Så går det när man förlitar sig på minnet istället för att göra research!
WRNU:s filmklubb 2023 v8
- Thread starter krank
- Start date
Två Disney i veckan låter väl lagom? Igårkväll blev det One hundred and one dalmatians (1961). En typisk Disney-klassiker, den första filmen som släpptes efter brakfloppen Sleeping beauty som släpptes två år tidigare. Filmen drog in gott om pengar men var kanske framförallt mycket billigare att göra än Sleeping beauty, delvis för att man använde sig av xerografi vilket gjorde animering av filmen mycket billigare. Disney personligen sa att han inte tyckte om hur filmen såg ut. När xerografi föreslogs av en medarbetare så lär han ha svarat "Ah, yeah, yeah, you can fool around all you want to." Han gick så långt faktiskt att han sa att filmens art director, Ken Anderson, aldrig borde få vara art director igen (men 'förlät' Ken Anderson efter att filmen släpptes och gick runt bra).
Filmen är baserad på en brittisk bok med samma namn, men har tagit sig lite artistiska friheter (som är lämpligt). Filmen är ganska så kort, bara en liten bit över en timme, och handlar om Pongo och Perdita samt de två människorna som de bor hos. Pongo och Perdita får femton valpar tillsammans, som den elaka Cruella de Vil (som äger storgodset Hell hall) vill införskaffa så hon kan flå dom och göra fina jackor av dom. Hennes goons stjäl hundvalparna och nu är det upp till hundarna (och katter, och kor, och hästar!) att hjälpa till att rädda valparna.
Pongo och Roger uppskattar inte Cruella de Vils besök.
På det stora hela är det en film som är ganska så trevlig att titta på och har en del kul ingredientser - skurken är superrolig och hennes goons har också en fantastisk energi. Man är småaktig och jävlig mest för att det är kul (Cruella formligen öser förolämpningar mot Roger vid varje givet tillfälle) och skurkarna är dessutom elaka mot varandra och allt annat för den delen. Hundvalparna är dessutom sockersöta och man förstår att hundenrasen blev extremt poppis kort efter att filmen släpptes (tyvärr också med den efterföljande effekten att många av valparna snart övergavs, så dalmatiner är en ganska så krävande hundras...).
Med det sagt så känns det som att filmen använder sig av en del filler: vi har förmodligen en av världens längsta hundar-skäller-morse-kod-språk i en tecknad långfilm. Jag gick tillbaka till filmen och snappspolade, det är en sju minuter lång sekvens där hundar skäller till varandra i serie för att säga "Våra hundvalpnar blev stulna". Nu kanske sju minuter inte låter jättemycket i dina öron, men i en film som är typ 70 minuter lång så betyder det att 10% av filmen består av en lång sekvens där hundar skäller på varandra och dubbelkollar så de hörde rätt.
Jag misstänker att mindre barn kan tycka sekvensen är mer charmig än jag gjorde. Filmen har också en udde ljuddesign som var vanligare i äldre tecknade filmer men som jag inte uppfattade i tex. Sleeping beauty: handlingar låter generellt ingenting. Rodger kan gå runt i lägenhet och plocka upp sin tekopp med en tesked i den, men det låter ingenting. Pongo kan dra sitt koppel längs med trägolvet men inget ljud uppstår. Det är en sound-design som i mina öron drar mig ur filmen, som om jag tittar på ett 'tidigt-stadie' i filmutvecklingen. Filmen saknar också på det stora hela musik, det är ingen musikal, trots att Roger är en 'struggling composer' (i boken var han ett finansgeni som räddade hela storbrittaniens ekonomi, så lite skillnad där...).
På det stora hela är det dock harmlös underhållning som bärs av karaktärerna som deltar. Jag gillar Rodger och Anita vars relation känns mycket geniun, jag gillar de söta valparna och jag gillar skurkarna.
Filmen får 3/5.
Som helt random trivia så har någon glad individ räknat varenda hundfläck i hela filmen: 6 469 952 stycken dalmatiner-fläckar syns i filmen. Man förstår att de ville göra livet lite enklare för sig själva med hjälp av xerografi...
