handvälja alla medlemmar av orkestern utan att Disney skulle ha några åsikter om det.
Problemet var nu att Musse-Pigg filmen blev väldigt dyr att skapa och det fanns inte en chans att den skulle tjäna ihop kostnaden för att producera filmen. Sagt och gjort, man bestämde sig för att långfilm av det hela. Om det skulle bli så mycket arbete av det hela så ville dock Stokowski ha betalt, vilket Disney gick med på. Ganska tidigt bestämde man sig för att göra en segmentsfilm och kontaktade Deems Taylor för att agera som en slags "master of ceremonies", som introducerar nästa låt, förklarar vart den kommer från och vad tanken är med animeringen.
Stokowski, Taylor och filmens två regisörrer träffades i dagliga möten (som nedtecknades av en stenograf så att alla kunde läsa vad som sagts efteråt) och diskuterade vilka musikstycken som skulle användas och vilken typ av animering som kunde vara lämplig att använda för de olika segmenten. Där var runt ett tiotal segment med musikstycken som tillsist plockades undan men arbetet gick snabbt. Över 1000 animatörer arbetade på projektet som gav liv till runt 500 olika karaktärer på den stora duken - för tanken var absolut att man skulle se detta stycke på bio. Det inkluderar tom. en paus, en klassisk intermission, mitt i filmen så att man kan springa på toaletten om så behövs.
Needless to say så var inte distributörerna jättesugna på att släppa den här filmen dock. Man avfärdade den och ansåg den generellt alldeles för lång. Man valde således en annan väg, och gjorde det till ett exklusivt event, en slags "roadshow" där biljetter behövde bokas i förhand, man satte upp tält och stånd utanför The broadway theatre i New York och personal som tränats specifikt av företaget användes för att eskortera folk till sina sittplatser.
Trycket på biljetter blev så stort att man behövde anlita åtta stycken telefonoperatörer som satt och hanterade inkommande bokningar.
Nu kanske det låter som en framgångssaga, men filmen var väldigt dyr och bombade rejält. Det hjälpte inte heller att planen alltid varit att släppa filmen även i Europa, som stod för ungefär halva Disneys inkomst, men Europa hade precis fastnat i andra världskriget.
Kritiker älskade filmen och prisade den som ett mästerverk, men om det inte vore för att staten anlitat Disney för att göra propagandafilmer under kriget så hade företaget nog gått under.
Musse pigg är trollkarlens lärling.
Som sagt så är filmen uppdelad i åtta olika segment, korta animerade snuttar som ackompenjeras av ett musikstycke. Före och mellan varje segment så talar en mycket stel herre med allvarlig ton om vad det är vi ska titta på, vem som komponerat låten och hur skaparna bakom stycket tänkte när det animerades.
Som barn minns jag att jag tyckte dinosaurierna var spännande och att djävulen var skrämmande. Musse-Pigg segmentet var som vilken Disney-short som helst och resten av rätt så tråkigt. Några av de stora scenerna har etsat sig fast i mitt minne dock, och jag överraskades lite av mig själv när jag insåg att "nu kommer den blåa kullen" eller "här kommer spöket med svärdet", fastän jag inte sett detta på minst trettio år.
Oavsett så är det här, för en modern tittare, ungefär som att titta på en lång serie youtube-klipp som animerats väl. Det enda som egentligen är iögonfallande är djävulens segment i slutet och några storslagna, dramatiska scener av djur och natur. Men jag kan med handen på hjärtat säga att det här är den första Disney-filmen på min rerun där jag faktiskt snabbspolade genom vissa segment för att jag blev så uttråkad.
Fantasia får 1/5. Liksom Snövit är den ikonisk, men det gör den inte nödvändigtvis till särskilt underhållande anno 2023.
Det är en del variation i hur bra de olika segmenten är, men dinosaurierna och grejen med demonen är för mig bland det bästa som kommit från Disney En intressant kuriosa var att det från början inte var tänkt att Musse skulle vara Trollkarlens lärling, den rollen skulle istället tillkomma dvärgen Toker! Och det märks faktiskt, titta på manéren när Musse dansar före kvasten, eller när han drömmer att han är en mäktig trollkarl. Kroppsspråket påminner mer om Toker än den Musse vi känner. Kläderna är också väldigt lika.
