WRNU:s filmklubb 2023 v3

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v3 2023 – #522 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Mundo]

Den här veckan ska det bli mustema! År 1986 släppte både Disney och Don Bluth varsin film med söta möss. Jag tänker såklart på An American Tail och The Great Mouse Detective. Som barn/yngling tyckte jag själv att American Tail var den överlägsna filmen och att The Great Mouse Detective var en ganska så tråkig film som aldrig intresserade mig särskilt mycket.

Jag började med att se The Great Mouse Detective, Disneys film om möss och katter. Historiskt är det en mycket viktig film, eftersom det var den första filmen direkt efter The Black Cauldron, vilket var en enorm flopp. Om The great mouse detective hade varit en flopp också så fanns en riktig chans att Disney skulle gå på pumpen. The great mouse detective mottogs dock bättre och var framförallt en billigare film att göra, vilket betydde att varje extra biljett Disney sålde var värt så mycket mer. Så till själva filmen då...

I en värld utan jättemycket inbördes logik så har möss byggt ett lika civiliserat samhälle som människorna de bor bland, och tycks kopiera deras kultur, seder och imperialism (!). Filmen handlar om Basil och Dawson, våra standins för Sherlock och Watson. Och Dawson introducerar sig, precis som Watson, som en fältkirurg som tjänat i hennes majestäts trupper i Afghanistan. Det är väldigt lustigt att föreställa sig ett mössbaserat kejsardöme av typen Skavens som koloniserar Afghanistan för att få tillgång till dess opiumfält samt blockera ryska och persiska möss från att expandera sin maktbas i området. Finns där en musvariant av Katastrofen i Kabul?

Okey, förlåt, nu till själva filmen då.

Det är på det stora hela rätt så charmig och kul, faktiskt. Basil är en mycket roligare huvudkaraktär än de flesta Disney-protagonister, för han får lov att vara lite lik Sherlock självt, dvs något av ett arrogant arsle. Watson har reducerats till en komisk sidokaraktär som är närapå stendum och den lilla musflickan som de hjälper, Olivia, är urgullig. Men filmens bästa karaktär är utan tvekan Ratigan. Hans skurksång är ikonisk på samma nivå som Scar, Dr. Facilier och Frollo.

Hans rivalitet med Basil etableras direkt då Basil har ett inramat foto av honom på väggen i sitt vardagsrum. Vänta lite öhh.. han har vad?

Det är en trevlig film med roliga karaktärer, men långt från Disneys starkaste. Utan Ratigan hade filmen varit rätt så förglömlig faktiskt. Filmen är lite grövre i sin ton än typisk Disney, vilket får den att stå ut. Scenen i den sunkiga baren talar för sig självt liksom hur ofta Ratigan dödar sina underhuggare.

Filmen får 3/5, men man ser den för Ratigan, the world's greatest criminal mind!

Senare i veckan blir det An American Tail...!

 

[Rickard]

The Black Cauldron, vilket var en enorm flopp.

Men var den så dålig? Den hade rätt mycket skräckelement och kändes lite ologisk på ett sådant där 70-talssätt.

Såg den i vuxen ålder och tyckte det var en helt OK film, men kanske borde se om den. Den och Oliver och gänget... Älskade den filmen som barn.

 

[Mundo]

Men var den så dålig? Den hade rätt mycket skräckelement och kändes lite ologisk på ett sådant där 70-talssätt.

Såg den i vuxen ålder och tyckte det var en helt OK film, men kanske borde se om den. Den och Oliver och gänget... Älskade den filmen som barn.

Dålig är ju en subjektiv fråga. Rent objektivt kan jag bara säga att den recenserades dålig och tjänade inte pengar. Det var väldigt länge sedan jag såg den, men jag minns den som att allting med skurken var spännande, allting med hjältarna var tråkigt och drygt, men som sagt, länge sedan jag såg den.

EDIT: Black Cauldron gick så dåligt att man på Disney övervägde att helt sonika lägga ned animeringsavdelningen och istället helt satsa på liveaction.

 

[SaaJeflaLess]

Den här veckan ska det bli mustema! År 1986 släppte både Disney och Don Bluth varsin film med söta möss. Jag tänker såklart på An American Tail och The Great Mouse Detective. Som barn/yngling tyckte jag själv att American Tail var den överlägsna filmen och att The Great Mouse Detective var en ganska så tråkig film som aldrig intresserade mig särskilt mycket.