Filmen är baserad på en brittisk bok med samma namn, men har tagit sig lite artistiska friheter (som är lämpligt). Filmen är ganska så kort, bara en liten bit över en timme, och handlar om Pongo och Perdita samt de två människorna som de bor hos. Pongo och Perdita får femton valpar tillsammans, som den elaka Cruella de Vil (som äger storgodset Hell hall) vill införskaffa så hon kan flå dom och göra fina jackor av dom. Hennes goons stjäl hundvalparna och nu är det upp till hundarna (och katter, och kor, och hästar!) att hjälpa till att rädda valparna.
Pongo och Roger uppskattar inte Cruella de Vils besök.
På det stora hela är det en film som är ganska så trevlig att titta på och har en del kul ingredientser - skurken är superrolig och hennes goons har också en fantastisk energi. Man är småaktig och jävlig mest för att det är kul (Cruella formligen öser förolämpningar mot Roger vid varje givet tillfälle) och skurkarna är dessutom elaka mot varandra och allt annat för den delen. Hundvalparna är dessutom sockersöta och man förstår att hundenrasen blev extremt poppis kort efter att filmen släpptes (tyvärr också med den efterföljande effekten att många av valparna snart övergavs, så dalmatiner är en ganska så krävande hundras...).
Med det sagt så känns det som att filmen använder sig av en del filler: vi har förmodligen en av världens längsta hundar-skäller-morse-kod-språk i en tecknad långfilm. Jag gick tillbaka till filmen och snappspolade, det är en sju minuter lång sekvens där hundar skäller till varandra i serie för att säga "Våra hundvalpnar blev stulna". Nu kanske sju minuter inte låter jättemycket i dina öron, men i en film som är typ 70 minuter lång så betyder det att 10% av filmen består av en lång sekvens där hundar skäller på varandra och dubbelkollar så de hörde rätt.
Jag misstänker att mindre barn kan tycka sekvensen är mer charmig än jag gjorde. Filmen har också en udde ljuddesign som var vanligare i äldre tecknade filmer men som jag inte uppfattade i tex. Sleeping beauty: handlingar låter generellt ingenting. Rodger kan gå runt i lägenhet och plocka upp sin tekopp med en tesked i den, men det låter ingenting. Pongo kan dra sitt koppel längs med trägolvet men inget ljud uppstår. Det är en sound-design som i mina öron drar mig ur filmen, som om jag tittar på ett 'tidigt-stadie' i filmutvecklingen. Filmen saknar också på det stora hela musik, det är ingen musikal, trots att Roger är en 'struggling composer' (i boken var han ett finansgeni som räddade hela storbrittaniens ekonomi, så lite skillnad där...).
På det stora hela är det dock harmlös underhållning som bärs av karaktärerna som deltar. Jag gillar Rodger och Anita vars relation känns mycket geniun, jag gillar de söta valparna och jag gillar skurkarna.
Filmen får 3/5.
Som helt random trivia så har någon glad individ räknat varenda hundfläck i hela filmen: 6 469 952 stycken dalmatiner-fläckar syns i filmen. Man förstår att de ville göra livet lite enklare för sig själva med hjälp av xerografi...
Last edited:
Daniel
Swordsman
- Joined
- 7 Apr 2009
- Messages
- 598
En film om framtida (nu samtida) medeltid, eller hisspitchen drake mot helikopter
Igår bläddrade jag på måfå i Viaplays ganska skrala utbud. Och bläddrar man håglöst efter något slött filmval kan det ju vara lägligt med begränsade utbud, för att inte hamna i den moderna sfär av Dantes helvete som är det orkeslösa viljelösa och med risk för ändlösa Netflix-scrollandet. Under fliken Äventyr låg en titel som jag faktiskt hade glömt fanns: Drakarnas rike - med originaltiteln Reign of Fire. Den släpptes 2002 och jag missade den på bio då, men hyrde den ett par gånger. Jag var i en ganska okritisk filmtittarålder då (tidiga högstadiet) men filmer som jag oartikulerat upplevde som lite för dystra och deppiga avstod jag från att införskaffa till hemmabiblioteket på vhs/dvd. Sedan har den, i vart fall i min värld, fallit bort i minnets skugga och jag kan inte minnas att jag läst eller hört titeln nämnas på väldigt, väldigt många år. Kort sagt, en glömd och nu återupptäckt artefakt.