Det hade jag missat helt, fantastisk trivia!Fantastisk recension som vanligt! Jag älskar Fantasia, men det är kul att höra en annan åsikt
En intressant kuriosa var att det från början inte var tänkt att Musse skulle vara Trollkarlens lärling, den rollen skulle istället tillkomma dvärgen Toker! Och det märks faktiskt, titta på manéren när Musse dansar före kvasten, eller när han drömmer att han är en mäktig trollkarl. Kroppsspråket påminner mer om Toker än den Musse vi känner. Kläderna är också väldigt lika.View attachment 12603View attachment 12604
När jag startade mitt "återbesök" hos Disney så såg jag från första början faktiskt Alice in Wonderland (1951) men inser nu att jag aldrig skrev en recension av filmen. Det får vi se till att fixa omedelbart.
Vi har pratat lite om Alice förut dock, i och med att det här är de filmer som Disney släpper efter kriget då man ständigt försöker jaga mega-succen som var Snövit. Filmen har dock mycket längre anor än så hos Disney själv. Redan på tidigt 1920-tal (!) så arbetade en mycket ung Walt med att göra Laugh-O-Grams. (en slags hälften animerade/hälften live-action kortfilmer - det gick inte bra, studion fick lägga ned) och den sista filmen Walt personligen jobbade med på företaget var en Alice's Wonderland.
Alice's Wonderland var en del av en filmserie som handlade om Alice och hennes animerade katt Julius och deras äventyr tillsammans.
Denna film är extremt löst baserad på Alice in Wonderland.
Han hade faktiskt en dröm om att göra en live-action Alice in Wonderland, men man lade de planerna på hyllan för att istället fokusera på Snövit, särskilt eftersom en rivaliserande filmstudio (Paramount) också släppte en live-action version av Alice in Wonderland. När Snövit blev en sådan braksuccé så slog Disney till och köpte rättigheterna till boken för att göra en animerad film. Redan ett år senare hade Al Perkins och David Hall fixat ihop storyboards men Disney insåg ganska snabbt att stilen inte föll honom i smaken och att manus blev lite för groteskt, lite för mörkt, för tonen som han ville ha på barnfilmen.
Kom och titta på barnfilm med Al Perkins.
.jpg)
Kom och titta på barnfilm med David Hall.
Disney valde att lägga projektet på hyllan, eftersom Pinocchio, Fantasia och Bambi krävde mer resurser och inte var så långt från något som han önskade se. Efter kriget anlitade han den brittiska författaren Aldous Huxley (bland mycket, mycket annat Brave new world) för att skriva om manus. Huxleys manus hade en story där Lewis Carroll och Alice Liddell var missförståda och förföljda efter att boken släppts. Det skulle bli en väldigt bokstavlig adaption av boken, och handla om bokens författare och dess inspiration. Drottning Victoria skulle dyka up som en slags Deux ex machina. Mary Blair, en background artist, visade dock lite sketcher för Walt som hon ritat och Walt gillade dem så mycket att han ändrade tonen och konceptet helt, till att lägga störe fokus på komedi, musik och "whimsy".
Mary Blairs teckningar som fick Disney att ångra sig.
Tanken som då slog Disney var att gå tillbaka till sina rötter, och låta Alice spelas av en live-action flicka och låta resten av världen vara animerad för att understryka hur konstig denna plats var. Tillsist släppte han dock den tanken, då han ansåg att tekniken inte fanns för att få kvalitén på scenerna som han ville uppnå. Det var på slutet av fyrtiotalet som både Alice in Wonderland och Cinderella låg i pipe-linen och de två delarna av studion uppmanades att tävla mot varandra.
Under hela processen sprang man ständigt på ett stort problem - pacing. Scener fick skrivas om, ändras och skruvas på för att få det att fungera som en långfilm. Uppemot ett dussin scener bytte plats, skrevs om eller ströks helt för att försöka få filmen att bli någorlunda förståelig.
Här är en scen som ströks, där Walt själv framträder och lustigt nog namedroppar två framtida Disney-hits.
Initiellt så mottogs filmen svalt av både kritiker och av den stora marknaden. Filmen gick med förlust (en miljon back mot en budget på tre miljoner) och i New York Times skrev man såhär: "if you are not too particular about the images of Carroll and Tenniel, if you are high on Disney whimsey and if you'll take a somewhat slow, uneven pace, you should find this picture entertaining. Especially should it be for the kids, who are not so demanding of fidelity as are their moms and dads.". Den mottogs även hårt av britterna, som anklagade Disney för att ha amerikaniserat deras sagor.
