En film om framtida (nu samtida) medeltid, eller hisspitchen drake mot helikopter
Igår bläddrade jag på måfå i Viaplays ganska skrala utbud. Och bläddrar man håglöst efter något slött filmval kan det ju vara lägligt med begränsade utbud, för att inte hamna i den moderna sfär av Dantes helvete som är det orkeslösa viljelösa och med risk för ändlösa Netflix-scrollandet. Under fliken Äventyr låg en titel som jag faktiskt hade glömt fanns:
Drakarnas rike - med originaltiteln
Reign of Fire. Den släpptes 2002 och jag missade den på bio då, men hyrde den ett par gånger. Jag var i en ganska okritisk filmtittarålder då (tidiga högstadiet) men filmer som jag oartikulerat upplevde som lite för dystra och deppiga avstod jag från att införskaffa till hemmabiblioteket på vhs/dvd. Sedan har den, i vart fall i min värld, fallit bort i minnets skugga och jag kan inte minnas att jag läst eller hört titeln nämnas på väldigt, väldigt många år. Kort sagt, en glömd och nu återupptäckt artefakt.
Genre: Postapokalyptisk urban fantasy
Setting: Året är 2020 (en inte alltför avlägsen framtid, som vi nu passerat i kalendern) och världen består av ödelagda, sotsvarta ruiner. Vid millennieskiftet borrade man för djupt och för girigt under tunnelbaneexpansion i London och väckte drakarna ur sin dvala. Nämnvärt är att det inte bara var drakarna enkom som lyckades ödelägga världen i aska och ruiner, utan att det var med hjälp av världsledarna som i ett desperat drag i försvarskriget släppte lös sin undergångsarsenal av massförstörelsebomber.
Handling & rollfigurer: I en stor medeltida borg i norra England finns en gruppering isolerade men bofasta överlevare med kringliggande odlingar, ledda av den informella och outtalade ledaren Quinn (Christian Bale). Frånsett det konstanta hotet i döden från ovan, och gnagande interna meningsskiljaktigheter huruvida den kommande skörden ska räcka, för man en tyst och tillbakadragen tillvaro. En dag anländer en konvoj amerikansk drakjägarmilis som lyckats resa över Atlanten, under ledning av den glansögt fanatiske drakdräparen Van Zan (Matthew McConaughey).
De har både stridsvagn (Van Zans befälsfordon) och helikopter (under befäl av piloten Alex, en sval och behärskat nedtonad Isabella Scorupco).
Viljornas kamp uppstår. Om Bale är den ansvarstyngde byäldsten som vill hålla sig gömd och sköta grödorna, är McConaughey den febrige tempelriddaren som vill locka ut alla på korståg. Amerikanerna är nämligen inga håglösa vagabonder, utan är ute på en tydlig riddarquest, eller militärt uppdrag:
Efter all massdöd har drakarna själva börjat svälta ut, och det finns nu en chans att slå ut deras dominanta alfahanne i huvudnästet London för att i klassisk slå-huvudet-av-ormen-klyscha sätta punkt för monstrens reproduktion.
Omdöme: Visuellt är det bra mycket snyggare än jag mindes, vilket är ett stort plus. Världen består av nordengelska åsar med gamla historiska inslag och gotiskt utbrända stadsruiner, vilket är en snygg mixtur av det postapokalyptiskt framtida (samtida) och det engelskt medeltida. Den svenska titeln, som jag gillar, har en god poäng i sitt något medeltida tilltal - kanske såg titelöversättaren tydligt den estetiska mash-uppen eller att tematiken var angiven redan i branschbeskrivningen?
Och drakarna ser riktigt, riktigt bra ut! Särskilt för att till stor del vara datorgenererade 2002.
@krank skrev ju tidigare i veckan om effekterna i
Two Towers från samma år. Här sticker grafiken aldrig i ögonen, särskilt på sättet som drakarna används. Det kanske är överdrivet att påstå att de förekommer sparsmakat, men de är inte heller i spelmässigt överflöd eller konstant uppe i ansiktet på dig. Och själva monsterlooken föll mig väldigt mycket i smaken: detta är mörka skräckdrakar, svältande och odjuriska, med spöklikt trasiga vingar.
Tanken slog mig: Har skaparna av Game of Thrones eventuellt tagit filmisk inspiration av Drakarnas rike, för look och rörelsemönster? En del är väldigt påminnande om HBO-drakarna. Oklart.
Sista akten minner litegrann, avsett eller ej, om
Hajen (1975), så till vida att det blir
de tre huvudpersonerna Quinn, Van Zan och Alex som i liten trio ger sig ut på odjurets territorium för att dräpa besten. Här hade det dock, likt i Hajen, gärna fått ägnas ett par minuter åt sista karaktärsutveckling dem emellan - nu blir det istället mest pang-på-action-nu-avslutar-vi-filmen.
Hursomhelst, jag var överlag positivt överraskad av en film jag helt hade glömt bort. För sifferbetyg får jag tillämpa decimal, för det är bättre än bara bra men samtidigt inte riktigt jättebra.
3.4 av 5.