Genre: Postapokalyptisk urban fantasy
Setting: Året är 2020 (en inte alltför avlägsen framtid, som vi nu passerat i kalendern) och världen består av ödelagda, sotsvarta ruiner. Vid millennieskiftet borrade man för djupt och för girigt under tunnelbaneexpansion i London och väckte drakarna ur sin dvala. Nämnvärt är att det inte bara var drakarna enkom som lyckades ödelägga världen i aska och ruiner, utan att det var med hjälp av världsledarna som i ett desperat drag i försvarskriget släppte lös sin undergångsarsenal av massförstörelsebomber.
Handling & rollfigurer: I en stor medeltida borg i norra England finns en gruppering isolerade men bofasta överlevare med kringliggande odlingar, ledda av den informella och outtalade ledaren Quinn (Christian Bale). Frånsett det konstanta hotet i döden från ovan, och gnagande interna meningsskiljaktigheter huruvida den kommande skörden ska räcka, för man en tyst och tillbakadragen tillvaro. En dag anländer en konvoj amerikansk drakjägarmilis som lyckats resa över Atlanten, under ledning av den glansögt fanatiske drakdräparen Van Zan (Matthew McConaughey).
De har både stridsvagn (Van Zans befälsfordon) och helikopter (under befäl av piloten Alex, en sval och behärskat nedtonad Isabella Scorupco).
Viljornas kamp uppstår. Om Bale är den ansvarstyngde byäldsten som vill hålla sig gömd och sköta grödorna, är McConaughey den febrige tempelriddaren som vill locka ut alla på korståg. Amerikanerna är nämligen inga håglösa vagabonder, utan är ute på en tydlig riddarquest, eller militärt uppdrag: Efter all massdöd har drakarna själva börjat svälta ut, och det finns nu en chans att slå ut deras dominanta alfahanne i huvudnästet London för att i klassisk slå-huvudet-av-ormen-klyscha sätta punkt för monstrens reproduktion.
Omdöme: Visuellt är det bra mycket snyggare än jag mindes, vilket är ett stort plus. Världen består av nordengelska åsar med gamla historiska inslag och gotiskt utbrända stadsruiner, vilket är en snygg mixtur av det postapokalyptiskt framtida (samtida) och det engelskt medeltida. Den svenska titeln, som jag gillar, har en god poäng i sitt något medeltida tilltal - kanske såg titelöversättaren tydligt den estetiska mash-uppen eller att tematiken var angiven redan i branschbeskrivningen?
Och drakarna ser riktigt, riktigt bra ut! Särskilt för att till stor del vara datorgenererade 2002. @krank skrev ju tidigare i veckan om effekterna i Two Towers från samma år. Här sticker grafiken aldrig i ögonen, särskilt på sättet som drakarna används. Det kanske är överdrivet att påstå att de förekommer sparsmakat, men de är inte heller i spelmässigt överflöd eller konstant uppe i ansiktet på dig. Och själva monsterlooken föll mig väldigt mycket i smaken: detta är mörka skräckdrakar, svältande och odjuriska, med spöklikt trasiga vingar.
Tanken slog mig: Har skaparna av Game of Thrones eventuellt tagit filmisk inspiration av Drakarnas rike, för look och rörelsemönster? En del är väldigt påminnande om HBO-drakarna. Oklart.
Sista akten minner litegrann, avsett eller ej, om Hajen (1975), så till vida att det blir de tre huvudpersonerna Quinn, Van Zan och Alex som i liten trio ger sig ut på odjurets territorium för att dräpa besten. Här hade det dock, likt i Hajen, gärna fått ägnas ett par minuter åt sista karaktärsutveckling dem emellan - nu blir det istället mest pang-på-action-nu-avslutar-vi-filmen.
Hursomhelst, jag var överlag positivt överraskad av en film jag helt hade glömt bort. För sifferbetyg får jag tillämpa decimal, för det är bättre än bara bra men samtidigt inte riktigt jättebra.
3.4 av 5.