Disney själv beklagade sig efteråt att filmen gick så dåligt för att den saknade hjärta, och folk som arbetat med projektet avslöjade flera år senare att filmen led av att ha lite för många kockar på samma soppa. Slutprodukten gick genom fem regissörer.
Alice trillar ned i en tekopp.
Alice in Wonderland är en mycket episodisk film som i varje scen introducerar ett nytt scenario som Alice måste övervinna. Egentligen är Alice mål tudelat, först att följa efter den vita kaninen, och sedan försöka ta sig hem. På sin resa stöter hon på knasigheter, skrämmande sådana och lustiga sådana. Det är svårt att summare filmen ytterligare, eftersom filmen först och främst är väldigt knäpp och svänger väldigt fort.
Många av karaktärerna hon möter är inte särskilt snälla, oftast tvärtom faktiskt, och Alices ses alltjämt på så en ovälkommen gäst om inte ett direkt hot. De få vänner och allierade som hon tycks på, kan vända sig mot henne på en femöring.
Den här filmen är en röra, men den är lite av min röra, om ni vet vad jag menar? Det här var en film som fascinerade mig när jag var liten, jag älskade alla tokigheter och hur udda tonen var jämfört med andra tecknade barnfilmer som jag fick se. Alice är en helt okey huvudkaraktär, ibland är hon lite väl mycket av "flicka såsom media på 50-talet tycker hon borde vara" men oftast så är hon rätt kul, och detsamma gäller majoriteten av alla karaktärer hon springer på.
Fördelen med filmens design är att om du inte inte gillar en scen, så behöver du inte oroa dig. Den är snart över och förhoppningsvis kommer nästa knasiga grej att roa dig istället.
Alice in Wonderland får 3/5. Jag är fortfarande (nästan) lika fascinerad och lockad av de konstigheter som händer i filmen nu som när jag var ett barn.
Vi har pratat lite om Alice förut dock, i och med att det här är de filmer som Disney släpper efter kriget då man ständigt försöker jaga mega-succen som var Snövit. Filmen har dock mycket längre anor än så hos Disney själv. Redan på tidigt 1920-tal (!) så arbetade en mycket ung Walt med att göra Laugh-O-Grams. (en slags hälften animerade/hälften live-action kortfilmer - det gick inte bra, studion fick lägga ned) och den sista filmen Walt personligen jobbade med på företaget var en Alice's Wonderland.
Alice's Wonderland var en del av en filmserie som handlade om Alice och hennes animerade katt Julius och deras äventyr tillsammans.
Han hade faktiskt en dröm om att göra en live-action Alice in Wonderland, men man lade de planerna på hyllan för att istället fokusera på Snövit, särskilt eftersom en rivaliserande filmstudio (Paramount) också släppte en live-action version av Alice in Wonderland. När Snövit blev en sådan braksuccé så slog Disney till och köpte rättigheterna till boken för att göra en animerad film. Redan ett år senare hade Al Perkins och David Hall fixat ihop storyboards men Disney insåg ganska snabbt att stilen inte föll honom i smaken och att manus blev lite för groteskt, lite för mörkt, för tonen som han ville ha på barnfilmen.
Kom och titta på barnfilm med Al Perkins.
Kom och titta på barnfilm med David Hall.
Disney valde att lägga projektet på hyllan, eftersom Pinocchio, Fantasia och Bambi krävde mer resurser och inte var så långt från något som han önskade se. Efter kriget anlitade han den brittiska författaren Aldous Huxley (bland mycket, mycket annat Brave new world) för att skriva om manus. Huxleys manus hade en story där Lewis Carroll och Alice Liddell var missförståda och förföljda efter att boken släppts. Det skulle bli en väldigt bokstavlig adaption av boken, och handla om bokens författare och dess inspiration. Drottning Victoria skulle dyka up som en slags Deux ex machina. Mary Blair, en background artist, visade dock lite sketcher för Walt som hon ritat och Walt gillade dem så mycket att han ändrade tonen och konceptet helt, till att lägga störe fokus på komedi, musik och "whimsy".
Mary Blairs teckningar som fick Disney att ångra sig.