Jag började med att se The Great Mouse Detective, Disneys film om möss och katter. Historiskt är det en mycket viktig film, eftersom det var den första filmen direkt efter The Black Cauldron, vilket var en enorm flopp. Om The great mouse detective hade varit en flopp också så fanns en riktig chans att Disney skulle gå på pumpen. The great mouse detective mottogs dock bättre och var framförallt en billigare film att göra, vilket betydde att varje extra biljett Disney sålde var värt så mycket mer. Så till själva filmen då...

I en värld utan jättemycket inbördes logik så har möss byggt ett lika civiliserat samhälle som människorna de bor bland, och tycks kopiera deras kultur, seder och imperialism (!). Filmen handlar om Basil och Dawson, våra standins för Sherlock och Watson. Och Dawson introducerar sig, precis som Watson, som en fältkirurg som tjänat i hennes majestäts trupper i Afghanistan. Det är väldigt lustigt att föreställa sig ett mössbaserat kejsardöme av typen Skavens som koloniserar Afghanistan för att få tillgång till dess opiumfält samt blockera ryska och persiska möss från att expandera sin maktbas i området. Finns där en musvariant av Katastrofen i Kabul?

Okey, förlåt, nu till själva filmen då.

Det är på det stora hela rätt så charmig och kul, faktiskt. Basil är en mycket roligare huvudkaraktär än de flesta Disney-protagonister, för han får lov att vara lite lik Sherlock självt, dvs något av ett arrogant arsle. Watson har reducerats till en komisk sidokaraktär som är närapå stendum och den lilla musflickan som de hjälper, Olivia, är urgullig. Men filmens bästa karaktär är utan tvekan Ratigan. Hans skurksång är ikonisk på samma nivå som Scar, Dr. Facilier och Frollo.

Hans rivalitet med Basil etableras direkt då Basil har ett inramat foto av honom på väggen i sitt vardsrum. Vänta lite öhh.. han har vad?

Det är en trevlig film med roliga karaktärer, men långt från Disneys starkaste. Utan Ratigan hade filmen varit rätt så förglömlig faktiskt. Filmen är lite grövre i sin ton än typisk Disney, vilket får den att stå ut. Scenen i den sunkiga baren talar för sig självt liksom hur ofta Ratigan dödar sina underhuggare.

Filmen får 3/5, men man ser den för Ratigan, the world's greatest criminal mind!

Senare i veckan blir det An American Tail...!

Något som värmer min själ lite extra i Great Mouse Detective är att Ratigan spelas av Vincent Price i den engelska versionen. Bara det placerar den högt i min värld.

 

[Mundo]

Något som värmer min själ lite extra i Great Mouse Detective är att Ratigan spelas av Vincent Price i den engelska versionen. Bara det placerar den högt i min värld.

Ja. Jag läste i en intervju att Ratigan var hans favoritroll, eftersom han fick sjunga inte bara en utan två gånger!

Voice casten är generellt lysande. Mycket roligt att snubben som spelar Basil också har varit en live-action Sherlock i tidigare produktioner!

 

[Gamiel]

Men var den så dålig? Den hade rätt mycket skräckelement och kändes lite ologisk på ett sådant där 70-talssätt.

Såg den i vuxen ålder och tyckte det var en helt OK film, men kanske borde se om den.

Såg om den nyligen. Fann den också helt okej med en del riktigt bra delar.

 

[Gamiel]

Hans skurksång är ikonisk på samma nivå som Scar, Dr. Facilier och Frollo.

Svenska versionen e också riktigt bra

 

[Franz]

Är namnet Basil månne en blinkning till Basil Rathbone som spelade Sherlock Holmes?

 

[Mundo]

Är namnet Basil månne en blinkning till Basil Rathbone som spelade Sherlock Holmes?

Utan tvekan. Det är ju han som gör rösten till Sherlock (som dyker upp lite snabbt i filmen).

 

[Franz]

Utan tvekan. Det är ju han som gör rösten till Sherlock (som dyker upp lite snabbt i filmen).

Ah det visste jag inte

 

[Gurgeh]

Är namnet Basil månne en blinkning till Basil Rathbone som spelade Sherlock Holmes?

Ja, filmen är baserad på barnboken "Basil of Baker Street", och musen i den boken är tydligen döpt efter Basil Rathbone.

 

[Mundo]

Som utlovat såg jag nu An American Tail (1986). Mitt minne av filmen var att den var bättre än samtida Disney-filmer (The great mouse detective, Black cauldron). Min oro för filmen var att huvudkaraktären, som är ett litet barn, skulle vara sådär onödigt sockersöt och supersnäll och ordentlig så man inte står ut med honom.

Så vad är storyn?