Igår bläddrade jag på måfå i Viaplays ganska skrala utbud. Och bläddrar man håglöst efter något slött filmval kan det ju vara lägligt med begränsade utbud, för att inte hamna i den moderna sfär av Dantes helvete som är det orkeslösa viljelösa och med risk för ändlösa Netflix-scrollandet. Under fliken Äventyr låg en titel som jag faktiskt hade glömt fanns: Drakarnas rike - med originaltiteln Reign of Fire. Den släpptes 2002 och jag missade den på bio då, men hyrde den ett par gånger. Jag var i en ganska okritisk filmtittarålder då (tidiga högstadiet) men filmer som jag oartikulerat upplevde som lite för dystra och deppiga avstod jag från att införskaffa till hemmabiblioteket på vhs/dvd. Sedan har den, i vart fall i min värld, fallit bort i minnets skugga och jag kan inte minnas att jag läst eller hört titeln nämnas på väldigt, väldigt många år. Kort sagt, en glömd och nu återupptäckt artefakt.
Genre: Postapokalyptisk urban fantasy
Setting: Året är 2020 (en inte alltför avlägsen framtid, som vi nu passerat i kalendern) och världen består av ödelagda, sotsvarta ruiner. Vid millennieskiftet borrade man för djupt och för girigt under tunnelbaneexpansion i London och väckte drakarna ur sin dvala. Nämnvärt är att det inte bara var drakarna enkom som lyckades ödelägga världen i aska och ruiner, utan att det var med hjälp av världsledarna som i ett desperat drag i försvarskriget släppte lös sin undergångsarsenal av massförstörelsebomber.
Handling & rollfigurer: I en stor medeltida borg i norra England finns en gruppering isolerade men bofasta överlevare med kringliggande odlingar, ledda av den informella och outtalade ledaren Quinn (Christian Bale). Frånsett det konstanta hotet i döden från ovan, och gnagande interna meningsskiljaktigheter huruvida den kommande skörden ska räcka, för man en tyst och tillbakadragen tillvaro. En dag anländer en konvoj amerikansk drakjägarmilis som lyckats resa över Atlanten, under ledning av den glansögt fanatiske drakdräparen Van Zan (Matthew McConaughey).
De har både stridsvagn (Van Zans befälsfordon) och helikopter (under befäl av piloten Alex, en sval och behärskat nedtonad Isabella Scorupco).
Viljornas kamp uppstår. Om Bale är den ansvarstyngde byäldsten som vill hålla sig gömd och sköta grödorna, är McConaughey den febrige tempelriddaren som vill locka ut alla på korståg. Amerikanerna är nämligen inga håglösa vagabonder, utan är ute på en tydlig riddarquest, eller militärt uppdrag: Efter all massdöd har drakarna själva börjat svälta ut, och det finns nu en chans att slå ut deras dominanta alfahanne i huvudnästet London för att i klassisk slå-huvudet-av-ormen-klyscha sätta punkt för monstrens reproduktion.
Omdöme: Visuellt är det bra mycket snyggare än jag mindes, vilket är ett stort plus. Världen består av nordengelska åsar med gamla historiska inslag och gotiskt utbrända stadsruiner, vilket är en snygg mixtur av det postapokalyptiskt framtida (samtida) och det engelskt medeltida. Den svenska titeln, som jag gillar, har en god poäng i sitt något medeltida tilltal - kanske såg titelöversättaren tydligt den estetiska mash-uppen eller att tematiken var angiven redan i branschbeskrivningen?
Och drakarna ser riktigt, riktigt bra ut! Särskilt för att till stor del vara datorgenererade 2002. @krank skrev ju tidigare i veckan om effekterna i Two Towers från samma år. Här sticker grafiken aldrig i ögonen, särskilt på sättet som drakarna används. Det kanske är överdrivet att påstå att de förekommer sparsmakat, men de är inte heller i spelmässigt överflöd eller konstant uppe i ansiktet på dig. Och själva monsterlooken föll mig väldigt mycket i smaken: detta är mörka skräckdrakar, svältande och odjuriska, med spöklikt trasiga vingar.
Tanken slog mig: Har skaparna av Game of Thrones eventuellt tagit filmisk inspiration av Drakarnas rike, för look och rörelsemönster? En del är väldigt påminnande om HBO-drakarna. Oklart.