Tanken som då slog Disney var att gå tillbaka till sina rötter, och låta Alice spelas av en live-action flicka och låta resten av världen vara animerad för att understryka hur konstig denna plats var. Tillsist släppte han dock den tanken, då han ansåg att tekniken inte fanns för att få kvalitén på scenerna som han ville uppnå. Det var på slutet av fyrtiotalet som både Alice in Wonderland och Cinderella låg i pipe-linen och de två delarna av studion uppmanades att tävla mot varandra.
Under hela processen sprang man ständigt på ett stort problem - pacing. Scener fick skrivas om, ändras och skruvas på för att få det att fungera som en långfilm. Uppemot ett dussin scener bytte plats, skrevs om eller ströks helt för att försöka få filmen att bli någorlunda förståelig.
Här är en scen som ströks, där Walt själv framträder och lustigt nog namedroppar två framtida Disney-hits.
Initiellt så mottogs filmen svalt av både kritiker och av den stora marknaden. Filmen gick med förlust (en miljon back mot en budget på tre miljoner) och i New York Times skrev man såhär: "if you are not too particular about the images of Carroll and Tenniel, if you are high on Disney whimsey and if you'll take a somewhat slow, uneven pace, you should find this picture entertaining. Especially should it be for the kids, who are not so demanding of fidelity as are their moms and dads.". Den mottogs även hårt av britterna, som anklagade Disney för att ha amerikaniserat deras sagor.
Disney själv beklagade sig efteråt att filmen gick så dåligt för att den saknade hjärta, och folk som arbetat med projektet avslöjade flera år senare att filmen led av att ha lite för många kockar på samma soppa. Slutprodukten gick genom fem regissörer.
Alice trillar ned i en tekopp.
Alice in Wonderland är en mycket episodisk film som i varje scen introducerar ett nytt scenario som Alice måste övervinna. Egentligen är Alice mål tudelat, först att följa efter den vita kaninen, och sedan försöka ta sig hem. På sin resa stöter hon på knasigheter, skrämmande sådana och lustiga sådana. Det är svårt att summare filmen ytterligare, eftersom filmen först och främst är väldigt knäpp och svänger väldigt fort.
Många av karaktärerna hon möter är inte särskilt snälla, oftast tvärtom faktiskt, och Alices ses alltjämt på så en ovälkommen gäst om inte ett direkt hot. De få vänner och allierade som hon tycks på, kan vända sig mot henne på en femöring.
Den här filmen är en röra, men den är lite av min röra, om ni vet vad jag menar? Det här var en film som fascinerade mig när jag var liten, jag älskade alla tokigheter och hur udda tonen var jämfört med andra tecknade barnfilmer som jag fick se. Alice är en helt okey huvudkaraktär, ibland är hon lite väl mycket av "flicka såsom media på 50-talet tycker hon borde vara" men oftast så är hon rätt kul, och detsamma gäller majoriteten av alla karaktärer hon springer på.
Fördelen med filmens design är att om du inte inte gillar en scen, så behöver du inte oroa dig. Den är snart över och förhoppningsvis kommer nästa knasiga grej att roa dig istället.
Alice in Wonderland får 3/5. Jag är fortfarande (nästan) lika fascinerad och lockad av de konstigheter som händer i filmen nu som när jag var ett barn.
Last edited:
Var just på Galaxens väktare volym 3.
Det var utan tvekan den allvarligaste och mest känslosamma superhjälte-filmen av James Gunn som jag sett. Med det sagt så fanns det en hel del humor också. Rent story-mässigt ger den en bra avrundning på trilogin. Det är väl så mycket jag kan säga utan spoilers.
Detta är alltså en bra film. Gunn har fortfarande handlaget, så jag är försiktigt optimistisk inför DC-filmerna som komma skall.
Det var utan tvekan den allvarligaste och mest känslosamma superhjälte-filmen av James Gunn som jag sett. Med det sagt så fanns det en hel del humor också. Rent story-mässigt ger den en bra avrundning på trilogin. Det är väl så mycket jag kan säga utan spoilers.
Detta är alltså en bra film. Gunn har fortfarande handlaget, så jag är försiktigt optimistisk inför DC-filmerna som komma skall.
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Jag har (typ) sett Robin Hood (1973). Lady Cluck pratar typ lite skotska i engelska versionen? Och Hertigen av Ketchup är Duke of Chutney! Och jag somnade typ under skyttetävlingen, men vaknade till så jag såg röjet i slutet av den. Och sen dåsade jag bort hela rymningen som är med i jul-Kalle. Jaja.