Filmen har samma setting som The great mouse detective, dvs att möss är små människor som tar sig an deras kulturer etc, trots att det finns människor. Huvudkaraktärens familj är judiska (woke varning!) möss. De bor i ett hus under judiska människor som utsätts för en pogrom och har en muspogrom utförd av katter i kossackmössor (no, I am not shitting you).

Familjen överlever men flyr prompt till USA. På båten sjunger möss från hela Europa om det fantastiska USA, hur det inte finns katter där och hur gatorna är lagda med gyllene ost. På vägen dit spolas Feivel (vår huvudkaraktär) över bord och han försöker återförenas med sin familj. Resten av filmen handlar om det, samt hur... ganska kass det var att vara amerikansk immigrant i New York på sent artonhundratal. Politisk korrumption, brottslighet, fattigdom, forcerat barnarbete... Och otroligt mycket smuts. Alltså, det är ju bättre än pogromer, men det är ingen dans på rosor.

Hur många barnfilmen kan du nämna som tar upp den politiska korruptionen och valfusket relaterad till Tammany Hall?

Är den bra då?

Det är settingen som gör att filmen överlever. Feivel är en okey huvudkaraktär, han är mycket mer "barnslig" än jag mindes honom. Alltså, han gör saker som är rätt så dumma, även om han inte menar illa. Han är bara nyfiken, vilket är mycket bättre än att han är en liten ängel.

Filmen har en bra låt, "There are no cats in America", och resten går från förglömliga till rätt så dåliga. Skurken är kul, även om han inte är en Ratigan...

Spoiler

Dock, lustigt nog, så utger sig båda för att vara något de inte är. Ratigan låtsas vara en mus, och skurken i An American Tail är en katt som låtsas vara en råtta.

Filmen använder sig av rotoscope för vissa saker i miljön och för alla människor, vilket får människorna att verka väldigt verkliga, medan mössen är mycket mer 'cartoony'. Det är rätt snyggt faktiskt.

Röstskådespelet är... oh boy, vilka dåliga dialekter de har. De irländska karaktärer är märkbart dåliga på att göra sina dialekter (och konstigt blir det, eftersom filmen gjordes i Irland, man tycker det inte borde vara SÅ svårt att fixa irländska röstskådisar).

Jag ger den 3/5.

 

[krank]

Ni vet Peter Jackson, mest kanske känd för den fantastiska Meet the Feebles och den inte riktigt lika fantastiska Braindead? För typ tjugo år sedan gjorde han en trilogi små lågbudget-fan-filmatiseringar av en bokserie nästan ingen hört talas om…

Jag var och såg Lord of the Rings: Fellowship of the Ring: Extended Edition på bio igår, och kom därmed hem halv ett på natten. På något sätt lyckades jag se hela utan att behöva gå på toaletten en enda gång, något jag betraktar som en personlig triumf.

Jag lyckades däremot inte hålla mig fokuserad hela filmen, utan zoomade ut flera gånger. Framför allt under striderna. Ni vet hur folk brukar klaga på striderna i Transformersfilmerna? Svåra att följa, man fattar inte vem som gör vad, etc? Så känner jag inför fantasystrider med snabba klipp och akakig kamera.

Det här är en bra film. Det är för länge sedan jag såg originalet, så jag kan inte avgöra vilka delar de kilat in för att göra den här så himla lång, men den funkar hur som helst rätt bra. Fantasy är ju inte riktigt min genre och jag blir inte så engagerad i storyn, men allt är rent hantverksmässigt mycket skickligt utfört. Det mesta har också åldrats väldigt bra, givet att det är en 20 år gammal film med CGI. Inte allt – men allt var å andra sidan inte supersnyggt ens när den kom. Jag minns at jag redan då tyckte illa om effekten när Galadriel ska vara farlig och mäktig.

Det här var såklart inte min första rodeo. Jag läste Sagan om Ringen-trilogin i Ohlmarks översättning första gången i mellanstadiet har jag för mig, och då tyckte jag mycket om den. Vid något tillfälle klämde jag hela trilogin på en helg. Jag såg också theatrical cut-versionen av den här filmen när den först hade premiär. På den tiden hade jag tappat stora delar av fantasyintresset, men var däremot en liten tönt som irriterade mig på typ "buhu, buhu, de har ändrat jättemycket från boken". Japp, jag var en av de som på riktigt tyckte att de borde haft med Tom Bombadill. Jag tycker än idag att det är synd att tredje filmen har vad som känns som två timmar av alver som säger farväl istället för det betydligt mer intressanta slutet från boken – det som, för mig, fortfarande känns som en stor del av poängen med boken och med resan karaktärerna är på. Men mer gnäll om det när jag sett den filmen igen, för de andra två ska ju också ha nypremiär och jag lär hänga med och se dem också.