Sista akten minner litegrann, avsett eller ej, om Hajen (1975), så till vida att det blir de tre huvudpersonerna Quinn, Van Zan och Alex som i liten trio ger sig ut på odjurets territorium för att dräpa besten. Här hade det dock, likt i Hajen, gärna fått ägnas ett par minuter åt sista karaktärsutveckling dem emellan - nu blir det istället mest pang-på-action-nu-avslutar-vi-filmen.
Hursomhelst, jag var överlag positivt överraskad av en film jag helt hade glömt bort. För sifferbetyg får jag tillämpa decimal, för det är bättre än bara bra men samtidigt inte riktigt jättebra.
3.4 av 5.
Last edited:
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 6,906
Frugan är ute och träffar vänner, så när sonen somnat och jag hade lite egen tid passade jag på att hälla upp en lite skvätt whisky och titta på The Hobbit: En oväntad resa. Detta är ju en film i en serie som är väldigt illa omtyckt av många. Jag tycker dock väldigt mycket om den! Inte lika mycket som Sagan om Ringen-filmerna såklart, de är mina favoritfilmer, men bara för att något inte är lika bra som de filmerna betyder det inte att de måste vara dåliga.
Jag vill bara börja med att säga en sak. Det verkar som att adaptioner av Tolkiens verk rör upp väldigt mycket känslor hos många. Så jag vill vara supertydlig med att om någon här inte gillar dessa filmer så är det helt 100% okej i min bok. Man är ingen dålig människa för att man ogillar filmerna, man har inte dålig filmsmak, man kan inte för lite om Tolkien etc. Folk tycker olika helt enkelt och det är helt okej.
Jag tänkte för omväxlings skull börja med att berätta vad jag inte gillar med denna film, så att jag sedan kan fokusera på de grejer jag tycker är bra.
För det första, det källmaterial man har att använda sig av här är betydligt svagare än Sagan om Ringen. Jag menar inte att Hobbiten är en dålig bok, tvärtom är den ganska underhållande. Men i jämförelse med ett mastodontverk som Sagan om Ringen står den sig naturligtvis slätt. Man måste alltså förhålla sig till ett sämre källmaterial samtidigt som publiken förväntar sig något som är minst lika maffigt som de förra filmerna. Det är ingen jätterolig utgångspunkt.
För det andra har Peter Jackson förlitat sig betydligt mer på datoreffekter här än i sina Sagan om Ringen-filmer. Det gör att denna film ser mer plastig ut än sin föregångare. Den har också åldrats sämre. Och många gånger effekter används blir resultatet att karaktärerna känns viktlösa och tydligt inte lyder fysikens lagar. Tänker exempelvis på när dvärgarna faller ner i vättarnas håla och borde brutit vartenda ben i kroppen, som allra minst. Jag vet att dvärgar är mer tåliga än människor, men ändå.
En annan sak jag har problem med, men som faktiskt var ett problem även i de tidigare filmerna är att Peter Jackson inte verkar kunna hantera mörka scener. alltså scener som inte har mycket ljuskällor. I filmens sista del ska äventyrarna vara djupt nere bland Dimmiga Bergens grottor, men allt är så väl upplyst att man liksom inte får den känslan alls. Samma sak när Radagast besöker Dol Guldor, allt är så ljust att det inte blir läskigt. Som sagt, Peter Jackson hade samma svårigheter i den tidigare trilogin, framförallt Döda Träsken led av detta. Men jag förstår inte varför han inte tränat upp sig på det, eller tillkallar hjälp.
Och sen kanske det som jag har störst problem med: Humorn. Redan i de tidigare filmerna var humorn på många sätt störig, inte minst när Gimli i tid och otid fick vara en comic relief. Och nu har Peter Jackson tretton dvärgar att gå lös på och förlöjliga i tid och otid. Jag förstår faktiskt inte varför Peter Jackson ser dvärgar som dratta på ändan-material, det är inte roligt, det sabbar tempot och det skär sig väldigt mycket mot scener som ska vara allvarstyngda. Detta var en grej som Rings of Power gjorde mycket bättre. Samma löjliga humor gör dessutom tyvärr Radagast mindre intressant än vad han kunde ha varit.
Nå, det var sakerna jag inte gillar i filmen. Nu går jag över till de saker jag tycker om. För det första: Det är Tolkien. Jag älskar Tolkiens böcker och försätter sällan en chans att på ett eller annat sätt uppleva Midgård.