3 hattar med fjäder av fem på den krankiska skalan ändå.
Jag och också sett The Menu (2022). Den beskrivs som skräck, thriller och komedi. Vad som skulle vara komedi med den vet jag inte riktigt. Tyckte den var OK i alla fall, och konstaterar att jag nog är ganska nöjd när jag får se film som ändå känns åtminstone lite oberäknelig (just den här kanske i inte i vad som händer, utan hur det görs).
3 förkläden av fem på den krankiska skalan.
3 hattar med fjäder av fem på den krankiska skalan ändå.
Jag och också sett The Menu (2022). Den beskrivs som skräck, thriller och komedi. Vad som skulle vara komedi med den vet jag inte riktigt. Tyckte den var OK i alla fall, och konstaterar att jag nog är ganska nöjd när jag får se film som ändå känns åtminstone lite oberäknelig (just den här kanske i inte i vad som händer, utan hur det görs).
3 förkläden av fem på den krankiska skalan.
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Efter tvåan som var en sån tear-jerker? Kanske får ta med mig näsdukar om jag går på bio då.
Det är en bra idé. Jag menar det.Efter tvåan som var en sån tear-jerker? Kanske får ta med mig näsdukar om jag går på bio då.
Jag såg Se7en
eller
Lite kristna referenser och bra cinematografi gör att folk ältar en procedurdeckare än idag.
Jag har sett den här en gång tidigare, för många år sedan.
I korthet: Detektiv trött på sitt jobb, ny ung detektiv anländer för att ta över, mord inträffar med uppenbar anknytning till de sju dödssynderna och de jagar mördaren genom att göra... ganska lite faktiskt. Jag vet inte om det är medvetet inlagt men polisen är slående inkompetent. Även Freemans karaktär, den intellektuelle, spenderar det mesta av sin tid med att förklara seriemordens tema. Ja, han ordnar fram deras enda riktiga spår, men det går i stöpet.
Det sagt, det är en ganska bra film, det är bra skådespel, men manus är skrivet för entusiastiska kristna som vagt hört om de sju synderna. Pitt, som är publik-expy, är så pass löjligt anti-intellektuell att det känns lite udda att han är kriminalinspektör, särskilt som icke nybakad som hållt i andra fall förr. Det är vad de tänker om publiken, samtidigt som de presenterar synderna som referenser istället för att gå djupare in på dem.
Antagonisten är å sin sida ganska tråkig. En del av det är för att Pitt och Freeman m fl spelar sina roller väl men Spacey spelar som vad som känns som en blek Charles Manson-kopia.
Samtidigt är det här möjligen den bästa procedurdeckaren vi fått i film på 30 år. Inte för att det är svårt - det har alltid varit mer en TV-seriegrej och möjligen kopierades filmens upplägg av andra filmer som försökte samma. Men ändå.
Det är tunnt, är mitt problem. Det är många överflödiga scener, det är extremt grunda analyser och kopplingar. Jag går inte igång på fina bilder och bra om lite överdrivet skådespel (ja vi fattar, Pitts karaktär är Arg och Impulsiv och Syndar). För de som filmen behöver nå är meddelandet för subtilt, för mig finns det inte nog intressant, så slutscenen har ett långt tråkigt intervall där spänningen mest... försvinner. Och en del är helt klart för att jag minns vad som händer, men jag kom knappt ihåg dialogen och den fångade mig inte alls.
eller
Lite kristna referenser och bra cinematografi gör att folk ältar en procedurdeckare än idag.
Jag har sett den här en gång tidigare, för många år sedan.
I korthet: Detektiv trött på sitt jobb, ny ung detektiv anländer för att ta över, mord inträffar med uppenbar anknytning till de sju dödssynderna och de jagar mördaren genom att göra... ganska lite faktiskt. Jag vet inte om det är medvetet inlagt men polisen är slående inkompetent. Även Freemans karaktär, den intellektuelle, spenderar det mesta av sin tid med att förklara seriemordens tema. Ja, han ordnar fram deras enda riktiga spår, men det går i stöpet.
Det sagt, det är en ganska bra film, det är bra skådespel, men manus är skrivet för entusiastiska kristna som vagt hört om de sju synderna. Pitt, som är publik-expy, är så pass löjligt anti-intellektuell att det känns lite udda att han är kriminalinspektör, särskilt som icke nybakad som hållt i andra fall förr. Det är vad de tänker om publiken, samtidigt som de presenterar synderna som referenser istället för att gå djupare in på dem.