I alla fall, sammantaget kan man väl säga att det här var bekant, upptrampad mark för mig. En väl utförd film, som jag ändå tycker det bör tillhöra något slags filmalmänbildning att ha sett åtminstone någon version av. Jag har ingen aning om huruvida jag sett den här versionen tidigare, men har man några timmar till övers är den värd tiden.

Duglig film, helt enkelt.

BETYG: 4/5

 

[Mundo]

Man kan ju inte gå en hel vecka och bara se en Don Bluth film, det fattar ni väl? Jag såg såklart Anastasia (1997) ikväll.

Jag såg den bara halvt om halvt som ung för när min yngre kusin fick tag på den så var jag för vuxen och tuff ™ för att se tecknad barnfilm. Det var Don Bluths, med god marginal, mest framgångsrika film, och en av 20th century fox mest framgångsrika animerade filmer. Filmen var nominerad i flera kategorier under Oscarsutdelningen, och hade det funnits Oscars får animerade filmer på 90-talet så hade Anastasia garanterat vunnit den.

Anastasia kom inte till av en ren slump (vilken film gör det?), utan Don Bluth hade gått lite på pumpen under sina senaste projekt. Efter de stora framgångarna han nått med An American Tail och Land before time så gick det knaggligt för Don Bluth (Thumbelina, A Troll in central park och The Pebble and the penguin gav inte de resultat som önskades). 20th Century Fox hade dock bestämt sig för att öppna en animeringsstudio i hopp om att tävla med Disney och lät en mängd olika filmskapare prova sin lycka, bland annat Don Bluth.

Som sidnotis överlevde Fox animersstudio i 6 år och lades ned bara tio dagar efter de släppte sin sista film, Titan AE (också Don Bluths sista långfilm).

Efter en serie floppar så bestämde sig Don Bluth och hans mycket nära kollega (den ofta bortglömde) Gary Goldman. Redan 1994 började man jobba på vad storyn skulle handla om, och man bestämde sig för att skriva en story inspirerad av filmen Anastasia (1956) och pjäsen Pygmalion (1913). För att bättre representera Sovjetryssland lät man hyra in föredetta CIA-anställda, som arbetat i just St. Petersburg, och intervjua dom. Ja, det här var seriöst. Man insåg ganska snabbt att storyn skulle bli lite för mörk och skrev om den ett par gånger så att den passade en barnpublik bättre.

Don Bluth själv sa att han inte var särskilt intresserad av att skapa ett historiskt dokument, utan snarare en saga och en myt.

Nu kanske du tyckte jag pratade väldigt mycket om allting som inte var själva filmen? Well... Sucks to be you. Det är min recension - jag skriver vad jag vill!



Så... Anastasia (1997)!

Filmens story: En liten prinsessa, åttaåriga Anastasia av Ryssland, är på en stor fin bal med hela sin familj. Hennes far har dock tröttnat på den onda trollkarlen Rasputin och bannlyst honom. Rasputin är väldigt arg, dyker upp på balen och förbannar alla i Romanfamiljen att de kommer dö inom två veckor. Det är väldigt Malificent från Sleeping beauty. Alla i kärnfamiljen dör, utom Anastasia som trillar av ett tåg, slår huvudet och tappar minnet. Hoppa fram tio år och Anastasia här växt upp på ett barnhem där hon kastas ut nu när hon är arton år gammal.

Samtidigt så försöker lurendrejarparet Dimitri och Vlad ragga ihop unga tjejer som ser ut ungefär som Anastasia för de har hört storyn om Anastasias farmor som bor i Paris och har lovat tio miljoner rubel för de som kan hitta hennes dotter. Dimitri och Vlad springer på Anastasia och lurar i henne (ovetande att hon faktiskt är Anastasia) att hon förmodligen är Anastasia. Om de lyckas lura med henne till Paris slipper de dela belöningen med henne, trots allt.

Det är en väldigt bra set-up för en story och karaktärerna är alla väldigt intressanta, särskilt våra huvudkaraktärer som också har en utmärkt kemi med varandra.

Filmskurken Rasputin är också en höjdare med väldigt rolig animering och en fantastisk villain-sång.

Filmen är också väldigt snygg, särskilt scenen som nästan varje person tänker på när de tänker på filmen... Men även kamerarörelsen generellt är riktigt snygg.

Anastasia dansar med spöken.

Jag ger filmen en stark 4/5, definitivt på samma nivå som Disneys bästa 2D animerade filmer.

Oj, vänta, det var en grej jag glömde.

Historiskt korrekt?