Fast det var ju lite av en gratispoäng, så jag fortsätter. Även om dvärgarna är skitjobbiga när det tramsas med dem är de annars ett skönt gäng. I boken hade vi många dvärgar, men knappt någon av dem, utom Thorin och möjligtvis Fili och Kili, hade någon vidare personlighet. Här har man ansträngt sig till tusen för att ge alla dvärgar en unik look och en personlighet och den entusiasmen betalar sig! Framförallt gillar jag Balin.
Vidare, även fast datoreffekterna åldrar filmen ger de den en ganska fin look. Jag måste säga att fotot i The Hobbit skiljer sig rätt mycket från Sagan om Ringen-filmerna. Där de gamla filmerna ofta eftersträvar en gritty realism är The Hobbit mer att jämföra med vackra tavlor och målningar. Nu gillar jag den gritty realismen mer, men jag vill ändå säga att den här estetiken inte är utan meriter heller. Ta bara scenen där Gandalf och Galadriel samtalar, eller scenen vid berget när stenjättarna slåss, det är otroligt fint! Och här vill jag även slänga in en eloge till kostymörer, sminkörer, scenbyggare (vad nu den egentligen termen är), allt är fantastiskt! Filmen är värd att se bara på grund av detta! Och musiken ska vi naturligtvis inte glömma!
En sak som fått ganska mycket kritik men som jag tycker förtjänar beröm är actionscenerna. Visst, de kan pågå lite väl länge ibland och bli over the top, men de är samtidigt otroligt välkoreograferade. Jämför med tv-serien Willow som var en riktig travesti vad gäller action med totalt sönderklippta scener och skådisar som inte kunde hantera vapen. Här får vi med långa tagningar följa allt som händer, ibland zoomas det ut så att vi ska få ett hum om vart alla befinner sig, sedan kommer vi närmre men även då tappar vi aldrig tråden. Jag tycker det är fantastiskt att scenerna är gjorda så att man som tittare har full koll på vad femton karaktärer sysslar med samtidigt!
Skådisarna gör alla bra ifrån sig. Jag gillar hur Martin Freeman porträtterar Bilbo. Han känns verkligen som en som inte är i sin comfort zone, och hans uppträdande påminner väldigt mycket om Ian Holmes gestaltning.
Sist men inte minst själva storyn. Det måhända att det var ett misstag att bre ut den över tre filmer. Det är främst den tredje filmen som får lida för det. Men än så länge fungerar det bra. Jag tycker om hur de blandar de uppsluppna och gladlynta bitarna från boken med mer tunga och allvarliga saker. Samt att de har med mycket lättsamma saker som hade varit lätta att klippa bort. Som att Bilbos förfader uppfann golfen, att Bilbos svärd nog snarare är en pennkniv, uttrycket "out of the frying pan and into the fire" etc. Jag tycker att det tyder på att man har en kärlek för originalverket och inte kämpar emot det, vilket hade kunnat vara en lätt väg att gå.
Så, detta är alltså en film som jag tycker väldigt mycket om. Det är inte en film utan brister, det hoppas jag att jag varit tydlig med. Men det är samtidigt en film med väldigt många förtjänster. Den är inte lika bra som Sagan om Ringen-filmerna, men det gör den inte dålig. Sagan om Ringen-filmerna är ju dessutom några av världens absolut bästa filmer och jag tror aldrig att det kommer bli så bra igen. Så om man förväntar sig något så bra när det är fantasy lägger man nog tyvärr upp det för att bli besviken.
Jag vill bara börja med att säga en sak. Det verkar som att adaptioner av Tolkiens verk rör upp väldigt mycket känslor hos många. Så jag vill vara supertydlig med att om någon här inte gillar dessa filmer så är det helt 100% okej i min bok. Man är ingen dålig människa för att man ogillar filmerna, man har inte dålig filmsmak, man kan inte för lite om Tolkien etc. Folk tycker olika helt enkelt och det är helt okej.
Jag tänkte för omväxlings skull börja med att berätta vad jag inte gillar med denna film, så att jag sedan kan fokusera på de grejer jag tycker är bra.