Antagonisten är å sin sida ganska tråkig. En del av det är för att Pitt och Freeman m fl spelar sina roller väl men Spacey spelar som vad som känns som en blek Charles Manson-kopia.
Samtidigt är det här möjligen den bästa procedurdeckaren vi fått i film på 30 år. Inte för att det är svårt - det har alltid varit mer en TV-seriegrej och möjligen kopierades filmens upplägg av andra filmer som försökte samma. Men ändå.
Det är tunnt, är mitt problem. Det är många överflödiga scener, det är extremt grunda analyser och kopplingar. Jag går inte igång på fina bilder och bra om lite överdrivet skådespel (ja vi fattar, Pitts karaktär är Arg och Impulsiv och Syndar). För de som filmen behöver nå är meddelandet för subtilt, för mig finns det inte nog intressant, så slutscenen har ett långt tråkigt intervall där spänningen mest... försvinner. Och en del är helt klart för att jag minns vad som händer, men jag kom knappt ihåg dialogen och den fångade mig inte alls.
Jag har sett Everything Everywhere All at Once (2022)
Filmen handlar om en familj kinensiska migranter som driver en tvättomat och hamnar i trassel med skattemyndigheten. Parallellt så pågår familjedrama när föräldrarna vill bespara den åldrade morfarn att dottern är homosexuell. Det här hade varit en väldigt simpel plot om det inte varit för sci-fi inslaget där parallella verkligheter gör intrång och respekrive verklighet blir tillgänglig genom att man gör saker som man aldrig skulle göra i sin "verklighet".
Det här är en fullständigt galen film, men tonvis av snygga fighting-scener och fullkomligt weird saker där det ologiska har en logik. En slags Matrix på tunga parodiska steroider som någonstans i botten ändå vill vara seriös i sitt budskap kring livsval, generationskrockar och tolerans.
Jag tycker det här är för flamsigt, och på fel sätt.
Filmen handlar om en familj kinensiska migranter som driver en tvättomat och hamnar i trassel med skattemyndigheten. Parallellt så pågår familjedrama när föräldrarna vill bespara den åldrade morfarn att dottern är homosexuell. Det här hade varit en väldigt simpel plot om det inte varit för sci-fi inslaget där parallella verkligheter gör intrång och respekrive verklighet blir tillgänglig genom att man gör saker som man aldrig skulle göra i sin "verklighet".
Det här är en fullständigt galen film, men tonvis av snygga fighting-scener och fullkomligt weird saker där det ologiska har en logik. En slags Matrix på tunga parodiska steroider som någonstans i botten ändå vill vara seriös i sitt budskap kring livsval, generationskrockar och tolerans.
Jag tycker det här är för flamsigt, och på fel sätt.
Eftersom den knepige tecknargubben Per Åhlin gick av daga i veckan så har jag sett till att jaga rätt på Hundhotellet – vad jag vet hans sista traditionellt tecknade "lång"film, och enligt uppgift den sista sådana som producrats i sverige. Den är just inte så lång, lite drygt en timme, men det räknas.
Det är inte en alldeles enkel film att lägga sina tassar på. Den finns inte på någon streamingtjänst och finns heller inte att köpa annat än på begagnatmarknaden, där dvd-utgåvan normalt går för flera hundra kronor mer än jag varit beredd att lägga. Det är helt enkelt en tragiskt underdistribuerad film. Till slut hittar jag någon på youtube som digitaliserat sin gamla slitna VHS-kopia, och det får väl duga.
De här är en… öh, jag antar att det är en deckarhistoria i grunden, men dess drömlogik är sådan att det är lite svårt att klassificera den fullt ut. Ganska tidigt kan man som tittare lista ut de flesta sambanden, även om filmen sedan resolut låter bli att förklara resten. Varför vill t.ex. Mr. Big ha en mumie? Är det bara underförstått att amerikaner alltid vill ha saker? Nåja, det är inte så viktigt. Filmen är egentligen inte så fokuserad på sin handling, upplever jag. Saker händer med de roliga Åhlinska gubbarna, och så reagerar de roligt och så eskalerar och fortsätter det. Behållningen är estetiken och känslan, och den är det inget fel på.