Spoiler

Det är en barnfilm, en romantisk komedi, om efterdyningarna av ryska revolutionen. Klart som fan den inte är historiskt korrekt ditt åsnehuvud.

 

[Rickard]

...efter de släppte sin sista film, Titan AE (också Don Bluths sista långfilm).

Sitter fortfarande och väntar på Dragon's Lair-filmen som blev crowd fundad.

 

[Minimoni]

Såg Avatar 2: The Way of Water

Detta på bio med 3d och hela familjen som sällskap. Kommer som vanligt säga väldigt lite om själva filmens handling, annat än om jag gillade den eller inte och väldigt få andra detaljer. Nåväl, den utspelar sig som de flesta förstått en tid efter första filmen och är tematiskt väldigt lik, så inga överraskningar eller chockerande förändringar där. Jag gillade handlingen med några få undantag… Jag tycker att det är alldeles för mycket som nästan är direkta återupprepningar från första filmen fast med en tvist, problemet är att återupprepningarna känns lata och ofta ologiska. Trots det är filmen ändå väldigt underhållande och spännande under nästan hela filmen, som är 3h 30min eller något liknande.

Jag älskar att se film i 3d och är mer förlåtande om filmen är något som Transformers eller liknande film där jag kanske inte behöver tänka så mycket. Avatar 2 är definitivt en film med politiska budskap och inte en ren gladactionfilm, men den är precis som Transformers-filmerna absolut gjord för att avnjutas i 3d! Filmen är otroligt snygg även om jag nog tycker att första filmen hade mer intressanta miljöer… Jag är en person som någon gång efter 30(är snart 41) insåg att jag gråter extremt lätt när jag ser på film eller serier och är det minsta känslomässigt engagerad. Resultatet blev att jag grät mest, min fru litegrann och mina barn tyckte förvisso att det fanns sorgliga delar av filmen, men skämdes nog mest för mig och deras mamma.

Jag ser fram mot den tredje filmen i serien då den här verkligen kändes som en mellanakt. Detta då filmen mest handlar om en väldigt liten historia i ett mycket större sammanhang, ett sammanhang jag är säker på kommer att vara betydligt mer i fokus i senare filmer.

Jag ger den en 4 av 5 och skulle nog inte vilja se den imorgon, men om ett halvår eller liknande så ser jag dem garanterat gärna igen.

 

[Henke]

Historiskt är det en mycket viktig film, eftersom det var den första filmen direkt efter The Black Cauldron, vilket var en enorm flopp.

Minns att jag såg ”Taran och den magiska kitteln” på bio när jag var liten och att jag verkligen gillade den. Den var klart mörkare än andra Disney-filmer jag sett och hade många fascinerande fantasy-element (häxor, magiskt svärd, odöda etc). Såg om den som vuxen och även om referensramarna är helt annorlunda efter alla år så tycker jag fortfarande den var helt ok.

Minns även att jag såg Resan till Amerika på bio och den har jag sett flera gånger under åren. Gillar den fortfarande.

Anastasia såg jag först som vuxen. I grunden bygger den ju på en minst sagt otäck historia, men man lyckas slipa till och omforma den till ett riktigt bra äventyr. Mycket bra film.

 

[Henke]

Jag har sett dokumentären Anvil: The Story of Anvil (2008) om den kanadensiska hårdrockgruppen som trots hög ambitionsnivå och stilbildande musik för sin genre aldrig lyckades slå igenom till skillnad från andra band som de jämförs med (bl.a. spelade de i början på 80-talet tillsammans med Bon Jovi, Scorpions, Whitesnake). Det härliga i den här filmen är att bandet trots att de själva inte drog någon publik (på sin höjd en publik på något hundratal) eller hade ekonomiska förutsättningar (spelningarna fick de fortsätta med som en hobby, vid sidan om vanliga jobb) så kämpade frontfigurerna vidare för sin dröm.

Man kan tänka att såhär går det såklart för de allra flesta artistdrömmar, men att inte släppa taget, utan fortsätta kämpa i 30 år är både dåraktigt och beundransvärt på samma gång.

En bitvis sorglig, men varm film som jag verkligen rekommenderar.

 

[Mundo]

Jag är en person som någon gång efter 30(är snart 41) insåg att jag gråter extremt lätt när jag ser på film eller serier och är det minsta känslomässigt engagerad. Resultatet blev att jag grät mest, min fru litegrann och mina barn tyckte förvisso att det fanns sorgliga delar av filmen, men skämdes nog mest för mig och deras mamma.

Jag grät i Anastasia när Anastasias farmor insåg att hon faktiskt är hennes barnbarn! Stor igenkänningsfaktor.