För det första, det källmaterial man har att använda sig av här är betydligt svagare än Sagan om Ringen. Jag menar inte att Hobbiten är en dålig bok, tvärtom är den ganska underhållande. Men i jämförelse med ett mastodontverk som Sagan om Ringen står den sig naturligtvis slätt. Man måste alltså förhålla sig till ett sämre källmaterial samtidigt som publiken förväntar sig något som är minst lika maffigt som de förra filmerna. Det är ingen jätterolig utgångspunkt.
För det andra har Peter Jackson förlitat sig betydligt mer på datoreffekter här än i sina Sagan om Ringen-filmer. Det gör att denna film ser mer plastig ut än sin föregångare. Den har också åldrats sämre. Och många gånger effekter används blir resultatet att karaktärerna känns viktlösa och tydligt inte lyder fysikens lagar. Tänker exempelvis på när dvärgarna faller ner i vättarnas håla och borde brutit vartenda ben i kroppen, som allra minst. Jag vet att dvärgar är mer tåliga än människor, men ändå.
En annan sak jag har problem med, men som faktiskt var ett problem även i de tidigare filmerna är att Peter Jackson inte verkar kunna hantera mörka scener. alltså scener som inte har mycket ljuskällor. I filmens sista del ska äventyrarna vara djupt nere bland Dimmiga Bergens grottor, men allt är så väl upplyst att man liksom inte får den känslan alls. Samma sak när Radagast besöker Dol Guldor, allt är så ljust att det inte blir läskigt. Som sagt, Peter Jackson hade samma svårigheter i den tidigare trilogin, framförallt Döda Träsken led av detta. Men jag förstår inte varför han inte tränat upp sig på det, eller tillkallar hjälp.
Och sen kanske det som jag har störst problem med: Humorn. Redan i de tidigare filmerna var humorn på många sätt störig, inte minst när Gimli i tid och otid fick vara en comic relief. Och nu har Peter Jackson tretton dvärgar att gå lös på och förlöjliga i tid och otid. Jag förstår faktiskt inte varför Peter Jackson ser dvärgar som dratta på ändan-material, det är inte roligt, det sabbar tempot och det skär sig väldigt mycket mot scener som ska vara allvarstyngda. Detta var en grej som Rings of Power gjorde mycket bättre. Samma löjliga humor gör dessutom tyvärr Radagast mindre intressant än vad han kunde ha varit.
Nå, det var sakerna jag inte gillar i filmen. Nu går jag över till de saker jag tycker om. För det första: Det är Tolkien. Jag älskar Tolkiens böcker och försätter sällan en chans att på ett eller annat sätt uppleva Midgård.
Fast det var ju lite av en gratispoäng, så jag fortsätter. Även om dvärgarna är skitjobbiga när det tramsas med dem är de annars ett skönt gäng. I boken hade vi många dvärgar, men knappt någon av dem, utom Thorin och möjligtvis Fili och Kili, hade någon vidare personlighet. Här har man ansträngt sig till tusen för att ge alla dvärgar en unik look och en personlighet och den entusiasmen betalar sig! Framförallt gillar jag Balin.
Vidare, även fast datoreffekterna åldrar filmen ger de den en ganska fin look. Jag måste säga att fotot i The Hobbit skiljer sig rätt mycket från Sagan om Ringen-filmerna. Där de gamla filmerna ofta eftersträvar en gritty realism är The Hobbit mer att jämföra med vackra tavlor och målningar. Nu gillar jag den gritty realismen mer, men jag vill ändå säga att den här estetiken inte är utan meriter heller. Ta bara scenen där Gandalf och Galadriel samtalar, eller scenen vid berget när stenjättarna slåss, det är otroligt fint! Och här vill jag även slänga in en eloge till kostymörer, sminkörer, scenbyggare (vad nu den egentligen termen är), allt är fantastiskt! Filmen är värd att se bara på grund av detta! Och musiken ska vi naturligtvis inte glömma!