Jag gillar det här anslaget att man inte riktigt vet vad som är "på riktigt"; vad som är dröm och vad som är symbolik. Och det visas tidigt – i filmens första scen kliver två skurkar ut ur en tavla. Tavlan föreställer det hotell där deras boss bor – ett snyggt symboliskt sätt att visa "de är skickade från någon på hotell X". Eller är det det? Kanske kom de ur tavlan, för alltsammans är en dröm? Oklart. Och oviktigt.
Jag gillar också fru Mops, en handlingskraftig och trevlig Miss Marple-typ.
Filmens svagaste del, och det jag som modern distributör kanske skulle känna mig nödgad att fundera lite över och eventuellt slänga på en liten kontextskapande varningtext för, är porträtten av framför allt de asiatiska karaktärerna. De är, öh… "inte så nyanserade". Den kinesiske magikern Ke Ping… eh. Ja. Röstskådespelad av Björn Kjellman som gör en fasansfull "kinesisk accent". Jisses.
Kan jag rekommendera de här? Njae, kanske.
BETYG: 3+/5
Det är inte en alldeles enkel film att lägga sina tassar på. Den finns inte på någon streamingtjänst och finns heller inte att köpa annat än på begagnatmarknaden, där dvd-utgåvan normalt går för flera hundra kronor mer än jag varit beredd att lägga. Det är helt enkelt en tragiskt underdistribuerad film. Till slut hittar jag någon på youtube som digitaliserat sin gamla slitna VHS-kopia, och det får väl duga.
De här är en… öh, jag antar att det är en deckarhistoria i grunden, men dess drömlogik är sådan att det är lite svårt att klassificera den fullt ut. Ganska tidigt kan man som tittare lista ut de flesta sambanden, även om filmen sedan resolut låter bli att förklara resten. Varför vill t.ex. Mr. Big ha en mumie? Är det bara underförstått att amerikaner alltid vill ha saker? Nåja, det är inte så viktigt. Filmen är egentligen inte så fokuserad på sin handling, upplever jag. Saker händer med de roliga Åhlinska gubbarna, och så reagerar de roligt och så eskalerar och fortsätter det. Behållningen är estetiken och känslan, och den är det inget fel på.
Jag gillar det här anslaget att man inte riktigt vet vad som är "på riktigt"; vad som är dröm och vad som är symbolik. Och det visas tidigt – i filmens första scen kliver två skurkar ut ur en tavla. Tavlan föreställer det hotell där deras boss bor – ett snyggt symboliskt sätt att visa "de är skickade från någon på hotell X". Eller är det det? Kanske kom de ur tavlan, för alltsammans är en dröm? Oklart. Och oviktigt.
Jag gillar också fru Mops, en handlingskraftig och trevlig Miss Marple-typ.
Filmens svagaste del, och det jag som modern distributör kanske skulle känna mig nödgad att fundera lite över och eventuellt slänga på en liten kontextskapande varningtext för, är porträtten av framför allt de asiatiska karaktärerna. De är, öh… "inte så nyanserade". Den kinesiske magikern Ke Ping… eh. Ja. Röstskådespelad av Björn Kjellman som gör en fasansfull "kinesisk accent". Jisses.
Kan jag rekommendera de här? Njae, kanske.
BETYG: 3+/5
Det är något charmigt med denna film som alltså är från år 2000, men röstskådespel och animering känns som att man tittar in i en tidsmaskin långt, långt före år 2000. Om någon sagt till mig att Hundhotellet släpptes ett år efter Karl Bertil Jonssons julafton hade jag inte ifrågasatt det liksom.
"Regnet gjorde mig lätt vemodig till sinnes..."
Om någon annan vill se filmen efter Kranks halvhjärtade rekommendation så finns hela alltså uppladdat på Youtube.
Jag såg på Planet Terror
Zombie-monstersmitta sprids i liten stad och strippa och hennes ex, en gängsnubbe, våldar sig igenom dem med lite annat sällskap.
Schlock-action-rulle som kanske har en för lång mitt och lite tråkig sista akt. Tyvärr nog den sämsta av Grindhouse-rullarna jag sett, men nog kul i rätt sällskap och med rätt inställning.
Zombie-monstersmitta sprids i liten stad och strippa och hennes ex, en gängsnubbe, våldar sig igenom dem med lite annat sällskap.
Schlock-action-rulle som kanske har en för lång mitt och lite tråkig sista akt. Tyvärr nog den sämsta av Grindhouse-rullarna jag sett, men nog kul i rätt sällskap och med rätt inställning.