En sak som fått ganska mycket kritik men som jag tycker förtjänar beröm är actionscenerna. Visst, de kan pågå lite väl länge ibland och bli over the top, men de är samtidigt otroligt välkoreograferade. Jämför med tv-serien Willow som var en riktig travesti vad gäller action med totalt sönderklippta scener och skådisar som inte kunde hantera vapen. Här får vi med långa tagningar följa allt som händer, ibland zoomas det ut så att vi ska få ett hum om vart alla befinner sig, sedan kommer vi närmre men även då tappar vi aldrig tråden. Jag tycker det är fantastiskt att scenerna är gjorda så att man som tittare har full koll på vad femton karaktärer sysslar med samtidigt!
Skådisarna gör alla bra ifrån sig. Jag gillar hur Martin Freeman porträtterar Bilbo. Han känns verkligen som en som inte är i sin comfort zone, och hans uppträdande påminner väldigt mycket om Ian Holmes gestaltning.
Sist men inte minst själva storyn. Det måhända att det var ett misstag att bre ut den över tre filmer. Det är främst den tredje filmen som får lida för det. Men än så länge fungerar det bra. Jag tycker om hur de blandar de uppsluppna och gladlynta bitarna från boken med mer tunga och allvarliga saker. Samt att de har med mycket lättsamma saker som hade varit lätta att klippa bort. Som att Bilbos förfader uppfann golfen, att Bilbos svärd nog snarare är en pennkniv, uttrycket "out of the frying pan and into the fire" etc. Jag tycker att det tyder på att man har en kärlek för originalverket och inte kämpar emot det, vilket hade kunnat vara en lätt väg att gå.
Så, detta är alltså en film som jag tycker väldigt mycket om. Det är inte en film utan brister, det hoppas jag att jag varit tydlig med. Men det är samtidigt en film med väldigt många förtjänster. Den är inte lika bra som Sagan om Ringen-filmerna, men det gör den inte dålig. Sagan om Ringen-filmerna är ju dessutom några av världens absolut bästa filmer och jag tror aldrig att det kommer bli så bra igen. Så om man förväntar sig något så bra när det är fantasy lägger man nog tyvärr upp det för att bli besviken.
The Nutcracker - The Royal Ballet & Royal Opera House (2000)
Storbritanniens Royal Ballet:s tolkning av Tjajkovskijs balett ackompanjerad av Royal Opera House:s orkester. Väldigt välgjord, med bra kostymer, specialeffekter och dansare, utan någon alternativ tolkning av vad som pågår eller design (till skillnad från Svenska balettens version) - i alla fall till min förståelse. Filmen hade text i börja av vare akt, som förklarade vad som hände i den, vilket tog lite från mitt försök att se hur mycket jag kunde förstå utan att läsa på - även om jag nu hade läst wikipedia summeringen av handlingen för något år sedan, och måste erkänna att utan det i minnet skulle jag aldrig insett att de de olika danserna där dansörerna är uppkläda tillhörande olika länder ska representera sötsaker från dessa länder - där är Svenska Petter och Lotta tolkningen lättare att förså då de är uppkläda som pepparkakor, polkagrisar och liknande.
Kan vara värd en titt för @Sinisa_ om du kan få tag på den, för inspiration av kläder och liknande som många känns väldigt passande för Krickedala.
Krankisk 4:a till 4+
Storbritanniens Royal Ballet:s tolkning av Tjajkovskijs balett ackompanjerad av Royal Opera House:s orkester. Väldigt välgjord, med bra kostymer, specialeffekter och dansare, utan någon alternativ tolkning av vad som pågår eller design (till skillnad från Svenska balettens version) - i alla fall till min förståelse. Filmen hade text i börja av vare akt, som förklarade vad som hände i den, vilket tog lite från mitt försök att se hur mycket jag kunde förstå utan att läsa på - även om jag nu hade läst wikipedia summeringen av handlingen för något år sedan, och måste erkänna att utan det i minnet skulle jag aldrig insett att de de olika danserna där dansörerna är uppkläda tillhörande olika länder ska representera sötsaker från dessa länder - där är Svenska Petter och Lotta tolkningen lättare att förså då de är uppkläda som pepparkakor, polkagrisar och liknande.
Kan vara värd en titt för @Sinisa_ om du kan få tag på den, för inspiration av kläder och liknande som många känns väldigt passande för Krickedala.
Krankisk 4:a till 4+
Rättelse: hade blandat ihop mina betygsystem, den här filmen är en krankiks 4:a till 4+